Som man bäddar ...

Det är ju strålande!
Att tillbringa nätterna liggandes i fosterställning på det varma stengolvet i badrummet. Att efter en alltigenom tiptopkväll när man tror sig vara på banan igen få en chans att verkligen lära känns varenda fog i vårt nyrenoverade hygienpalats. Tack kräkmagen för detta unika tillfälle.

Men de bästa doktorerna och de mest omtänksamma sköterskorna som finns var inte riktigt lika positivt inställda, så efter en tuff natt åkte hela familjen till Hematologen i Uppsala. Där jag tillbringade dagen med diverse provtagnignar och undersökningar vi höljer i glömska. Allt medan musketörerna myste hos mormor.

Trilskande mage, fjällande hy och en mun torrare än Sahara kan jag leva med, även om det är besvärligt. Det viktiga är att blodproverna är bra. Ingen överhängande risk för återfall, vad det verkar. Men leverpåverkan och alldeles för många tappade kilon senaste veckan leder till höjd cortisondos. Och det är ett nederlag. Benskör och äppelkindad, utan möjlighet att bygga muskler är långtifrån den jag vill vara. Även om jag försöker se det positiva och låtsas att allt är okej.

- Men du mår ju inte bra, det måste du erkänna., säger kloka doktorerna.
- Jag lever och har varit med om värre, om ni minns? Jag klarar det här, men snälla, låt mig gå nu., vädjar jag.

Och det får jag. Sedan jag lovat att ringa vid minsta förändring och låta lägga in mig för behandling.

Sällan har mitt vackra, vita vinterland varit mer efterlängtat.
Aldrig har det varit så kul att skotta snö.
För att ta oss in i huset över huvud taget.
Medan barnen dessvärre slumrar sött i bilen.

Fredagsmys?
Nejnej, inte efter den tuppluren.
Friday night is party night!

Bronsglänsande tjejkvällspremiär

Anjas brons. Vilken bragd. Perfekt ackompanjemang en tjejkvällspremiär som denna, via projektor på kvarterets minsta hak.

Vaknade mitt i natten (igår).
Av att lillebror snusade mig i örat.
Sedan kräktes jag.
Ymnigt.
Dock inte i sonens öra.
Hann till toaletten.
Man är ju mån om barnets hörsel.

Därav inget läkarbesök idag.
Uppskjutet till imorgon.
Däremot massivt illamående.
Som botades med promenader, vila, vätskeersättning och ömt omhändertagande av älskade mannen som jobbade hemifrån idag. "För säkerhets skull".

(Jag drog obestridligen vinstlotten i äktenskapslotteriet. Tur eller skickligt fiske? Både och kanske, men så la jag också ut mina krokar i späd ålder.)

Efter dagishämtningen började man och barn laga korvstroganoff. Vilket starkt ogilllades av min kräsna näsa. Kände plötsligt att kvällens grusade planer på en date med finaste kompisarna från förr kanske trots allt låg helt rätt i tiden.

- Jag är bara borta en liten stund. Lite prat och en brödbit är snabbt avklarat.
Sa jag till musketörerna i köksregionerna.

Så jag knatade nedåt gatan till Östermalms intimaste och bästa pizzeria, Dell Attore, dit snyggingarna åkt från tre andra sidor av stan' och förlagt min restaurangpremiär. Vågade trotsa GVH-illamående, den eviga tröttheten och alla hygienregler för första gången på tio månader i det bästa av sällskap.

Förutom de vanliga samtalsämnena genus, boende och relationer har allt från bortblåsta plåttak till antirynkkrämer livligt diskuterats (inte för att VI behöver dem än, men ändå) allt medan jag lyckades med konststycket att peta i mig en åttondels buffelmozzarellapizza. Till saken hör att jag inte äter "sån skräpmat" normalt.

Jag vet två killar som kommer bli överlyckliga av vad de hittar i kylen imorgon. Såvida inte maken hinner före.

Men innan dess ska vi hinna med det där läkarbesöket i Uppsala. Vars utgång nu håller oss vakna. Sedan kan vi ta helg.

Vad gör man inte för husfriden?

OS-vinnare

... i längdåkning, korvätning och backhoppning utan skidor.
Halvdag på Östermalms IP. The one and only place to be.

Själv är jag ständigt illamående, trött och låg. Men tackar min lyckliga stjärna för barnen. Utom vid hämtning.

- Varför kommer du redan? Vi är faktiskt inte klara. Jag vill sova på dagis.
Säger lillebror. Varje dag. Oavsett vilken tid jag kommer.

Suck.

- Du vet väl vad det här betyder? Jo, att han saknat dig och kommer på det när han ser dig och därför bestraffar dig så här., förklarar förskoleläraren.

Well, imorgon är en annan dag.
Då åker mannen och jag till sjukhuset för sedvanlig kontroll och läkarbesök. Är lite nervös. Mår inte som jag borde.

Vem släckte ljuset?

Ett litet ljus har slocknat.
På alla hjärtans dag.
Och det är så ofantligt orättvist.

Vi har gått igenom nästan samma sak, men han är borta och jag finns kvar. Mig får ni aldrig tycka synd om, men när ett barn dör finns inga ursäkter. Vad är meningen?

Önskar jag hade ett högre väsen att vända mig till som kunde ge mig svaret. Nu kan jag bara sörja någon jag inte alls kände, men som jag känner så enormt för.

Jag har inte sagt det sedan i somras, kallat leukemin vid dess något pubertala men ack så rätta namn. Då var jag förbannad. Nu är jag förkrossad.
Det är den helvetesjävlaskitsjukdomens fel.

Må den utplånas en dag.
Låt minnet efter en tapper kämpe leva vidare.

Ge pengar till forskningen eller spel till hans insamling. Vilket företag gör bäst ifrån sig?

Skänk Gustav en tanke. Och våga läsa hans avsked. Den starkaste lilla texten någonsin.

- Vem släckte ljuset?
brukar lillebror säga samtidigt som han drar ner mössan över ögonen och skratta tills han kiknar.

Jag ställer mig samma fråga.
Med gråtvåta kinder.

Späckat sovschema

Hockey i solsken kl 09:00 en söndag

En märklig berg- och dalbanehelg är just avslutad. Humörsvängningarna har nått en ny dimension. Det är inte lätt att vara 5½. För att inte tala om 35½ ...

Härlig fredagspromenad till dagis. Trots ett ständigt illamående.

- Vill att du ska veta att 14 barn är sjuka. I svinkoppor, hosta och kräksjuka., berättar omtänksamma personalen.
- Vi vill inte gå hem!, hojtar barnen i kör.

Så jag låter kidsen stanna medan gruppen är ute ett par timmar, skyndar hem och bakar chokladstinna kärleksmums (400 g belgisk choklad i stället för kakao), tokpackar och hastar tillbaka till dagis.

Hjärtepysslar kärleksbrev med sönerna ("du ska få alla!"), lagar lunch till "rosaste barnen", sippar själv lite buljong (kan varmt rekommendera Renée Voltaires lyxiga lantbuljong)och blir avbytt av hemskyndande maken som skjutsar mig till JOBBET! Tillbaka för första gången sedan den ödesdigra morgonen jag fick leukemibeskedet och storgråtande lämnade allt hals över huvud, hämtad av maken för omedelbar transport till Akademiska sjukhuset. Träffar nya och gamla kollegor och längtar att få komma tillbaka. På riktigt.

Hämtas av tre musketörer och somnar genast på väg till Gävle. Första helgresan på ett år (bortsett från landet) känns trygg. Och blir en sömnig historia. För medan musketörer och morfar provkör ny bil, går på kondis och leker i enorma mängder snö så sover jag. Och har ont i magen. Och är nedstämd för att jag inte orkar någonting.
Försöker däremellan medla med känslig storebror som tycks ha drabbats av sexårssyndromet. Ambivalens, gråt och förtvivlan (över småsaker som skolval, Haiti och cancer) och oerhörda svårigheter tänka efter före, fast än man är så stor att man borde. Jag är nog fasen kvar i det stadiet ännu, vid närmare eftertanke.

Men vi lyckas ändå, med vissa emotional melt downs, har en gnistrande solig vinterdag med hockeyknattarna och styvkusinen i Strömsbro samt ridtur med mormor och lakritste (smarr!) hos vargflock i Uppsala på hemvägen. En riktig old fashioned friluftsdag. Eller inte riktigt ... finns det mer materialkrävande och skadedrabbade sporter än ishockey och ridning? Nej, tacka vet jag friidrott och fotboll. Just do it!, eller hur var det nu?

(Yes, jag är lightly disturbed. Anglofååån.)

Engagemang

Östermalms IP och bambisar på hal is

Det är så lätt att kritisera.
Utan att själv komma med konstruktiva förslag.
Men hur svårt är det att engagera sig, bara liiite?

Det är nästan så jag tror att vissa människor har för mycket tid. För hur kommer det sig att det snackas så mycket strunt, klagas och kveruleras på fik och i lunchrum i stället för att göra något åt saken?

Ett exempel är alla dessa föräldralediga som snabbt lämnar på dagis för att sedan gaffla utanför grinden om verksamhetens brister. Varför inte använda detta unika tilfälle i livet till att engagera sig lite i storasyskonen? Påverka på plats i stllet fr att skriva protestlistor. Häng med på utflykter och aktiviteter nu när ni kan. Bäbisen sover väl lika gott i vagnen på en promenad som utanför stamfiket? (Ja, jag kastar sten i glashus - även jag fikade glatt med latteligan när det begav sig, men när tillfälle gavs hängde jag med dagisgruppen för att få insyn i barnens vardag.)

Eller många sjukdomsdrabbade. Som i patient- och anhörigföreningar spyr galla över vården i stället för att stötta, hjälpa och förbättra situationen för dem som lever mitt i helvetet. Har ni redan glömt hur tufft det var?

Jag är så trött på all bitterhet så att jag nästan har svårt att känna sympati med de stackarna som inte kan se bortom horisonten. Är det mig det är fel på?

Zombie

Jag är så trött på att ständigt vara trött.
Att inte fungera utan 12-15 timmars sömn.
Så vad tusan gör jag uppe?

Spånhuvud.
God natt.

Men visst ja, jag är äntligen slyngfri. Tjoho!

Sjukgymnasten (S) til kiropraktorn (K) på Danderyds sjukhus ortopedmottagning idag:
S: - Det här är heeelt sjukt. Kom och kolla!
K: - Jag har aldrig sett något liknande. Nånsin.
J: - Ursäkta, vad är sjukt?
S: - Förlåt, men vi har aldrg varit med om att någon med din ovanliga skada har kunnat röra sig så obehindrat.
K: - Titta, 155 grader. Det måste vara rekord efter tre veckor. Hur mycket smärtstillande tar du?
J: - Börja inte nu igen. Jag tar inga tabletter.
S: - Jag glömde säga att den här tjejen är lite overklig.
J: - Fullt normal, men trött på piller. Kan jag gå nu?
K: - Jaja, ska vi ringa taxi?
J: - Nej tack. Benen är det inget fel på. Heller.
S: - Men du kan inte gå till Gärdet, väl? Och du körde väl inte hit med den armen?
J: - Hejdå. Det är bra med frisk luft, vet ni!

Tack för vänligheten, verkligen, men ser jag ut att vara 85, som övriga patienter? Vad är det med folk?

Dagens promenader kan i och för sig förklara tröttheten.
DB.
Dum i Bollen.
Adjöken.

Nej, man kan inte tävla i musik

Bengt Bedrup, Kenta, kyssen och den världsberömda tishan i Melodifestivalen 1980.

Måndagkvällar är en livlina.
Min egen tid.
För sång.

På repet är jag varken mamma, kommunikatör eller sjuk.
Jag bara sjunger.
Oftast rent.

Varmt välkomnad av alla.
Trots uppenbar ringrost.
Och det är så befriande.

Främst för att jag slipper frågorna.
Och bara kan vara jag.
Bra start på veckan!

Den enda nackdelen är att när jag kommer hem är det way past my bedtime. Tant måste sova middag imorgon för att få ihop de 12-15 timmarnas sömn som den här gamla kroppen behöver. Det kostar på att ligga på topp ... eller jag menar botten. Moahahaha.

... och apropå skönsång (?) coh bottennapp kan jag först idag konstatera att vi helt missade premiären av schlagerslaget (eftersom vi socialiserade med seglarvänner och sen sov). För det är väl fortfarande en följetång som tuffar land och rike runt i jakten på ännu en ESC-jumbo? Väl spenderade pengar. Verkligen.

Tuttrosett

Lillebror och jag softar hemma när ännu en supersocial helg är till ända. Han med kraftig nackspärr. Som effektivt botas med en MFF-halsduk modell gigantisk samt soffmys och prat om livets väsentligheter.

- När tar doktorn bort slangarna egentligen? Du har haft dom jätte-länge ju.
- Det dröjer lite till.
- Du tror att lite betyder mycket. För du har sagt lite till i hundra år. Minst.
- Det har jag väl inte. Men ett halvår är lite i jämförelse med hundra.
- Aja, men när ditt hår är långt och ljust igen och slangarna är borta, då är du frisk. Å så ska tuttarna bli långa. Det blir kul!
- Långa?
- Ja, så man kan göra en rosett! Ur-tjusigt, eller hur?
- Jag tror det blir svårt. Dom har aldrig varit stora.
- Men så gör prinsessor! Och du är min prinsessa. Eller sen' när vi gifter oss är du det, för du säger att jag är din lille prins. Så är det bara. Och nånting måste jag få bestämma. Så det blir tuttrosett alltså.

Klart som korvspad. Vad biter på sådana argument?

Barnarbete

Storebror och jag mötte just vår nya ganne i hissen. Efter en tur till lilla affärn' där sonen igår nekades en prinsesstidning med Disneys eländiga samlarkort och en rosaglittrande låtsaskamera efter riddarutflykten. Eftersom jag hävdade att han "måste lära sig att spara ihop egna pengar till sånt' könscementerande tjafs" (det sista mumlade jag tyst).

- Är det du som spelar så vackert?, undrade damen.
- Ja, min bror och jag har konsääär och samlar in pengar. Titta vilken fin prinsesstidning jag har köpt! Nästa gång får du komma., sa storebror chevalereskt (och ovanligt morskt).
- Ni måste säga ifrån om vi stör, lova det., sa jag oroligt.
- Nej, ni stör inte alls. Men är det verkligen barnen som spelar så fint? Vilken musikskola går de i?, frågade damen.
- Alltså, de är 3½ och 5 år, så de leker bara., förklarade jag.
- Det här bör ni ta på allvar. Ordna med en duktig pianolärare genast!, uppmanade grannen ivrigt.
- Ja, gör det mamma. Man måste börja i tid om man ska bli nåt'. Å tänk va' många tidningar jag kan köpa sen'. Såna där som du tycker är larviga å så säger du att leksaker ska man kunna använda, de ska inte vara på låtsas för då tröttnar jag på fem minuter men det gör jag inte alls det, så det så.

Och där fick jag så jag teg.
Brädad av granntant och son.

Lördagsnöje

Väcktes kl 07 av ivrig riddare och prinsessa. Eller eventuellt drake. Oklart vilket val som var "vackrast". Hur som helst är tuppar MYCKET ovanliga i casa E en lördag. (Vi har turen att ha nattsovande barn, ända sedan spädisåldern.)

Idag skall därför slottskällaren utforskas av riddare och prins. Den yngre har betämt sig för att "såna har det bäst i livet, så är det bara". Varpå en intensiv genusdebatt utbröt vid frukostbordet. Bäva månde den tappre guiden av nyfiken i en struts frågor.

Nicke Nyfiken alltså. (Vuxen.)

Själv vet jag inte om jag törs gå in. Entré på egen risk. Och för min del är det eventuella inträdet beroende på koncentrationen av osnutna vinterflunsiga barn i Riddarklubben. Men en stilla promenad i Gamla stan är å andra sidan också helt okej. Även denna lördag kan den infektionskänsliga möjligen dra vinstlotten.

Cancerblogg?

När jag tänker tillbaka på våren och sommaren är allt som i ett töcken. En dimma, med några ljusglimtar - underbara barn, familj, vänner, personal - som jag väljer att minnas. Resten kan jag inte ta itu med ännu.

Så alla ni som snällt tipsar om modiga cancerbloggar: Jag är inte där än. Läser ett fåtal, men blir bara väldigt sorgsen och arg när jag tar del av andras öden. Vi har alla vitt skilda överlevnadsstrategier, men min är att fokusera på det goda. Därör blir jag illa berörd av dem som undrar "varför jag?". Jag försöker, men kan inte för mitt liv förstå frågeställningen. Kanske har jag extremt låg toleransnivå? Kanske är jag oerhört naiv? Alldeles säkert är att jag är livrädd för att bli bitter. Jag vägrar att vara ett offer.

Det är som bekant inte ett dugg synd om mig. Det är visserligen en tuff erarenhet min familj får, men vi blir väldigt starka av den. Jag råkar vara drabbad, men jag SKA ta mig igenom det här och stå som klar vinnare när matchen är över.

Men jag har varit med förr, så jag vet att när kroppen är läkt så kommer knoppen ikapp. Och då börjar nästa rond i fighten. Ska jag berätta en hemlighet? Jo, det är DÅ jag kommer att bli rädd på riktigt. När huvudet hänger med i farten. Rädd för att bli bitter. Bli en av dem som jag försöker lyfta.

Cancer är en baggis i jämförelse med offermentaliteten. Har du förlorat hoppet har du förlorat allt. Och för dig som undrade, så är det egentligen DET jag blir arg på när folk tycker synd om mig. Eller sig själva. Sluta med det. Överens?

Ibland blir jag vansinnig. Jag är mer än cancer! Den råkar bara ha drabbat mig just nu. Jag har aldrig haft "cancer" som etikett på ett inlägg förrän nu. Det här är ingen cancerblogg. Eller?

Bra vibrationer

Mumrik och jag for till Uppsala imorse. För kontroller och läkarbesök. Vilket alltid är lite dubbelt, känslomässigt. Å ena sidan känns det bra att komma till tryggheten på BMT-mottagningen, å andra sidan ligger avdelningen bara en korridor bort och minnena därifrån är ju både bra och dåliga.

Hur som helst gick allt bra. Så klart. Provtagning är inget dramatiskt. Det är väntan på svar som kan vara tålamodsprövande. Men så kom vi att diskutera mina slangar, gladaste daladoktorn och jag.

- Men du, tänk att du kommit så här långt på så kort tid. Du ser ut som hälsan själv, men tänkt på att det inte är så länge sedan du transplanterades., sa hon.
- Ja, det börjar så sakteliga sjunka in, men jag är inte ikapp känslomässigt ännu. I somras när allt var illa så hade jag ingen som helst sjukdomsinsikt. Jag var bara förbannad på att allt inte gick som jag hade tänkt., sa jag.
- Jo, jag minns det ... men du har slangarna kvar?
- Det skulle tagits bort vid tremånaderskontrollen, men så hittades ju lite eh hum, skit faktiskt.
- Då behåller du dem ett tag till. Om det skulle dyka upp någon mer skit faktiskt, hahaha.

Skratta går ju. Men tanken på återfall törs jag inte ens tänka. Den där livgivande CVK:n som försett mig med gifter som dödat det onda i min kropp är en makalös manick. Som jag väldigt gärna vill bli av med. Samtidigt som jag är rädd att en ny måste opereras in.

Skakar av mig tankarna för nu är det snart dags för fredgasmys med finaste familjen. Daladoktorn ringer och hennes ord är som ljuv musik.

- Värdena är fina, vill du höra?

Bra vibrationer. Kan man få ett bättre soundtrack för helgen?

Partypingla?

Det var något mycket välbekant över dagens nästan tomma lunchställe. Så jag vågade mig in.

- Du, L, det här ser ju precis ut som Sturecompagniet, men det ligger ju vägg i vägg. Hade inte du din lansering här för några år sen?
- Det är där vi är. Det ändrar bara utseende dagtid. För övrigt är det väldigt länge sen den där lanseringen ägde rum.
- Jag är ingen posh partypingla, eller hur?

Men så känner jag mig inte riktigt hemma på Stureplan heller.
Tacka vet jag Riche ett stenkast därifrån.
Hahaha.

Fotbollsmorsa?

Bild lånad från Resumé.

Min man är begåvad med ett enormt tålamod.
Det är nog en förutsättning.
Om man ska vara gift med mig.
Och det hoppas man ju att han vill fortsätta vara.

Men tålamodet har prövats en del på sistone.
Leukemi, fuktskada, behandlingsbakslag, renoveringsstrul, transplantationskomplikationer, flyttskadade möbler, GVH-biverkningar, nedfallet tak, zombiefru ... men framför allt heltidsarbetande med ensam vårdnad om barnen i ett drygt halvår.

När jag så väl kommer hem från sjukhuset och oftast är tillräknelig så ser jag till att bli handikappad. Eftersom jag i min iver att vara en skojig mamma beter mig som en ko. De är snälla. Och dumma.

Mannen suckar, skakar på huvudet och hugger i med allt som måste göras.
Van som han är eftersom jag pajat knän och skaffat mig hjärnskakningar förr.
Av ren obetänksamhet. Ja, och haft leukemi. I förhållandets absoluta begynning. Kanske inte var lika självförvållat, men ändå.

Men när jag härom morgonen gjorde en luftfärd genom vårt generöst tilltagna vardagsrum med snorhal ekparkett, med armen i tvångströja, under en tuff fotbollsmatch med lillebror, ja då undslapp det den trygge:

- Nej, nu räcker det!

Och det är jag böjd att hålla med honom om. Samtidigt som jag försöker undhålla honom min ömmande höft och den intressanta blodsutgjutelse som tar form längsmed yttersidan av ena benet. För att inte tala om den redan skadade axelns mångfärgade skepnad. Men jag är åtminstone konsekvent, då alla fel sitter på samma sida av kroppen. Som råkar vara densamma som CVK-slangarnas placering. Så jag kan ju ändå inte sova på den sidan.

Kan väl bara konstatera att jag inte är någon vidare fotbollsmorsa. Sådana ska ju stå bredvid och hysteriskt skrika i falsett tills telningarna vill gå under jorden för att det är så pinsamt. Mammor ska inte vara med i matchen. Men den som ger sig in i leken får leken tåla. Och DET gör jag.

Takdropp

Öfre nedres alléer.
Var dagens tema.
Vid barnvagnspromenaden med nynedsläppta väninnorna.
En moddig historia.

Eftersom jag var en halvmeter från att få en istapp modell gigantisk i huvudet på väg från dagis. Vore ju snopet att dö isdöden. Nu. När jag kommit så här långt.

Väntar nog tills jag blir 90 sisådär.
Verkar lagom ålder att komprimeras av en istapp.
För nog är det coolare (hahaha) och mindre plågsamt än cancer.
Om man får välja.

Is

Svag is.
Svagis.
Är knockad efter gårdagens underbara simskoleutflykt med storebror till fantastiska Liljeholmsbadet (Bergsundsstrand, Hornstull). Vilken liten pärla, mitt i isen! Vilka stora små simstjärnor, mitt i den tropiska värmen! Dagisets femåringar på ena sidan bassängen, Söders pensionärsklubb på den andra.


Späd is.
Spädis.
Har legat i fosterställning sedan igår eftermiddag. Utan att kunna äta. Spädbarnsmagen är invaderad av någon baskilusk. Löjligt.
Urk.

Sur is.
Suris.
Får inte gå på kvällens stencoola event på Moderna.
Blä.

Glad is.
Gladis.
För lite lustigt är det ju att ha något gemensamt med vår framtide prins.
Vi har samma anledning till "Nej tack" när vi OSAr.
Moahaha.

En liten stor

- Jag funderar så mycket på skolan, din sjukdom och döden., sa storebror efter en fullspäckad, strålande vacker dag med min bästis Ks familj.

Älskade lilla kloker, vad du tvingas gå igenom. Tänkte jag. Men beslöt mig för att låta (tvinga) T stanna hemma idag. Medan N & N skönsjungande galopperade till dagis.

Vi tog ett bad och gick igenom livets stora frågor, femåthalvtåringen och jag.

- Nu känns det bra igen. Ska vi rensa slangarna nu?, undrade den pragmatiske.

Så vi gick ut på uppdrag. Och lyckades! På första försöket. Hemma på Gärdet. Helt otroligt. Om man betänker sommarens fars.

Sedan förklarade min stora, lilla kille för de tre (3!) distriktssköterskorna hur de skulle spola och lägga om CVK:n "fullständigt sterilt faktiskt". Lillgammal? Inte alls ...

Ledig lördag

Dålig fantasi.
Lider jag av.

Är familjelös idag.
Barnen hämtades bittida av barmhärtiga morföräldrar för vidare transport till kusinens kalas på Busfabriken i Linkan. Sådana ställen klarar inte jag. Av flera skäl ... Så medan mikromjukisen jourar vet jag inte vad jag ska göra.

Många skulle passa på att pausa.
Men det gör jag ju varje dag.
Ofrivilligt.

All tid i isolering, utan möjlighet att träffa man och barn, har gjort att jag är helt tom en dag som denna. Känns lite lätt patetiskt, men undrar vad jag gjorde innan de kom? Umgicks frekvent med vänner, men de är ju upptagna av simhallar, skidbackar och semlor en solig lördag nu för tiden.

Plöjer tidningshögen. Hittar en massa spännande utmaningar, men är ju lite lätt handikappad och har förstått (ja, faktiskti) att jag inte bör förvärra skadan om det ska bli någon skidåkning i vinter. Letar lugna aktiviteter och finner många intressanta utställningar, men inser att där förmodligen är för fullt med folk för en sån som jag. Vad tråkigt då.

Och oj, vad synd ... att jag tvingas såsa runt i rosarandig flanellpyjamas, äta hemkokta geléhallon från Ejes och se gårdagens Skavlan med fötterna i badet. Verkligen jättetrist.

Tvångströja

Har tillbringat dagen på DS.
Det var riktigt underhållande.
Att bli jubelidiotförklarad.
Tre gånger om.

Har dock nått en insikt.
Jag uppfattas möjligen som en smula obstinat.

Agenda:
Återbesök på röntgen och hos ortopeden.
Vidare till sjukgymnasten.
Som hämtade en kiropraktor.

Några väldigt roliga konversationer följde:

Hos ortopeden:
O: - Ska vi försöka dra ner på smärtstillande?
J: - Jag tar inga alls.
O: - Varför? Du har ju ont. Hur många tar du?
J: - Behövs inte. Jag har varit med om värre.
O: - Har du problem med din självbevarelsedrift?
J: - Nej, jag är en överlevare, var så säker.

(Men han är i och för sig inte den förste att ifrågasätta min förmåga.)

Och så sjukgymnasten:
S: - Om tre veckor kan du börja försöka röra lite på armen. Men kom ihåg att ta dina smärtstillande mediciner regelbundet för att klara det dagliga livet.
J: - Men jag använder armen hela tiden. Utan piller.
S: - Ojdå. Det måste vi nog ändra på.
J: - Jag kan försöka hålla armen lite stilla, men pain killers tar jag bara inte.
S: - Det är upp till dig, men låter ohållbart. Skyll dig själv.

Till slut kiropraktorn:
K: - Rörelse är bra. Men först måste du vila.
J: - Det är ju det enda jag gör!
K: - Vi har kanske lite olika syn på det.

Därefter hjälptes sjukgymnasten och kiropraktorn åt att binda fast min arm vid kroppen med slungan, som tydligen "sitter alldeles för löst för att göra nytta". Sedan fick jag en broschyr:

Information till dig med bruten axel

Den detaljen hade jag missat. Betyder det att jag bör vänta med skidåkning?, tordes jag inte ens dryfta. Nu sitter jag här, som en enarmad bandit i tvångströja. Men blogga går ju!

April i januari

... och när vi ändå är inne på ämnet bekännelser och spikmattor måste jag göra min yngste son till viljes och visa vem som verkligen använder julklappen. Framför Bolibompa. Varje kväll.

- Jag häller mig en stund och smälter maten. Kan ni förstååå det?

Den ursprunglige mottagaren av sin ömma moders omtänksamma gåva har inte den rätta tron. Trots besvärjelser som "shamalashamalashamala" och ett i övrigt öppet sinnelag.

Lyxbekymmer

Spikmattemassage i casa E
Kund: tålig morfar

Jag dristar mig till att bekänna att jag har I-landsproblem. Jag är fullt medveten om att jag bör vara evigt tacksam för allt fint jag har. Och att jag lever. Det är jag.

MEN nu när jag börjar vänja mig vid tanken på den fina märgen börjar jag längta efter att få släppa på restriktionerna, slippa mediciner och inopererade slangar som dinglar en halvmeter utanför kroppen.

Tänk att få socialiera mera. Att få ha den där festen vi drömmer om. Med alla er som stärkt, hejat på och handgripligen hjälpt till de senaste nio månaderna. Det kommer, kalaset, var så säkra.

Men mest vill jag ha mera ork. Konditionen är hekt okej, kan man power walka i timtal i den här ryska snöstormen får man väl vara rätt nöjd? Men jag skulle vilja slippa alla sovvilor om dagarna och tidiga kvällar.

Och så längtar jag efter mina forna muskler. Som inte återvänder förrän jag slutar ta Cortison. Liknar en gödd julgris om kinderna medan kläderna hänger som säckar på pinnkroppen. Utan muskelmassa är livet rätt tungt. Om än endast fysiskt. Kontrollväger barnen ständigt, eftersom jag är helt säker på att de ökat i vikt. Men ack. Jag är bara svag. Åldrandet tar ut sin rätt. :-)

Småsaker jag längtar efter, men inte får:
Framförhållning
En fungerande höger arm
Muskler
Jobbet
Ett bad
En bit mögelost
Sushi
Kryddstark mat
Bio
Teater
Restaurangbesök
Branschmingel
Föreläsningar
Kalas
Gå på stan'
Åka tåg, flyg, båt, buss, T-bana
En behandling på Havsbadens SPA
(Och en massa annat lika tramsigt och fullständigt onödigt larv.)

Men äldste sonen har löst behovet av ryggknådning. Med att installera ett massageinstitut på vår fådda dagbädd (tack!). Den innovative unge mannen använder årets julklapp (från farmor) samt en reflexpinne som hjälpmedel. Et voilà! Så fick spikmattan ett helt nytt användningsområde.

Strålande stjärna

Dagens boktips: Sa du gula höns?
Som Snäckans stjärnmamma skickade när jag mådde som sämst, isolerad på sjukhuset mitt i sommaren, kämpandes som ett litet djur mot spyorna och sjukan. Såg ljuset, skrattade och vägrade ge upp.

Morgonglada barn.
Skönsjungande man.
Kropp på topp.

Bittida Djurgårdsvarv med vännen L i strålande sol.
Hälsomacka på yttepyttefik med två (2) bord.
(Perfekt. Ingen infektionsrisk.)

Ärenden.
Vila.

Och möte med Sveriges enda stjärna.
Tillika saknad före detta granne.
Som bryr sig, värnar om de små.
Och alltid tar sig tid.

En sån' ska jag också bli.
När jag blir stor.

Hair - Let the Sunshine In

Tänk att man kan må riktigt ruttet, kroppsligen, samtidigt som skrattet bubblar inom en av ren tacksamhet.

Dagen idag var en ganska dålig dag. Fysiskt. Inget konstigt i det. Livet som transplanterad är fullt av överaskningar. Vilket gör dagarna svårplanerade. Som i sin tur lär en att leva i det absoluta nuet. Nyttigt, tro mig.

Men mentalt har jag gått på högvarv, stärkt av goda besked och alla era glada tillrop. Samt lite trallande.

- Ni behöver bara lite LSD när ni gör Let the sunshine in, så att ni släpper allt., sa körledaren.

Själv känner jag mig rätt nöjd med att vara hög på livet.

Även om inte kroppen och knoppen alltid dansar i takt. Höll på att svimma och trilla av scenen på repet, av att hålla ut höga C och samtidigt göra benspark. Med armen i mitella. Ingen vacker syn. Och jag är ändå tjej ... borde klara minst två saker samtidigt. Och där rök den teorin.

Hurra!

0,01 blaster!
Det betyder fin märg.
Vilket vi firat hela helgen.
Med nära och kära, inne och ute.

Helgens roligaste:
- Ska du verkligen åka skidor i jeans?
- Äh, jag är skåning. Vem bryr sig?

Min spricka i axeln består dock, och gör attans rackarns ont, därav dåligt bloggande. Ledsen för det, men TACK för all omtanke här och där. Det värmer, stärker och gör det lätt att fokusera på att förinta den sista promillen. Puss på er!

Springmask, smittkoppor eller svininfluensa?

... för att inte tala om vinterkräksjuka rond tre.

Det annars så infektionsfria dagiset har drabbats denna vinter. Så våra killar har ytterst motvilligt accepterat att vara hemma idag. För att om möjligt slippa att smittas med något skräp. Sedan vi lovat att de får vara med på Blåbärsloppet på dagisgården imorgon bitti. Medan mannen och jag åker till Uppsala för att få svar på förra veckans benmärgsprov.

Väntan börjar bli smått enerverande.
Men imorgon vid den här tiden vet jag.
Vill jag veta?

Bind henne vid spisen

Vi fick oväntat besök av nya bekantskaper ikväll.
Insåg när de gått att vi glömde förklara en inredningsdetalj.

Jag undrar så vad de tänkte om lillebrors dop av spisen.

Lite lätt handikappad

Livet är en uppförsbacke.
Och sen går det utför.
Säger vissa.

Jag tycker livet är ganska tiptop.
Oftast.
Men önskar just nu att jag vore ambidextros.

Har inget tålamod.
Men yror i brallan.
Attans ont i axeln.
Kan inte ta smärtstillande.
Höger arm fastspänd med mitella.

Vill öka flåset.
Måste träna. Nu.
Men kan knappt göra någonting.
Eftersom vänster arm är överansträngd.
Den arme stackaren. (Ha, ha.)

Är det inte lite synd om dig nu?, undrar S.
Verkligen inte!
Ett benbrott läker.
Oftast.

Det är lite värre med leukemi.
Men det reder sig nog vad det lider.
Moahaha.

Vad är väl en spik i foten?

Hade tänkt skriva ett förhoppningsvis halvfyndigt inlägg om min axel. Den rafflande uppföljningen på pulkåkningshistorien. Men så trillade jag över en tragisk händelse. Som jag hörde om på radion när min bättre och väldigt mycket klokare hälft lämnat barnen på dagis och simskola och därefter kört sig och mig till Danderyds ortopedakut. Så jag kom av mig i skrivandet.

Haiti.
Ond, bråd och alltför tidig död.
För att inte tala om klimathotet.

Vad är väl en spik i foten mot det?
Eller i mitt fall en spricka i axeln.
Lätt hjärnskakning och allmän förvirring.
Ja, och så den där gamla lömska leukemin.

Livet ÄR orättvist.
Men man måste minnas det goda.
Tvinga sig att fokusera på det fina.
Och bli heligt förbannad på ondskan emellanåt.
För där, i ilskan, finner man styrkan att kämpa vidare.

Nu ska jag hämta mina prinsar.
Krama dem lite extra.
Dock utan pulka.

Skenande pulkprojektil satte p för sexårsfirande

Den perfekta dagislediga pulkadagen med kompisarna slutade sent om sider med platt fall. Jämmer och elände, skrik och tårar. Så där som det kan bli när man tänjer på gränserna och aldrig vill gå hem från bästisarna.

Det var bara det att den som skrek och vred sig i plågor var, ehrm ... jag. Efter en luftfärd nerför en brant, isig trappa som jag just utnämnt till "dagens absolut sista pulkabacke" fungerade jag som effektiv stoppkloss för den skenande dubbelpulkan. Tog emot mig med höger arm och fick farkosten med 20 kg storebror över densamma på sin färd mot min tinning.

Barnen ville ringa efter "pappa och faktiskt doktor O", medan jag famlade efter de tappade glasögonen och försökte lugna sönerna med att "det ordnar sig, mamma ska bara vila lite". Låg kvar en stund och förbannade min dumhet. Samt kände efter om axeln verkligen var ur led? Försökte sedan ta mig upp. Vilket just då inte gick, eftersom jag var lite yr. Milt uttryckt.

Hur som helst är det här egentligen en ganska ointressant historia, om det inte vore för det anmärkningsvärda i att en pälsklädd dam (50+) med terrier bevittnade det hela, ja hon stod så nära att hunden kom fram och nosade på mig medan jag ylade. Kanske trodde den jag var en avlägsen släkting?

Tantskrället drog med sig vovven och spatserade helt sonika förbi mig och de oroliga barnen. Tills storebror sprang efter och ropade att "mamma har gjort sig illa och behöver hjälp" och hon besvärat frågade om jag klarade mig.

Då insåg jag plötsligt det komiska i situationen och kunde gapskrattande bekräfta att det nog skulle ordna sig. Hon frågade verkligen rätt person. Jag har varit med om värre vurpor. Moahahaha.

Så nu skriver jag med vänstern och väntar med läkarbesök tills imorgon. Hade något varit brutet hade det väl synts. Inget annat än hjärtstillestånd är så akut att det inte kan vänta.

Men jag tvingades avboka körrepet. Och det blev en dubbel Panodil med bubblat stockholmsvatten i stället för torra, ädla bubblor på förlovningsdagen. Lätt hjärnskakning (?) är en billig berusning. Ombyte förnöjer.

Dessutom är det inte alla som har fått en Cobra-pulka i huvudet på sin sexåriga ringfirardag. Möjligen är maken mindre nöjd med mitt tilltag. Love hurts. (Moahaha. Igen. Här haglar vitsarna, halvgöteborgare som jag är.)

"Tjo för livet!" som lillebror säger.
Han är sin mors son.

Mandom, mod och morske män

Tre och en halv timmar på längdskidor.
Hela familjen tillsammans.
Utan paus för matsäck.
Det måste vara värlsrekord för vanligtvis trotsande treochetthalvtåring.
Liksom transplanterat trotsmonster.

Jo, för efter sjukhusbesöket i Uppsala svängde vi förbi en sportaffär och inhandlade allt-i-ett-paket till maken och storebror. Lillebror och jag håller oss till gamla beprövade rariteter.

Och min oro besannades inte. Jag är snarare djuuupt imponerad av min sydlänning i exil samt mina små semiskåningar. Som jag tog ut på en rejäl runda. Lagom är inte ett ofta förekommande ord i min vokabulär. Turen var förvisso inte lång men pågick länge. Och den gick inte i fädernes, men väl i moderns spår. På Byholma.

Över stock och sten, genom hagar, över och under såväl el- som taggtrådsstängsel. Så försvann plötsligt mannen. Puts väck, ner i en bäck!, där han skrattandes sprattlade en stund, men tog sig upp igen. Barnen var vid gott mod hela färden. Den enda som stundom var aningen sur var modern som med alltmer ömmande tår (trånga pjäxor) och rygg (benmärgsborr + korta stavar)lätt ilsket hejade på barnen och tvingade dem att ta sig upp för egen maskin.

- Säg aldrig att det inte går. Ni klarar allt, det vet jag.

Undrar hur många timmars terapi de behöver i framtiden ...

Föryngringsyta

Måttet var rågat.
Stod inte ut längre.
Albinogorillan måste väck.
All världens väg allra helst.

Så jag hädade, men spottade tre gånger över axeln innan jag skred till verket med det vassa rakbladet. Var ytterst varsam, stängde ute alla störande orosmoment såsom hantverkarnas eviga borrande i lägenheten intill (hur kan man renovera i fem månader utan avbrott?) samt P3s dansanta skvalmusik. Man och barn var redan utflugna och telefonerna gömda. Vadan denna försiktighet? Jo, är man under behandling som trycker undan trombocyter (samt röda och vita blodkroppar) bör man inte skära sig. Nagelklippning och rakning är därför strängeligen förbjudna.

Aldrig har det varit så svårt att bli av med kroppsbehåringen som nu. Jag som sällan eller aldrig rakar benen, så de endast blir lite lätt fjuniga hade ingen aning om vilket litet helsicke det kunde vara att få lena ben. Jag har tills dags dato varit lyckligt ovetandes om grova, mörka hårstrån som när de till slut gav med sig lämnade mina ben som ett stubbigt kalhygge. Eller föryngringsyta vilken är skogsindustrins mer skönmålande omskrivning.

Jag visste inte mycket om min anonyma donator, men nu vet jag att hon måste ha en sjujäkla hårväxt. Och den tackar jag allra ödmjukast för att få ta del av.

Eftertankens kranka blekhet

Efter tre intensiva dagar i den stora staden är jag helt slut.
Där fick jag för att jag trodde mig vara Super woman.
Eller att jag är som vanligt åtminstone.

Jag klarar inte att maniskt städa, rensa, fixa i hemmet varvat med att springa ärenden och träffa vänner morgon, middag, kväll. För trots att jag lagt mig tidigt, direkt när gästerna gått, (oförmögen att blogga, bara en sån' sak, bah!) vaknade jag idag, på den fjärde dagen, och kände mig lika svag som efter transplantationen. Överkörd av en ångvält och pressad i en stenmangel anno datsomal. Med alla tillhörande biverkningar som magbesvär, dunkande huvudvärk och frossa. En tämligen obehaglig flash back med andra ord.

Så jag var hemma idag. Utan bebisfikor, kompispromenader eller ett endaste jag-ska-bara-ärende. Hade julgransplundring på barnens egentillverkade julpynt, gick noggrannt och självkritiskt igenom alla våra sex garderober plus klädkammare i jakten på kläder till bättre behövande och tog sedan ett välbehövligt bad i vårt berömda badrum. Vilken smal lycka att kunna ligga raklång i ett djupt, långt, supersnajdigt badkar och bara njuta av att lukta lavendel.

Krönte verket med att se en dokumentär om benmärgstransplantationer och fällde en tår när jag insåg vilken tur jag hittills haft. Jag som starkt ogillar statistik och ogärna tar del av den eftersom den inte berör mig - jag ska ju överleva oavsett hur många andra drabbade som dör - men när den nu presenterades för mig kunde jag inte blunda för det faktum att riskerna är stora. Och sedan kom alla känslor i en strid ström när jag led med den nioåring som tvingades gå igenom det lilla helvete på jorden som cellgiftsbehandling och stamcellstransplantation innebär. Och hur hans föräldrar och syskon slets mellan hopp och förtvivlan varje dag. Samtidigt som de måste klara vardagen utan att få träffa sin solstråle.

Att min sjukdom tvingat mina barn, min man och mina föräldrar att må så dåligt är det absolut värsta med leukemin. Det bästa är att de, och alla ni andra, klarat att ge mig styrka trots alla motgångar. Jag hoppas innerligt att inget liknande någonsin drabbar någon av er, men jag lovar att åtminstone försöka återgälda all den kraft jag fått när helst de skulle kunna behövas.

Ikväll läste jag saga i "stora sängen" och lät våra prinsar somna där med mig. Så lycklig att jag har dem och får vara hos dem igen.

Imorgon åker vi till Uppsala och sjukhuset, hala familjen. Det är dags för ett nytt benmärgsprov som uppföljning på den olycksaliga tremånaderskontrollen. Må behandlingen ha haft önskad verkan. Må de sista elakingarna vara för evigt utplånade av den friska märgen. Giv mig styrka.

Själv har jag gott hopp.

Premiärer

Saker jag gjort idag, för första gången sedan den ödesdigra cancerbeskedsdagen 24 april, tillika lillebrors 3-årsdag som följdes av omedelbar isolering på sjukhus (och resten vet ni):

-Lämnat två kompislängtande, blöjfria barn utan makens support (lillebror var torr i våras men trotsar sedan den hemska 3-årsdagen min sjukdom - "bajssjukdomen" - med att vägra kalsong, tills nu!),
-chailattat på stamfiket med 3½ dagisföräldrar,
-dragit en repa i Fältöversten vid öppning (dvs folktomt och tämligen infektionssäkrat område),
-handlat på Sabis - oh lala, vilken matglädje!,
-ätit sushi, dock utan rå fisk, ergo låtsassushi?
-läst på om yrkesrelaterade tendenser,
-hämtat tidigt på dagis och på hemvägen bestigit berg,
-haft 3/4 fam H på spontanmiddag, hopp och lek,
-ringrostigt repat med kören, dock på lite avstånd från evenuella bacillprojektiler,
-delat en bröllopspresent med maken, en bas och en sopran.
(KRAV-märkt Bonterra anno 2000. Tack till medvetna, klimatsmarta vänner.)

Egentligen ska jag vara fortsatt försiktig med folksamlingar, hämtmat och fik men jag förgås snart av längtan efter det som för de flesta är självklart. Det som var mitt vardagsliv. Nästa steg dröjer något och är stort: Jag hoppas få återgå till jobbet så småningom. Klurar som bäst på hur jag ska ta mig dit nu när kollketivtrafik inte är ett alternativ. Skrinna kanske?

Pyjamasparty med låtsasmostrarna

"Man är inte äldre än man gör sig."
Och:
"Man ska ta hand om sig så länge man har sig."
Sa gamlamårrmårr.

Gymnasievännerna I & E var på besök. Och blev kvar. Eftersom vi hade så kul. Efter barnaläggningen kom mannen och jag in i andra andningen och vi fyra knäckte en skumpa fem i tolv. Fick skrattanfall à la tonåren och sprutade bubbel genom näsan. "Fräscht", som vi skulle sagt då för tiden.

Nästa morgon lät barnen oss sova hyfsat länge. Tills storebror tyckte att:

- Solen ropar att vi ska gå ut nu!
- Vill du så får du väcka tjejerna där uppe., lovade jag.
- Vaddå tjejer?, svarade han.
- Tycker du att dom är tanter?, frågade jag (lätt oroad - när blir man en tant i sina barns ögon?)
- Nä, så klart inte. Dom är ju våra låtsasmostrar! Fast på riktigt. Vet du inte det?, sa han.

Genialiskt! Det är så gôtt att veta att barnen själva har valt ett par extrafaddrar som de älskar och som verkligen bryr sig om dem, utöver de gudföräldrar (våra syskon) som vi påtvingat uppgiften. Av gammal tradition och ren lättja. Från vår sida. Som ville men inte tordes tänka utanför ramarna. Hur väljer man bland vänner? Om man är två tämligen konflikträdda skilsmässobarn som vi.

Och eftersom vi tror mer på miljö än på arv, så borde vi ju valt fler faddrar redan från början. Vuxna människor som finns i barnens liv på ett naturligt, icke-forcerat sätt. Som ställer upp när det gäller. Kärlek kan ingen få nog av. Men det har våra söner alltså löst på egen hand. De har adopterat ett par av alla dem som varit dem och oss nära i de svåra stunderna. Trygga famnar att krypa upp i när jag legat isolerad långa tider och mannen hastat mellan sjukhus, jobb och flyttlass. De som dessutom vakat vid min sida på Ackis ena dagen för att nästa hjälpa musketörerna med matlagning, städning, dagishämtning samt katalogiserande av vår litteratur (trots Cs ovilja, fick vi senare veta: "Hjälp, vilken mardröm att hjälpa pedantfjanten. Ska jag gå på färg, författare eller bokens höjd?.)

För övrigt kan jag bara konstatera att storebror är ett barn av sin tid. Som vant relaterar till folk i sin närhet som bonusbarn, styvpappor/-mammor och extramorfarar. För att inte tala om låtsasmostrar. Och:

-Jag vill ringa min stora lekkompis Gus. Ledsen pappa, jag har tagit över honom från dig, men du kan få låna honom ibland.

När man minst anar det ...

... så tittar maskarna fram!

Vid de mest opassande tillfällen gör de sig påminda, slangarna som sitter fast i min kropp. Jag gömmer dem oftast väldigt väl, men de lever stundom sitt eget liv. Till barnens stora förtret.
För lillebror vet (och berättar för alla han möter att):

- När mammas slangar är borta och håret har vuxit ut så är hon frisk igen. Så det så.

Julstäd

Det är samma sak varje år.

Efter en strålande vacker vinterdag vid Skatudden på skidor, spark och kälke med vänner och familj är de dags att åka mot stan. Tre veckor går fort. Alldeles för fort. Och fastän vi bara ska vara i stan några dagar innan vi kommer hit igen, så känns det lite sorgligt att åka hem.

- Jag tycker att landet är hemma. Kan vi säga så?, undrar lillebror.

Vinkar av vännerna E & I vid bussen.
Städar ut julen.
Tömmer Grisslehanms special - havtornsglögg.
Och Blossas clementinvariant.
Hick.
Rensar kylen.
Packar väskan.
Och fäller en lyckotår.
För att vi har sån' tur att vi får vara här.

Julen '09 började lite knaggligt och kräkigt men blev lugn, harmonisk och väldigt avkopplande. Bäst av allt var att jullovet blev en månad långt för barnen. En dryg månad, i emellanåt dubbel bemärkelse. Alla längtar nu efter dagis, men också efter att få vara tillsammans sä här mycket snart igen. Skidreseplaneringen är i full gång.

Kan äntligen konstatera att vi är en hel familj igen.
Det finns inget bättre.

Bränn BH:n!

"Bränd"

... är min Facebook-status.
För den här "lilla leken med alla män" som pågått den senaste veckan är något av det löjligaste jag sett. Har vi inte kommit längre än så här? Doftar gammal (Anna) anka.

Eller så är jag bara en gammal motvallskärring utan humor.
Men då står jag för det.

(Nej, detta är inget avslöjande. Eftersom exakt alla - inklusive "killarna som inte fattar nånting, hahaha, vad kul!" som det står i meddelandet - har förstått grejen för länge sen.)

Själens gardin stavas buskiga ögonbryn

"Om ögonen är själens fönster så är ögonbrynen gardinen. Fönstren kan aldrig bli snygga om inte gardinen är det.", enligt makeupartisten Daniel Chavez om vinterns partylook i DN idag.

Det känns skönt att vara rätt i tiden.
Yta är ju viktigt när livet är skört.
Moahahaha.


(Bild: 3½-åringen förevigade mig på julafton. Tjenahej. Nu har bloggen fått ett ansikte.)

Limbo

Liksom i somras har jag de senaste två veckorna tagit semester från sjukdomen. Har umgåtts med familj och barndomsvänner som redan vet allt. Vilket medför att jag slipper berätta, förklara och vara klämkäckt hurtfrisk för att lugna och inte oroa i onödan.

Men de senaste dagarna har vi träffat kompisar från förr. Kärt återseende häromdagen med familjen L som tillbringat det senaste året i Australien. Härlig hopp och lek i snön för barnen med "myran och mjölken som jag nästan hade glömt" (lillebror). Och idag en vedjakt på väderbitet Väddö till vännerna i viken.

Men med återträffar följer återberättande. Om året som gått. Återblickar på det svåra genom alla frågor som kräver svar.

Jag besväras inte av nyfikenheten för stunden, eftersom svaren rabblas på rutin. Men tankarna kommer senare. Och det blir tuffare för varje gång. Just nu åtminstone. Eftersom jag inte är mitt i kaoset längre. När jag cellgiftsbehandlades för att få bort leukemin var det enkelt. Nu efter transplantationen är jag på något sätt mittemellan. I limbo.

Det jag med säkerhet vet är att det här blir bättre med tiden. På så sätt är jag lyckligt lottad (!) som är en ALL-erfarenhet rikare än de flesta.

Du ser, det finns alltid något gott i det onda.
Det lever jag på.
Och du?

Eldfängt

Strålande sol, men bitande kallt. -23 ute.
Myser framför den sista brasan. +17 inne.

Eftersom luftvärmepumpen på eget bevåg omvandlats till AC och blåste kallt. Tills vi stängde av densamma och bäddade ner oss framför öppna spisen allihop. Men nu är sommarveden slut och vi ska bege oss ut på vedjakt på Väddö. Vi lär inte vara ensamma ...

Annars har det tyvärr brunnit ganska friskt under jullovet här ute. Krogen i Älmsta brann ner till grunden på annandagens morgon. Samma eftermiddag gick Vilhelm Mobergs vackra hus upp i rök. Och på nyårsdagen bolmade det i grannhuset.

Men barnen är skräckslaget förtjusta. De har sett riktiga brandmän slita hårt på nära håll den senaste tiden. Och så har de lärt sig larma Räddningstjänsten.

- När ska vi ringa 112 igen, mamma? Det är så häftigt när brandbilarna, poliserna och ambulanserna kommer.

Inget ont som inte för något gott med sig. Såvida de inte blir pyromaner, förstås. Återstår att se. Livet med barn ÄR spännande.

Min stora kärlek

Det fanns en någon i mitt liv före mumrikens inträde i detsamma.
En stor, mörk skönhet som tog mig med storm när jag var 15.
Han har för alltid en speciell plats i mitt hjärta.

Idag lekte vi i snön, den unike 32-åringen och jag.
Han är minst lika livfull nu som då.
Trots de grå tinningarnas charm.

Vi gjorde snöänglar.
Medan såväl barnen som mannen storögt såg på.
Och undrade hur detta skulle sluta.

Det GÅR alltså att lära gamla hundar att sitta.
Eller till och med att göra snöhästar.
Betydligt lättare än att få envisa småprinsar dit man vill.

Villkorslös kärlek.
Blir det finare?

Lagg och tålamod

"Jag vääägrar vänta längre på min tur. För jag kan åka världsbästare än storebror. Så det så.", tjöt lillebror.

Vad gör man inte?

Det var 24 år sen sist. Men idag letade jag fram mina gamla lagg, i ren frustration över att inte kunna förklara tillräckligt pedagogiskt för att barnen skulle förstå hur man åker på bästa (?) sätt. De har provat mina barnaskidor några gånger, men blandar ihop tekniken med utförsåkning och behöver lite hjälp. Men mest av allt behöver de varsitt par skidor, för det här med att vänta på sin tur och dela är hemskt tålamodsprövande. För alla inblandade.

Vi är alla fyra lika envisa, men använder egenskapen på lite olika vis. Skåningen har dessutom aldrig stått på ett par längdskidor, och jag fruktar för konsekvenserna om han får för sig att börja. En anmälan till Vasaloppet innan han ens testat, sedan ytterligare "nödvändiga" prylar att härbergera samt eventuella benbrott som resultat. Och ännu en oanvänd utrustning i förrådet. Jag minns nämligen långfärdsskridskokarriären som tog sin början och slut i Vikingarännet i tidernas sämsta väder för sisådär tio år sedan. Den tappre kom hem i skymningen, genomfrusen med blödande skavsår och galet yrandes om skånsk misär.

Idag, när allas tålamod var slut, rotade jag fram mina senaste lagg. Till allas förtjusning. Tanken var att storebror skulle ta över dem, men de var i längsta laget. För honom alltså. Men själv blev jag lite sugen. Jag var alltså 11½ när det sist begav sig. En tvärhand hög. Idag kom jag i mina pjäxor i storlek 35, men skidor och stavar var väldigt korta. Sällan har folket i byn skrattat som idag. Men det är ju så härligt att bjuda på sig själv. I 15-gradig kyla.

Så nu ligger jag i soffan och värmer min ömmande rygg framför brasan. I ett helt nedsläckt hus. Eftersom lillebror "är biografmaskinist faktiskt å på bio ska de va helt mörkt så de så". Dagens film är klassikern Trolltider. "Världens bästa julkalender" enligt reklamen på DVD-omslaget. Jag vet inte om det var bättre förr, men helt klart var barnprogrammen långsammare. Tempot är ultra rapid i jämförelse med Stålhenrik och Supersnälla Silversara. Rogivande ... och ack så sövande.

- Somna inte mamma.Vi vill gå ut å åka långisskidor igen. Kom igen nu, du är väääldigt duktig på det, säger lillebror samtidigt som han blinkar pillermariskt.

De har fattat grejen, killarna. Smicker och en flirt kan ta en hur långt som helst.

Gott nytt år!

En snabb hälsning medan jag rör ihop sherrysåsen till Lax Lorensberg med ena handen och har ett glas bubbel från igår i den andra. Skriver med den tredje. :-)

Anyhow,

till er alla från oss alla ett gott nytt år. Enligt Sven-Otto Littorin hade vi i fjol två skitår att vänta. Jag har bestämt att ge honom rätt till hälften. 2009 har varit kasst, även om vi som familj lärt oss massor. Lite väl dyrköpt kunskap för en 3- respektive 5-åring dock.

Nej, jag ser fram emot att segra över den här lömska sjukdomen en gång för alla. Firar ikväll med barndomsvännerna A, K & S med familjer i den lilla byn vid havet. Alla så olika, ändå så lika.

Vad tror ni om den här lokalproducerade menyn:
Murkelpaté från Väddö med rödlökscumberland & cornichons
Lax Lorensberg från Fogdö (minus ädelosten tyvärr) men med feta och pesto, samt sherrysås på bladspenat, till det pressad potatis och grekisk sallad.
Väl valda tryfflar från Singö choklad

Till detta dricks dagens fångst från makens och äldste sonens båtfärd. För min del blir det Pol Roger Champagne rakt igenom, medan övriga vuxna (som tål mer) läppjar diverse Riojor och Chardonnayer. Barnen får hembubblat roslagsvatten med smak av havtorn. "Barnsampanj" enligt lillebror. Som övat på talet till kvinnan hela dagen. Kan bli en filmklassiker, föreviad med min finfina ajfån. Tack igen, sötnosar.

Puss på er.
Och stort tack för allt stöd i år.
Lycka och välgång 2010!

Tje-ljud och parenteser

Det kom ett litet brunt paket med posten. Som vi stressat hämtade på vår nya postibutik, samtidigt som vi köpte den olycksaliga köttbiten. (Det är för övrigt första och sista gången jag lagar lövbiff. Eller handlar i den affären.)

Sedan glömde vi, eller snarare gömde vi, presenten under årets lånade, stiliserade och knastertorra pinngran. (Får inte ha levande organismer inomhus i år, såsom krukväxter, granar, mögelost. Etcetera.)

Men nu har vi öppnat den långväga gåvan. Tack, kära omtänksamma, avlägsna författarvänner! Vi njuter ... sippar champagne och delar en vackert modellerad bit schweitzisk lyxchoklad lyssnandes på farfars favorit. (Man kan väl sin Frankie boy? Inte är det schottis eller schlager.)

Förfest, inte helt hundra

Skål ta mig f-n!

Här tas segern ut i förskott. Varför vänta? Vem vet vad som händer imorgon?

Efter dagens kontroller, med bra besked hos norra Europas bästa doktorer, de eminenta B & G med de grå tinningarnas charm och oceaner av kunskap, klokskap och erfarenhet i bagaget, öppnar vi skumpan en dag tidigt. Och pusslar ihop alla världens länder med barnen. Som snabbt blir bättre än jag. Vilket väl snarare säger något om hur lättpåverkad jag är än hur duktiga de är. Ett glas torra bubblor och jag förvånas över att en bit av Kambodja inte passar där jag är helt säker på att den ska vara.

- Mamma, du är inte helt hundra på det här. Eller Nintendo. Men jag älskar dig ändå., säger storebror.

Julbad

Dagens mest talande kommentar:

- Gå och duscha, mamma. Du luktar kräks ur munnen när du är arg.

Så jag tog med mig lillebror till badrummet för att tvätta bort jultrotset.
Både hans och mitt.

Påven och jag önskar en god? jul

Jo, den blev rätt god till slut, julen.
Men den satt långt inne.

Sömndruckna och packstressade blev vi bokstavligen utstädade ur kräkhemmet i stan av pedantpatrullen igår morse. Efter knappt fem timmars sömn. Räddades av en morgonfika hos I i idylliska Ålsten. Och via en omväg runt sjukhuset för sedvanlig kontroll kom vi ut, till slut. Till den friska luften, havet, friheten.

Har dock inte börjat njuta förrän nu - fem minuter i midnatt - eftersom jag varit fullt upptagen av en massa larv, trams och onödigt tjafs. Saker blir sällan som man tänkt sig, men idag gick det mesta fel. Illamående, klappinslagning, pynt och piff. Sånt som skulle gjorts för flera dar sen. När vi inte var här. Till det en trotsande treåring som är sitt underbara, solstrålande jag ena sekunden för att i nästa ögonblick leka tvärtomleken tills tålamodet tar slut. Och jag sammanbitet konstarerar att "hittills är det här en SKITjul". Gud sig förbarme, vilken hädelse! Med tvångstvagning av tunga och lekamen till följd.

Men makalöse maken tog med barnen på strandpicnic, byggde grotta och snölykta innan stunden äntligen var inne. Den trofaste tomten, som tjänat som såväl morot som piska senaste tiden, han kom till slut med efterlängtade klappar. Maten trollades fram med god hjälp och barnen sjöng julsånger i högan sky. Frid och fröjd följt av ännu ett trilskande trötthetsutbrott av treochetthalvtåring. Sedan snabbt i säng och dagens bästa stund - sagoläsning av julklappsböcker. Pussar, kramar och "jag älskar dig mest i hela universum, mer än yttre rymden och tillbaka, mamma".

Och trots allt det fina är jag ur slag.
Känner mig i konturerna rätt vag.
Men hoppas på en bättre morgondag.

Ha en fröjdefull jul.
Framtiden lär bli kul.
Nu ska jag läsa Jesper Juul!

... samtidigt som jag i likhet med påven känner mig en smula nedslagen ... intet nytt på julafton, alltså ... och inte funkar bildhanteraren heller. Vad är väl en släng leukemi i sammanhanget? Moahahaha.

Julkortsstress och julmustkräks

Natten till den 16:de december klipps och klistras det i slott och koja. Eller i en och annan lägenhet åtminstone. I år var vi ute i god tid. Barnen har tillverkat årets utskick helt på egen hand och det enda vi behövde göra var att skriva adresser och köpa julfrimärken. Plättlätt. Kan man tycka.

Men ack. Ibland är det långt till brevlådan.

Så kom vinterkräksjukan på besök för en vecka sen, och eftersom storebror tillfrisknade efter åtta uppkastningar utan att någon annan insjuknade, men såväl han som lillebror och fader sattes i karantän resten av vecka, medan jag flydde fältet till mormordern i de obligatoriska 48 timmarna efter sista kräkset, så fanns gott om tid för ytterligare pyssel och hoppusslande av ännu fler julkort. (Regelvidrigt lång mening, men jag tar mig friheten.)

När bilen och jag väl var hemma igen efter min premiärkörning till sjukhuset utan chaufför hade vi en perfekt pulkahelg tillsammans med vänner medan snön vräkte ner och vi ständigt sköt julfirarfarandet till kusten på framtiden. Skönt att ha tid att ta det lugnt, men aningen korkat, med facit i hand.

För julen kanske måste firas i huvustaden. Eftersom ingen är körbar. Och det beror inte på förtäring av spetsad glögg. Nej, igår kom äckelkräket på återbesök. Denna gång troligen orsakat av matförgiftning. Det är vad vi hoppas, för annars - om det är kräksjuka som stannar i min klena lekamen - måste jag isoleras på infektionskliniken över jul. Icke önskvärt, är en grov underdrift.

Mannen och jag låg igår i fosterställning på varsitt badrumsgolv medan barnen försod allvaret och faktiskt var tvungna att klara sig själva. Mer eller mindre. Så de återupptog helt sonika julkortstillverkningen, som den naturligaste sak i världen. De har nu i två dagar stämplat, ritat, skrivit, klippt, stansat och fyllt kuverten med allsköns teckningar samt foton de printat själva.

Vi kommer aldrig skicka så många julkort som i år, tacka kräkset för det. Kraftigt försenade. Men ändå. Så ni som blir förärade med dylikt konstverk kanske ska avhålla er från att slicka på dem ... för säkerhets skull.

Mammamumma motas av mage

Jahapp.
Så var den äntligen här, vintern. Som vi längtat. Efter att knappt ha överlevt november med sina ynka fjorton soltimmar är alla som förbytta sedan världen blev vit.

Parentes: Folk yrar visserligen om julstress, klappköp och hembak. Otroligt tröttsamt. Lägg ner alla måsten, beställ klokklappar på nätet och köp färdiglagat i välsorterad delikatessdisk. Om du mår så dåligt som du säger av allt du måste prestera. Och sluta klaga. Vem tvingar dig att fira jul? Morr. Slut på parentes.

Med den vidunderligt vackra, tysta vintervärlden kom kräksjukan. Så här sitter jag och väntar på nästa kaskad. Storebror har hittills spytt sex gånger ikväll. Den tappraste av trollungar lider i det tysta när han springer till sin egen toalett och oftast hinner i tid. Sedan torkar han vant av ringen med desinfektion, tvättar sig och handspritar, borstar tänderna och tar en klunk vätskeersättning. Endast fem år ung, men med astma och reflux sedan födseln har han inte direkt kunnat utveckla sin mors kräkfobi.

Modershjärtat sväller av stolthet, samtidigt som det självklart skär att inte kunna ta bort det onda. Men han ska åtminstone inte behöva känna några som helst julmåsten, utan få en lugn ledighet med lilla familjen på landet. En egen tradition. Inget kringflackande.

Det har varit min dröm sen barnsben.
Att bestämma själv. Inte bara vara till lags. Rättvist dela upp dagarna. Köra vartannat år. Men alltid sårar man någon.

I år KAN vi inte åka någonstans. Vi får inte.
Så jag drömmer om en jul hemma. Helst utan kräks. Och elakingar.
(Om jag får magsjukan, vilket ju är högst troligt, läggs jag in. Håller tummarna för att det i så fall går över snabbt så att vi får en vit jul tillsammans.)

Paus.
För den sjunde spyan .
Fortsättning lär följa.

Och mammamumman är på väg upp ur magen. Moahahaha.
Så snön ligger fortfarande vit på taken och endast tomtemor är vaken. Körandes Gustavsbergs nattbuss. Man kan alltid lita på ödets ironi.

Mammamumma i magen

Snön lyser vit på taken, endast tomtemor är vaken.

Med mumma i magen.
Jullättöl till lunchsoppan + julmust för att vakna till efter en tupplur nap i soffan - sherry - socker = mammamumma. Eller?

Lycklig luciamartyr

Vilken vändning.
Först bubblande lycklig.
Sedan arg, ledsen och besviken en stund.

För att nu åter vara vid gott mod efter en skön helg med finaste familjen, syskonen och vännerna som kommer farande från alla håll för att finnas, umgås, utflykta och bara vara här. Hos oss. Med oss.

Min tacksamhet är total, gentemot alla nära som släpper allt och ställer upp, liksom alla mer eller mindre perifiera bekantskaper som skickar kraft och mod på olika sätt. Inte minst alla ni okända som kommenterar här. Alla peppande, förstående, kloka ord når fram och stärker. Massor.

Så finns det trygga, pålitliga änglar som promenerar mitt ibland oss på jorden. I fredags morse ringde omtänksamma dagispersonalen och meddelade att 18 barn och fyra fröknar var vinterkräksjuka. Så vi lät barnen vara lediga och hade fredagsmys ute och inne hela dagen. Innerligt tacksamma att våra prinsar inte visade några symtom. (Under dagen kräktes ännu fler barn, så dagiset stängdes för sanering tidig eftermiddag. Stackars satar. Men underbara den som mitt i kräkkaoset tänkte på oss så vi slapp eländet.)

Äntligen! Imorgon bitti är det dags. Luciatåg på dagisgården. Kl 07. Okristligt tidigt. Åtminstone för mig och lillebror som är måna om att mysmorna oss om morgnarna.

Barnen har firat lucia hela dagen. De har trindrat ikapp, övat sånger och tågat taktfast efter att ha fyllt tomtesäcken med 36 teckningar. Inklusive personliga julhälsningar.

- Tomtenissen måste ju ha presenter till alla barnen, hävdar stressad storebror som precis bestämt sig för att vara stjärngosse, i brist på den luciakrona han plötsligt vill ha men som vi inte kan uppbringa på fem röda, och därmed gentilt lämnat över sitt självpåtagna tomtegig till lillebror.

I eftermiddags var det genrep på gården med husets invånare. Det glöggades friskt och de blyga barnen som aldrig tidigare mötts mumlade sånger ivrigt påhejade av den självutnämnde allsångsdamen. Efter några utbrytarförsök ur tåget. Tills regnet kom. Då skingrades skaran, för att i stället krascha liten snögubbe, göra geggamoja i sandlådan (med gråsvarta lucialinnen som resultat), hoppa över maschaller, gunga julgransljus och slutligen helt sonika fälla den pyntade granen.

Vi flydde fältet tidigt, innan våra söner gjort sig skyldiga till ovanstående fullständiga kaos. Man vill ju gärna göra ett gott, bestående intryck första gången man träffar sia grannar i bostadsrättsföreningen ... men det känns som att det gick sådär, eftersom vi knappt utbytte ett ord med övriga vuxna eftersom vi var fullt sysselsatta med att oavbrutet via stränga blickar punktmarkera varsitt barn för att undvika att de timidtindrande ögonen i ett obevakat ögonblick byttes mot busglittrande dito.

Belöningen kom direkt, då grannflickan bjöd in till lekstund.

- Tänk att jag har fått en egen kompis som granne. Mycket bättre än dom där gubbarna som luktade kiss på Skeppargatan., sa glädjestrålande lillebror efteråt.

Jag är benägen att hålla med.
Även om man vänjer sig vid det mesta. Som kraschade fönsterrutor, inbrott, högljudda grannar med uppenbara hygienproblem. Bland mycket annat. Men så är jag också väldigt glad så länge kackerlackorna, råttorna och pälsängrarna lyser med sin frånvaro. Fint som snus på Öfre Nedre, n'est-ce pas? Det var inte för inte vi började tråna efter den lägenhet vi nu bor i, nyligen inflyttade från bortre Gärdet redan för tre år sedan. Bytte gladeligt fiiina adressens äkta funkischarm från 30-talet i stans största bostadsrättsförening mot prisbelönt nyfunkis from the nineties på parallellgatan. NB i etage mot öppen planlösning på ÖV.

Efter allt som hänt sedan dagen vi sålde är jag oerhört tacksam över tystnaden i ett välisolerat hus och tycker för tillfället att det är väldigt praktiskt med med lättstädade linoleumgolv. Tills prioriteringarna blir annorlunda klarar vi oss utan ekparkett i varje rum. Faktiskt. Att dessutom slippa klapparande inneskor i huvudet när jag tar min power nap är en lisa för själen. Tänk att farbröder i filttofflor fanns så nära - bara ett par hundra meter - men kändes så långt bort ...

Lycklig lucia. Utan martyr.

Sjukkvitto

Ett dygn varade lyckan.

Ytterst få men elaka leukemiceller hittades vid närmare koll i mikroskop.

Nu ska jag fokusera på att bli kvitt fulingarna.
Även om det aldrig finns några garantier.
Fastän jag aldrig blir friskförklarad.
Trots alla kraxande olyckskorpars:
"Ropa inte hej .."

Men jag ger mig aldrig.
Jag ska vinna över fienden.
Bli fri från oron.
Igen.
Och igen.
Och återigen.

För det är min familj värd.

Friskkvitto

Vi var i Uppsala idag, mannen och jag.
Han lämnade blod.
Jag tog prov.
Och fick svar.

Benmärgen är ren.
- Inga tendenser till leukemi.
Berättade lättad doktor.

Och jag andades ut.
Var väl inte direkt orolig denna gång. Bara en gnutta. Trodde tills i våras att jag skulle känna och förstå om jag var sjuk. Men litar inte på kroppens signaler längre. Blev minst sagt förvånad när leukemin återupptäcktes. Innan dess innebar benmärgsprov ett säkert, årligen återkommande friskkvitto. Sedan april i år har det känts annorlunda. Och borrningen har varit lätt ångestfylld.

Skålade i julmust med bästisen K och mannen över en lättlunch i sjukhusets mest folktomt ekande finlandsfärjeentré. Finaste sällskapet att fira med, om än i en något udda miljö.

Men ikväll törs vi planera framtiden medan vi kan njuta av en välkyld flaska Bollinger från omtänksammaste extrafamiljen i Götet. Eller en Veuve Clicquot i våtdräkt från svärfar.

- Det är lillördag* idag. Kan vi få smaka på den lilla flaskan julmust som står i kylen?, påminde precis lillebror.
- Nej vännen, den provar vi på storlördag., bestämde jag.

Note to self:
Köp mer julmust. Helst innan barnen upptäcker den tomma flaskan i PET-insamlingen. Må de aldrig förstå att modern syndat en sen måndagkväll och är skyldig. Ty hon är fortfarande prinsarnas ofelbara framtida gemål. För hur länge?, kan man undra ...

*Även om det nu för tiden mittiveckanfestas på torsdagar. Den stora AW-dagen då alla kollegor släpper loss, är otvungna, chosefria och härligt ickekontorsmässiga. Veckans kick off. Som följs av extremely casual Friday. Då företagen töms efter fredagsmysfikat och inte mycket blir gjort men ramöverskridande beslut blir fattade. Jag saknar jobbet! Men det är ju en helt annan historia.

Julklappskampen

... går vidare via sociala medier.

Energiknippet och Grisslangrannen har startat en insamling och uppmanar alla sina Facebookvänner att skänka 100 kronor av sina julklappspengar till Cancerfonden. Ett klokt initiativ, eftersom alla har råd att avvara en hundring.

Hon letar samtidigt benmärgsgivare till Tobiasregistret. Två flugor i en smäll. Smarta N, alltid lika effektiv!

Årets finaste julklapp

Om du inte vill donera dina surt förvärvade besparingar, så kan du ge något du har tillräckligt av och som återbildas oavbrutet.

Blod och benmärg.
Ge livet åter till de dödsdömda.

Finare julklapp finns inte.

Blodgivarstafetten går över gränsen

Det råder akut blodbrist i Norge.
Situationen liknar den vi hade i försomras.
Då botade många vänner sin stickrädsla genom KBT på Blodcentralen.
Så Gunnhild har dragit igång en bloggstafett och utökat den till benmärgsdonation.

Härmed går stafetten över gränsen.
Var med du också!

Årets julklapp: stamcellsforskning

Pang, bom, krasch.
Tillbaka i verkligheten efter en supersocial helg i stan'.

Trött, illamående och med smärta i kroppen ligger jag nu nedbäddad i soffan och ser en intervju med en flicka som övervunnit leukemi, fått återfall och sedan stamcellstransplanterats. Känner igen mig i henne, förfäras av föräldrarnas reaktioner. Och försöker förstå min familj.

Inser att jag aldrig kommer i närheten av deras oro. Jag visste att jag var dödsdömd utan stamcellstransplantation. Och oroades av att leukemin inte botades direkt samt att det dröjde något innan en lämplig donator hittades. Men var fullt förvissad om att bli frisk. Igen. Fri från leukemi för all framtid. Även om det skulle ta tid. Och tålamod inte är min starka sida. På gott och ont.

"Det bästa och det sämsta med dig är att du är så energisk.", sa min man inför vårt bröllop.

Väntar på besked.
Känner tillförsikt.
Är evigt tacksam för stamcellsforskningen.
Och donerar alla julklappspengar till "mina" läkare och sköterskor.
Samt sänder mängder av goda tankar till min okända, tyska välgörare.

Donationsfond Hematologi
Ansvar 90164-11249
Pg nr 35500-8

Tremånaderskontroll

Den första milstolpen närmar sig.
Bebisens status ska kontrolleras.
Dessutom ska hon vaccineras.

Imorgon åker jag till Uppsala för tremånaderskontroll.

Benmärgsprov står på agendan.
Bland mycket annat.
Om några dagar vet jag.
Hur jag egentligen mår.