Cancerspöket

Spöke?

Granskningsmöte med cancerprojektet.
Goda samtal om viktiga texter.
Med vitt skilda människor.
Men med en sak gemensamt.
Vi är överlevare.
(Ja, och skribenter.)

Ser fem små (skräck)filmer.

- Men vad gör vi om någon av de medverkande dör? Hur ställer vi oss till det?

En synnerligen adekvat fråga.

Hajar ändå till.
För första gången.
Är jag en av dem som kan dö?

Jag, som visserligen råkar ha fått en släng av leukemi. Två gånger. Med tolv års mellanrum. Mot all rimlighet. Men också två friska barn. Mot alla odds. Och som klarat stamcellstransplantationen. Mot viss förmodan.

Sväljer klumpen i halsen, blinkar bort tårarna som hotar svämma över ögonbrunnarna och andas ut när frågeställaren lägger sin hand på min axel och säger:

- Jag tänker givetvis inte på dig.

Har med mig gårdagen under hela arbetsdagen.
Och ser väldigt mycket fram emot morgondagen.

Det blir en god natt.
Ty jag tror inte på cancerspöken.

Pest eller kolera?

Eller kanske stelkramp, difteri, TBC, lunginflammation, svin- och säsongsinfluensa, hepatit A & B, vattkoppor, röda hund, mässlingen ...

Jag har inget försvar alls mot nämnda farsoter. Trots att jag faktiskt påbörjat späd(gr)isvaccinationerna, så är jag långt ifrån klar. Och med ett par infektioner under hösten har planeringen av varannanveckasvaccineringen gått överstyr fullständigt.

Var det nån som sa att livet var trist?
Inte jag!

Så alla sjukdomar ovan kan invadera.
Men vad gör det? Jag har inte leukemi längre. Häpp!

Och iförrgår tog jag sista kapseln av den vidriga immunsuprimerande medicinen. Den som hindrat den nya märgen att stöta bort vitala organ. Som hjärta, lungor och andra väsentligheter.

Är nu nere i sju piller om dagen för att kroppen ska fungera, för att de kroniska följdåkommorna ska hållas stången. Och även om jag dagar som idag mår kräkilla och stundtals går dubbelvikt av GVH i magen, så är jag så lycklig och tacksam över att jag är här att jag går ännu lite snabbare och tvingar bort smärtan med en sjujäkla äckeläppelkäck optimism.

In your face, cancer!

Det kom ett paket ...

Jag bär de vackraste av örhängen.
Och ryser, med hjärtat i halsgropen och minns.

Ty de skickades till mig från den andra sidan.
Med god hjälp av den käraste lillasyster och ömmaste moder.

Tack Elin, du är alltid i mina tankar, i mitt hjärta.
Vila i frid.

Och du, T avbröt sin senaste konsert för att ta mormor i hand och tända ett ljus för dig. Som alltid när han är i en kyrka. Du fattas oss enormt.

Snarstucken

Upprustning av immunförsvaret sker.

Sänkt.
Ont.
Svårt höja armarna till tangenterna.
Synd.

Anledningen är dagens 1-årsvaccinationer.
Del 1 av 20. Om det räcker?
Har efter stamcellsbytet inget försvar kvar.

Förstår först nu varför sönerna kinkade när det begav sig.
Det här är ingen barnlek (så ge era telningar massor av ömhet när det är dags.)
Och då har jag ändå ett par fall av leukemi, dramatiska förlossningar och en transplantation att jämföra med.

Stelkramp till vänster.
Difteri till höger.
Och i mitten är det bara gråtmilt, ynkligt och trött.

Hoppas på bättring till söndag.
Då röster skall höjas för att höras.

Först sonens premiärkonsert.
Efter tre rep.
Annan taktik än da Capos behov av övande innan uppsjungning.

- Vad ska ni sjunga?, undrar jag nyfiket.
- Jag vet inte så noga. Kan inte låtarna ännu., svarar han bekymmerlöst.

Så det kan ju bli spännande.
Sedan väntar valnattrysaren.
Garanterad spänning utlovas där med.

Har du bestämt dig?

Vila i frid finaste balettflickan

Helvetsjävlaskitsjukdom.
Jag kan inte säga det bättre.

Helvetesjävlaskitsjukdom.
Som har segrat över den finaste, klokaste, modigaste balettdansös jag någonsin känt. Min rumskompis i några dagar för ett år sedan, som sedan mars 2009 kämpade tappert, blev frisk förra sommaren, fick återfall men botades, stamcellstransplanterades kort efter mig men som i april åter drabbades av ett bakslag.

Blott 22 år fick hon alldeles nyligen veta att hon inte kunde botas. Ett besked hon tycks ha tagit med jämnmod. Så stor var hon.

Hon dansar inte mer, sprider inte längre sin enorma livsvisdom - sin unga ålder till trots. Och det gör mig ledsen, tom, arg och rädd. Jag famlar, tappar fotfästet men tvingas fokusera med barnens hjälp.

Ödets ironi har ordnat det så att jag nås av beskedet precis när jag sätter mig och barnen i bilen för att köra på semester till balettdansösens bedövande vackra Dalarna. Tårarna trillar nerför kinderna i en strid ström och kroppen skakar av hulkningarna. Jag måste stanna, låta barnen trösta och torka tårarna innan jag kan köra vidare.

Vi hämtar trygge fadern på jobbet, pausar över helgen hos morfar och åker sedan vidare tillsammans. Men även om jag är med fysiskt, befinner jag mig någon helt annanstans mentalt.

Balettdansösen och jag skulle ju fira friskheten här och nu. Trodde vi tills nyligen. Då vi ändrade planerna till att ses för att fira friheten och förmågan att bara vara här och nu.

Att nu vara här utan den länge emotsedda träffen smärtar obeskrivligt. Att livet är fruktansvärt orättvist vet alla. Att finna någon mening i den orättvisa som innebär att jag är här och inte hon går givetvis inte. Men jag blir bokstavligen påmind om min livsuppgift när barnen med orolig blick undrar vad de kan göra för att jag ska bli lite glad mitt i sorgen.

De ber mig skriva till balettflickans mamma där de ber henne tänka på hur bra hennes dotter var och hur mycket hon lärt alla som fick träffa henne. Och så talar de om för modern att dottern dansar vidare någon annan stans och att man kan prata med henne och sjunga pippisången, precis som de gör när de tänker på sina döda. Slutligen skickar de massor av pussar. Och är det något som hjälper och ger styrka, så är det dem. Pussarna alltså.

Finaste E, vila i frid.
Tack för att jag fick lära känna dig.
Du fattas mig.
Men kampen går vidare.
Vi ses.

Ut ur dimman

Hyfsat mör med lite lätt dimmig blick fångad av just hemkomna greksonen efter hopp & lek i sommarvärme, rep, lyckad konsert och balkongbuffé med vänner och familj. Somnade ovaggad omgiven av prinsarna. Lyckad dag. Som betydde massor.

- Tack för idag. Tänk att du kunde vara med!, sa körledaren.

Ja, tänk va.
Det trodde ni inte för ett år sen'.
Jos - ALL: 2 - 0

Årsdagar

Vårtecken. Brasa och bomullsmössor.

Förra helgen var det Valborg.
Och sista april.
Som förr firades i Uppsala.
Speciell sedan 1997 då kärleken segrade.

Sedan kom barnaåren.
Och våra årsdagar blev myskvällar.
I skärgårn.

Utom förra året.
Då Uppsala åter var ofrivillig skådeplats för majbrasan.
Fick permis från de första dagarnas cellgifter för att begå grillpremiär hos vännerna. Med de två bästavänfamiljerna.

En så ytterst märklig kväll. Fullpumpad med hemskheter som skulle utplåna ännu värre elakheter i mitt blod. Sorgsen, men glad. Att få vara där med dem. Mina fina. Men en fruktansvärd oro inombords för vad som komma skulle. Det jag bara kunde ana, förnimma minnet av från förra gången. Då allt varit så annorluda, långt före familjelivets insteg.

Så står vi där.
I år.
I hästhagen.
På landet.
Bara att gå ner på den nu djurtomma ängen ger en klump i halsen.
Att sedan se barnen springa runt i jakten på bra brinnpinnar och minnas förra årets återhållsamma pojkar med flackande blickar och stadiga tag i mina händer gör att jag måste svälja många gånger.

När maken sedan smäller iväg en kork in i den flämtande brasan, samtidigt som jag messar de finaste av vänner och tackar för vad de gjorde då, för ett år sedan, och under året som gått, då snurrar jorden lite snabbare. Jag nästan trillar, så lyckligt lottad är jag. Som dagen innan träffat balettflickan på fel ställe.

Och jag anar hur året kommer att fortsätta från och med nu.
Fyllt av tacksamhet.
Men också av minnen, förnimmelser, sinnesintryck.
Goda och mindre goda.
Vissa väldigt smärtsamma.

Men alltid med fokus på det vackra.
Livet, alltså.
Jag finns kvar.
För mina fina.
Lyckliga jag.

Hem och skola

Lite lätt förbryllade över att "alla utom vi" tycks ha fått antagningsbesked till förskoleklass kollar vi posten en extra gång. Och där ligger det ju, det livsviktiga pappret (dramatiskt ordval? men faktiskt sant, i en 5½- & 35½-årings värld), under den ointressanta bilaga om avgifter i barnomsorgen vi redan läst igenom.

En lättnadens suck undslipper oss, samt försiktigt jubel, när vi inser att förstahandsvalet tillgodosetts. Den lilla kommunala skolan med tre klasser på spottlängds avstånd, endast en liten stig bort från vår port och inom det bilfria området blir storebrors trygghet de tre närmaste åren. Alltmedan huvudpersonen förundras över vår reaktion konstaterar lillebror snabbt att han minsann kan ta storebrors plats om den skulle bli ledig. Eftersom den det gäller inte direkt är överentusiastisk. Snarare fundersam.

Lilla, stora stockonservativa skolkillen vill helst stanna kvar i tryggheten på dagis, leka med kompisarna och slippa alla förändringar. Så till den milda grad att han lätt regresserar, storgråter över den kommande splittringen av den sexhövdade femårsgruppen och vägrar vara vänlig.

Det ligger så många känslor i detta. Oron för min sjukdom lägger troligen grunden.

- Jag är frisk nu, du behöver inte vara orolig., hävdar jag gång på gång.
- Men du är fortfarande sjuk. I magen i alla fall. Kan du lova att du aldrig mer ska bo på sjukhuset?, undrar han med darrande underläpp.

Och det kan jag ju inte. Vore det inte för leukemin så kunde han få gå i den stora skolan, med större delen av gänget, men en stor skola betyder många kontakter, vilket i vårt fall är risktillfällen för infektion. Både vad gäller hans astma och mitt klena immunförsvar.

Valet av skola var hans. Faktiskt. Stolt som en tupp skrev han skolans namn på ansökan. Då. För flera månader sedan. Och han fick som han ville. Till skillnad från många av vännerna. Men nu när det står klart så är det ändå med blandade känslor han till sist somnar, med huvudet fullt av funderingar.

- Det kommer bli bra för min kära storebror, tror du inte det?, säger lillebror och gäspar stort. Annars får han väl byta plats med mig bara. Han har redan lärt mig allt han kan. Jag är redo. Ajaj, kapten.

Och jag börjar redan ana nästa omvälvande förändring. Hur ska dessa så lika ändå så olika bröder som är varandras trygghet när det blåser hårt reagera på att skiljas åt?

Det lär krävas fler sömnlösa nätter.
Vilket är kärt besvär. För jag är här.
Dags dock att fokusera på nuet.
God natt.

Livets högtidliga firande

Leukemibesked idag för ett år sen. Nu botad och stamcellstransplanterad. Livet & lillebror 4 år har således firats kungligt med släktkalas i solen hela dagen.

Av födelsedagsbarnet påbjuden klädsel: modifierad högtidsdräkt. "Självfallet", som Calle Gurra, 16, hade sagt. (Även om han just idag väljer andra ord om lillflickans ex-kex.)

Imorgon fortsätter firandet med ännu en önskan: tjejkalas för blåblodiga. Tre prinsessor och en riddare utöver familjens prinsar är kallade. Jämna par, således. Mycket viktigt. Ojämna åldrar oroar föga.

Sockersött. Och helt underbart. (Bortsett från prinsesstårtestinna inte-sova-heller-skrattande busbröder ikväll. Som sekunden senare snusar ljudligt med varsitt brett leende på läpparna.

Livet är bra fint.
Även, eller speciellt, med rött och friskt bultande blod i ådrorna.

Operationsdagens outfit

Den gick bra, operationen.
Men de satt långt inne, slangarna.
Fastväxta sedan nästan ett år tillbaka.

Men efter några snitt, mycket slit, en hel del blodsutgjutelse och ett par stygn så var de väck.

- Det blir tyvärr ett ärr som minne., beklagar kirurgen.
- Synliga ärr är bra påminnelser., ler jag.

Befrielsen är obeskrivlig.
För att inte tala om känslan när lillebror yrvaket välkomnar mig till skärgården med orden:

- Mamma, får jag se, är maskarna verkligen borta? Det är helt fantastiskt.

Påskoperation

CVK
Törs ni får ni se mina maskar.
Känsliga tittare varnas dock för obehag.
De som tidigare benämndes behag är nu allt annat än behagliga.
- Ät mer så dom växer ut igen, bopparna!, uppmanar till exempel lillebror.

Damm syns väl i släpljus. Den rätt miserabla förmiddagskänslan förhöjs inte direkt av skruttens snorbubblor och mitt soppkräks.

Men den frusna, trötta själen värms upp efter lunch(spyan) när lillebror och jag hämtar storebror på dagis. Och promenerar till astmadoktorn i solsken med sköna, gröna vårmössor. Där vi möts av mannen, pappan, kärleken. Och får bamsekramar av barnläkare och -sköterskor.

Nu väntar den bästa påskstarten vår familj kan önska:

Jag är på väg till Uppsala för att tidigt i morgon bitti operera bort den centrala venkatetern. Min livlina. Som orsakar mina barn så mycket obehag. Eftersom den påminner om den hemska sjukdomen.

- Du säger att du är frisk, men det är du inte så länge dom där maskarna är kvar., påminner lillebror varje dag.

Trots att jag gjort det förut är jag lite lätt nervös. Eller pirrig. Insättningen för snart ett år sedan var retlig. Eller riktigt obeghaglig faktiskt.

Nu blir jag slanglös. Ett stort steg på vägen mot att bli normal. En icke-patient. Inget som påminner om cancer. Men lite läskigt är det att inte ha livlinan kvar. Som fyllt mig med gifter som sånär tagit kål på mig. Som givit blod, märg och mediciner. Och som gjort det möjligt att lämna prover utan att bli en sönderstucken nåldyna. Men som ingen i den kungliga hufvudstaden ville ta i med tång. Så att jag till slut stacks på DS ändå. Och höll på att stryka med (av att nästan inte få permis på midsommarafton, men skam den som ger sig) av den blodförgiftning det orsakade.

Ja, mina märkliga maskar, mycket har vi gått igenom men nu ska ni bort.
Jag kommer inte sakna er.

Bilkalas med disco

är återigen ett vinnande söndagskoncept.

Speciellt i ett för egen hand varsamt renoverat sekelskifteshus med värmande kakelugnar när snön åter vräker ner utanför fönstren.

Men trots ivern över den namne fjällvännens fina temakalas har lillebror bestämt sig. För att ha ett riddar- och princesskalas. Och skrivit lista. Fem flicknamn. Med stora bokstäver. Samt dagens fyraårings som i rättvisans namn får följa med storasyster. Och till slut, med yttepytteliten stil, storebrors namn.

- Ja, för han bor ju här, min kära, kära storebror.

Och sen kommer uppenbarligen minnena från den hittills märkligaste dagen i hans, eller hela familjens liv.

- Förra året ville jag ha tjejkalas hemma, men det fick jag inte för alla ville träffa oss och det blev massor av folk i parken i stället och allt var jättekul men skrikigt och gråtigt och konstigt. Nu vill jag ha ett kalas på balkongen i lugn och ro.

Ilskan över sjukdomen, vars besked vi fick på hans treårsdag, väller upp inom mig med full kraft och jag tvingas svälja klumpen i halsen flera gånger om innan jag kan lova honom att han ska få exakt det kalas han vill.

Hoppas hans presentkrav är inom rimliga gränser ...

Läxlärning

Rörande fin gårdag i Uppsala hos bästisen Kloker, med färska, tredje mirakelbebisen. Som spädisälskande storebror och jag för övrigt kommer skämma bort så mycket vi kan och får.

Lunch, fika, solpromenad med den som kanske känner mig bäst, åtföljda sen två års ålder, till näste doktor Klok. ALL-vetaren, min guru och allre bäste B. Ett inre lugn infinner sig av hans blotta uppenbarelse åtföljt av ett fast handslag.

- Märgen är helt ren och fin. Nu ska vi bara få ordning på följdsjukdomen (kronisk GVHD), så kan du börja jobba lite försiktigt ganska snart igen. Klarar du det? Att återgå i lugnt tempo ... jag känner dig.

Och det är nästa utmaning.
Att lära sig läxan och hushålla med energin.
Lagom är inte mitt mellannamn.

Viljan finns, och den är drivkraften.
Men viktigast är att mina söner upprepade gånger ända sedan dagen för beskedet tvingat mig att lova att jag aldrig mer ska jobba lika mycket som förut. För även om själva arbetet inte är det mest betyngande så är mina egna prestationskrav i exakt allt jag gör det som stjälper lasset mot slutet av dagen.

Läser därför den omtänksamma gåvan av familjevän (skiven av hennes kollegor på KIs Stressmottagning): Duktighetsfällan av Joanna Rose och Aleksander Perski. En bok med hög igenkänningsfaktor. Tyvärr. Listigt illustrerad med en spegel på bokomslaget.

Dags att bli medelålders?
Sluta tävla mot mig själv?
Nöja sig med mindre?

Aldrig!

För hur tusan ska det gå ihop med min kämparanda?
Som jag vet gjort mig frisk.
Tillsammans med allas omtanke och stöd, läkarnas kunskap, ett hav av cellgifter värda en förmögenhet och en ovärderlig stamcellsdonation från en anonym 22-årig tyska.

Blir kallsvettig, skräckslagen och desperat.
Behöver hjälp här, någon som vet?

En kämpe har somnat

Mår bra.
Slänger oron över axeln och förvissar min nära än en gång om att framåt, uppåt är den enda vägen.
Tills jag läser det här.
Och blir ledsen, arg och tom.

Livet är orättvist.
Cancer är en gäckande skugga.
Som måste utplånas.

Råkar upptäcka ett missat mail.
En förfrågan om att åter (liksom 1998) skriva offentligt om leukemi och jobba aktivt för en drägligare tillvaro för dem som insjuknar.
Och beslutar mig för att jag är redo.

Kan jag göra något för att hjälpa dem som drabbas, personligen eller genom anhöriga, så finns väl ingen mer passande tidpunkt än nu? Även om jag denna gång hade tänkt vänta en tid, för att ha kommit en bit längre på vägen mot ett friskt liv. Eftertanke skadar aldrig. Men ett förfluget ord kan såra ofantligt.

Men det är kanske hög tid?
När jag har lite kraft.
Och mår bra.

Vila i frid, A.
Och lev väl och för varandra, H & T.

Glädje

Och när man minst anar det sker ett litet under.

"Min" transplantationssköterska, som var "min" behandlingssköterska 1998, och som varit "min hästsyrra" många, långa, svåra stunder genom åren - ofta för att fokusera på något så konkret och långt från sjukdom man kan komma, ringer.

- Du återkom aldrig angående märgsvaret igår. Tänkte att du ville veta att du är i komplett remission.
- ... (sväljer klumpen i halsen) Jag kunde inte, var för ledsen. Gammelhästen ... (Och där brister det.)
- Då behöver du och din mamma mina goda nyheter. Ring henne nu och hälsa från mig!

Hämtar barnen och tar med bästa tjejkompisarna hem av bara farten, leker i vårsolen, och tjuvsnusar mina fina i nacken och berättar att jag är frisk. Med darr på rösten.

- Det visste jag väl., säger lillebror.
- Jag älskar att du är min mamma., säger storebror.

Precis då kommer mannen hem, lägligt för en lyckokyss i farstun inför förvånad granne med nyföding, innan han (kärleken) måste skynda vidare.

Livet är förunderligt fint.
När glädje bryter sorg.

Treggings, leggings, schmeggings ...

Jag älskar det svenska klädundret!

Har totaltröttnat på att känna mig utklädd i mina tokstora kläder (strl 36). Skulle kunna jobba extra som fågelskrämma, så anskrämlig ser jag ut. Så snart jag åter kan bygga muskler kommer detta bekymmer vara ett minne blott, men just nu är jag rädd att folk som inte vet om min släng av leukemi tror att jag lider av anorexi.

Så H&M rockar. Fett. Haha. Speciellt nu, när jag åter törs gå i affärer, efter lättnader i hygienrestriktionerna, vilket råkade sammanfalla med HM Fältöverstens återinvigning. Vilket lyft med nyrenoverad butik, vilken inspiration att shoppa vårkläder riktigt billigt. Det känns liksom inte ekonomiskt försvarbart (eller möjligt med sjukpenning)att handla minikläder för tusentals kronor i finare butik när mitt mål är att snart erövra normala storlekar.

När jag plockat på mig ett litet (ingen underdrift) lager och begett mig till provhytterna fick jag en chock. Ramlade bokstavligen baklänges, ut genom vippdörrarna, när jag såg mig själv i helspegel. Attans rackarns, vad mager jag är. Utstickande revben, konkav mage, avsaknad av bakdel, tändsticksben och knivskarpa axlar. Med en halvmeter ur kroppen utstickande slangar, tre till antalet, från bröstet till midjan. Till det ett välgött ansikte, uppsvällt av Cortison. Jag, som inte sett mig hel och hållen sen sist jag provade kläder i affär (vilket väl var något år sedan sisådär), förstår plötsligt varför mina barn tittar oroligt på mig och undrar när jag ska bli normal igen. Insåg så småningom att fler bevittnade min uppenbarelse och skyndade mig in i det minimala utrymmet igen och vande mig sakteliga vid min nya kropp. Med kläder på, vill säga.

Tack vare det nya modet ser jag inte längre ut som en självsvältande krake. Generösa tälttunikor i blåbrokiga färger förstorar benranglet inunder, därtill tighta treggings - det nya måsteplagget som inte fladdrar runt benen och den knotiga ursäkten till rumpa.

Men en upptäckt som gör mig förbannad är att alla klädkedjor endast säljer vadderade push up behåar, med bygel. Vad är det för likformigt ideal? Med mina tynande behag letade jag på barnavdelningen, men även där är det ovan nämnda underkläder som gäller. Från späd ålder. Fy fasen!

Tur att sångarkompisen förestår Ottilias underverk. Där finns något för alla modeller. Även transplanterade, bröstopererade, transor och vanliga drama queens and queers. Samt såna som jag med 70A.

Äntligen på väg

"Käftsmäll på leukemin" ... säkert.
Hade knappt skrivit klart inlägget förrän jag däckade fullständigt. Välkomnade gammal kompis från förr som kom på fikadate med att kräkas tre gånger. Ymnigt.

Gästen flydde fältet, pappan hämtade barnen och jag låg halvt avsmimmad i sängen med hink intill, mycket tacksam över att packningen var avklarad. Pappan och barnen packar ner halva hushållet, medan jag packar upp och lägger tillbaka. Skomakare bliv vid din läst ... envar gör i hushållet det h*n gör bäst.

Gårdagen tillbringade jag på Hematologen, medan väl sportlovsystra busbarn lekte hos mormor och mikromjukisen jobbade intill. Doktor Klok lade pannan i djupa veck för att utröna bekymrens orsak, och kom fram till att GVH-spöket troligen är tillbaka på bred front. Tätare kontroller, mer mediciner och näringsdrycker, bort med laktos och kött är nya given. För att komma upp över det kritiska 50kilosstrecket igen.

- Hu, vad hemskt. Hur överlever du? Hur kan du vara så glad?, frågade oroad medpatient.
- Jippie, vad bra! Jag älskar fisk och grönsaker., sa jag.

Jag är säkert provocerande glädjesprudlande emellanåt.
Äckligt äppelkäck utåt sett.
Men min strategi funkar.
Jag lever ju.
Och väljer att se livet från den ljusa sidan.

Nu har vi tillbringat natten hos morfar i Gävle. (Sov över stafetten, men väcktes av guldvrål från ovanvåningen. det var ju kul, tänkte jag oengagerat innan jag åter vaggades till sömns.) Och kör strax vidare norrut, för till fjällen ska vi. Se upp i backen!

Vi drar till fjällen

... och allt vad leukemi och GVH heter kan dra något gammalt över sig under tiden!

Tar en paus i packandet inför morgondagens fjällresa.
Ja, för det är klart vi kommer iväg.
Jag sa ju det.
För länge sedan, när jag låg där sjuk och isolerad.

- Vi SKA åka skidor i vinter!, hävdade jag.

Få trodde mig då.
Men resan blir min käftsmäll på leukemin.
Och alla tvivlare.
(Precis som förra gången, 1998. Då var det en Åreresa som fick mig att kämpa i uppförsbackarna. Och sedan en födelsedagstripp till New York. Tack familjen!)

Irriteras på att många blivit snöblinda.
Finns det inget viktigare att debattera?
Men när sådant här händer, precis inpå stugknuten, så har det gått för långt.

Vem släckte ljuset?

Ett litet ljus har slocknat.
På alla hjärtans dag.
Och det är så ofantligt orättvist.

Vi har gått igenom nästan samma sak, men han är borta och jag finns kvar. Mig får ni aldrig tycka synd om, men när ett barn dör finns inga ursäkter. Vad är meningen?

Önskar jag hade ett högre väsen att vända mig till som kunde ge mig svaret. Nu kan jag bara sörja någon jag inte alls kände, men som jag känner så enormt för.

Jag har inte sagt det sedan i somras, kallat leukemin vid dess något pubertala men ack så rätta namn. Då var jag förbannad. Nu är jag förkrossad.
Det är den helvetesjävlaskitsjukdomens fel.

Må den utplånas en dag.
Låt minnet efter en tapper kämpe leva vidare.

Ge pengar till forskningen eller spel till hans insamling. Vilket företag gör bäst ifrån sig?

Skänk Gustav en tanke. Och våga läsa hans avsked. Den starkaste lilla texten någonsin.

- Vem släckte ljuset?
brukar lillebror säga samtidigt som han drar ner mössan över ögonen och skratta tills han kiknar.

Jag ställer mig samma fråga.
Med gråtvåta kinder.

Späckat sovschema

Hockey i solsken kl 09:00 en söndag

En märklig berg- och dalbanehelg är just avslutad. Humörsvängningarna har nått en ny dimension. Det är inte lätt att vara 5½. För att inte tala om 35½ ...

Härlig fredagspromenad till dagis. Trots ett ständigt illamående.

- Vill att du ska veta att 14 barn är sjuka. I svinkoppor, hosta och kräksjuka., berättar omtänksamma personalen.
- Vi vill inte gå hem!, hojtar barnen i kör.

Så jag låter kidsen stanna medan gruppen är ute ett par timmar, skyndar hem och bakar chokladstinna kärleksmums (400 g belgisk choklad i stället för kakao), tokpackar och hastar tillbaka till dagis.

Hjärtepysslar kärleksbrev med sönerna ("du ska få alla!"), lagar lunch till "rosaste barnen", sippar själv lite buljong (kan varmt rekommendera Renée Voltaires lyxiga lantbuljong)och blir avbytt av hemskyndande maken som skjutsar mig till JOBBET! Tillbaka för första gången sedan den ödesdigra morgonen jag fick leukemibeskedet och storgråtande lämnade allt hals över huvud, hämtad av maken för omedelbar transport till Akademiska sjukhuset. Träffar nya och gamla kollegor och längtar att få komma tillbaka. På riktigt.

Hämtas av tre musketörer och somnar genast på väg till Gävle. Första helgresan på ett år (bortsett från landet) känns trygg. Och blir en sömnig historia. För medan musketörer och morfar provkör ny bil, går på kondis och leker i enorma mängder snö så sover jag. Och har ont i magen. Och är nedstämd för att jag inte orkar någonting.
Försöker däremellan medla med känslig storebror som tycks ha drabbats av sexårssyndromet. Ambivalens, gråt och förtvivlan (över småsaker som skolval, Haiti och cancer) och oerhörda svårigheter tänka efter före, fast än man är så stor att man borde. Jag är nog fasen kvar i det stadiet ännu, vid närmare eftertanke.

Men vi lyckas ändå, med vissa emotional melt downs, har en gnistrande solig vinterdag med hockeyknattarna och styvkusinen i Strömsbro samt ridtur med mormor och lakritste (smarr!) hos vargflock i Uppsala på hemvägen. En riktig old fashioned friluftsdag. Eller inte riktigt ... finns det mer materialkrävande och skadedrabbade sporter än ishockey och ridning? Nej, tacka vet jag friidrott och fotboll. Just do it!, eller hur var det nu?

(Yes, jag är lightly disturbed. Anglofååån.)