Den perfekta dagislediga pulkadagen med kompisarna slutade sent om sider med platt fall. Jämmer och elände, skrik och tårar. Så där som det kan bli när man tänjer på gränserna och aldrig vill gå hem från bästisarna.
Det var bara det att den som skrek och vred sig i plågor var, ehrm ... jag. Efter en luftfärd nerför en brant, isig trappa som jag just utnämnt till "dagens absolut sista pulkabacke" fungerade jag som effektiv stoppkloss för den skenande dubbelpulkan. Tog emot mig med höger arm och fick farkosten med 20 kg storebror över densamma på sin färd mot min tinning.
Barnen ville ringa efter "pappa och faktiskt doktor O", medan jag famlade efter de tappade glasögonen och försökte lugna sönerna med att "det ordnar sig, mamma ska bara vila lite". Låg kvar en stund och förbannade min dumhet. Samt kände efter om axeln verkligen var ur led? Försökte sedan ta mig upp. Vilket just då inte gick, eftersom jag var lite yr. Milt uttryckt.
Hur som helst är det här egentligen en ganska ointressant historia, om det inte vore för det anmärkningsvärda i att en pälsklädd dam (50+) med terrier bevittnade det hela, ja hon stod så nära att hunden kom fram och nosade på mig medan jag ylade. Kanske trodde den jag var en avlägsen släkting?
Tantskrället drog med sig vovven och spatserade helt sonika förbi mig och de oroliga barnen. Tills storebror sprang efter och ropade att "mamma har gjort sig illa och behöver hjälp" och hon besvärat frågade om jag klarade mig.
Då insåg jag plötsligt det komiska i situationen och kunde gapskrattande bekräfta att det nog skulle ordna sig. Hon frågade verkligen rätt person. Jag har varit med om värre vurpor. Moahahaha.
Så nu skriver jag med vänstern och väntar med läkarbesök tills imorgon. Hade något varit brutet hade det väl synts. Inget annat än hjärtstillestånd är så akut att det inte kan vänta.
Men jag tvingades avboka körrepet. Och det blev en dubbel Panodil med bubblat stockholmsvatten i stället för torra, ädla bubblor på förlovningsdagen. Lätt hjärnskakning (?) är en billig berusning. Ombyte förnöjer.
Dessutom är det inte alla som har fått en Cobra-pulka i huvudet på sin sexåriga ringfirardag. Möjligen är maken mindre nöjd med mitt tilltag. Love hurts. (Moahaha. Igen. Här haglar vitsarna, halvgöteborgare som jag är.)
"Tjo för livet!" som lillebror säger.
Han är sin mors son.
Det var bara det att den som skrek och vred sig i plågor var, ehrm ... jag. Efter en luftfärd nerför en brant, isig trappa som jag just utnämnt till "dagens absolut sista pulkabacke" fungerade jag som effektiv stoppkloss för den skenande dubbelpulkan. Tog emot mig med höger arm och fick farkosten med 20 kg storebror över densamma på sin färd mot min tinning.
Barnen ville ringa efter "pappa och faktiskt doktor O", medan jag famlade efter de tappade glasögonen och försökte lugna sönerna med att "det ordnar sig, mamma ska bara vila lite". Låg kvar en stund och förbannade min dumhet. Samt kände efter om axeln verkligen var ur led? Försökte sedan ta mig upp. Vilket just då inte gick, eftersom jag var lite yr. Milt uttryckt.
Hur som helst är det här egentligen en ganska ointressant historia, om det inte vore för det anmärkningsvärda i att en pälsklädd dam (50+) med terrier bevittnade det hela, ja hon stod så nära att hunden kom fram och nosade på mig medan jag ylade. Kanske trodde den jag var en avlägsen släkting?
Tantskrället drog med sig vovven och spatserade helt sonika förbi mig och de oroliga barnen. Tills storebror sprang efter och ropade att "mamma har gjort sig illa och behöver hjälp" och hon besvärat frågade om jag klarade mig.
Då insåg jag plötsligt det komiska i situationen och kunde gapskrattande bekräfta att det nog skulle ordna sig. Hon frågade verkligen rätt person. Jag har varit med om värre vurpor. Moahahaha.
Så nu skriver jag med vänstern och väntar med läkarbesök tills imorgon. Hade något varit brutet hade det väl synts. Inget annat än hjärtstillestånd är så akut att det inte kan vänta.
Men jag tvingades avboka körrepet. Och det blev en dubbel Panodil med bubblat stockholmsvatten i stället för torra, ädla bubblor på förlovningsdagen. Lätt hjärnskakning (?) är en billig berusning. Ombyte förnöjer.
Dessutom är det inte alla som har fått en Cobra-pulka i huvudet på sin sexåriga ringfirardag. Möjligen är maken mindre nöjd med mitt tilltag. Love hurts. (Moahaha. Igen. Här haglar vitsarna, halvgöteborgare som jag är.)
"Tjo för livet!" som lillebror säger.
Han är sin mors son.
8 kommentarer:
Galet. Kul. Galet kul. Du är fan inte klok.
Hoppsan, kära dotter! Lek är kul, men din "lek" var hur? Nåväl, du kommer igen förstår jag även om en viss försiktighet torde passa berörda "konvalesent", eller vad du nu tror dig vara? Nästa vecka kommer morfar till "stan" och vill då helst undvika gipsklädda rehabilitenter, om möjligt! Ni kan väl vara "normalbetéende" tisdag - torsdag i vecka 4, eller...???
Kram från "tågande" pappa i Gävle!
Men...hahaha! Alltså..ja, vad fan är en vurpa i jämförelse =)
Säger som Peter Barlach ... "Du är fan inte klok."
Och förbannar alla pälskärringar med terriers som inte seeer ... och finns där och hjälper till.
Kram från en kärring ... inte i päls och inte med terrier, men väl med dvärgschnauzer ... som brukar se, ingripa (för mycket säger Sonen ...) och som inte heller bruka vända ryggen till. Som tur är finns det några av oss kärringar också. Och några mittemellan ...
KRAM!
Jösses!
Hej vännen! Du får allt ta och lugna ned dig lite! Förstår att du vill göra allt nu på en gång men försök att undvika brutna ben eller stukade fötter... Själv har jag den största respekt för pulkabackar och snowracers efter att förra året i Ålstensbacken krockat med en liten 2-åring! Det enda som faktiskt hände var att jag stukade tummen men jag trodde ett tag att jag nästan skulle ha ihjäl den lilla! Det var hemskt! Det gick inte att bromsa och det gick inte att styra. Tacka vet jag långfärdsskidor i Byholma. Hoppas du snart mår bätte i axeln och hoppas proverna bara är bra nu. Stor kram från Åsa
@Peter: det stämmer. jag är inte klok. men livet blir roligare då. och ett skratt förlänger livet. så jag borde bli gammal.
@pappa: detta är ju mitt normala beteende. har du glömt mina tidigare eskapader? två hjärnskakningar, två pajade knän orsakade av vintersport. man måste våga lite om man ska ha kul!
@Sus: eller hur? men det kunde ju inte hon veta.
@Skatan: jag gillar tanter, i alla åldrar. men hennes beteende hade ingenting med ålder att göra. vissa är för rädda för att visa empati. det är synd om dom människorna. kram & klapp till dig & schnauzern!
@Åsa: lugna mig? moi?
Hahaha, känns helt sjukt att sitta och skratta åt en olycka på detta vis men jag ser bilder, där du famlar efter glasögon och lugnande säger, mamma måste vila lite bara, hahaha, håller definitivt med både Barlach och Skatan, du är fan inte klok.
Skicka en kommentar