måndag 19 december 2011

PTBI på Huddinge barnsjukhus

Med tolv lådor (!) spel inklämda i dubbade Silverpilsbilen for Barncancerföreningens Nina och jag till Huddinge sjukhus i dagens snöglopp. Jag har sällan varit så långt borta från mig sälv. Tittade på lite snett ovanifrån, för att klara av att se kämpande spädisar med medfödd cancer, uppsvällda av cortison och med cytostatikadropp rätt ner i vagnen, deras enastående starka föräldrar som orkade vagga och vyssa gåendes av och an i oändliga korridorer.

Att sedan hämta hem fyra fullt friska, ylande snöglada barn, höra storingarna förklara Livets Hårda Skola för småttingarna medan jag rörde ihop deras önskestroganoff gjorde att klumpen i halsen äntligen släppte.

Push The Button Initiative betyder ingenting för de allra minsta patienterna, men en hel del för de lite större olycksbarnen och deras vakande syskon. Insåg idag att uttröttade unga föräldrar också behöver verklighetsflykt när en hålögd pappa kikade ner i en av alla lådorna och drömskt bad att få låna ett exemplar av ett vackert spel.

- Du får ta precis vad du vill, men orkar du verkligen spela?
- När man inte kan sova av oron för att ens barn aldrig mer ska vakna så finns inget bättre tidsfördriv. Får jag, snälla?

Har aldrig varit så rädd för att någon gång hamna där. Bredvid mitt barn. Utan att kunna göra någonting annat än att titta på.

Återigen: TACK till alla er som hjälper till att göra tillvaron lite, lite mer uthärdlig för patienter och deras anhöriga.

onsdag 14 december 2011

Att ge igen

Trött, glad men oerhört tacksam summerar jag en tomtedag på Akademiska sjukhuset då Barnsjukhusets Lekterapi samt Hematologen fick klappar medan Sveriges Radio P4 fick intervjua enastående cancerdrabbade tonåringar, deras föräldrar och sjukhusets personal som berättade hur viktiga Push The Button Initiatives gåvor är.

Såväl reporter Julia som jag fick blinka bort tårarna flera gånger under dagen då barnen visade en sådan overväldigande tacksamhet men framför allt ett otroligt mod när de berättade om sina cancrar, behandlingar och jobbiga dagar.

Ödets oövervinnliga ironi gjorde att vi vid tomteturens slut hamnade i det rum där min egen cancerresa började för 13 år sedan och fortsatte 11 år senare. Min sjuksköterska ända sedan dess hade precis förklarat hur mycket det betyder för såväl personal som patienter att kunna ge barn och unga vuxna ett spel efter en tuff behandling som alla vet måste göras om och om igen, "i stället för ett klistermärke från vår torftiga korg". Så kom hon plötsligt på att det faktiskt fanns en kille som var tillräckligt hög i vita blodkroppar (bra immunförsvar) för att träffa oss.

Vi närmade oss rum 5, och jag tvingades tvärnita för att svälja klumpen í halsen, blinka bort tårarna som hotade att svämma över och stiga in i det rum jag var fängslad i under en månad utan att ens få gå ut i slussen. För så var restriktionerna då. Nyss hemkommen efter nio månaders studier i soliga Spanien, med långt ljusblont hår stängdes jag in när det fortfarande var sensommarvarmt och släpptes ut som en annan Skalle-Pär när löven föll den betagande men iskalla hösten 1998.

Där låg nu en kille i samma ålder som jag var i då och var tacksam som få över livet han fortfarande hade kvar, den dator hans släkt hade skramlat ihop till som gjorde dagarna "med dåliga utsikter" drägliga med hjälpa av den samling nya spel han fått av oss.

Så tack till alla som bidrar, jag hoppas ni förstår att så lite kan göra så mycket. Om inte, läs här.

tisdag 13 december 2011

En fallen hjälte

Den verklige hjälten.

Gustav, som jag aldrig träffat men läste om när vi båda var sjuka. Han startade insamlingen, vi andra inspirerades och skapade Push The Button Initiative till hans minne. Och alla andra vi mist på vägen.

Vila i frid. Vi glömmer er aldrig.

Några länkar till en tapper krigare:
Dodaj fixar
Gurras farväl
Pyssel of Gurra G
Annas Anatomi (Gustavs mamma)

Och slutligen länken till en prima ballerina, den finaste ängeln av dem alla:
Sneaky bastard

Morgonradio och kvartalskontroll

Nymornad, ouppsjungen och väldigt trött efter helgens alla körkonserter, den egna och barnens, väcktes jag av Sveriges Radio P4 imorse.

Så medan barnen satt tysta som möss framför SVTs julkalender stängde jag in mig i lägenhetens tystaste rum, vilket tyvärr hade sämst täckning denna morgon då den fasta luren givetvis strejkade. Sedan intervjuades jag av en parallellklasskompis från högstadiet på Vaksalskolan i Uppsala, en multibegåvad man som också råkade vara den vänlige själ i en fientlig värld som pratade lugnande från den transistor som någon slog på under de tre timmar då jag naken, blästrad och skitsur helkroppsstrålades för två år sedan.

Nåväl, här är intervjun.

När den var genomförd hastade jag iväg till just Uppsala för att först träffa min egen trygge livmedicus för kvartalskontroll - allt är bra ur leukemisynpunkt, tjoho! - och sedan träffa den reporter som vill göra ett reportage på Akademiska barnsjukhusets lekterapi. Så fortsättning följer! I en radio nära dig.

söndag 11 december 2011

Push the Button Initiative

För ungefär två år sedan läste jag en 12-årig medpatients sista önskan, ett drygt åre senare var jag tillbaka på jobbet och vi startade insamlingen. Under hösten har vi blivit fler och fler som ger och nyligen inleddes samarbetet med Barncancerfonden. I fredags gick pressmeddelandet ut och imorgon delar vi ut julklappar åt barn och unga vuxna som måste tillbringa julen på sjukhus.

Tack till alla som bidragit. Välkomna att fortsätta ge, gamla som nya välgörare. Ni gör skillnad!

God tredje advent.

onsdag 7 december 2011

Musikalisk motsatsmix


Imagine a jump - John Lennon vs Van Halen

Mitt soundtrack från dagen. Visst är det genialiskt?

Ridge Racer Unbounded press event med coolaste rockstjärnan Joonas Laakso och noga utvald, tillrest press samt fransk blixtvisitande kollega. Finska kramar, franska kindpussar, galet race och tända ljus till mysig lunch efter att ha agerat packåsnebambi på hal is. Motsatser som fungerar.

Snabbt hem till dagishämtning, med omvägen förbi Fältöversten med bestämd femåring som absolut måste matcha sina röda skor, mössa, overalldetaljer med ett par röda täckhandskar. Som inte står någonstans att finna. Kan meddela att årets färger är ceriserosa och illgrönt på vant- och handskfronten. Besviken lillebror och dödstrött mor rusar hem och möts av en obetalbar syn av fruktninjaspelande mormor och makalöst stolt storebror som gjort läxor och fått med älskade mormor på Kinnecttåget. Hur denna glädje sedan som i ett trollsag byts mot tvärilska, sprutande tårar och total desperation lagom tills mormor måste ta uppsalapendeln hem igen är inget mysterium, men ack så dränerande. Motsatser som måste fungera.

Och en havregrynsgrötsögd trötthet som vägrar släppa taget. Kom jul, kom snö, kom skärgårdslov!

Tröttsam, tacksam, tjatig tortyr?

Jag blir så trött.

På att remissen från min behandlande läkare (i Uppsala) till Karolinska sjukhuset skickades tillbaka med svaret "vi åtar oss inte detta, uppsök husläkare i Stockholms län".
På Danderyds sjukhus hudspecialist som hävdar "ålderstecken" när fläcken tas bort och undrar hur jag fick en akuttid någon annan kanske hade större behov av?
På besked brevledes från samma läkare där det talas om hudcancer.
På att hänvisas till hudmottagningens telefonsvarare dygnet runt som inte tycks lyssnas av eftersom ingen någonsin återkommer med specifika svar.
På kallelser som återkallas, nya opassande tider och fortfarande ingen personlig kontakt.
På att när det äntligen är dags bemötas av en barsk överläkare som frågar vad jag gör där, hos hennes nåds hudliga höghet?
På att behöva förklara att jag blivit förordnad läkarbyte av hovet, och tackar allra ödmjukast för audiensen.
På att återigen be ansvariga att se över sina kommunikationsrutiner och framför allt informera mig och min behandlande läkare om vilken sorts hudcancer det rör sig om.
På att få svaret "jag tänker då inte ringa honom, men han kan ansöka om att få ta del av journalen".
På att ena sekunden få ett oroande besked, för att i nästa lägga mig på operatiosnbordet med tusen frågor som kör rally i mitt huvud.
På att i ett extremt utsatt läge behöva be om mer bedövning, inte få förklarat för mig vad som pågår under operationen som utförs i ett minst sagt känsligt läge och att under hela ingreppet ofrivilligt gråta floder vilket visserligen uppmärksammas av läkaren, men med kommentaren till sköterskan; "och där kom reaktionen".
På att inte tillfrågas hur det går, hur jag mår, ej heller hur det ser ut där inne, hur mycket längre ingreppet beräknas pågå.
På att tvingas fråga sköterskan vad tumören heter, vad nästa steg blir, hur jag ska byta förband, vart jag ska vända mig ...
På att läkaren inte finns tillgänglig för nämnda frågor.
På att återigen behöva förvissa mig om att svaret även skickas till den läkare jag litar på.

Och slutligen, på att vänta en dryg månad tills patologens analys är klar. Kul jul, så att säga. "Ja, visst ja, Alla röda dagar gör att svaret dröjer ytterligare. Tänkte inte på det."

Jag är däremot enormt tacksam över att ha finaste Eva med mig som moraliskt stöd, samtidigt som jag djupt beklagar att hon tvingas övervaka hela ingreppet från sämsta tänkbara vinkel, i en kort sagt obekväm position.

Tackar min lyckliga stjärna för att hon, som var med mig under hela leukemitiden, nu återigen orkar finnas vid min sida. Men är givetvis fruktansvärt trött på att vara den sjuka kompisen. Den som behöver hjälp, stöd, handhåll.

Tänker alltid naivt positivt, vägrar vika undan, är fokuserad på livets goda ting, främst trollen självfallet, men tycker att det kanske räcker nu? Avskyr att vara patient. Hatar att vara den folk tycker synd om.
Tortyrens värstalista, mitt starkaste kort, om ni minns?

Nåväl, tröttsam, tacksam och tjatig men taxlik i det att jag aldrig ger mig! Nu också lugnad av mänsklig hudspecialist, tillika fin, kattlik vän som tar sig tid att förklara allt det som alla andra hittills misslyckats med. Att det är vanligt med dylika åkommor efter stamcellstransplantation, att det högst troligt beror på immunosuppression efter nämnda transplantation och att "det aldrig kommer vara i närheten av det du redan övervunnit".

Tack och godnatt. Och ett helvetsjävlaskitryt åt sjukdomen.

onsdag 30 november 2011

Nyanserat om dataspel

I vågorna efter SVTs rapportering från Gamex, och den pudel de tvingades göra, kommer här en nyanserad artikel om det svenska dataspelandet som omsätter mer än filmindustrin och som tar en allt större plats i svenska hem, såväl bokstavligen som bildligen. (Sic!)

torsdag 24 november 2011

Vila

Utan balans men med frossbrytningar stapplade jag på planet, stöttad av familj, föräldrar och fin barndomsvän med dotter. Detta efter att ha sovit två timmar och kräkts tre gånger.

Landade på den stora kanarieön som ett darrande vrak, men efter första doppet i Atlanten var kroppens protest mot en alltför hektisk tid bortglömd.


Hela härliga högen (11 personer) i havet. (Utom morfar fotografen.)

Åter i verkligheten efter en undergörande vecka i huset vid strandkanten med glada barn, smågalna upptåg och upp till fyra träningspass om dagen mår jag som en prinsessa och har återigen lovat mig själv att aldrig mer arbeta med hälsan som insats. Kan bara konstatera att det är fascinerande farligt att ha belönats med ett galet roligt jobb.

fredag 4 november 2011

Galning

Galet.
Denna japanska kejserliga jonglering, tokpimpa pumpande lastbil på Gamex och vid startskottet bokstavligen golvas av flera ton nördig kärlek.

Galen.
Av att varken mannen eller jag i detta nu inte riktigt hinner med sönerna som trots museibesök och skogsutflykter med kompisar varje dag gråter för yttepyttepetitesser var morgon och kväll, eftersom stundande semester kräver jourjobb mer eller mindre dygnet runt.

Gal.
Snart av lycka över att äntligen vara på väg till värme och oändliga bad med hela familjen.

Gala.
Blir det när kirurgen karvat bort sista cancern. Moahahaha.

fredag 28 oktober 2011

Kommunikationsproblem

Ett förtydligande är på sin plats:

Hudcancer är oftast godartad. Ingen skall oroas i onödan.

Själv är jag mest brydd över sättet att delge patienter besked om cancer, oavsett goda eller elaka tumörer.

Jag har fortfarande inte fått veta vilken form jag har, endast att jag har en hudcancer som måste avlägsnas genom kirurgiskt ingrepp. Jag har via telefonsvarare lämnat återbud, bett om ny tid, och idag fått en ny kallelse med operationstid efter semesterresan, dock fortfarande utan förklaring. Dagens brev lyder: "Du kallas härmed till hudkliniken för att kirurgiskt avlägsna den hudcancer som tidigare diskuterats".

Jag anser att en diskussion förs av två eller flera människor. Här är det snarare fråga om envägskommunikation. Utan tillräcklig information i en fråga som kräver förklaring.

Det jag vänder mig mot är det opersonliga handhavandet av patienter och det faktum att det enda telefonnummer man kan ringa leder till en telefonsvarare, dygnet runt.

Med det sagt hoppas jag nu att ingen känner sig sidsteppad. Det var okänsligt av mig att inte ringa alla personligen. Jag ber om ursäkt för det. Men vet ni, jag orkar inte riktigt trösta er, eftersom sådana samtal hörs av små grytor med stora öron som redan upplevt tillräckligt alltför tidigt i sina liv och förhoppningsvis inte behöver återuppleva cancerns biverkningar snart igen. Och bloggen var och är en informationskanal och ventil som läses frivilligt. För den som minns var det här jag berättade om förra helvetsjävlaskitsjukdomen. Okej?

Bra.

Nu ska jag leva vidare. Med mina tre musketörer. Och tugga i mig av att inte bara DS utan även jag har uppenbara kommunikationsproblem.

onsdag 26 oktober 2011

Lilla c

Öppnar brevet från DS lite nonchalant. Och läser:

"Bästa Josefin!
Vi har nu fått svar på den förändring som togs bort på hudmottagningen. Undersökningen visar att det rörde sig om en hudcancer som (...)"

Va? Nej, jag måste ha läst fel, hinner jag tänka. Visst stod det väl INTE, "att det inte rörde sig om en hudcancer". Kollar, och nej, jag läste inte fel.

Åldersfläcken jag skojat om var inte bara en senilblåsa, utan ytterligare en cancer. Som nu ska "tas bort genom kirurgisk åtgärd under lokalbedövning".

Helvetesjävlaskitsjukdom.

Som det ges besked om per snigelpost i ett brev som börjar med "Bästa Josefin!". Nej, jag är inte bäst. Helt klart sämst, uppenbarligen.
Men inte tillräckligt dålig för att föräras med ett telefonsamtal. Opersonligt och ytterst märkligt.
Orkar inte riktigt förfäras av den rutinen.

Måste nämligen ändra operationstiden.
Är på solsemester när hudcancern ska tas bort.
Ödets ironi är obetalbar.
Moahahaha.

Stora C

Livet är så outsägligt jävulusiskt orättvist att jag faller handlöst. Får ett ofattbart meddelande medan jag jonglerar japanska kejserligheter och tappar såväl fotfästet som alla bollar när jag förgäves försöker förstå. Fokuserar, skriver, agerar för en syster till en bror med tre pyttesmå, med gråtvåta kinder och ögon grumliga av bortblinkade tårar.

Kramar mina fina hårt och länge och tackar min lyckliga stjärna för att jag får vara här. Med mina drömmars man och de två små som vi inte skulle få.

Helvetesjävlaskitsjukdom; försvinn!

All min styrka till dig, JJ.

tisdag 18 oktober 2011

De första orden ...

... som sönerna yttrar om morgnarna får mig att grubbla och fundera hela dagarna. De följer med mig vad jag än tar mig för. Oftast rör det sig om ömhetsbetygelser som värmer, ibland är det ilskna utrop om att det är barnplågeri att behöva gå upp så förfärligt tidigt.

De senaste dagarna förbryllar framför allt femochetthalvtåringens vitt skilda uttalanden.

Söndag:
- Gud!, följt av en religiös fundering.

Måndag:
- Våldtäktsmän!, vad är det för några och vad gör dom?
- Men varför undrar du det? Nu? Har du haft mardrömmar?
- Nejnej, jag bara gillar den där braiga låten. Du vet (gnolar) alla som inte dansar är våldtäktsmän.

Tisdag:
- Vuxensvett! Du vet det där som vuxna luktar ur munnen när dom har druckit kaffe eller vin. Superäckligt faktiskt.
- Eh, jaha ... luktar jag illa? Nu?
- Neje, du är ju mamma. Och dina pruttar luktar rosor.

Bör jag oroas över hans drömmar, eller ska jag bara vara väldigt glad över denna lite märkliga kärleksförklaring? Väntar med skräckblandad förtjusning på onsdagens första ord.

söndag 16 oktober 2011

Den oändliga historien

... av läkarbesök och kontroller var vecka gör att en obotlig optimist hålls på mattan och understundom snuddar vid att kandidera till att bli realist. Är evigt tacksam för mitt liv och för skyddsnäten som gör att min hälsa kontrolleras in i minsta cellstilstudie, men det gör samtidigt att sjukdomen är svår att glömma. Inte för att jag vill, men var gång ett sjukhuskuvert seglar ned genom brevinkastet och landar på hallmattan blir det uppenbart att min familj har den smärtsamma upplevelsen i färskt minne. Det trippas på tå, rynkas pannor och kramas i evighet.

- Gud!, är det första ord lille prins sol yttrar denna bittida morgon i skärgårn'.

Och fortsätter:

- Du vet Gud och Jesus Krist, jag vet inte om jag gillar dom. Finns dom? Konstigt att låta barn dö och mammor bli sjuka, eller hur?

Är inte beredd att diskutera religion och existentialism med en femåring före sju och svarar att han får tro på vad han vill men att det viktigaste är att vi tror på varandra och att det var han, hans bror, pappa och några till som gjorde mig frisk. Och att Gud & co kanske är till för dem som behöver honom.

De stora frågorna ligger kvar i den kalla luften när vi strax ska fara genom ett andlöst vackert Roslagen i den arla morgonstunden, över dimhöljda ängar med höstsolen kittlande i ögonen på väg mot sönernas körkonsert i den stora Oscarskyrkan men med den lille, väldigt konkrete barnprästen som har svar på alla frågor. Detta efter att ha båtåkt, klämt musten ur de livgivande havtornen i viken, tillrett nästgårdslammet med bondens rotfrukter och livligt diskuterat kustkränkande främmande u-båtar i farvattnen inpå knuten med herrgårdsvännerna. Allt medan barnen ser på trolleri-tv och somnar framför Den oändliga historien.

Livet är bra underligt som det är. Och så säger folk att Jesus lever. Vad tror du? Titta på prickarna i tio sekunder, sedan rakt upp i taket. Den oändliga historien, som sagt.

fredag 7 oktober 2011

Status u a?

Igår:
Först "Åh nej" för Jobs lidanden som ändade en kreativ själ alltför tidigt, sedan "Äntligen" för en metaforernas mästare som hann i mål innan livets slut. I det stora.

Först ett högst oroande samtal, sedan ett oväntat glas champagne mitt i regnet. I det lilla.

Ytterligheternas dag.

Idag:
Startade dagen med akut minioperation på DS, PR-jobbade sedan med annat DS, avslutar dagen med tredjen DS, kramandes mina fina. Och välkomnar ålderstecknen, om de utesluter helvetesjävlaskitsjukdomen. Den som lever får se. Moahahaha.

tisdag 4 oktober 2011

Tjejtjusaren

Först fika hos kärestan. Som bor intill en annan beundrarinna. Och som sonika sätter sig på honom och leker kitteldoktor tills patienten tappar andan, kiknande av skratt. Han rodnar av hennes komplimanger om hur snygg han är, men törs inte återgälda dem, utan funderar på konkurrensen från bästisen som har samma hjärtas dam. För tillfället.

- Det är klart att han måste få byta tjej nu när hans gamla har flyttat, men det finns ju så många att välja bland. Måste han vara förtjust i samma som jag? Men vi har pratat om det här och jag förstår ju honom, det gör jag, men tänk vad bra om han ändrar sig så vi får varsin!

Hem för rekordsnabb middag och läxläsning. Några trötta suckar över världens orättvisa, om hur jobbig femåringen är som redan klarat sjuåringens utmaningar och några till och dessutom har visslat rent i ett halvår. Och så ett triumferande över att han minsann ändå inte åtnjuter samma status.

Sedan kvällste hos grannen. Med mjölk och honung och lite brädspel därtill. Klassisen vars spännande storasyster han godnattkramar extra länge. Innan han trippar hem och somnar innan huvudet når kudden.

Sjuåringen befinner sig i lilla tonåren. Med känslosvall, funderingar och stundom barnsliga, ibland trotsiga och emellanåt mogna reaktioner.

Än så länge får jag hänga med som förkläde, fungera som bollplank och blir överöst med pussar på skolgården. Oftast.
Men förväntar mig snart dialogen:

- Var ska du?
- Ut.
- När kommer du hem?
- Sen'.

torsdag 29 september 2011

Patriarkatets skugga


Jodå, jag är tillbaka. I obalans efter helveteselden. Men jag låter mig icke kuvas. Ens av broar som dessa.

Orsakerna till frånvaron är flera. Saker som inte låter sig bloggas om, dolda i det privata för allas skull. Men med gott samvete syns jag igen. Och vet att vi gjorde rätt som agerade för de utsatta. Medan tid var.

I samma anda har "Rensa & skänk!"-initiativet som startade förra året tagit gigantiska kliv och en bebis är född: Push The Button Initiative. Ge oss vårt gillande på Facebook och var med för att göra gott åt dem som behöver det.

I övrigt status u a vid 2-årskontroll, en ny position som PR-spindel i spelvärlden utom just idag när verklighetens febersnuviga yngsting kräver VAB. Samtidigt som patriarkatets skuggor fortsätter att falla långt. Upp till kamp!

torsdag 1 september 2011

Ung cancer


Det är okej att känna.
Se en film som berör, oavsett om du är drabbad eller ej.

fredag 15 juli 2011

Vattenskadad

Man tar sig så lätt vatten över huvudet.

Som kungen igår, som fick kläs i sopsäck av livvakterna under dotterns fölsefirande. Där kan han gärna stanna och låta folkfräktsflickan ta över tronen och hela kungariket nu när hon fått sin prins.

Eller som jag idag, när äldste sonen gick upp kl 04 för att vara i tid till Sommarlovs tv-sändning på M/S Hajens brygga. Jag drog täcket över mitt ömmande yrsliga, av bältros sårskorpsloppiga huvud och somnade om medan han klädde sig, fixade surdegiga frukostmackor och hojtande väckte oss en gång i kvarten för att vara säker på att vi inte glömt vad vi lovat.

Stundom ekade även lillebrors tonsäkra stämma i den grandiosa våningen vid torget, ylandes och regndansandes In da club. Så efter fyra timmar gick även vi upp, klädde oss och barnen enligt lager-på-lagermetoden och körde till dockan nedan Malmös forna så stolta landmärke Kockumskranen, men alldeles nära det nyare snurrigt vackra huset.

Vi var inte ensamma. Barnidolen slog publikrekord. Men rådiga barnen fann oss en plats på en farligt gungande brygga väldigt nära händelsernas centrum. Så i regn, kraftig vind och höstlik kyla applåderade vi oss varma och gjorde vågen så ivrigt att jag trippandes på mina falsterboträtofflor så när trillade i det mörka, kalla djupet.

En som vägrade ta sig vatten över sin välvaxade frilla var däremot morgonens huvudattraktion som kollade badtemperaturen med tån. När han efter sändning vägrade skriva autografer till tusentals väntande barn sjönk han hastigt på sönernas topplista där poppojken åter tagit täten.

- Nu har vi sett båda på rikt' och då kan vi faktiskt säga rättvist att Eric är bäst i regn. Men Danny gjorde väl så gott han kunde. Även om han var en riktig mespropp som inte vågade bada. Hur svårt kan det va?

Vattentät logik.
And bad, bad PR.

torsdag 14 juli 2011

Helvetseld och strilande regn

Semester.
Med förhinder.
Utan balanssinne och hörsel men med smärtsamma bölder på ena halvan av huvudet. Elefantmannen kan slänga sig i väggen.
Men det som inte dödar det härdar.
Moahahaha.

"Du får inte få vattkoppor, för då finns risk för bältros och se det går inte alls.", sa doktorn upprepade gånger.

Så barnen vaccinerades när jag fick återfall av leukemi, vi har hållit oss långt borta från alla misstänkta virusar och infektioner i över två års tid. Och jag kör hela vaccinationsprogrammet (på egen bekostnad) eftersom mitt skydd är bortblåst efter bytt benmärg.

Till hösten ska jag äntligen få börja ta levande vaccin, de mot barnsjukdomar. Som exempelvis vattkoppor. Slipper jag just den nu?
Moahahaha.

Skånsk semester i horisontalläge med ett svalkande strilande regn utanför det gläntade fönstret. Inte i Falsterbostugan, som var tänkt, eftersom barnen fick astma av fukten i väggarna, utan på turné hos älskade farföräldrar, syskon och kusiner. Saker blir sällan som man tänkt sig, men med snällaste släkten och vännerna som öppnat sina hem för oss på den mödosamma vägen, samt en förunderligt förändringsbenägen familj så reder de sig. Som alltid.

Ytterligare en erfarenhet rikare, stark, men tillfälligt svag, och otroligt fokuserad på ett småningom friskt liv.
Med ännu ett par ärr efter elden som härjar i kroppen, men utan risk för solsveda.
Moahahaha.

onsdag 22 juni 2011

Gratiskonsert med Foo Fighters just nu i casa E


Har under seneftermiddagen lyssnat på sound check, hörde det smått fantastiska förbandet Band of Horses lagom till middagen och njuter nu av ett av världens bästa rockbands konsert på Stadion från vår kvällssoliga balkong.

Vinden ligger rätt, så vi gynnas, även om äldste sonen har svårt att sova och just kom ut och frågade när oväsendet slutar.

- Det är synd om den där David Grohl, för han måste ha ont nånstas eftersom han ylar så mycket? Jag gillar inte opera har jag ju sagt. Gubbar ska gå till doktorn om dom har ont.

- Men det är rock n' roll. Är det inte bra?

- Nej, publiken skriker ju också. Ingen gillar sånt här när det är sovdags. Å dom stackarna har betalat också. Fy, vad tråkigt. Men gitarristen spelar fint. Han får nog jobb nån annanstans imorn ...

... och så somnar han i mitt knä på den gamla kyrkbänken.

Sämre godnattvisa än Monkey Wrench, som just nu ljuder och river ner rungande, gungande ovationer så att huset skakar, kan man ju ha. Älskar att bo här. Och tror att rock n' rollkidsen också gör det.

Gillar för övrigt band som för in humor i sin rider (kravlista):

DET HÄR VILL FOO FIGHTERS ÄTA
Foo Fighters är överlag mycket noga vad gäller maten - de har till exempel ett eget recept på is och är måna om att turnésällskapets 20 vegetarianer ska slippa de vanliga bottennappen.

"Kyckling är inte vege­tarisk mat. Inte heller fisk. Om du någonsin tänkt på fisk eller kyckling som vegetarisk mat, var vänlig och ge dig själv sparken" står det att läsa i den digra luntan.

Förutom noggranna instruktioner för turnésällskapets matfilosofi och krav för hur måltiderna ska dukas upp, innehåller ridern också specifika önskemål för varje dag.

Måndagar: Kyckling- och kalkonrätter
Vad gäller kycklingar så föredrar vi dem utan fjädrar och vi vill inte heller ha huvuden eller andra kroppsdelar (skänk dem till er lokala voodoopräst)" skriver bandet.

Tisdagar: Stek- och skaldjursrätter
Var vänlig och motstå er ekonomiska drift att köpa utgånget kött eller konstiga kodelar.

Onsdagar: Grillade biff-, fläsk och fiskrätter
Grillat har varit en av grundstenarna i bandets diet sedan 'This is a call' (Foo Fighters första singel).

Torsdagar: Stek- och bakad potatisrätter
Ser man på mat som på Kama Sutra är potatismos missionärsställningen. Bara en tanke.

Fredagar: Pastarätter/italienskt
Pasta är inte nudlar i diskvatten.

Lördagar: Thailändska och indiska rätter
Här får ni använda kraften. Bra indiskt, thai och så vidare är svårt att åstadkomma - speciellt i ett omklädningsrum på en arena.

Söndagar: Mexikanskt
Bandet bor i södra Kalifornien och ser sig som konnässörer på området så var på tårna.

Källa: Live Nation & Expressen

Sexlingar på tre minuter

... à propos yttepyttiga problem ...

Bergochdalbana



Med huvudet fullt av lika delar kreativa som omöjliga problemlösningar, såväl storslagna projekt som petitessplanering snurrar allt så fort att jag måste hålla i mig för att inte ramla av karusellen. Bokstavligen. Löser det genom att träna, cykla, jogga, yoga ... men inte ens med dagens dubbla pilatespass släpper yrseln. Ligger sömnlös och väger för- mot nackdelar.

Men så mitt i den globala egoboosten av uppmärksamhet kring spelinsamlingen till sjukhusen som driver mig framåt ska sexåringens gips av och jag slungas tillbaka till verkligheten medan vi tillbringar ännu en dag i väntans tider på Astrid Lindgrens Barnsjukhus och allt blir tydligt.

En krokig, klen arm ser åter solen på årets ljusaste dag. Ett stukat självförtroende av en doktor duktig som förmanar mer än nödvändigt. Och efter många trillande tårar en övervunnen rädsla i kön till en känslokarusell och så äntligen det porlande skrattet som får mig att fullständigt smälta och kasta allt annat över axeln.

Premiärdoppet i Ålands hav hägrar och sällan har det varit lika efterlängtat. I fjol betydde det allt och lite till för att bevisa min tillfrisknad, men i år känns det viktigare än någonsin.

Sisten i är en rutten fisk!

tisdag 21 juni 2011

Postroddsdoris och ömsade skinn


Medan barnen såg på Postrodden från hamnen med mormor beundrade vi starten från första parkett på Havsbadens takterass, såg sedan fortsättningen nedsjunkna i bubblet och ytterligare några seglare från solterassen innan vi knådades, skrubbades och oljades in för att möta sommaren utan nyömsat skinn.

Några kloka samtal med våra gästande anglosaxer på skärgårdsbesök, ytterligare råd och dåd under en skön söndag hos bästa vännerna i barndomsstan och det känns fint att vara på väg mot nya mål.

- Men mamma, vi ska inte ha några fler barn, va? För jag uppskattar inte opera. Gaphalsar är dom allihopa, sånggubbarna och dom skrikiga treåringarna., konstaterar den ljudkänslige av sönerna.

Kunde inte ha sagt det bättre själv.
Gubbröror och trotsmonster är ett otyg.
Och själv är jag en motvallskärring vid namn Doris.
Häpp!

torsdag 16 juni 2011

Denna dagen ett liv

...sa farbror Melker, och jag är beredd at hålla med.


Världens vackraste båtpendling med M/S Emelie

Efter en bisarr dag fylld av märkliga förslag kramas jag stenhårt av den gipsförsedde som ber mig lova att aaaaldrig nånsin mer bli sjuk och påminner om att han skrivit en lapp i kyrkan för vidarebefordran till himlen om det och att det därför borde gå bra nu. Blir lite förvånad över hans tilltro till ett högre väsen, tills han förklarar att det är prima ballerinan där uppe han menar. "Så klart. Vad trodde du?"

Viskningar och glada tjut från två nybadade som borde sova men som delger mig sin briljanta idé om att gömma pappans dator längst ner i semesterpackningen, längst in i bakluckan på nya guldsilverbilen, låsa och slänga bort nyckeln hela sommaren "för han jobbar jäääämt och sen blir han fast i ett sånt där tråkigt sjukhusrum och det vet ju du hur länge man kan bli kvar där och kanske döööö, moahahahaha".

Allvar och gapskratt. Liv och död.

Kontemplerar medelst kvällsyoga i solnedgång, eftersom gårdagens försök i väntan på månförmörkelsen var alltför sövande och bidde liksom ingenting tills aktiviteten återupptogs i den arla morgonstundens soluppgång med större framgång. Detta efter jonglering av spridda idéer på stor balkong i sällskap av bollmottagande bättre hälft. En liten framtidsskål över en stor vision och en väldig massa tacksamhet över det liv vi faktiskt har. Och en något krass insikt om att envar bör bli sin egen lyckas smed. Och att klåfingriga barn må leverera sanningar, men bör hållas borta från såväl bilnycklar som datorer på den stundande ledigheten.

Fridens liljor, vänner.

tisdag 14 juni 2011

Kvartalskontroll

Med fjärilar i magen, sonen i baksätet och en gigantisk låda insamlade spel i bagaget styrde jag mot barndomsstaden i den arla morgonstunden. För en lika delar förskräcklig som trivsam biltur mot dômen och domen.

Och även om jag litar på min magkänsla, finns orosmolnet ständigt där. Det tornar upp sig alltmer hotfullt när dagen D närmas eftersom den lömska sjukdomen kan ha dykt upp sedan sist, medan jag intet ont anande har låtit livet gå sin gilla gång.

Det är väl i och för sig det enda jag kan göra. Leva livet. Och lämna dränerande företeelser och dunkla fasor därhän. För är det något som gör en sjuk så är det just sådant strunt.

Men så klart gick kontrollen bra, och besöket och sjukdomserfarenheten kändes än viktigare av ett möte med personalen på barnsjukhuset som tacksamt tar emot alla spel som kommer i deras väg.

Mer om det annorstädes. Efter BB-kompismiddagseftersläckning väntar snarkande trion på sopransnus i dus.

Den blomstertid

Första smmarlovet har börjat för äldstingen, som med hela familjen samlad sjöng i klassrum och Oscarskyrkan, valde Kungliga Motorbåtsklubben som lunchställe och sedan tog en tur på Gröna lund med mig och lillebror. Dock med sorgsen blick ända tills han fick hämta pappan och styra kosan mot skärgårn' i nya vrålåket Silverpilen III. Till bästa landetkompisen, lånehunden och friheten väldigt långt bort från alla dataspel som ska ligga örörda hela sommaren, för det sa ju prästen. (Vi får väl se ...)

Där bjöds vi på havskräftor och smögenräkor av mina gästande extraföräldrar på besök. Och sedan förflöt helgen med glasstest och bryggbendingel, grillpremiär med dussinet gäster på verandan, byaårsstämma på hotellet i dundrande åskoväder, drakflygning och såväl myggsvärmar i dunkla skogsdungar som mysfikor hos vännerna i gassande sol.

Och så blomstrande ängar, glittrande hav och ett och annat skrubbsår. Sommarlov ... en ynnest när man har turen att ha ett "landet" att åka till och det enda jobbiga är att armen fortfarande är fast i ett allt äckligare gips, att man har en kaktus i magen av all oro för allt och ingenting och att det fortfarande är orättvist att ens lillebror lyckas så himla bra med allting.

torsdag 9 juni 2011

SM i curling

Dagen efter kvällen före vaknar gårdsfestarstjärnan med igensmetade korpgluggar, dunkande huvud och brännhet panna. Hur grannstudenten mår kan man bara föreställa sig - de flesta spår av kvällens firande är bortstädade av festföremålets förutseende föräldrar. Själv är jag lite lagom mör, anar samma yrsel som under gårdagen som adderats med eventuell matförgiftning efter sommarljummen barnfingrad dagisbuffé som trolig orsak.

Steker halloumi och skär primörer kl 07 till sista skoldagens Skansenutflykt allt medan magen vänder sig. Påminns av sonen om att jag minsann lovat favoriträtten alla kategorier, då pappans pannkakor inte är ett alternativ sedan mikromjukisen redan är på E4n. Vad hände med matiga mackor, frukt och en liten Yoggi i ryggan?



Drar med mig motvallssonen som hellre stannar hemma med liten sjukling, möter föräldrar som ståtar med nystekta plättar, hemsyltade bär och lättvispad grädde i ändamålsenliga lådor och kollar snabbt igenom den klena klasskassan och inser att knätrolleri och insamling inte är mina paradgrenar, men så måste bli.

Skyndar sedan hem igen, skuldtyngd av det dåliga samvetet, till soffliggande skrutt, som lämnats därhän i ett par minuter - ve och fasa - och försöker jobba medan den hese vädjar om uppmärksamhet.

Curling och dåliga samveten vartän man ser. Tänker på förskollärarens historia om femåriga 70-talistbarn som skickades till västerbottenssläkten på sommarlov, helt ensamma på långfärdståg. Är inte riktigt en av dom, men flög själv tidigt till mormorn. Hur hamnade vi här och när stoppar vi dessa märkliga rödmattskantade cirklar?

Studentflak och tågtak

Man testar nåt nytt och cyklar en timslång omväg till jobbet på fastande mage efter att endast ha sovit några ynka timmar. Dålig idé.

Sedan försöker man lura trilskande tekniska verktyg och får ett gurumeddelande rakt i ansiktet. Dålig idé.

Därefter vill man bryggluncha sin medhavda räkmacka med dinglande ben över vattnet och himlens portar öppnas. Så det blir ytterligare en usel idé.

Sedan snurrar allting på skärmen allt fortare medan man stapplar omkring mellan möten på sina trendiga träskor. Vilket otroligt nog får polletten att trilla ner och man tar lyxlirarbåten hela vägen hem till sin stadsdel, på soldäck i sällskap av en len café au lait. God idé.

Att sedan sommarfesta med högljudda, glada småbarn på dagisgården är en smula tröttande men ett smart drag. Speciellt eftersom man sedan kommer hem till studentfestande, brölande men lyckliga storbarn på kvartersgården.

Lillebror i toppform som Saade på tågtak och resultatet av många månaders övande av det framträdandet samt Idas sommarvisa har varit något repetativt, men resultatet var särdeles gott. Intet öga torrt. Medan skrålandet av "Fy fan va vi é braaa", som ännu ekar mellan husen, inte frammanar samma positiva känslostorm. Trots att jag verkligen försöker tänka nostalgiska tankar som hindrar en dålig balkongskrikaridé.

God natt?

onsdag 8 juni 2011

Fågel, fisk eller mittimellan


En knapp vecka i skärgårn' och det kallas bara för en långhelg. Det tackar vi Jesus och gammelkungen för. Och just de institutionerna, kyrkan och kungahuset, är värda lite kärlek i dessa tvivlartider.

Med hundlånepromenad till Skatudden och jakt av vilsen kalv medelst lasso av Zeb MacEngfelt med kofösarpojkarna i släptåg. Sedan yoga, jogg, loppispremiär och finaste, äldsta bästisen med familj på tredagarsbesök. Pensionärsfirande med barnbarnens inköpta ungdomspresenter, ångbåtsbryggepremiär gånger två, en ruvande mås i kajens soptunna och massor av god mat, ett och annat glas guldbubbel på solvarma klippor, en kanintaxvalp som fann sitt nya hem, en solstingsbadande barndomsvän som överraskade och vi lärde oss ta till vara skogens guld. Även om kampen mot kirskålen aldrig kommer resultera i en maträtt i min regi, trots finkockarnas trendsetting.

Och över alltihop lyste en strålande sol som gjorde det ack så svårt att vända mot stan. Man kanske skulle bli fiskare ändå? Visst ja, då vore det ju bra att vara morgonpigg. Inte nattuggla runt i det vidunderliga nätet. Just det.

fredag 27 maj 2011

Tuttar som säljer

Spelvärlden är till bredden fylld av cementerade könsroller, främst i speln men även hos utvecklare och distributörer. Och eftersom fenomenet säljer kommer detta aldrig ändras, eller?

Vi är många som hoppas att den gamla trötta synen spolas ut med sköljvattnet när den yngre generationen spelare småningom tvättar byken och får bestämma, ledd av riktigt skickliga kvinnliga idésprutor. Tills dess gäspar man, tänker precis som kreddiga reklamaren "oh, so 1990" men låter stereotyperna styra. Och knyter näven i fickan när så få orkar bry sig.

Men så läser jag, och flera med mig, en artikel i Aftonbladet Spela och hoppas på en förändring. Gör det du med!

torsdag 26 maj 2011

Stockholms stolthet ...

...Djurgården!
Foto lånat från www.dif-hockey.se

Laget har just nu vår armbrytare på två av sina webbplatser. En klen tröst för ledsen lillkille att få stå bredvid stora hockeystjärnor på sjukhusbesök. Och att sedan förra året visas upp som randhandad knattekickare på fotbollssidan medan han inte kan delta när pappan tränar kompisarna är just nu lite väl grymt för att glädjas åt.
Foto lånat från www.difungdom.se

Han trillar givetvis på onda armen varje dag, trots halvtid i skolan. Vi pusslar, passar upp och pilar mellan jobb, hem och skola, uppsöker läkare, och han kastas tillbaka till en jobbig tid, när sjukhus var min och delvis hans påtvingade vardag. Imorgon ny röntgen och beslut om operation eller gips i bara fem veckor till.

Vi längtar alla tills detta är över.
Och blir mästare på lojal vänsterhandsskrivning under tiden.
En för alla, alla för en!, är sanning i musketörsskaran.

fredag 20 maj 2011

Rocklördag

Vi rockar loss i nitar, jeanstyg och läderkläder NÄSTA lördag. Inte imorgon.

Vilket är tur, eftersom mitt rockerssmyckeskrin gapar tom och stadens butiker endast har pråligt blingbling som doftar den läckra biten av 80-talet. Armbrytarsonen kommer med de mest fantastiska förslag på snäckor och glitter i underbar new age harmoni, men det känns mer Abbapop goes panflöjt än rak rock n' roll. Nåväl, en vecka kvar att tuffa till sig.

Varmt välkomna till Östermalmsgatan 69, lördag 28/5 kl 17.

torsdag 19 maj 2011

Rock n' roll

Välkomna att fira varmare dagar med oss! Släpp krattan och bege dig till Östermalmsgatan denna förhoppningsvis soliga majdag. Funkar också fint som stretch efter genomförd Stockholmsmara. Det bästa av Queen, Beach Boys, The Monkeys, Lesley Gore och Michael Jackson är bara några av de låtar vi bjuder dig på. Hoppas att vi ses/ Hälsningar Kören Da Capo.

... och efteråt blir det efterfest å Gärdet för alla vänner. Blir inte mer rock n' roll än så.

Välkomna!

onsdag 18 maj 2011

Stanna karusellen, jag vill av!

... ropade livrädde äldstingen när ortopeden reponerade hans brutna benpipor idag. Och då denna vädjan inte hjälpte försökte han slita bort lustgasmasken och sparka sig loss.

- Aaaaaaj, sluuuta, jag är klar och vill åka hem nu!, skrek han.
- Jag vet att det gör ont, och jag vet precis hur det känns, men det är snart över., lovade jag mellan tårarna och mindes förlossningen då dennne den snart förstefödde skulle ta sig ut och jag i lustgasruset ville ta fönstervägen hem. Från BB Sthlm på nionde våningen. Och den blivande fadern försiktigt kollade låsen en extra gång.

Men idag, medan både sonen och vi grät tvingades totalt fem vuxna hålla honom stilla, samtidigt som vi förgäves försökte lugna, pussa, klappa den vettskrämde kämpen.

Efteråt kom otröstlig liten tussilagopojkes yrsliga förebråenden:

- Du hade fel, doktorn, det gjorde visst ont. Jätte-ont. Och jag vill aldrig mer bli en fullgubbe.

Nu har han trängt ut mig ur sängen medelst effektiv KO av den späda men förvånansvärt tunga gipsarmen och jag sover räv i en närbelägen soffa. Lejoninnan i mig vakar om natten.

Skitblogg

Moget skrivet.
Men varför i h-e funkar inte eländet när dess ägare behöver avreagera sig?

Som om inte hjärtrusande äldsting, nu med dubbla frakturer och ännu en nära-döden-upplevelse på sjukhus vore nog? Och så lille prins sol i Grekland som simmar lugnt, men saknas oss infernalt.

Tur att jag utrotat skärgårns kirschkål i ren frustration.
Verkligen.

Detta skrevs alltså, i desperation, för ett par dagar sedan.

Frakturer, resfeber och kirschkål

Long time no see.

Tekniska problem på bloggen har sammanfallit med att jag fått klippkort på barnakuten tack vare äldste sonens rusande hjärta i förra veckan och dubbla fulfrakturer idag.

Har däremellan skjutsat resfebrig yngsting till mormor en dag före greklandsresan, eftersom han "inte litar på att ni går upp i tid till flyget så jag vill sova i Uppsala natten innan". Samt gått segrande ur kriget mot kirschkålen i skärgårdsträdgården, efter ett lyckat kosläpp, en oavgjord fotbollsmatch och förmedlande av en ansenlig mängd Level up-nyheter från stekhetaste Dubai.

Hade lovat fokuslängtande storebror att vi skulle göra det han ville under veckan lillebror är borta, precis som förra året när det var ombytta roller. Och han hade i sin tur hjälpt sin bror att packa, planera och bli smått pirrig. Inte hade han väl dessutom behövt få hjärtsnurp och bryta handleden för att få vår fulla uppmärksamhet?

Förra veckans livrädda blick och:
- Jag vill inte dö, mamma.
följdes av EKG, lugna dagar hemma och på landet och när han äntligen var tillbaka i skolan efter fem dagar hinner han inte mer än klättra upp och halvvägs ner i ett träd på morgonutflykten innan det är dags att vara hemma en tid igen.

Vi tillbringade fem timmar väntandes på tre olika barnakuter, eftersom ingen kunde åtgärda skadan. Och vi kom hem i ogjort ärende med en ansenlig mängd droger, men med en späd arm i en onaturlig vinkel. Och hoppas att astman imorgon är bättre så att man vågar droga honom tillräckligt för en operation.

Man kan tycka att det lilla livet haft nog av sjukhus. "But hey, it could have been worse. It could have been raining." And so it did. Moahahaha.

Skrevs 16 maj. Morr.

måndag 9 maj 2011

Gröngöling

"Christian Walz: Tack själv Josefin!"
3 hours ago

Kom hem från rock n' roll-repet och såg den här kommentaren. Jag erkänner villigt att jag är en gnutta star struck och varm i hjärtat nu.

Som om det inte räckte med coolaste Linda Skugges inbjudan till rave. Precis som back in da day.

Detta bevisar att jag är tonåring igen. Hela jag. Och inte bara den donerande livlinan. Märgen från den anonyma 22-åriga tyskan rockar fett, är stenhård och gör det möjligt att dansa till soluppgången.

En begynnande medelålderskris kan också misstänkas. Ett alternativ som möjligen besannas av min infantila klädstil, billigt fyndad på diverse barnavdelningar. Även om den tesen motsägs av att jag blev kallad "en alltid lika välklädd och matchad tant grön" idag. (I gladgröna tights, sköngrön klänning inspirerad av lilla My, illgrön kavaj och gröna skor med vita blommor. Samt grön blingblingklocka som var solstrålens julklapp och grönglittriga pilar i öronen som jag fick av Esset för att bli den punkigaste skalliga bruden i isoleringen.)

Heja Bajen.

lördag 7 maj 2011

Veronica Maggio - Maggiotåget (Releasefest för Satan i Gatan)



Efter maxad arbetsdag turbosimmar jag bort bekymren tills jag tappar andan, medan storebror dyker efter ringar på det djupaste i stora poolen med pappan. Hjärtat bultar av ansträngning och kärlek av att se mina fina då skaran fulländas när liten solstråle stolt över att ha vågat prova några meters undervattenssim trippar ut från simskolan. I öronen ringer låten som hållit mig sällskap sedan skivsläppet. Ingen slår mina egna idoler, men en gammal uppsalabo, snygg som få, producerad av en synnerligen talangfull stockholmare som fick mig att sängdansa i isoleringen för ett par år sen' är nära nog stjärnsmäll.

Att sedan se videon från återtåget och än en gång inse att jag missade en episk premiär, samtidigt som mina fina snusar i en hög i soffan gör att hjärtat slår några extra slag medan en lyckotår sakta rinner nerför min kind.

Satan i gatan vad fint det är att leva ett tag till.

onsdag 4 maj 2011

May the fourth be with you


Herrarna Frågvis startade dagen med:
- Men varför får vi inte göra riktiga Star Wars-tatueringar förrän vi är 18?
- För att ni kommer ändra er flera gånger om och när ni är vuxna kommer tycka att Star Wars är supertöntigt., hävdade tråkmamman tvärsäkert.
- Men lägg av, vi veeet att vi aaalltid kommer ääälska Yoda.

Internationella Star Wars-dagen startade svalt, dock med en tragisk arkitekturbrand i legendariska festers bästa lokal, som fortfarande bolmar en bit bort. Det blev varmare under dagen av 1177.se-intervju som förhoppningsvis gör nytta, mastig motion, italienskt tema över lunch, shopping och fika med delar av uppsalaligan, hitresta E och mysigaste efterrättsbebben Malte.

Hämtade en stolt Blyger som ritat sin gröne lille idol, vidare till en ivrig Glader och möttes hemma av en överraskande morfar Prosit på besök som tog med djupdykarna på simskola. Så att jag kunde laga till en medelhavsbuffé och till tonerna av de glimrande spåren på Satan i gatan kunde försjunka i Yodas episka citat:

“Fear is the path to the dark side. Fear leads to anger. Anger leads to hate. Hate leads to suffering.”

tisdag 3 maj 2011

Kvalborg




Foton: Kristina Svennerstrand

Oui, c'est fini!

Strandstäd, skogsröj, trädgårdsrens och hagmarkshyfs resulterade i fyra brasor för att välkomna våren. Och en sillunch som traditionsenligt blev till middag med hemgjord men icke hembränd björksnaps, en flerstämmig kör och hela ligan av vårystert kalvlika barn på grönbete.

Efter vårhälsningshelg med vännerna väntade den alltid lika överraskande enkla e-deklarationen som nyss skickades in med några minuter till godo efter ytterligare ett par rutiner: vårvindsfriskt cykelrace från sjöstan' till fotbollsskolepremiär i sedvanlig snålblåst med DIF på Gärdet. I år med en nyhet, nämligen en mikromjuk MFF-mumrik som medtränare, men också med såväl BB-kompisen/låtsastvillingen som forne dagisbästisen i laget, allt medan småbrorsorna trånande kickade boll intill och slukade spelarnas mellis för att överleva i vinterkylan och föräldrarna höll värmen med åkarbrasor medan förmaningarna som vanligt haglade som spön i backen.

Val och kval. Det gör ont när knoppar brister.
Moahaha.

torsdag 28 april 2011

Sikken sik(h)


Kvällens balkongmat med familj och fästfolk:
Vitvinsdoftande risotto med färsk sparris, nyhyvlad parmesan och rökt roslagssik med romsås. Därefter kaffebönsspäckad chokladtårta med hasselnötsglass. Und Alles Verloren.

Serverat sik till släktens sikh som faktiskt är katolik.
(Och var bara tvungen att skriva det.)

Vårtecken

Visserligen startade gårdagen med vansinnigt vådlig vadmuskelträning, i grannhästarnas djupa sandbana, därefter vanlig pilates. Efter viktigt och välgörande Vic(tory)möte som ger chansen att väsentligen göra skillnad för dem som verkligen behöver det vågar jag vägra viktvaktandet och viftar glatt till vännerna, grannarna och klasskompisen och vi firar våren i solnedgången med bubbel och babbel på balkongen. Vädjande vårystra vänner till barnen får sina viljor igenom och snart vrålar alla "MÅÅÅÅL" från vår gård.

Marsch pannkaka


Påskaftonspicnic till solvarma klippor i Albert Engströmsviken och en tro på att sommaren kommer i år igen. Raska promenader undan ångesten till Skatudden och åländsk hägring varje dag helgen lång. Solstrålens pyjamasparty en solig påskdagsmorgon med pannkakstårta och marängsviss till 12 barn och lika många vuxna var det bästa sättet att glömma den andra innerbörden av just den där årsdagen. Att mysa med barndomsvännerna och alla våra påskkärringspojkar som dagen innan gått den årliga marschen utklädda och sminkade i vårsolens glans gjorde morgonen lekande lätt att genomleva utan flash backs. Sedan påskbuffé med nästgårdsmormor och tillrest morfar med sina bättre hälfter, fint firande i gassande sol utan en tanke på tvåårsdagen, eller? Åtminstone tror och hoppas jag det, att vi alla gått vidare, och törs därför inte yppa ett ord, men vet samtidigt att vi bär med oss erfarenheten för alltid oavsett sätt att hantera det.

Min väg framåt är att bli starkare. Fysiskt genom träning av stundtals oproportionerliga mått, mentalt genom att våga vara sårbar. Jag springer, cyklar, styrketränar, simmar, yogar och gråter. För att sedan kunna vara i nuet med mina fina. Så snart tålamodet prövas av tonårsaktiga 6½-åringen, härmapande lillgamlingen eller motsträviga jobbpetitesser och känslobomben riskerar att brisera räknar jag till tio och tänker på att livet är större och räknar minuterna tills jag kan stjäla mig en träningsstund. Helst med familjen - vi vuxna springer medan barnen cyklar, de coachar oss i Pilates och yoga, styrka och uthållighet. För att inte tala om hur de mentalt tränar vårt tålamod ... revolution, anarki och uppror är den enda vägen till
utveckling. Upp till kamp!, men först är det marsch pannkaka i säng.

lördag 23 april 2011

A blast from the past

Avslutar långfredagen med en tår i ögonvrån. Christer & Jonte i en webbradio nära dig.

Lyssnar på två gamla kompisar från förr, när den ene besöker den andre och pratar om livet som det var och som det blev. Har inte träffat någon av dem på länge, men har minnen från starka, svåra stunder.

Råkade av en händelse få höra den ens trygga, välbekant röst när jag genomled den hittills märkligaste, mest utsatta stunden i livet. Någon slog på en radio i fjärran när jag helkropsstrålades inför stamcellstransplantationen och just då pratade min gamla skolkompis Christer. Där låg jag fastspänd i flera timmar i en minst sagt obekväm kropsställning helt naken, så när som på en vuxenblöja ("omutifallat, vi kan inte avbryta för toabesök") på ett iskallt stålbord. Helt ensam och utlämnad, men ändå inte. Jag minns inte vad han pratade om den där morgonen, men jag minns att hans ord lugnade mig där och då. För jag erkänner att jag var rädd och förtvivlad. Den situationen vill jag aldrig någonsin uppleva igen då den för mig är skräcken personifierad.

Den andre har jag hört spela, sjunga och skapa sedan barnsben. Han charmade alla redan i lågstadiet med sitt sneda leende och sorgsna blick, märkt av en smärta som vi andra inte riktigt förstod. Men vi ville alltid höra mer av hans sånger. Jag minns fortfarande den första jag hörde, och gnolar på låtsasengelskan varje gång jag kommer hem till Vaksalatorg, som vi bodde på varsin sida om. Och tänker att det är ett märkligt men ytterst passande sammanträffande att musikens hus, eller Uppsala Konsert & Kongress, står exakt där han han bodde då. Är ganska säker på att han kommer återvända dit, stå på scenen och ta emot hemstadens jubel. Minns också konserter senare i livet med Jon i olika konstellationer, som visserligen varit bra, men svåra att se.

Ett möte, en berättelse, en sång av en sann talang.

fredag 22 april 2011

Lååångfredag

Påsken har sällan infallit senare, aldrig varit lika efterlängtad och därför aldrig nånsin haft så långa dagar.

Är vårtrött av att gå upp i arbetstid, flänga runt på aktiviteter och socialiserande, men glad och stark av att träna, simma, springa och på sistone cykla allt snabbare i uppförsbackarna som skiljer Gärdet från sjöstan'. Men den största anledningen till påskdrömmarna är att yngstingen äntligen får fylla fem. Denna magiska siffra som öppnar dörra till fotbollsträning, simskola och kör. Bland mycket annat.

Dagen idag fylldes inte av lidande och ångest, utan startade med en påskpresent av sällan skådat slag, något av en hädelse, men en lisa för trötta själar och tyngda axlar, en styggelse som gjorde gott: maken och jag smet sålunda iväg till Havsbadens (grannens) SPA, bubblade och babblade, knådades och lerades in efter att vintern slutgiltigt saltskrubbats all världens väg. Att jag sedan råkar bevisa min medelålder genom att köpa en undergörande, återfuktande kräm i en bedårande liten burk för en halv fömögenhet, det hör väl liksom till hela konceptet? Rusig av vårljus, kärlek till mina fina och tacksamhet - jo, jag är ju kvar - när den där tvetydiga årsdagen nalkas. Ett styng av sorg mitt i glädjen. Sjudomsbesked på solstrålens födelsedag. Det är svårt att komma över.

- Det stämmer. Det här var verkligen den längsta fredagen i år. Nu orkar jag inte mer. God natt!,

säger 6½-åringen med ögon skelande av trötthet efter en solig skärgårdslångfredag fylld till bredden av av risröjning, kompisar och familjefika i en varm klippskreva i lä med lekande ejdrar i havsbrynet intill.

Livet är så vackert att det gör ont.
Å andra sidan är det ju det som gör att man vet att man lever.

lördag 16 april 2011

Talang 2011(Sweden got talent)Jon Wallner sjunger.mpg



Jag gör som juryn och gråter varje gång jag ser klippet.
All lycka, Jon!

Lyxliv och diskbänksrealism



Startar dagen i ny, prickig klänning med mormors femtiotalsscarf.
Möts av globalt beröm i mailboxen och blir generad men tacksam.
Serveras goda nyheter som firas med bjudlunch vid vattnet, på J.

Skyndar mot tjejmiddag med härligt gäng, men där tar det stopp.
Skickas raskt tillbaka till verklighetens fredagströtthet och trilskande lekamen.
Segnar ner i soffan, efter en sparkcykeltur med sötaste sönerna och stoltaste systrarna till Sushisolen i Svea torn med dånande salvor från Stadion som ackompanjemang.

Ser sargad barndomsvän på bästa sändningstid och två plus två gråter av hänförelse. Gästande ex-aussie blir lätt brydd, men förstår styrkan och storheten. Sången, sårbarheten men även säkerheten som berör. Så värd all framgång efter ett hårt liv. Lycka till Jon!

Tidig sänggång ger arla uppgång, väckta av makens jourtelefon. Barnen bygger koja, jag tar mod till mig och bakar pain au chocolat. Himmelsk doft sprider sig i vårt chateau på sjätte nivån. Solen kikar fram bakom ett moln och jag njuter av en len café au lait, en varm chokladcroissant och Peter, Bjorn and John på morgonteven. Och all världens olycka glöms bort för en liten stund. Tills en raserad kuddhög ("hemligt högkvarter, faktiskt") får en snart femårings värld att rämna. Och min sköna morgonstund tar sitt abrupta slut.

Något sneare:
Nu går vi ut. Sockerchocken är total och allt havererar:
- Men mamma, dom är ju brända!, skrek barnen.
- Nej, det är choklad. Och ni får doppa dom i varm o'boy., svarade jag.
- Slurp., sa sönerna.

Därefter kaos, krig och knasiga killar. Inte mina.

fredag 15 april 2011

Lillördag


Fotbollsdricka

Första utelunchen i värmande sol i Luma parks amfiteaters lä. Och senare en after work/skola/dagis med Lansons rosa champagne i cerise våtdräktsfodral. För att fira att eh ... det är vår? Och lillördag. (Onsdagar är för lantisar. Säger city kidsen.)

Senare ett samtal från kansliet om att storebrorsorna som genom ett trollslag (eller mer troligt pappornas utlovade hjälptränarinsatser) hamnat i samma DIF-lag, att lillebrorsorna står i kö till den eftertraktade knatteskolan och det blev rosa bubblor för alla åldrar. Bubbelsaftskål för papporna, som båda tvingas byta lagtillhörighet för barnens skull. Och för mammorna som kör fysträning och hejaklackssång. Ränderna går aldrig ur. Heja Sirius!

torsdag 14 april 2011

Simsalabim

Igår galna hojturer i uppfriskande regn till och från smutsigt rally, sedan vidare till simhallen och 100 meter ryggsim i stora bassängen med storebror medan lillebrors lärare visade och beordrade torrsim som hemläxa. Två vuxna människor i våtdräkt liggandes på varsin gigantisk groda. Dagens bästa utan konkurrens.

- Ska inte du bada idag, mamma?, undrar trampolinvoltande 6½-åringen.
- Nja, jag är så trött att jag sjunker som en sten om jag hoppar i., svarar jag.
- Men då räddar jag livet på dig. Det har jag gjort förut. När du var sjuk och vi kämpade tillsammans du vet? Kom nu så simmar vi!, säger han sorglöst.

Och jag måste dyka i för att skölja bort tårarna. Med klorerat vatten. Och linserna i. Hmmmm ...

Sjukdomen finns med mig och min familj för alltid. På gott och ont. Att min tussilagopojke kan prata om den på ett så självklart sätt samtidigt som jag tillfälligtvis får plågsamma flash backs är en utveckling så god som någon. Jag accepterar gärna att vi är märkta för livet. Om dom där små orden betyder att det har vänt. Simsalabim.

Dirt 3

Smutsigt, men kul.
En vanlig dag på jobbet.

tisdag 12 april 2011

Vem ska trösta Knyttet?


Knyttet & Skruttet


Sovmorgon medan två små är stora nog att ordna egna smörgåsar. Champagnefrukost i miniatyr av fredagens sparade firardroppar. Flygplansspaning och adios till Señor E på väg till vår favoritstad Barcelona från barndomens orörda Arlandacafé. Zumbafika hos turturduvor, grandiost kladdkaksbak, nattlig kostymtråcklande och skipande av godispåsarnas obestridda rättvisa. Och en brandlarmsosande bränd chokladglasyr kl 02.30.


Två bästisars önskedrömda femårskaosiga kostymkalas i för litet parklekshus men gudagod strålande sol, med ovärderlig hjälp av nära och kära, samt en tyst bön - mitt i skattjakten parken runt med sonens glitterhjärtansdiadem på sned och oj, hoppsan, förlåt när jag springer rakt in i Felix Herngren - om att komma ihåg att inte utsätta franskt nervdaller för detta igen. Men också en skara färgglada, nöjda hejdåvinkande barn, en puhpustarmiddag med mormor och lillebror. Och sängdags för trött trio så snart gästerna gått.


Vimmelkantig av trötthet efter maskeraden arbetar jag mig igenom en posttraumatisk huvudvärk under dagen och somnar som vanligt med barnen efter finaste finlandssvenska sagan men vaknar vid midnatt och undrar fortfarande Vem ska trösta Knyttet?


Längtar intensivt efter min Snusmumrik och känner mig som ett litet Skrutt. Cirklarna är rubbade och jag undrar som så många gånger förr hur vi klarade att vara utan varandra när livet dinglade på en skör tråd? Men vet att minst en av oss var förvissad om sagans goda slut ... och så levde de lyckliga i alla sina dagar.

fredag 8 april 2011

Jes! Kommunikation


Jobbar visserligen med web 2.0, utvecklar multikultig kommunikationslösning i globalt team, men det här är verklig innovation. Nästa steg är taget. Charmigt förklarat på svennig skolengelska.


Sånt här får mig att vilja sparka liv i lådan, dra ihop gänget av skarpa hjärnor och testa vingarna. Igen. Senast skapade vi stordåd när vi bröt ny mark. Nu gör vi det på skilda håll, i andra miljöer med oanade möjligheter, vilket är nog så givande men oj vad jag saknar våra galna upptåg.


Kanske, kanske en dag tänker jag och förbannar det faktum att vi inte vidareutvecklade vår idé om pekskärmar då, för tio år sedan.


Men å andra sidan, har någon någonsin blivit lycklig av pengar? Steve Jobs må vara rik men är dödssjuk likafullt. Det kan inga dollars i världen ändra på.

torsdag 7 april 2011

Bildbevis



Knivskarpt skuren bena, Essets uppkäftiga grönglittrande pilar i öronen (som gjorde mig till Superpunkjos i isoleringen) och sonens grönblingiga julklapp runt handleden. Och se där, några silverstänk i nya frippan. Moget.

Telefonhaveri, datorkrasch, strömavbrott orsakad av orkan ... och mental break down. Befinner mig mitt i en styv kuling, men i stormens öga är det som bekant lugnast. Speciellt om man tränar bort ångesten under några timmar och sedan impulsklipper sig hos coolaste frissan i stan som får helt fria händer, som hon använder till skalpmassage som får ögonen att svämma över.


Har passerat respekten för frisyrer för länge sen. Och tänker att blir det vedervärdigt kan jag alltid raka av det. Göra en Britney. Jag menar, skallig har jag ju varit förut. Moahahahaha.

Styv kuling i sjunde himlen


Vårvindar friska gör att vi flyr verkligheten för vidunderliga äventyr i The Never Ending Story. I Grisslan 7 råder strömavbrott orsakat av orkanen med 34 m/s. Sju trappor upp på Gärdet viner det i ventilerna. Såväl här som där. Sjunde himlen på vårt sätt.

Vårtröttheten är påtaglig. Vilket för mig är ovanligt. Väcker kropp och knopp med väsentligheter som visioner, vrålträning och vågat vårklipp.


Vad som verkade så bra och var så efterlängtat, den utökade arbetstiden inträde, blev ett dåligt aprilskämt orsakat av matförgiftning. Vi flyr till skärgårn' vars friska vindar botar såväl sviterna efter vomering som den förkylningsdäckade familjen.


Nostalgishoppar barndomens favoritfilmer i lanthandeln och myser vid brasan när vi ser The never ending story, som jag simultantolkar för barnen som är fullständigt begeistrade av lyckodraken, upp över öronen förälskade i prinsessan och fullständigt fascinerade av hjälten. Själv nynnar jag på musiken och minns första biobesöket med kompisarna men utan föräldrar på nyöppnade Filmstaden vid Fyrisån. Sedan ser vi E.T. och varken kan eller vill hålla tårarna tillbaka, oavsett ålder i den nu utökade skaran på familjmedlemmar mellan 4 och 64 år.


Behöver bli av med benpirret så barnen premiärcyklar medan mormor och jag småjoggar i slush puppyliknande väglag. Motionsrundan slutar abrupt i och med isrejsarnas störtdykning i Roslagens djupaste dypöl och vi snubblar hemåt för att värma oss med safarifoton, Pilates och ett evigt eldande.


Tillbaka i stan och införande av nya familjerutiner i och med andra arbetstider. Oro i små själar när cykler rubbas, men med förvissningen om att vi överlever, vi som varit med om värre. Och ett gemensamt moahahaha, ackompanjerat av gemensamt målfokus, problemlösning genom högtflygande planer och en väldig massa emotionell och fysisk rörelse. Och ett par hekto lättare huvuden efter vårfårklippningen. Bäää.

onsdag 30 mars 2011

tisdag 29 mars 2011

Kärringen mot strömmen


Har såvitt jag vet blivit kallad för kärring för första gången någonsin och är mäkta stolt och rörd till tårar av tilltaget.

Anledningen till odelad glädje och inte minsta hyst agg är att avsändaren är ALL-vetaren, bäste B och min medicinman sedan 1998. Som konstaterar att jag mår bra, trots eller kanske på grund av att jag är behandlingsfri sedan årsskiftet, har en stark kropp, en bra kondition och "strålar".


Ledsamt i sammanhanget är att mina medsystrar som inte varit lika lyckosamma som jag är så många att just jag kallas kärringen mot strömmen. Just därför fäller jag en tår som rymmer så väl omåttlig livsglädje som avgrundsdjup sorg.

onsdag 23 mars 2011

Fiskalt årsbokslut



Fantastisk familjefjällhelg med nysnö och strålande sol.

Lovar härmed bot och bättring.
Borde, måste, vill, men orkar inte.
Plågas av magfjärilar utan fjättring.

Bävar inför morgondagens kvartalsrapport.
En smått fantastisk 18månadersservice.
Som trots målfokus inte kan tänkas bort.

Sängen hägrar, sover snart på saken.
Drömmer om friskintyg.
Om inte cancerspöket håller mig vaken.

tisdag 15 mars 2011

Aktualiteter som berör


Har svårt att samla tankarna och summera förra veckan som bestod av kreativt problemlösarmöte i vårens Lyon med för mig nya kollegor från Europa, Australien och Japan.

Hem på samma flyg som kär kvarterskompis tillika genomtänkt feminist, bland mycket annat. Mysigt återseende av musketörer, tokträning för att bli av med överskottsenergi orsakad av mansdominerade marathonmanglarmöten och ett par delikata pain au chocolat, på det fler tankar, möjligheter och globala kontakter. Och en bubblande babblig middag med nyss hemkomna Vegasbrudparet.

En längdåkarhelg på landet i gassande sol, ett sista schlagerslag med enligt sönerna rätt utslag och en början på en förhoppningsvis lång, vacker vänskap med familjen Z som vi delar liknande erfarenheter med. Och ett kaxigt jäklaranamma. Inte konstigt att coola Özge är mina barns idol, kolla in!

Därefter kulturell klimatchockskrock och möte med nyaste familjemedlemmen efter en vindlande irrfärd från Indien via Moskva med mammas trippelheta mangopickles på besök i vårt kök. Språkbarriären mellan nyfikna barnen och snällaste S överbryggdes via gitarr- & pianoplink samt sportspel (ytterligare ett skäl att gilla manicken alias Kinect).

Mitt i allt detta sker naturkatastrofen vars konsekvenser vi ännu inte insett och bara kan bäva för följderna av. Jag får via statusuppdateringar på Facebook rapporter från arbetskamrater jag just lärt känna och hyser en allt starkare oro för dem, min barndomsvän och alla dem som drabbats. Och på det den allt starkare ångesten inför att det värsta nu hotar att hända. En ångest som ökar för varje fråga storebroren ställer och som är så oändligt svåra att besvara.

Ingen välgörenhet är helt osjälvisk, jag erkänner gärna att jag dövar mitt dåliga samvete och är så oerhört tacksam för att jag inte befinner mig där just nu med överhängande strålningsrisk och ett raserat hem, ett liv i spillror. Men jag gör det jag kan. Tänker på de drabbade och skänker en gåva till Röda korset. Och kan bara hoppas att pengarna gör nytta och kommer fram.

(Men efter fiolårets styrelseskandaler torde väl just RK vara det bästa alternativet, så övervakade som de är.)

Utöver allt ovan infinner sig en viss schemalagd olustkänsla, så svår att skaka av, för den egna hälsan, som alltid orsakad av en annalkande kvartalskontroll. För dagen trippelblodprovad och dubbelvaccinerad inväntar jag resultaten, suddar ut bekymmersrynkan, slänger gammal bråte i en container och försöker leva livet fullt ut.

måndag 7 mars 2011

Ytterligheter


Färjan fast i isen

Skidåkning i skärgårn' med choklad och café creme i termosarna två dar' i rad, soffsovning med sönerna intill sprakande brasa, schlagerslag i vår storstuga, sälsafari och snögrill vid Skatudden en bit ovan iskanten (det går!) av mash mallows. En helg i sjuttonhövdat sällskap av barndomsvännerna och alla våra telningar.

Och nu, tillbaka i stan' och efter ett bubblande bad med barnen, tröttande bamseäventyr (somnade som vanligt före åhörarna) snabbpackar jag inför tredagarsmöte i Lyon.

Skärgårn' vs stan'.
Fritid vs jobb.
Gemenskap vs soloshow.

Ytterligheter som berikar.
Att just nu få ha allt och lite till är ren och skär lycka.
Och jag är tacksam att finnas kvar för att få uppleva det.

onsdag 2 mars 2011

Mogen middag


Tiramisu & ett glas Montepulciano på Vapiano.
Min impulsmiddag med BFF:arna .
Moget?
Mjä, men mysmumsigt.

tisdag 1 mars 2011

Inge Glid


Nostalgi...denna sorgens dag.

Men sportandet fortsätter:

Idag skridskor för minstigen, pulka för den äldre som hellre hade lektion än lek denna morgon. Traditionsenligt tvåtimmarspass varje tisdag och torsdag för mig med styrketräning och mina nya kelgris GOAL, målfokuserad som jag är. Och belöningen i form av godingen Vibraspere, men det är ju gamla nyheter.

Lunch med hemvändande Londoner, tillfällig öbo och deras döttrar. Power walk till sötaste svägerskan, en tuff brud som inte nedslås av en åkomma eller sju.

- Du hittar mig lätt, jag ligger där du låg för två år sedan.

En vägledning som omedelbart skickade mig tillbaka till eländets elände, tre ambulansfärder till St Göran och drakhuset på kort tid och en härva av svikna läkarförtroenden som slutligen utmynnade i min egen oförtrutna kamp mot min osynlige fiende som finaste vännen försiktigt misstänkte och bästa gurun förvånat fann. Don Quijote slogs mot väderkvarnar, David utmanade Goliat och jag var tillräckligt arg för att göra något liknande.

- Varför spelar dom så sorglig musik på Sportnytt, mamma?

Store sonens kommentar tog mig effektivt tillbaka till verkligheten, när vi landat i soffan efter tomatbrödsbak.

- För att Inge Glid tagit plats i svenska VM-truppen. Moahahaha.

måndag 28 februari 2011

Sportlovsstart


Sälsafari i skärgården, på skidor till Skatudden, omsluten av ett isbelagt Ålands hav.
Hur kunde vi stanna i stan så länge?

Från den perfekta sportlovsstarten hem till slask, stress, sjuk svägerska och surmulen son som småningom smälte. Men sista februaridagen sammanfattas också med spännande samtal, safarirapport, syskonkärlek - såväl mellan till sjukhuset skyndande storebror och lillasyster som fick låna barnens spelkonsol, som mellan den yngre generationens trätobröder - och så sång kvällen lång.

Imorgon startar officiellt våren.
Välkommen mars!





fredag 25 februari 2011

Mina finaste



Mina ögonstenar, styrkehjärtan och anledningar till att kämpa.

Förutom föräldrarna, vännerna, läkarna, övrig vårdpersonal, förskolepedagogerna, förstående kvarterskompisarna, kollegorna ... och alla andra som dragit sitt strå till stacken för att göra en omöjlig tid möjlig att överleva, genomleva, klara av för mina finaste. Så här var det.

Tack för hjälpen käraste alla!
Utan er funnes jag ej.
Finn nu er finfredag.
Kram


onsdag 23 februari 2011

Homoerotisk yoghurtbjörnreklam


Vet inte om AD & copy är bisarrt ironiska eller fullständigt aningslösa. Vet heller inte vad som är värst: att kunden låtit sig föras bakom ljuset eller förföras av affischen. Förfäras något av att kollegorna inte tar min oro på allvar och skyller på min fria fantasi. Svepskäl, hur detta gick igenom övergår mitt förstånd. Hade varit spännande att se den lokaliserade varianten, men ack de nordiska länderna valde annat motiv och barnvänligare slogan.

Filmen då? Jo, gratis 3D en småtrött söndag efter sonens körkonsert och den förlorade faderns hemkomst passade bra, var överraskande roligt för barnen som helst velat se Trassel, och att sova bort en stund i biomörkret bakom svarta glasögon är ju drömmen för såväl den jetlagade mikromjukisen på flykt från sektmötet som för den kvällen före på 40-årskalas festande forna gräsänkan. En promenad hem genom stan med stopp hos vietnamesen halvvägs hem och såväl motions- som matbehoven blev tillgodosedda.

Spelet är för övrigt löjligt roligt Om än långt från dagens medeltida press event mitt i mörkrets inferno. Givetvis. Med den distributören. Allt går att s(v)älja med mördande reklam ...

tisdag 22 februari 2011

Ugg, ugg


My precious ...

Har haft Ballys curlingkängor från oktober till april var och varannan dag sedan jag var 14 år och på de åren endast nött ut tre par. Tio år per par, till de nuvarande som hållit i en och en halv säsong. Trots den nätta summan av 3500 kronor de betingade. Vafalls?

Så när de tre sjukgymnasterna (nöter ut dem med, så mycket som jag tränar) utöver vibrator och ultraljud ordinerar stabila snörkängor gör jag genast slag i saken och söker med ljus, lykta och lupp efter det ultimata paret. Finner småningom ett par Uggs som mina klena vrister och kalla fötter älskar. Hostar lite ursäktande när den översvallande trevliga expediten begär 2750 riksdaler. Och ber mannen leta i det sora landet i väster där han inte är på semester och där dylika skodon kostar en bråkdel av det öfre boutiquer begär.

Nu är jag lycklig! Trots en övertränad kropp (kan inte låta bli, har total träningsnarkomani), en höger hand med karpaltunnelsyndrom som kräver ultraljud och tvångströja med inbyggda skenor, så vill jag bara skutta omkring i mina nya äventyrsskor.

Men gladast är jag över att örnen har landat, hunnit till sonens söndagskonsert, sedermera somnat och låtit barnen pyssla med honom. Så att jag kan ta ännu en power walk i mina molngungarskor. Det finns alltid något som behöver handlas, återvinnas eller komposteras.

måndag 21 februari 2011

Sajberbröllop här och nu


S + B = sant

Småsprang hem från rock n' rollrep för att hinna bänka mig vid datorn med resten av kompisskaran, om än på olika håll. Kärleken och jag sitter nu i soffan med bubbel i glasen, brudnäbbar i flanellpyjamas och guldglittrande hemgjorda skumgummikronor på sned som somnat i väntan på brudparet. Prästen är försenad, låter dagens födelsedagsbarn, tillika brud meddela. Nervdallret delas via Facebook där alla medverkande väntar i spänning samlade kring en eventsida för att bevittna denna once in a life time experience. Min kompanjon, vapendragare och finaste följeslagare, Esset i JES! Kommunikation, ska efter femton års idoga frierier av den outtröttligen och evigt unge rockabillybjörnen bli fru.

Sajberbröllop i Las Vegas med rockande Elvis i guldlamé kan inte med ord beskrivas utan måste upplevas, live via länk.

Grattis & lycka till finaste Esset & Björn i bäcken.

Puss på er!

fredag 18 februari 2011

Helig helgstart


Småstressar hela dagen med trilskande teknik och sur statistik. Springer sedan från ståbordet efter firarfredagsfika med listettsmorotstårta, yeah, ut i snöstormen, genom staden för att hämta sälsönerna som lovades simhallsbesök, igen, vid morgonens våffelfrukost. Hey, det är ju fredag.

Hem för att hämta badkläder och ena brorsan kraschar, den andre svettas och väntar otåligt på vi ska hasta vidare till väntande bästisen. Förklarar att livet kan kännas tufft och att valfrihet inte alltid ingår. I ärlighetens namn är även jag lite sliten av gräsänkevardagen och kroppen värker av senaste tidens överträning samt gårdagens poliospruta, men vet att bara vi tar oss iväg kommer det vara mödan värt det. Speciellt efter äventyret, när vi soffsoftar huller om buller med flanellpyjamasarna på.

Hopp, skutt och lek i kissvarma pölen och sedan rogivande simning i den mörklagda bassängen till lugn musik och all press bokstavligen sköljs bort. En värmande bastu med vännerna, en kort stunds bitande kyla och sedan belöningen att få omhuldas av mina fina sovandes i mitt knä och omfamnas i kärlekens luddigaste luvtröja när längtan blir för svår.

Fredagstips: Gört!, det som ingen annan orkar, och finn ett folktomt GIH. Värt!

Baby trashes bar in Las Palmas

tisdag 15 februari 2011

En gräsänkas bekännelser

Medan mikromjukisen är på tiodagars sektmöte med tiotusen likasinnade i deras Mekka (Seattle) lever vi schemalagt inrutat rutinliv. Med den äran. Efter de två första dagarnas febersjuka motvallslängtor har vi funnit oss ganska väl till rätta.

Vaknade upp till en vacker vit vintervärld efter två dagars VAB av två troll och styrde kosan mot hemstaden som visade sig från sin allra bästa sida och bjöd på muminmöten med mormor, pulka på gravhög, färsk bebis, isskulpturer och skridskor till musik i discoljus på Svandammen. Visserligen med en orosklump i halsen för vad sönernas återseende med Stadsparken, i skuggan av sjukhuset, kunde ge för obehaglig flash back. Men i gott sällskap av finaste familjen och bästaste vännerna var det lekande lätt. Och så roligt att vi gjorde en favorit i repris dag två och därmed lärde oss piruett och litet skutt med spagatfinal.

Barnen insisterade slutligen på att få besöka mitt gamla isoleringsrum och hävdade att de var så "oootroligt kissnödiga" att det var absolut nödvändigt "och doktorn är säkert hemma och kan ta lite prover om det behövs". Tråkmamman sa "nej, någon anna bor där nu", men vi lånade toan i bästisens sjukhushus utan att tappa andan och med bara några glädjetårar att blinka bort. Barnen lämnade efter sig ett eget konstverk "som tack för att du blev frisk". Av is. Inomhus. På handfatskanten. Tanken räknas. Väl?

För första gången någonsin är pappan borta en längre tid från barnen. Och jag inser genast att mina försök till styrhjälp från sjuksängen när vi var borta från varandra så mycket längre endast ledde till tuvstjälp. Rutiner regerar. Och lite knätrolleri.

P.S. Vi har fått en tredje son, älskling. Och en av sönerna har beslutat att bli isprinsessa, av det självklara skälet att dräkterna glittrar och att "man slipper ha byxor". Välkommen hem! D.S.

torsdag 10 februari 2011

Digital dag

Vaknar kl 05:30 av en panikpackande make, en snuvig storebror som vill men inte får går till skolan och en ledsen lillebror som inte vill gå till dagis. Tappar en färgburk i nylagt stengolv, torkar hjälpligt medan jag snyter ens näsa, lockar den andre att klä på sig, ringer och avbokar träningstid (och blir lite småsur över att debiteras), saknar men felsöker och finner uppkoppling samt irriteras alltmer av ett evigt tutande billarm. Som visar sig vara vårt.

Följer lillgamle solstrålen till förskolan, och han stärks för varje steg av sin storebror som manar på och förklarar att "du måste säga ifrån, alla ska vara med, jag pratar med dom som är dumma!". Blir en stolt hönsmamma och minns de ombytta rollerna för ett år sedan när vältalige lillebror stärkte och stöttade sin då så orolige idol. På gården uppmärksammar personalen och bryter mönstren. Och vi törs lämna en glatt sjungande lillprins som ska ut en sväng på ÖIPs skridskobana, med kompisar som säger förlåt.

Försöker sedan multitaska genom att soffjobba, varva med pilates beordrad av drillad miniPT, samt testa bolagets senaste bilspel. Förlorar stort men tar igen skadan i Kinect Dance Central. Och belönar mig och hemmasonen med en len café au lait respektive varm choklad. Inser att dagens seminarium inte nödvändigtvis behöver brinna inne och tar bussen ner på stan.

Digital Day på Berns visar sig vara en monsterhit. För såväl arrangörer och inbjudna branschkollegor som 6½-åringen (!) och mig. Tanken var att luncha, lyssna så länge som möjligt på det första föredraget och sedan smyga hem, men dagens yngste deltagare vägrar lämna stället och lyssnar totalfokuserat på den ena experten efter den andra som pratar om sociala medier, marknadsföring och framtidens reklamlandskap. Visserligen knaprandes på en ansenlig mängd av Berns hårda karameller och med NDSi:n som tillflykt när engelskan blir för svår att förstå. Men ändå. Han vill till skillnad från det stora flertalet stanna kvar även på paneldebatten, "för att ställa en fråga, dom sa ju att man fick det", men då är det dags för dagishämtning, så jag drar milt men bestämt med honom ut. Varpå han pilar in till nattklubben och frågar bartendern var drinkarna och champagnen tagit vägen. Vilket i sig är ett smärre under för vår forne Blyger.

Nu kan tålamodet ha att göra med att han serverats favoriterna sushi, vårrullar, kycklingspett och teryakilax, samt stum av beundran äntligen fått träffa den mytomspunne mannen som kan allt om Star Wars och har en lysande Yoda på sitt skrivbord.

Utanför har världen förändrats. Från ett råkallt, vindpinat och grusigt grådask till en underbart vit, tyst och ljus tillvaro. Vi promenerar hemåt, hämtar lycklig 4½-åring som intervjuats av pedagogen och stärkts i sin rätt till en bråkfri vardag. Allt prydligt utskrivet i protokollform och redovisat för mig och övriga föräldrar. Hjärtvärmande aktion till skillnad från gårdagens hjärtskärande behandling.

Tidig torsdagstorsk på begäran, mutglass för dem som snabbt byter till pyjamas och två slocknade ljus på soffbordet samt dito i soffan redan före sju. Och jag tror mig överleva även dessa tio dagar, utan kärleken men med mina fina. Funderar fortfarande vad storingen hade tänkt fråga makthavarna på Berns. Bäva månde framtidens auktoriteter ... och jag törs hoppas att hans självkänsla faktiskt stärkts något sedan de olycksaliga orosmolnens tid, orsakade av min sjukdom. Och att minstingens mod lever vidare så att han fortsätter att vägra bråka, slåss och utesluta kompisar.

Imorgon hägrar ytterligare en utmaning: press event på bästa Bladerunner-manér i HiTech-skrapan. Med en frisk fläkt av rosaklädd son mitt i det nattsvarta, och en oftast rödrosa son med bästisen på dagis. Som en symbolhandling mot våld och mobbning. Läs SvD och förfäras. Tyvärr.