Lyxbekymmer

Spikmattemassage i casa E
Kund: tålig morfar

Jag dristar mig till att bekänna att jag har I-landsproblem. Jag är fullt medveten om att jag bör vara evigt tacksam för allt fint jag har. Och att jag lever. Det är jag.

MEN nu när jag börjar vänja mig vid tanken på den fina märgen börjar jag längta efter att få släppa på restriktionerna, slippa mediciner och inopererade slangar som dinglar en halvmeter utanför kroppen.

Tänk att få socialiera mera. Att få ha den där festen vi drömmer om. Med alla er som stärkt, hejat på och handgripligen hjälpt till de senaste nio månaderna. Det kommer, kalaset, var så säkra.

Men mest vill jag ha mera ork. Konditionen är hekt okej, kan man power walka i timtal i den här ryska snöstormen får man väl vara rätt nöjd? Men jag skulle vilja slippa alla sovvilor om dagarna och tidiga kvällar.

Och så längtar jag efter mina forna muskler. Som inte återvänder förrän jag slutar ta Cortison. Liknar en gödd julgris om kinderna medan kläderna hänger som säckar på pinnkroppen. Utan muskelmassa är livet rätt tungt. Om än endast fysiskt. Kontrollväger barnen ständigt, eftersom jag är helt säker på att de ökat i vikt. Men ack. Jag är bara svag. Åldrandet tar ut sin rätt. :-)

Småsaker jag längtar efter, men inte får:
Framförhållning
En fungerande höger arm
Muskler
Jobbet
Ett bad
En bit mögelost
Sushi
Kryddstark mat
Bio
Teater
Restaurangbesök
Branschmingel
Föreläsningar
Kalas
Gå på stan'
Åka tåg, flyg, båt, buss, T-bana
En behandling på Havsbadens SPA
(Och en massa annat lika tramsigt och fullständigt onödigt larv.)

Men äldste sonen har löst behovet av ryggknådning. Med att installera ett massageinstitut på vår fådda dagbädd (tack!). Den innovative unge mannen använder årets julklapp (från farmor) samt en reflexpinne som hjälpmedel. Et voilà! Så fick spikmattan ett helt nytt användningsområde.

Vanans makt

Om några timmar är det uppställning på vår gård.
Kl 07:00 för att vara exakt, eftersom luciatåg på utedagis kräver totalt mörker.
Normalt sett sover vi den tiden. En skön vana vi har.

Om några timmar kommer 14 dagisfröknar (12 kvinns och 2 män) att få varsin vacker prasselpåse från den kungliga hovleverantören av praliner. Det blev vårt självpåtagna jobb för sjätte gången i ordningen. En kontrollbehovsbaserad ovana vi har.

Och här sitter jag och jäser efter glöggprovning på jobbet, Easts dignande julbord samt en mojito på Sturehof. Och en rask promenad hem genom stan. En underbar vana jag har.

Det äkta ståndet

Trodde vi skulle få restips serverade till Mat-Niklas berömda lasagne. Men i stället kom en bröllopsinbjudan live. Av kompisar från förr. Ordningen återställd. Vi är nästan grannar igen. Så vi fick bjuda på restips.

Nu är den självklara frågan: Passar Maldiverna eller Seychellerna bäst för stundande smekmånad? Lyxbekymren haglar på Öfre Nedre Gärdet.

Slå mig hårt, tack

Det går bra nu.
Jobben rullar in.
Som tågen på en station.

"Det är ju synd att klaga",
men snart hinner jag inte med tåget. Som imorrn går till Malmö. Direkt efter kundmöte då jag måste ta beslut. Vara av eller på. Helst det senare. Förhoppningsvis är hela familjen ombord. På tåget. Samt vagn, väskor, välling. Varför utsätter man sig överhuvudtaget för detta? "Jag är faktiskt förkyld." Räcker det som ursäkt, om man är tjej?

Dagens dilemma:
Borde jag ta det trygga projektet som innebär minst halvtidsjobb ett halvår framöver? Men samtidigt tvingas tacka nej till andra stora, kreativa uppdrag?

Eller ska barnen gå på dagis på heltid? Ska kanske mannen gå ner på deltid? Som situationen är nu jobbar vi båda 100 %, men jag hämtar oftast (kl tre). Tar igen missad arbetstid efter åtta, när de snusar sött (alla tre ...).

Det är lyxigt att vara fri, men svårt när man vill göra allt. Och världens sämsta klyscha - "om ändå dygnet hade fler timmar". Astöntigt lyxproblem. Anpassa livet och sluta mesa! (Men hur?) Beslutsångest har tonåringar patent på. Inte 30+are.

Kan någon vara snäll och slå något hårt i huvet på mig så jag tar ett steg i rätt riktning, tack?

Kalasbra

På lördag har sönerna tre kalas att gå på. Klockan tre. Hos tre olika kompisar. Som alla fyller tre år.

Så vad gör man? Kan 3- resp 1½-åring välja? Troligtvis inte.

Vi löser det genom att ta en långhelg i Skåne. Med anledning av årlig herrmiddag i Malmö. Vad kul det ska bli att se allas ansiktsuttryck när vi dundrar in alla fyra, på fiiina golfbanan. Snacka om curling.

(Egentligen ska semiskåningarna och uppländskan gå intensivkurs i rrrrullning hos Tiffany i Staffanstorp medan gåsapågen gloffar, goffar och sjunger om pärafilten där himma.)

Dagens dilemma

Har inte sett på tv på evigheter. Missat SVTs sexualupplysningsprogram, hela idolprylen, nya smartroliga och faktiskt - amerikanska serien Sunset strip, gamla godingen Grey och bara lyckats se en gnutta nattrepris av Mia & Klara.

Tänkte åtgärda det nu. Men ve och fasa - ALLT av underhållningsvärde visas samtidigt. En sketen onsdagskväll liksom. Visst har vi mediacenter, men jag betvivlar att ens den underbara maskinen kan spela in fyra kanaler samtidigt.

Hur gör ni, alla upplysta människor som faktiskt ser alla dessa livsnödvändiga program?