Status u a

... men kanske inte riktigt. Om jag ska vara ärlig. Och ärlighet vara som bekant längst.

Egentligen är den rätt anmärkningsvärt dålig. Magstatusen. Men det struntar jag i. Eller försöker. Samtidigt som jag försöker lära mig leva med den kroniska följdsjukan. Varför lägga energi på att oro? Jag menar, jag lever ju!

Så solen skiner, jag är solo med finaste prins sol och jag tränar bort allt vad oro heter. Och äter med stora och små vänner i parken. Morgon, middag, kväll. Eftersom ingen vill gå in. Men mest italiensk glass i stora lass. (Samt mår illa. Men det behåller vi inom parentes.) Livet är fint.

- För så är det bara.

Säger lillebror i sommarpyjamas på balkongen i kvällssol och slår ut med händerna.

Status utan anmärkning, med andra ord.
(Inte mycket att dryfta om bloggledes således.)

Hem och skola

Lite lätt förbryllade över att "alla utom vi" tycks ha fått antagningsbesked till förskoleklass kollar vi posten en extra gång. Och där ligger det ju, det livsviktiga pappret (dramatiskt ordval? men faktiskt sant, i en 5½- & 35½-årings värld), under den ointressanta bilaga om avgifter i barnomsorgen vi redan läst igenom.

En lättnadens suck undslipper oss, samt försiktigt jubel, när vi inser att förstahandsvalet tillgodosetts. Den lilla kommunala skolan med tre klasser på spottlängds avstånd, endast en liten stig bort från vår port och inom det bilfria området blir storebrors trygghet de tre närmaste åren. Alltmedan huvudpersonen förundras över vår reaktion konstaterar lillebror snabbt att han minsann kan ta storebrors plats om den skulle bli ledig. Eftersom den det gäller inte direkt är överentusiastisk. Snarare fundersam.

Lilla, stora stockonservativa skolkillen vill helst stanna kvar i tryggheten på dagis, leka med kompisarna och slippa alla förändringar. Så till den milda grad att han lätt regresserar, storgråter över den kommande splittringen av den sexhövdade femårsgruppen och vägrar vara vänlig.

Det ligger så många känslor i detta. Oron för min sjukdom lägger troligen grunden.

- Jag är frisk nu, du behöver inte vara orolig., hävdar jag gång på gång.
- Men du är fortfarande sjuk. I magen i alla fall. Kan du lova att du aldrig mer ska bo på sjukhuset?, undrar han med darrande underläpp.

Och det kan jag ju inte. Vore det inte för leukemin så kunde han få gå i den stora skolan, med större delen av gänget, men en stor skola betyder många kontakter, vilket i vårt fall är risktillfällen för infektion. Både vad gäller hans astma och mitt klena immunförsvar.

Valet av skola var hans. Faktiskt. Stolt som en tupp skrev han skolans namn på ansökan. Då. För flera månader sedan. Och han fick som han ville. Till skillnad från många av vännerna. Men nu när det står klart så är det ändå med blandade känslor han till sist somnar, med huvudet fullt av funderingar.

- Det kommer bli bra för min kära storebror, tror du inte det?, säger lillebror och gäspar stort. Annars får han väl byta plats med mig bara. Han har redan lärt mig allt han kan. Jag är redo. Ajaj, kapten.

Och jag börjar redan ana nästa omvälvande förändring. Hur ska dessa så lika ändå så olika bröder som är varandras trygghet när det blåser hårt reagera på att skiljas åt?

Det lär krävas fler sömnlösa nätter.
Vilket är kärt besvär. För jag är här.
Dags dock att fokusera på nuet.
God natt.

Skärtorsdag i skärgårn'

Finaste påskklänningen fick jag i ägget.
Från lokala butiken.
TACK, kära mor & G!
Dags för friskhetsfest snart?!


Det skär i hjärtat.
Nej, inte idag.
Men strax intill, i operationssåret svider det.

Det skär gott.
En god smärta.
Denna skärtorsdag i skärgårn'.

Morgongympa

- Snälla, kan du inte ta det lite lugnt idag. Nu när du är sjuk?, ber omtänksammaste mannen.

Snart hörs kvävda snyftningar under täcket från storebror, som vaknat tidigt och nu ligger och myser mellan oss i sängen.

- Du sa att du är frisk. Men nu säger pappa att du är sjuk igen. Varför luras ni?, sluddrar sonen med krokodiltårarna trillande nedför kinderna.
- Men vännen, jag är inte allvarligt sjuk, bara lite förkyld., förklarar jag efter att med viss möda ha förstått vad han menar.
- Säg aldrig så igen då. Lova det. På hedersord., uppmanar sonen.

Sedan skuttar han upp och förvandlas till "din egen friskhetsgymnast faktiskt" och leder styrketräningen med fast hand och uppmuntrande tillrop. Ty sista besöket på Danderyds sjukhus efter axelfrakturen resulterade i att jag friskförklarades. En väldigt skön trend för övrigt. (Även om jag aldrig kommer få något friskhetsintyg vad gäller leukemin. Återfallsrisken är alltför hög. Men märgen är ren. Och det betyder att jag just nu är frisk. Och jag har blivit bra på att fokusera på det goda och leva i nuet. Om jag får säga det själv. När fan bir gammal blir han religiös.)

- Du är härmed vårt facit på hur full rörlighet ska uppnås på kortast möjliga tid. Men du behöver bygga muskler på gym! Vad väger du egentligen?, undrar sjukgymnasten på DS.
- 47 kg, så ja absolut, men fullsmockade, svettiga träningslokaler är inte lämpliga för infektionskänsliga. Ge mig gärna några övningar så tränar jag hemma., svarar jag.

Får ett gummiband, ett träningsprogram och uppmanas att köpa diverse redskap. Som jag redan har. Powerpilatesfrälst som jag redan är.

Morgongympa kl 06:30 i soldränkt vardagsrum har aldrig känts bättre. Med universums yngste personliga tränare (?) vid min sida.

Efter genomfört pass förklarar min PT vikten av att äta rätt och vara ute för att få i sig solens vitaminer så att man blir frisk. Så bestäms min nya strategi att bli. Den finaste apelsinmarmeladen är däremot strängeligen förbjuden på fullkornsskorpan.

- Det är ju bara socker, det vet ju alla. Sånt får vi aldrig.
- Inte den här, du och jag kan desutom behöva lite extra tillskott.
- Det kommer inte på fråga. Fil och müsli är bra!

Och där fick jag för att jag försökte göra frukosten festlig.
Stockonservativa barn bryter inte vanor i en handvändning.
Och oron för en sjuk mamma försvinner uppenbarligen inte på länge.

Glädje

Och när man minst anar det sker ett litet under.

"Min" transplantationssköterska, som var "min" behandlingssköterska 1998, och som varit "min hästsyrra" många, långa, svåra stunder genom åren - ofta för att fokusera på något så konkret och långt från sjukdom man kan komma, ringer.

- Du återkom aldrig angående märgsvaret igår. Tänkte att du ville veta att du är i komplett remission.
- ... (sväljer klumpen i halsen) Jag kunde inte, var för ledsen. Gammelhästen ... (Och där brister det.)
- Då behöver du och din mamma mina goda nyheter. Ring henne nu och hälsa från mig!

Hämtar barnen och tar med bästa tjejkompisarna hem av bara farten, leker i vårsolen, och tjuvsnusar mina fina i nacken och berättar att jag är frisk. Med darr på rösten.

- Det visste jag väl., säger lillebror.
- Jag älskar att du är min mamma., säger storebror.

Precis då kommer mannen hem, lägligt för en lyckokyss i farstun inför förvånad granne med nyföding, innan han (kärleken) måste skynda vidare.

Livet är förunderligt fint.
När glädje bryter sorg.

Fotbollsmorsa?

Bild lånad från Resumé.

Min man är begåvad med ett enormt tålamod.
Det är nog en förutsättning.
Om man ska vara gift med mig.
Och det hoppas man ju att han vill fortsätta vara.

Men tålamodet har prövats en del på sistone.
Leukemi, fuktskada, behandlingsbakslag, renoveringsstrul, transplantationskomplikationer, flyttskadade möbler, GVH-biverkningar, nedfallet tak, zombiefru ... men framför allt heltidsarbetande med ensam vårdnad om barnen i ett drygt halvår.

När jag så väl kommer hem från sjukhuset och oftast är tillräknelig så ser jag till att bli handikappad. Eftersom jag i min iver att vara en skojig mamma beter mig som en ko. De är snälla. Och dumma.

Mannen suckar, skakar på huvudet och hugger i med allt som måste göras.
Van som han är eftersom jag pajat knän och skaffat mig hjärnskakningar förr.
Av ren obetänksamhet. Ja, och haft leukemi. I förhållandets absoluta begynning. Kanske inte var lika självförvållat, men ändå.

Men när jag härom morgonen gjorde en luftfärd genom vårt generöst tilltagna vardagsrum med snorhal ekparkett, med armen i tvångströja, under en tuff fotbollsmatch med lillebror, ja då undslapp det den trygge:

- Nej, nu räcker det!

Och det är jag böjd att hålla med honom om. Samtidigt som jag försöker undhålla honom min ömmande höft och den intressanta blodsutgjutelse som tar form längsmed yttersidan av ena benet. För att inte tala om den redan skadade axelns mångfärgade skepnad. Men jag är åtminstone konsekvent, då alla fel sitter på samma sida av kroppen. Som råkar vara densamma som CVK-slangarnas placering. Så jag kan ju ändå inte sova på den sidan.

Kan väl bara konstatera att jag inte är någon vidare fotbollsmorsa. Sådana ska ju stå bredvid och hysteriskt skrika i falsett tills telningarna vill gå under jorden för att det är så pinsamt. Mammor ska inte vara med i matchen. Men den som ger sig in i leken får leken tåla. Och DET gör jag.

Tremånaderskontroll

Den första milstolpen närmar sig.
Bebisens status ska kontrolleras.
Dessutom ska hon vaccineras.

Imorgon åker jag till Uppsala för tremånaderskontroll.

Benmärgsprov står på agendan.
Bland mycket annat.
Om några dagar vet jag.
Hur jag egentligen mår.