Galning

Galet.
Denna japanska kejserliga jonglering, tokpimpa pumpande lastbil på Gamex och vid startskottet bokstavligen golvas av flera ton nördig kärlek.

Galen.
Av att varken mannen eller jag i detta nu inte riktigt hinner med sönerna som trots museibesök och skogsutflykter med kompisar varje dag gråter för yttepyttepetitesser var morgon och kväll, eftersom stundande semester kräver jourjobb mer eller mindre dygnet runt.

Gal.
Snart av lycka över att äntligen vara på väg till värme och oändliga bad med hela familjen.

Gala.
Blir det när kirurgen karvat bort sista cancern. Moahahaha.

Lyxliv och diskbänksrealism

Startar dagen i ny, prickig klänning med mormors femtiotalsscarf.
Möts av globalt beröm i mailboxen och blir generad men tacksam.
Serveras goda nyheter som firas med bjudlunch vid vattnet, på J.

Skyndar mot tjejmiddag med härligt gäng, men där tar det stopp.
Skickas raskt tillbaka till verklighetens fredagströtthet och trilskande lekamen.
Segnar ner i soffan, efter en sparkcykeltur med sötaste sönerna och stoltaste systrarna till Sushisolen i Svea torn med dånande salvor från Stadion som ackompanjemang.

Ser sargad barndomsvän på bästa sändningstid och två plus två gråter av hänförelse. Gästande ex-aussie blir lätt brydd, men förstår styrkan och storheten. Sången, sårbarheten men även säkerheten som berör. Så värd all framgång efter ett hårt liv. Lycka till Jon!

Tidig sänggång ger arla uppgång, väckta av makens jourtelefon. Barnen bygger koja, jag tar mod till mig och bakar pain au chocolat. Himmelsk doft sprider sig i vårt chateau på sjätte nivån. Solen kikar fram bakom ett moln och jag njuter av en len café au lait, en varm chokladcroissant och Peter, Bjorn and John på morgonteven. Och all världens olycka glöms bort för en liten stund. Tills en raserad kuddhög ("hemligt högkvarter, faktiskt") får en snart femårings värld att rämna. Och min sköna morgonstund tar sitt abrupta slut.

Något sneare:
Nu går vi ut. Sockerchocken är total och allt havererar:
- Men mamma, dom är ju brända!, skrek barnen.
- Nej, det är choklad. Och ni får doppa dom i varm o'boy., svarade jag.
- Slurp., sa sönerna.

Därefter kaos, krig och knasiga killar. Inte mina.

Jes! Kommunikation

Jobbar visserligen med web 2.0, utvecklar multikultig kommunikationslösning i globalt team, men det här är verklig innovation. Nästa steg är taget. Charmigt förklarat på svennig skolengelska.

Sånt här får mig att vilja sparka liv i lådan, dra ihop gänget av skarpa hjärnor och testa vingarna. Igen. Senast skapade vi stordåd när vi bröt ny mark. Nu gör vi det på skilda håll, i andra miljöer med oanade möjligheter, vilket är nog så givande men oj vad jag saknar våra galna upptåg.

Kanske, kanske en dag tänker jag och förbannar det faktum att vi inte vidareutvecklade vår idé om pekskärmar då, för tio år sedan.

Men å andra sidan, har någon någonsin blivit lycklig av pengar? Steve Jobs må vara rik men är dödssjuk likafullt. Det kan inga dollars i världen ändra på.

Kroppens hämnd

Ödets ironi är kroppens hämnd

Oväntat framgångsrik arbetsdag på stående fot för att bota träningsvärk orsakad av försök att åtgärda julförsoffningens effekt på kroppen resulterade i ännu ömmare lekamen. Vilket i sin tur beror på det faktum att det höj- och sänkbara bordet för evigt fastnat i högläge.

Ser således fram emot en småningom tight rumpa (som ödets ironi placerat vänd mot entrén och chefsburen) samt synnerligen starka ben framåt vårkanten. Beach 2011, here I come. Inget ont som inte för något gott med sig ... och så vidare.

Ödets ironi.
Kroppens hämnd.
Min vinst.

Dum i huvudet?

... eller bara en dag efter?
(Alternativt dagen efter?)

Funderar på att det faktiskt börjar bli hög tid att inhandla väsentligheter som färska fikon, dadlar, ett par julklappar, glögg och champagne. Försöker därför förmå mig själv att lämna varma soffhörnan och dagens hemmajobb för att bege mig ut i snöstormen med det lokala köpcentrumet längre ned längs allén som mål.

Och inser att det snart är dags att hämta ett stycke dubbelpulka "längst in, högst upp" enligt lillebror, i källarförrådet. Helst iförd pannlampa, detta urbaniseringens livsnödvändiga överlevnadsverktyg. För att sedan frakta nämnda varor samt hämtade barn hemåt genom resultatet av kvällsblaskornas braskande löp väderlek benämnd snökanonen. (Och jag, mitt nöt, som genast trodde att slalombackarna kan öppna med hjälp av just sådana. Men ack.)

Pang! Då slår det mig att jag snart har bråttom till skolan för att rusa vidare till genrep inför årets händelse som enligt körledaren kräver "barnens totala koncentration från kl 14 till 19".

Hela veckan har varit så här. Ligger steget (dagen) efter ideligen. Och hinner liksom inte ikapp.
Och imorgon är det redan fredag. Inklusive extra allt av jobb och träning. Sedan konsertlördag. Med glögg. Som inte inhandlats. Därefter söndagsgig. Som sagt.

Kanske ska ta emot HR-chefens erjudande (order) om en lång semester (eftersom jag har på tok för många sparade dagar). Direkt efter sällskapsresan. Sådana brukar man få när man missat något stort. Påtvingade ledigheter alltså. Börjar ana oråd.

Är cytohjärnan tillbaka? Eller försvann den aldrig helt? Ärligt nu, är jag fullständigt tappad?

Slå ett slag för BRIS

Fightas om snyggaste Tekken-statyn

Tomt i vestibulen? Ekar ditt vardagsrum?
Var med i auktionen och vinn legendarisk staty, ära och berömmelse.

Men gör framför allt något bra för utsatta barn.

Gå in här och var med från starten.
Spännande upplösning på Gamex-mässan på lördag.
Stay tuned, folks!

Spelinsamling

Balansgång

Jobb i nöjesindustrin å ena sidan.
Roligt, utmanande, givande.
Men medmänsklig nytta?

Textgranskning av cancerinformation å andra sidan.
Angeläget, smärtsamt, tungt.
Gör förhoppningsvis viss skillnad?

Balans uppnås eventuellt när underhållning kan hjälpa de drabbade?
Efter rensning av dammiga hyllor såväl hemma som på kontoren startar härmed en informell spelinsamling till isolerade barn på närliggande sjukhus.

En sändning till Astrid Lindgrens barnakut ombesörjer kollegan, ett annat lass tar jag med till barnonkologen på Akademiska sjukhuset i Uppsala om en vecka.

Vill du donera?
Skriv en kommentar!

... och eftersom jag av egen erfarenhet vet att även vuxna patienter kan behöva drömma sig långt bort från instängdheten som långvarig sjukdom innebär, så vi tar med underhållning för mentalt mogna människor som behandlas på Hematologen också. Alla bidrag emottages alltså tacksamt.

Spirulina - den nya gröna vågen

Snyggt te med oanad effekt

Det bästa med att börja jobba, sjunga, träna, hasta runt är att sjunka ner i soffan och dricka en kopp te om kvällen med kärestan när sönerna snusar sött. Och minnas Yasuragin och höghöjdskänslan. En bieffekt är dock att man redan efter ett par veckor på jobbet börjar planera höstsemester i värmen. För att man tycker sig vara värd en sådan. Efter en regnig dag på rejserhoj. Jodåsåatte.

Och barnen mår bra?

Morgonstund

har guld i mund

Väcks av akut äckelmage kl 05:30 och krånglar mig ur bittida morgonvandrande lillebrors bläckfiskgrepp. Kikar in till storebror som redan ligger och plirar mot solstrilet som letar sig in mellan persiennskarvarna. Kommer överens om att försöka sova lite till.

Exakt två minuter senare smyger en resfebrig liten stor in till mig och vill att vi letar fram mina gamla rosa plastsandaler som han ska packa ner inför sin greklandsresa med mormor. Om tre veckor ...

Inser att denna morgon inte kommer innebära mer vila, men förhandlar fram en kompromiss; han gör morgontoalett inklusive påklädning och frukostfundering medan jag mornar mig lite. Sedan följer mysmorgonmål i kökssoffan med stora diskussioner om livet och döden, skuld och skolstart. Därefter gummisnoddsträning på yogamatta i flödande sol med friskgymnasten. Följt av Budfirman Bums på Bolibompa (inspelat i Falsterbo/Skanör och åååh, vad vi längtar). Det är förunderligt hur många utvecklingsstadier som får plats i en 5½-åring. Känslostormarna är lätta att förstå.

Speciellt när man som jag lever ett varannandagsliv. Måndagen var bra, tisdagen inte lika okej, trots (eller kanske på grund av rentav?) solig power walk ToR Slakthusområdets persiska mezeresto med föräldraledig kollega för att luncha med efterlängtade jobbarkompisar. På hemvägen stannar vi till en stund på Skeppsbron, kikar lite lätt suktande på sovande sötnos (i mina barns gamla vagn, farlig nostalgi) och vi suckar och utbrister likt turisterna i en mun att Stockholm i sol är bra vackert ändå. Tror att onsdagen fortsätter fint:

Fitness med familjens filosof följs av uppåtgående form- och födointagskurva på Feel Good med fysioterapeuten. Allt medan fyra- och femåringarna följs åt av fantastiska fröknar på "Klassiska stunder" vid Fridhemsplan. För att inte förglömma fotbollsträning med femochetthalvtåringar klockan fem. Och en fyraårig adept som fullt koncentrerad följer allt storebarnen gör på planen. Fokus. Vill gärna tro att förmågan är nedärvd från fighterföräldern i rakt nedstigande led.

Som nu snällt ska väcka den snarkande fadern som hade en sen frikväll hos F igår. Undrar om hans söta mun är lika guldskimrande som min morgonstund?

Ytterligheter

Igår:
Yrsel, svimningsanfall på stan', akuta magbesvär. Samt fotbollsmorsepremiär i hagel och drivis. Eller snöfall och snålblåst åtminstone. Tills tillskyndande MFF-farsan avlöste mig och lillebror. Som hastade hem från de nydubbade djurgårdarnas första knatteträning för att ta ett upptinande bad.

Idag:
Vila, pappersexercis, städ, tvätt, bäddning åt hitresta svärmor. Därefter styrketräning med fysioterapeuten (dagens ord som barnen övade sig att uttala mellan tuggorna vid frukosten, eftersom "sjukgymnast" skär i deras öron och hjärtan). Nu hämtning, hopp och lek innan jag flyr fältet och cirkusen i casa E för bubbel på Gondolen. Med forna, årets webb-vinnade teamet som återförenas för en kväll för att färdas down memory lane.

Imorgon:
Eftertankens kranka blekhet?
Vem vet?

Det är hur som helst ytterligheterna som förnöjer.

Paparazzin i vårt sovrum

fångade lugnet före stormen.
(Jag hittade just bilden i luren.)

Sedan väckte han mig, storebror, och sa:

- Du är sötast i hela världen, mamma.

Innan jag hann svara vändes magen ut och in och jag rusade till badrummet.

Nu, fem timmar senare, har stormen bedarrat och jag är på väg till jobbet för en fredagsfika. En fullständigt normal aktivitet för de flesta. Men en sällsynt ynnest i mitt GVH-sjuka liv.

Vid gårdagens läkarbesök träffade jag även en diestist, på egen begäran. Som jag hade sett fram emot att få hjälp, men ack vilken besvikelse att damen inte såg något problem i att väga 45 kg.

Men daladoktorn gav mig utresetillstånd i sommar, "bara du inte åker till Indien eller andra magsjukeländer". Att umgås med djur är fortsatt förbjudet, samt att äta rå fisk, lufttorkade charkuterier och mögliga ostar. Attans rackarns, det är ju precis sånt min spädismage längtar efter. Men krukväxter är åter tillåtna i hemmet. Vårens balkongörter kan flytta in från dagens regn och kyla!

JES! Kommunikation på Guldäggsveckan

startade med en "sjukt bra utelunch", enligt fotografen, tack för lånet. :-)

Rosé och chevre chaud i Berzeli park med forna kompanjonerna, snyggast i stan', aka Esset och Lucky Lok, webbgurun/fotografen som drar snabbare än sin egen skugga. Och jag. Utan jacka, med solglajer. Och illblåmålade naglar. Premiären ackompanjerades av en och annan bomb- och granatsalva från spårvägsbygget vid Norrmalmstorg.

Har varit borta från den märkliga reklamvärlden länge nu, men kände tyvärr igen resonemangen. Intet nytt under solen det senaste året? Eller var det bara svårt att få fatt i vassa föreläsare? Men det är klart, de satt ju fast ute i solen, moahaha.

Dags att åter erövra webben?
JES! we can.

Last woman standing

från kontoret i torsdags var jag.

Trodde för en kväll att jag var 22. Som märgen. Men kunde i fredags konstatera att jag är 35½ ändå. Ett glas bubbel och en sipp på ingefäradrink räckte. Var där och firade friskt med kollegorna väldigt in cognito, då ingen i branschen kände igen mig. Lite snopet. Tänk vad några tappade kilon och en ny frisyr kan göra. Men hoppla, vad kul det var.

För övrigt vanns idolbattlandet storartat av Ola eftersom Måns dömde ut ljudsystemet och drog sin kos utan att prestera. Det är inte vem som helst som klarar det tuffa jobbet att vara diva.

Fin medicin

Det är helt okej att vara förkyld.
När man har annat att jämföra med.

Det är speciellt acceptabelt när fina vänner från förr kommer över med lekfulla söner, en underbar vårbukett och en flaska Moët för att fira fina besked.

Medan fadern och lillebrorn kockar i köket, och räddar den lasagne jag inte vågat krydda i mitt smaklösa tillstånd, så skålar B, K och jag. Och se där! Trots tidigare knastrande svalg fungerar smaklökarna utmärkt. Men så är ju allt precis som det ska. Champagne bör vara torr, kall och gratis. Som Winston Churchill sa.

Idag laddar jag med sängvila och morfinhostmedicin inför mitt återtåg till jobbet. (Data)Spelgalan väntar. Kan bli nervkittlande prismässigt. Samt spännande ur svimningsperspektiv. Den som står på benen får se!

Späckat sovschema

Hockey i solsken kl 09:00 en söndag

En märklig berg- och dalbanehelg är just avslutad. Humörsvängningarna har nått en ny dimension. Det är inte lätt att vara 5½. För att inte tala om 35½ ...

Härlig fredagspromenad till dagis. Trots ett ständigt illamående.

- Vill att du ska veta att 14 barn är sjuka. I svinkoppor, hosta och kräksjuka., berättar omtänksamma personalen.
- Vi vill inte gå hem!, hojtar barnen i kör.

Så jag låter kidsen stanna medan gruppen är ute ett par timmar, skyndar hem och bakar chokladstinna kärleksmums (400 g belgisk choklad i stället för kakao), tokpackar och hastar tillbaka till dagis.

Hjärtepysslar kärleksbrev med sönerna ("du ska få alla!"), lagar lunch till "rosaste barnen", sippar själv lite buljong (kan varmt rekommendera Renée Voltaires lyxiga lantbuljong)och blir avbytt av hemskyndande maken som skjutsar mig till JOBBET! Tillbaka för första gången sedan den ödesdigra morgonen jag fick leukemibeskedet och storgråtande lämnade allt hals över huvud, hämtad av maken för omedelbar transport till Akademiska sjukhuset. Träffar nya och gamla kollegor och längtar att få komma tillbaka. På riktigt.

Hämtas av tre musketörer och somnar genast på väg till Gävle. Första helgresan på ett år (bortsett från landet) känns trygg. Och blir en sömnig historia. För medan musketörer och morfar provkör ny bil, går på kondis och leker i enorma mängder snö så sover jag. Och har ont i magen. Och är nedstämd för att jag inte orkar någonting.
Försöker däremellan medla med känslig storebror som tycks ha drabbats av sexårssyndromet. Ambivalens, gråt och förtvivlan (över småsaker som skolval, Haiti och cancer) och oerhörda svårigheter tänka efter före, fast än man är så stor att man borde. Jag är nog fasen kvar i det stadiet ännu, vid närmare eftertanke.

Men vi lyckas ändå, med vissa emotional melt downs, har en gnistrande solig vinterdag med hockeyknattarna och styvkusinen i Strömsbro samt ridtur med mormor och lakritste (smarr!) hos vargflock i Uppsala på hemvägen. En riktig old fashioned friluftsdag. Eller inte riktigt ... finns det mer materialkrävande och skadedrabbade sporter än ishockey och ridning? Nej, tacka vet jag friidrott och fotboll. Just do it!, eller hur var det nu?

(Yes, jag är lightly disturbed. Anglofååån.)

Friskkvitto

Vi var i Uppsala idag, mannen och jag.
Han lämnade blod.
Jag tog prov.
Och fick svar.

Benmärgen är ren.
- Inga tendenser till leukemi.
Berättade lättad doktor.

Och jag andades ut.
Var väl inte direkt orolig denna gång. Bara en gnutta. Trodde tills i våras att jag skulle känna och förstå om jag var sjuk. Men litar inte på kroppens signaler längre. Blev minst sagt förvånad när leukemin återupptäcktes. Innan dess innebar benmärgsprov ett säkert, årligen återkommande friskkvitto. Sedan april i år har det känts annorlunda. Och borrningen har varit lätt ångestfylld.

Skålade i julmust med bästisen K och mannen över en lättlunch i sjukhusets mest folktomt ekande finlandsfärjeentré. Finaste sällskapet att fira med, om än i en något udda miljö.

Men ikväll törs vi planera framtiden medan vi kan njuta av en välkyld flaska Bollinger från omtänksammaste extrafamiljen i Götet. Eller en Veuve Clicquot i våtdräkt från svärfar.

- Det är lillördag* idag. Kan vi få smaka på den lilla flaskan julmust som står i kylen?, påminde precis lillebror.
- Nej vännen, den provar vi på storlördag., bestämde jag.

Note to self:
Köp mer julmust. Helst innan barnen upptäcker den tomma flaskan i PET-insamlingen. Må de aldrig förstå att modern syndat en sen måndagkväll och är skyldig. Ty hon är fortfarande prinsarnas ofelbara framtida gemål. För hur länge?, kan man undra ...

*Även om det nu för tiden mittiveckanfestas på torsdagar. Den stora AW-dagen då alla kollegor släpper loss, är otvungna, chosefria och härligt ickekontorsmässiga. Veckans kick off. Som följs av extremely casual Friday. Då företagen töms efter fredagsmysfikat och inte mycket blir gjort men ramöverskridande beslut blir fattade. Jag saknar jobbet! Men det är ju en helt annan historia.

Luthersk halvtid?

Mitt i den oväntade semestern från sjukdomen smyger sig saknaden på.

Trots att jag är lyckligt lottad som får vara i skärgården med familj och vänner, ivrigt uppassad av de finaste fina, de obetydligt äldre och yngre som bara är mina, så har jag en otålighet i kroppen. Det är en iver att skriva ned idéer, att strukturera, organisera och vända på begrepp.

Jag längtar tillbaka till jobbet!

Smygsurfar in på "mina" sidor och vill genast logga in som admin och fixa, trixa, uppdatera och förändra. Men nekade mig själv åtkomst i ett smart (svagt?) ögonblick av sjukdomsinsikt för exakt tre månader sen, strax efter behandlingsstart.

En starkt bidragande orsak till jobbivern är att Esset med brunbjörn var på efterlängtat besök idag. Även om vi inte pratade jobb en endaste sekund, och trots att vi inte längre driver JES! Kommunikation ihop utan är tryggt anställda på andra utmanande positioner idag, så ger min vapendragares blotta närvaro en lust till att åter utföra stordåd tillsammans.

Ser jobblängtan som ett tecken på tillfrisknad och hoppas att jag snart är tillbaka i verkligheten igen. Har kommit halvvägs av sjukskrivningen och hoppas innerligt att ett halvår räcker.

Med den förhoppningen slänger jag jobblängtan tillfälligt över axeln. Eftersom det faktiskt är okej med semester när den innebär halvtidsvila i min hittills tuffaste match.

Nu ska jag använda energin till att tvätta ett fönster. Regnet hänger ändå i luften, så jag har ryggen fri. Och semestern är inte fulländad förrän man tagit putsångesten vid hornen för att sedan pusta ut med gott samvete. Vissa må protestera, men jag tror verkligen att de flesta nånstans funkar så. Jobb först, semester sen.

Och Luther gör sig åter påmind. Vilken kille.

Disney. Diss? Ney!

Piff & Puff letar fjädrar, sjalar och kjolar för de ska till Blåkulla en dag i förväg. Nicke Nyfiken finner läppstift att pryda ekorrkinder med. Piff utnämner mormor till Häxan Surtant vid frukost. Trots att vi försöker hålla kycklingarna långt bort från de förlorade äggen.

Mamma Mu hastar till bittidigt frukostmöte med Fru Klok för att få perspektiv på ömmande tår och uppdatering av det eviga bostadsdilemmat. Glader och Toker tittar in och allt är som förr. Fast helt annorlunda. De har varsin uppsättning Knatte, Fnatte och Tjatte nu.

Fastnar i tuben, stressar till jobbet, tjattrar på spanska, sliter mitt hår som Ferdinands matador. Allt pga det iberiska Disneyträsket jag gått ner mig i. Finner på råd, utför stordåd (?). Lättar, flyger, svävar fram ... åter på väg till höga höjders framtida hem för uppmätning med mina tre musketörer i påskkärringsmundering.

Golden Age of Youth @ MTV

Ska sticka iväg till nästgårdsgrannarna i sjöstaden.
Trots begynnade öroninflammation.
MTV. Coolast i världen back in da day.

Förra året var jag på deras högintressanta frukostseminarium om ungdomars medievanor, MTV Youth Lab. Panelens fjortisar var underbart charmiga och tyckte t ex att mail bara är till för gamlingar. Sociala medier regerar. Old news.

Nu ska vi få veta hur äldre unga fungerar.
Vi mellan 25 & 35.
Golden youth.

Kan man annat än ÄLSKA den benämningen?
Återkommer med rönen.

Framgång och avundssjuka

Det är ont om goda nyheter i kristider.
Då är det kul att läsa att det går bra för branschkollegor.
Extra inspirerande när kollegan är en god vän och nästgårdsgranne.

Trist att den gröna avundssjukan gör sig påmind bland kommentarerna.
Stackars alla bittra surkartar som använder sin energi åt fel håll. Tänk tvärtom!

Men grattis Delle & lycka till!