Parallella universum

Män och kvinnor lever i parallella universum.
Det ligger i sakens tillstånd att de aldrig skola mötas.
Sa Strindberg. På ett ungefär.

Uppsaliensare och lundensare lever i parallella världar.
Det ligger i geografins tillstånd att de aldrig skola mötas.
Travesterar jag. Lite fult.

Men i Frankrike möttes pojken och flickan från de skilda världarna.

Som bara ville vara vänner.
Men ljuv musik uppstod.
Dock drygt tre år senare.

Efter en upptäckavärldenresa, flottans glada gossar, plötslig vapenvägran, samt lundatid med extra allt.
Och jobba-plugga-träna-studentleva 24/7, samt några amorösa eskapader med musiker av skiftande kaliber.
Allt kantat av många, långa brev och telefonsamtal. Allt oftare, allt längre, och så uppfanns e-post. Eureka.

Men just idag, fast för elva år sen på ett ödsligt Arlanda insåg även vi det som alla andra vetat länge (och tröttnat på att höra talas om).

Så tack för hjälpen Kakan! Utan din sistaaprilinbjudan hade vi säkert rantat runt i varsin ring ännu. Lund kom till Uppsala och parallellerna möttes.
Det du, August.

J + N + K skakar rumpa i Hudik, av alla ställen, back in the day

Mesig, mosig måndag

00.30-03.30 artikelförfattande
04-06 orolig sömn. mardröm om dålig textleverans till viktig kund.
07 harmonisk frukost
08 till dagis med hela familjen
08.15 flashmöte i city. experten uteblev. morr.
09 webbkonsnulting hos kunden A
10 förhandling om ev anställning med ev bliv chef - vad välja: frihet eller trygghet?
11 innovativt marknadsmöte ute, dock i snålblåst
12 styrketräning med kollegan J, som slog hårt efter jobbhelg med "jävla prinsessan & entourage".
13 snabblunch (barnens middagsrester)
13.15-18 mera webberi hos kunden A
18.15-19 rep med Nellan & Deluxe. hur dämpa stressfläckad argbigga?
19-21.30 körövning. glad att se S som jag försökte få med på ny låt. S om möjligt ännu tröttare än jag. fniss och fler levande frågetecken som resultat. As as in ass?
21.30-22 promenad hem med sopranen A. bestämde att VKS måste ske. 23 maj, alla?
22 äntligen hemma. alla sover. trist. men nyttigt, säkert.
22-23 mesostsmiddag i mörkret med datorn som sällskap.
23.45 förnufttillfångatagande. godnatt!

jesus, vad ointressant. men nu vet du, honey bunny. puss & sov gott!
lovar bot och bättring imorgon.

Det man inte har i huvudet ...

... får man ha i fingrarna.

Speciellt som supersmarta skribenten sovit skönhetssömn som i S-form intill snusande sonen. Som man bäddar får man sota. Sent om sider.

Så nu sitter jag här och skriver artikel. Stort uppdrag. Många uppslag. I ansedd tidskrift. Fjäder i hatten och ryggdunk. Om säcken med den köpta grisen sys ihop med den röda tråden. Vilket känns föga troligt i denna arla morgonstund som har bly i mund. Endast tomten på loftet är vaken. Imorgon är en annan måndag.

Och korven den har två.

Syskonkärlek

Vår solstråle fyllde 2 år igår. Vilket i sig är helt ofattbart. Vår lillebror, bebisen, har blivit stor.
Omåttligt stolt svassade han runt och sjöng "ja må jag leva" för sig själv. Hela dagen.

Storebror var om möjligt ännu stoltare. Han hjälpte till att fixa efterdagisfika i syrénbersån med kompisarna. Talade om för ivriga vänner, med kliande fingrar att "det är faktiskt Nils som fyller år, så han får öppna paketen själv." Varpå lillebror bad storebror om hjälp med tejpen, snörena, pappret. Team work.

När alla gårdgäster knatat hem kom våra småsyskon, tillika barnens gudföräldrar, på middag. Kalaset fortsatte inomhus. Vi storasyskon var trötta av ansvaret, anspänningen och arrangemangen, men lyckliga. Trött Truls somnade till exempel i soffan, stolt, glad och helt förbi.

Jag är inte särskilt släktkär. Den väljer man ju inte, i motsats till vännerna som man funnit för att värdegrunden är densamma. Men det är något speciellt med syskonkärlek. Det finns nog inga andra än ens syskon som man kan bli så irriterad på, men som man ändå älskar helt förbehållslöst, när det kommer till kritan.

När vi väl ses är allt groll glömt. Det gör inget att alla inte setts samtdigt sen vårt bröllop. För snart fyra år sen. Diskussionerna tar vid där de slutade sist. Och vi bara myser av välbehag.
Och bestämmer att nu ta en helg på landet för att ta igen förlorad tid, komma ikapp och bara vara rara. För vi har ju helt uppenbart saknat varandras sällskap. Lovar att det aldrig ska dröja så länge mellan träffarna igen. Men vi vet ju att det högst troligt kommer att göra det. Vilket är helt okej. Vi är ju syskon, och finns ju alltid där om det blåser, eller gör vi det?

Mina gjorde inte det, men eftersom de är mina (styv)syskon så har jag förlåtit dem. Jag har förmodligen svikit dem också någon gång, eller kommer att göra det. Så bråkar vi lite, och går vidare. Syskonkärlek är den mest förlåtande sorten. Varför kan inte alla relationer var lika okomplicerade?

Jes blir nej! blir ja

Jes!kommunikation har decimerats.
Esset har lämnat skutan för att styra mot nya mål.
Kvar är en vilsen kapten, med en besättning som undrar vart kosan bär.

Det är sorgligt och roligt på samma gång.
Nu kan vi bara vara vänner. Skoj utan förpliktelser.
Men det är slutet på en lycklig era som betytt massor.
Vår gemensamma bebis har nu skilda föräldrar.

Men jag har AD:n A kvar vid min sida på jobbet.
Det känns tryggt.

Och S utnämndes vid gårdagskvällens gravmojito till senior kreativ bollplank tillika styrelseordförandinna, sisådär vid halvtvåsnåret på Bauer. (Efter makalös middag på Imperiet. Rekommenderas!)
Det kändes fint.

I begynnelsen, 2001, hade vi bara förnamn, J&S.
Lite senare kom efternamnet Kommunikation.
Ännu lite senare konstaterade vi att
J et S = JES!
Copy + AD = kommunikation

Vad återstår nu?
Nej!, skojade en kund.
JA! tror J & A.
Som i JES!

Förutsättningarna förändras men varumärket består.

Internet dör 2010

E24 har ju stenkoll, så då måste det ju stämma. Ja, för alla världens användare laddar ju konstant upp och ner triljoners GB. Alla! Alltid!

Äntligen får hon rätt, Ines Uusman (s), som 1996 hävdade att Internet bara är en fluga. Inget känns ju så bra som att veta bäst. För det gjorde hon väl, då? Eller hur var det nu hon menade?

"Internet är bara en fluga. Jag tror inte att folk i längden kommer att vilja ägna så mycket tid, som det faktiskt tar, åt att surfa på nätet." - 12 maj 1996. Ines Uusman, IT-ansvarig minister -
Senare har hon dementerat att hon sagt så. "Jag menar självklart inte att Internet är en övergående fluga. Jag undrade om inte det planlösa surfandet var på övergående."

Studentghetton

Lund vs Uppsala

Inget svårt val, eller hur?

Fick frågan av en kompis, modell yngre, vart hon borde plugga.
Åldrades med ens betydligt medan jag blev nostalgiskt akademisk.
Insåg också att jag är en sann lokalpatriot.

Det var en bitterljuv insikt.

Paralleller som möts

Män och kvinnor lever i parallella världar.
Det ligger i sakens tillstånd att de aldrig skola mötas.
Sa Strindberg. På ett ungefär.

Uppsaliensare och lundensare lever i parallella världar.
Det ligger i geografins tillstånd att de aldrig skola mötas.
Travesterar jag. Lite fult.

Men i Frankrike möttes pojken och flickan från de skilda världarna.
Som bara ville vara vänner.
Men ljuv musik uppstod.
Dock drygt tre år senare.

Efter en upptäckavärldenresa,
flottans glada gossar,
plötslig vapenvägran,
samt lundatid med extra allt.
Och
jobba-plugga-träna-studentleva 24/7,
samt några amorösa eskapader med musiker av skiftande kaliber.
Allt kantat av många, långa brev och telefonsamtal. Allt oftare, allt längre, och så uppfanns e-post. Eureka.

Men just idag, fast för elva år sen på ett ödsligt Arlanda insåg även vi det som alla andra vetat länge (och tröttnat på att höra talas om).

Så tack för hjälpen Kakan! Utan din sistaaprilinbjudan hade vi säkert rantat runt i varsin ring ännu. Lund kom till Uppsala och parallellerna möttes.
Det du, August.

Den lilla TL-världen

Fejan har länge legat i träda, eftersom jag som alla andra tröttnade ganska snabbt. Men så kikar jag in och får upp information om att Tl och TL-medlemmen känner varandra. Hoppla, vad spännande det blev.

Det hela är mycket intressant och man frågar sig hur liten världen egentligen är ... men inser att det ju är Skåne som är ett pyttelandskap. Och att alla exlundensare festat ihop minst en gång i livet. Det måste vara så det hänger ihop. Men jag är ändå nyfiken på hur väl ni känner varandra.

The Extras ...

... är nu en kvinna starkare.

Barbershopan från Da Capo och De Luxe ställer upp.
Tillsammans med S, guldlamén, snäckan, Piv. Och mig.
Den 30 maj smäller det.
Vindrickande, skönsjungande kvinnor.

Fantastiskt!

Sol i sinnet

Ingen ordentlig frukost att tillgå, men vad gör det när solen skiner?

Kvittrande glada barn får två helrör välling innan vi skuttar över gården till dagis. Alla i sneakers. Och skala-av-sig-kläder. Våren är kommen!

Jag går till fiket på hörnet för att äta frukost innan dagens första uppdrag och finner där gamla bekanta från livets lata lattedagar. En annan inventarie är tyvärr också på besök, den galne barberaren från brf:en. Här har tiden stått stilla. Han ställer upp dörren på vid gavel och gormar åt "kärringar som skriker i falsett". Oklart om han menar oss eller de andra damerna. Ignorerad placerar han sin svullna lekamen i solen utanför. Men försvinner snabbt när en som åter blivit lattemamma, nu till den tredje, sätter sig tätt intill. Fridens liljor.

Är lite nervös, så jag går i god tid till Östermalmsskolan där jag ska hålla en lektion om varumärken för åk 3. Tanken är att att de ska rita, så att jag tillsammans med varumärkesexperten och vännen N kan utvärdera. En sexsidorsartikel om barns förhållande till reklam i CAP&Design är målet. Det visar sig att jag är på fel ställe. En snäll taxichaufför skjutsar mig från den stora fiiina, till den lilla söta (Olaus Petri - barnens framtida skola) för en tjuga. Guldgubbe.

Lektionen går galant. Nioåringar har koll, visar det sig. Jag behöver inte ge några ledande exempel, utan de ritar snällt det första varumärke de kommer att tänka på. Och rappar samtidigt Coops tv-reklam i kör. "Äpple, senap, cashewnötter." De kan givetvis hela utantill. "Men vi bryr oss inte om reklam, det är bara jobbigt. Utom ICAs förstås. Men det är väl ingen reklam? Mer som en rolig historia." Jo, och helt klart ett vinnande koncept.

Nu en java i solen, innan det är dags för vernissage på dagis. Vårsalong, som sig bör med bubbel och snittar. Vintern ÄR förbi!

Sen väntar lite morfärldrafirande av 2-åring minus 2 dagar, innan barndomsvännen K och jag ska se supersopranen S showa. Snart är det sommar på landet och skönsång på Skravelstranden. Alltid i solsken.

Ryska posten för dagisbarn

Solhelgens mest pikanta inslag var vi föräldrars lekarrangemang:

Söta vargflickan C, 5½, som belönats med vattkoppor, uppmanas att tungkyssa vår storebror T, 3½ och lillebror N snart 2. Cs lillayster E, 3, är inte sen att följa storasysters exempel. Stort puss&kramkalas utbryter, som även inbegriper det tredje syskonparet M & M, 3 och 5.

Vad gör man inte för att skaffa immunitet mot barnsjukdomar tidigt? Vi behövde bara åka 14 mil för att eventuellt bli smittade. En barnlek i sammanhanget.

Mumrik och jag fick la varicelle i (nästan)vuxen ålder i la France. Två veckor till sängs med 40 graders feber var ingen picknick. Då var vi ens inte ihop. Men nu är vi märkta för livet. Med ärr och ringar. Och det är ju en saga i sig.

Dock inte lika kul när vi till slut blev ett par för 11 år sen'. Första mötet med min blivande svärmor var sådär. Den annars ytterst vänliga kvinnan spände ögonen i mig och sa:

- Var det du? Var det du som gjorde min son sjukare än han någonsin varit, och så långt hemifrån till på köpet?

- Eh, ja, men det var inte meningen! Han lånade bara mitt suddigummi, stammade jag och kände mig som om han fått en mer intim sjukdom i present.

Så det ska börjas i tid. Nån' mer som vill bli smittad? Det vankas vattkoppskalas för lillebror i veckan. Aktivitet? Ryska posten, så klart!

Jag ska bara ...

Tidsoptimism är ett trist drag. Som jag tyvärr lider av. Uppvuxen i city of Uppis skyller jag gärna på att jag alltid haft så nära överallt. Gick rakt över gatan vid första ringningen för att komma till skolan precis innan läraren stängde dörren. Perfekt. Och så har det fortsatt. Dock har jag inte alltid kommit i tid. Ytterst pinsamt och riktigt fräckt beteende. Det medger jag, och skäms.

Blev med tiden uppfinningsrik vad gäller ursäkter, med oklar sanningshalt. Vilket alla 87 talen på vårt bröllop handlade om. Eftersom min äkta hälft också haft svårt att lära sig klockan. Men varken han eller jag var någonsin värst. Eller bäst, beronde på hur man ser saken.

En klasskompis kom med bästa förklaringen en morgon på spanskan: "Caramba, jag fick vattenplaning på cykeln, var tvungen att gå tillbaka hem och byta kläder och laga punka!". Som läraren godtog som den självklaraste saken i världen.

På senare år har jag förändrats fundamentalt, vilket är barnens förtjänst. Nu vet jag att allt alltid tar lite längre tid. Och har blivit tidspessimist. Vilket är underbart för alla vänner, som äntligen slipper vänta.

Nu kommer jag ofta en halvtimme för tidigt i stället. Och måste cirkulera runt kvarter, med en takeaway latte i näven. Smygkikar i fönster, läser en blaska och dagdrömmer tills det är okej att glida in på diverse möten, branschmingel och annat skoj. Det är inte klokt vad man hinner upptäcka mycket runt omkring. Sånt där som man bara skyndar förbi annars.

Så tack för den insikten, barnen. Nu ska jag bara lära er att bli lite mindre AlfonsÅbergska. Med våra gener lär det dock bli svårt.

Fredag = fri dag?

Har fåttt ett uppdrag som är kreativt, spännande och eventuellt en smula världsförbättrande. Full av energi vill jag sätta igång, men stöter på patrull. Får inte tag i en endaste människa.

Vad gör folk på fredagseftermiddagar? Njuter av solen rentav? Det tänker jag också göra nu, men med mobilen påslagen. Fiffig manick.

Backlash

Tänk att ett ögonblick, en enda förbizappad bildruta, kan få mig att frysa till is samtidigt som jag kastas tillbaka nästan tio år i tiden. Och då är dödarcellen, trots namnet, en bra cell.

Fy fan. Jag överlevde eländet, fysiskt och mentalt, och förändrades fundamentalt. Men inser att rädslan för den elaka sjukan alltid kommer att finnas kvar. Inte för egen del. Nu gäller det att hantera vanmakten att inte kunna skydda de små liven som är oss till låns, mot allt ont som skrämmer. Rädslan hålls i schack, långt bort, men är ändå ständigt närvarande på gott (ja, faktiskt) och ont.

Det som inte dödar, det härdar. Låter illa, men precis så enkelt är det.

Att äta eller ätas. Upp av leukemi.
Tjolahoppsansa.

Mgn: laktulos

På bloggrundan finner jag en gemensam nämnare hos två i övrigt extremt olika individer. Så som jag känner dem, skall tilläggas.

Både här och där pratas det om tarmar och jag lär mig vad laktulos är för något. På helt skilda vis, skall tilläggas.

En ung, hämningslöst kreativ ZTV-tjej och en manlig, pappersvändande lobbyist som närmar sig den gyllene medelåldern. Hon från söders höjder, han från knalleland inflyttad till nedre öfre. Henne har jag sett växa upp, lite på håll det senaste decenniet, kompanjonens lillasyster. Honom känner jag sedan något år tillbaka till, som sönernas kompisars pappa, från den lilla plaskdamm vår stadsdel är. Gördetsjälv-Hanna och skräddarsydde greven. Till synes olika, men ändå galet lika, skall tilläggas.

Givna gäster på kovändarfest. Och champagnekalas.

Hvdvrk

Baksidan av att ha en egen låda på magen är pappersgörat. Det ger mig en vansinnig huvudvärk. Vilket leder till fördelen med företagarfriheten. Jag kan med gott samvete ta en dubbel dos thaiknark och vila i soffan en stund utan att chefen bryr sig.

Ger alltså tillfälligt upp fakturerandet. Softar, tar en kaffe och letar lite i skivsamlingen. Hittar 70-talspärlorna P och jag pratat om; Carole Kings Tapistry samt Eva Cassidys Songbird. And good old Stevie. Mmm.

Dags för en riktig genomlyssning med vännerna nån kväll. Med vin! Vin, kvinnor & sång, kan det bli bättre? Vem vill vara med?

Ljus i mörkret

Det började i bloggosfären och gick vidare via SMS. Uppmaningen att tända ljus i fönster. För att hedra Engla.

Vad hjälper ett ensamt ljus när livet släckts? Det värsta har hänt och påminner om livets orättvisa.

Men det värmer att se att folket i huset mittemot faktiskt bryr sig. Det brinner ljus i förvånansvärt många fönster. Och det fruktansvärda känns lite mer avlägset.

Slush puppy

Härlig havsnära helg.
Grannens Springer spaniel Lexus, 12 veckor, var valpigt våryster, liksom sönerna som liknade kalvar på grönbete. I fredags och lördags. Då våren var kommen och solen glittrade i havet.

Igår vaknade vi av nedvräkande blötsnö. Inte ens barnen blev glada av den synen. Vovsingen var väldigt förvånad. Försökte jaga snöflingor, men halkade runt, trillade omkull och blev alldeles olycklig. En ledsen, genomblöt hundvalp som med svansen mellan benen ser på en med stora, bruna ögon är hjärtskärande.

Klimatstressen kommer av sig. Växthuseffekten ska ju göra klimatet varmare. Inte innebär väl hotet att årstiderna byter plats? Eller så är allt precis som förut. Allt kan hända i april. Våta, virriga valpar är vanliga.

Svalan störtar

Lilla Svalan - det SÄMSTA sättet att handla barnböcker, ska det ju vara.

Reklam som går mot strömmen brukar uppmärksammas och leda till att fler törs tänka nytt, bryta mark och vidga perspektiven. Men alldeles nyss var jag med om det motsatta. Jag häpnar men blir samtidigt så arg att det gör ont i magen.

Blev just uppringd av Svalan, som informerade om att Bonniers barnbokklubb inte existerar längre.

- Eh, nähä, okej ... och vad säljer du?, undrar jag lite lätt förvirrad, eftersom jag blir störd mitt i ett korr om framgångsrika varumärken.

- Så nu blir ni medlemmar hos oss och vi skickar ut tidningen och ringer upp så att ni får beställa halvårsvis i förväg, säger uppfordrande dam med rökridåbeslöjad röst.

- Men det passar inte oss. Vi vill ha nyhetsbrev och beställning via webb, inga telefonförsäljare och ingen skövlad skog på vårt samvete, tack, säger jag, så vänligt men bestämt jag kan. Jag hyser respekt för den äldre generationen, speciellt om de tvingas nasa medelst telefonsäljning på ålderns höst.

- Jamen, jamen, så kan du ju inte säga. Jag ringer dig för att jag vet allt om böckerna. Jag kan det här, har ju känt och klämt på dem! Och innan jag ringer får du en tidning, varje månad, halvskriker tanten smått hysteriskt.

- Men jag vill inte, säger jag ju. Ingen tidning, inga telefonbeställningar, så kan vi vara med igen, uppger jag, nu med mer pondus.

- Allt sker automatiskt. Du måste ta emot tidningen och samtalet. Såna är reglerna, kvider hon bajsnödigt.

- Det anser jag vara bakåtsträvande. Vi vill inte vara med! Tack och hej, avslutar jag.

- Jaha, ska det va på det viset. Då får inte du va med längre. Så det så. Adjö, väser skräcködlan.

Äntligen! Precis vad jag ville. Utom möjligen att bli snäst åt av flåsig klimakteritant. Tur att solen skiner ute. Så att ragatan kan gå ut och tina upp på rökpausen.

Dagens boktips: Bojkotta Svalan och alla andra som använder stenåldriga marknadsföringsmetoder med onödiga försändelser men framförallt att någon tar upp din värdefulla tid med telefonsäljstrams.

Stockholm live Henrik Dorsin - Korv i ugn

Precis när jag tvärnitat i artikelförfattandet ringde snäckan P och undrade om jag ville följa med för att se Henrik Dorsins show. Vilket lyft!

Glad i hågen skuttade jag hem från jobbet och möttes av storkokande make och barn som gjorde sin oefterhärmliga köttfärssås fylld med hundra ingredienser och massor av kärlek. Pussade och piffade pytte och drog sen ner på stan med P.

Multibegåvade Hr Dorsin och bandet bjöd på en torr slideshow fylld av humor, opera, galenskap, raggae, revy, blues och smarta betraktelser. I tre timmar!, som kändes som trettio minuter. Kan inte med ord beskrivas rättvist. Måste bara ses. Skynda till Scala innan föreställningen går i graven i maj.

Nu sitter jag återigen och knåpar på mina artiklar, men med full fart framåt, upplyft av nya idéer. Nynnandes på Cornelistravestin En gaffel kort. Fullträff. För att inte tala om Korv i ugn. Helt klart Godkänd kvalitetsunderhållning.

Världens bästa dagis

Chablis. Sto född 1999, 140 cm.

"Vi går på världens bästa dagis", säger sönerna ganska ofta. Och jag är böjd att hålla med.

De går på en kommunal, friluftsinspirerad förskola, vilket innebär att de är ute så mycket det går. Alla leker med alla, de stora tar hand om de små som lär sig räkna kottar, leta lavar och göra bokstäver av pinnar och grässtrån. T som i träd, U som i uggla, S som i sten ...

Hela förmiddagarna tillbringar de i skogen eller på sportfältet. Under de kalla månadern äter de lunch och vilar inne, men går sedan ut igen. Oftast är de på gården eller i parken om eftermiddagarna, om de inte är ute på extravaganta äventyr ...

Storebror fick nämligen följa med dagisfröken till hennes kvällsjobb häromdagen. På Stockholms ridhus. Stolt som en tupp berättade han om den fiiina hästen Chabliiis. Det händer bara på nedre öfre ...

Vårruset

Nu godtas inga ursäkter.
Planerna ska äntligen omsättas.
Är inte sosse men "alla ska med".
Uppsalamaffians ledare N rekryterar för fullt.

Nån' mer som känner sig manad?

Hanna Fridéns historia

Foto lånat från DNs artikel

Apropå Folkhälsoinstitutets senaste rapport som visar att unga tjejer i allt högre grad (återigen)lider av undervikt snarare än övervikt. Tvärtemot alla fetmalarm alltså.

Essets lillasyster säger det bäst. Läs och/eller se Hannas modiga berättelse.

Att göra slut

Det är inte vad människan förtjänar på sitt arbete som är hennes egentliga lön, utan vad det gör henne till./John Ruskin

Exakt. Pengarna är oviktiga så länge de är tillräckliga. Tjänar inte massor men gör förhoppningsvis skillnad. Ibland. Men när ett av uppdragen varken ger god karma eller respektfull ersättning, är det kanske dags att göra slut?

Smarta pjuck

Har skrattat lite åt alla (andra) morning power walkers på Djurgården, i Grizzly och Falsterbo som struttar runt i några slags moderna Buffaloskor. Tills igår.

MBT m-walk är grejen! Man liksom rullar fram = skonsamt för idrottsskadade knän. Rak i ryggen och med knip i the zone; rumpa, mage, lår. Och sen' får man (iaf jag) jordens träningsvärk dagen efter, vilket ju måste betyda att det funkar. Eller?

En nackdel är att man trillar omkull om man inte går rätt. Så det här med långa steg är bara att glömma. Till promenadsällskapets stora nöje.

Nu är jag en av dem. De redan frälsta. Tillsammans med Bradgelina, Madonna & co. Sämre sällskap kan man ju ha.

Masaier åt folket! Gärna i solsken.

April, april

DN har skidbra humor!