Bind henne vid spisen

Vi fick oväntat besök av nya bekantskaper ikväll.
Insåg när de gått att vi glömde förklara en inredningsdetalj.

Jag undrar så vad de tänkte om lillebrors dop av spisen.

Hejdå sjukhuset!

... vi ses imorrn.

Nu drar jag!
I'm out of here.
Jiiha!

Har precis packat ihop rummet. Besökssängen är full av väskor och kassar innehållande alla presenter ni skickat. Tack än en gång, för alla omtänksamma hälsningar, USB-minnen med filmer, musik och ljudböcker, glossiga, glassiga magasin, tänkvärda böcker, foton, barnteckningar, godis, kakor, snacks, champagne (!), IPhone 3GS (!!), undergörande hand- fot och hudkrämer, kläder, filt, smycken, styrkestenar (2), lyckoelefanter (2), amuletter (2), änglar (2) och raden av läppsmörjare (5 lipgloss måste vara något slags rekord - ni har förvandlat mig till den fjärde Hollywoodfrun!). Har jag glömt något? Ja, alla styrkehälsningar och hejarop här, per mail, brev och telefon. Ni är helt underbara som sänder så fina tankar till mig.

Snart hoppas jag få visa några av er min tacksamhet personligen. Har fortfarande ganska stränga förhållningsregler vad gäller besök, men efter tremånaderskontrollen lättar det något och då blir det FEST! för alla som hjälpt till. Utan er hade vi inte klarat det, musketörerna och jag. Ser redan fram emot att få gråta glädjetårar när jag ser er.

Nu flyttar jag ut på prov. Det innebär att jag måste vara kvar i Uppsala för att lämna prover varje morgon och ha nära till sjukhuset om något skulle inträffa. Så jag ska inta mitt gamla flickrum hemma hos mamma. Möblemanget är sig ganska likt inklusive min gamla bergsprängare och en låda blandband, så ikväll ska jag botanisera och nostalgiskt lyssna på Madonna, Depeche Mode, Alphaville, Eurythmics och U2. Kanske finns där bästis Ks, coola Cs och mina första radioprogram också.

Skojade med tvilligsystrarna om huruvida jag skulle klara mig utan Grey's Anatomy ikväll (hushållet saknar kanal 5), men när jag tänker på den tripp till 80-talet som väntar är jag inte orolig. Eller är det kanske exakt det jag borde bli?

Hejdå sjukhuset!
Hej flickrummet!

Radioskugga och klassisk kultursol

Vi har lite problem med sommarsignalerna. På flera plan ...

- Katastrof i elcentralen!, hojtar lillebror.
- Nej, det är fel på antennen. Jag cyklar ut till Skatudden och kör lite signalspaning i hemliga grottorna., upplyser storebror.

Han har lite rätt. Den vackra udden är ett gammalt militärområde och de hemliga grottorna är bunkrar från vilka de spanats på rysken, tysken och Bellman. När jag var liten hovrade helikoptrarna här, på jakt efter u-båtar, som en livrädd regering förklarade som illrar. En svensk tiger.

I brist på nätuppkoppling, TV-signal och stundtals även mobiltäckning lyssnar vi på musik om kvällarna, på gammaldags CD medan älskade Spotify är utom räckhåll. Hade nästan glömt bort hur stereon fungerar, hur långt tid det tar att byta skiva, men inser återigen hur nyttigt det är att bara vara, prata med varandra och leva livet långsamt. I sällskap av en god bok och älsklingen. Just nu läser vi faktiskt tillsammans, med visst besvär eftersom jag är en bokslukare som läser fortfort, medan Mumrik funderar samtidigt som han smakar på formuleringarna. Vi delar nu mikromjukisens barndomsväns debut: Vägen till Samarkand. En spännande dokumentär om Erik Österlinds motorcykelresa genom Mellanöstern. Utan erfarenhet, kunskap eller intresse för motorcyklar men med en brinnande äventyrslusta och stor historietörst.

Idag är jag mol allena. Övriga familjen har åkt till stan för att kolla ommålningen, hämta upp och leverera badrumsinredning men framför allt för att barnen behöver bekräfta boendet.

- Vi är kontrollchefer idag, måste kolla att vi har nånstans att bo sen när sommaren är slut. Du får stanna och passa hästarna och huset., förklarar storebror.

Så då gör jag det. Och städar. Om en stund ... eftersom jag just hittade en svag uppkoppling och några smultron mellan klippskrevorna. Livet på en pinne.

Folk går omkring i vårt sovrum

Men det är helt okej!

Vår unika etagevåning är till salu och budgivningen är igång. Fjärilar i magen är vara förnamnet.

VIP-visningarna står som spön i backen och vi håller oss borta, men är nära. Tjyvkikar på de hugade spekulanterna. Faller de som som furor?

Vår unika etagevåning är till salu och budgivnignen är igång. Fjärilar i magen är vara förnamnet.
Följ den spännande fortsättningen här eller där.

Disney. Diss? Ney!

Piff & Puff letar fjädrar, sjalar och kjolar för de ska till Blåkulla en dag i förväg. Nicke Nyfiken finner läppstift att pryda ekorrkinder med. Piff utnämner mormor till Häxan Surtant vid frukost. Trots att vi försöker hålla kycklingarna långt bort från de förlorade äggen.

Mamma Mu hastar till bittidigt frukostmöte med Fru Klok för att få perspektiv på ömmande tår och uppdatering av det eviga bostadsdilemmat. Glader och Toker tittar in och allt är som förr. Fast helt annorlunda. De har varsin uppsättning Knatte, Fnatte och Tjatte nu.

Fastnar i tuben, stressar till jobbet, tjattrar på spanska, sliter mitt hår som Ferdinands matador. Allt pga det iberiska Disneyträsket jag gått ner mig i. Finner på råd, utför stordåd (?). Lättar, flyger, svävar fram ... åter på väg till höga höjders framtida hem för uppmätning med mina tre musketörer i påskkärringsmundering.

Lön för mödan?

Nu har vi städat & rensat, fixat & trixat, piffat & puffat, stajlat & snajdat i en vecka. Sov inte alls i natt eftersom vi drabbats av hetsig städmani inför interörfotografens ankomst samt en gnutta resfeber, utöver mitt galet dunkande öra. Så vi packade förstrött med ena handen medan den andra slängde ut ett ton skrutt (grovsoprummet innehåller vårt förra liv) inkl det pottskåp jag köpte till min allra första lya. Varför har det fått hänga med i femton år? Mon Dieu, je suis aveugle.

Denna hemmablindhet blev barnen abrupt av med vid uppvaknandet. Inte en leksak, teckning, foto så långt ögat nådde. Opersonligt och luftigt, jajamensan. "Mamma, vad fint det är, varför har vi inte haft så här förut?" utbrister den forne ekorrsonen.

Och jag håller med. Vi kanske inte alls behöver flytta, när allt kommer omkring?

Vi lämnar den tanken i det snöblaskiga kvarteret och drar till fjällen. Nu får mäklaren göra sitt jobb medan vi är på semester, vår omedelbara lön för mödan. Slappnar av, blir friska ... Anar redan nu vissa koncentrationssvårigheter. Kommer det någon på VIP-visningarna?

Mina franska nerver tål inte det här. Jag avskyr att flytta! Så till den milda grad att jag inte alls har öroninflammation, nej då. Kände mig som Lisabeth i madickensagan, när hon petat in en ärta i näsan.

Doktorn:
"Det var besynnerligt, jag kan då inte hitta något rött i ditt öra. Kan det vara hörselgången som är för trång?"
Jag:
"Men jag ÄR ett öronbarn, jag känner väl symptomen. Jag är så öm i käken att jag inte kan tugga ... eh ja, hmm det gör man inte med örat nej ... okej, men då var vi väl klara här då?"

Den snälla husläkaren konstaterar att jag har en kraftig käkinflammation.
"Har du varit stressad på sistone? Du kanske spänner käkarna i sömnen?"
No shit Sherlock. Gångjärnen behöver smörjas med medicin. Jippe, jag som precis lagt av med det tuffa artilleriet för ryggen får börja en ny kur.

Skrattar hela vägen till Apoteket, mitt andra hem. Och hoppas att jag om ett par veckor får småle på väg till banken. När någon lycklig själ vunnit en rafflande budgivning om vårt hem. Drömma går ju.

Våga vinna. Vägra villa.

Vi vågade och vann!
Vi fortsätter alltså att våga vägra villa.

Flyttar till nyfunkis på parallellgatan till sommaren.
Vån 6/7 med stor balkong, öppna ytor, bästa planlösningen.

Tur att det tar ett tag.
Smärtsamt farväl av vår charmiga etagevåning väntar.
Lyllos den som flyttar hit. Intresserad? :-)

Men efter tre års suktande var det dags.
Det är vår tur nu!
Att stajla ...

Miljonjonglering

Som av en händelse hittade tillreste morfar Östermalmsnytt i pappersinsamlingen i förmiddags, efter att ha kommit till undsättning för att hjälpa en hårt prövad Mumrik med lämningar och hämtningar på dagis, handling och matlagning medan jag fortfarande är tämligen handikappad.

Blaskläsningen fick oanade resultat. VIP-visning av vår treåriga dröm inom en halvtimme och plötsligt jonglerar vi miljoner och möblerar i huvudet. Samtidigt.

Hisnande känsla.

Ankdammen del 3

Ankdamm, litografi av Lasse Åberg

Tillfälligheter? Sammanträffanden?
En liten värld? Eller horisontell?

Jag vet inte längre.
Här kommer, helt oväntat, del tre av ankdammshistorien.

Vi var hemma hos goda vänner, delaktiga i nämnda ankdamm, nu nyinflyttade i pittoresk tjugotalsvilla. Kom att tala om att köpa läge eller köpa drömhus. Och huruvida man är asfaltsblomma, radhussvensson eller villavän.

Mannen min berättar om sin favoritexkollega, uppvuxen i Vasastan, som flyttade till världens ände men höll på att förlora förståndet och familjen och därför tog med sig livet hem igen. Till mammas gata. Frid och fröjd. Och barnvakt på nära håll som perfekt bonus.

Vännerna gillar historien och berättar att farmor gjort samma sak men precis tvärtom. Köpt gigantiskt hus i yttepytteby i lantlig idyll, dock vid vägs ände. Med böljande fält, hästar, skog och bilskrot som närmaste grannar.

Det låter bekant, så vi jämför historierna och inser att de har förbluffande många likheter. Och självklart - mikromjukisens underbara fd chef har sålt sitt hus till min exjobbarkompis svärmor. Hur stor är sannolikheten för det?

Och vilka är oddsen på att vi som inte träffat våra gamla seglarvänner på ett par år skulle börja nysta i just den historien?

Min tes prövas hårt.

Glöggparty

Efter att ha svettats ymnigt under byggandet av en igloo, jo för så mycket blötsnö fanns det på grannflickans tomt i Grizzly, ja då pajade varmvattenberedaren lagom till duschen man borde tagit. Det blev raggistvätt av kropp och sinnrik uppsättning av kort hår för att åka raka vägen hem till stada. Där det var glammigt värre att komma hem till parallellgrannen på Ladies night.

Man har inte roligare än man gör sig. En adventssöndag i duggregn med otvättat hår. Mumsfilibabba. Och alla vuxenjulklappar inhandlade. Tack och bock till Tjockalocka!

Kunglig glans

"Kungen är korkad, men det kan han ju inte hjälpa, pojkstackarn' ..." brukade min mormor ofta säga. Ofta som inledning till en diskussion om kungahusets vara eller icke vara. Eller döpande av barn.

"Nu bestämmer vi att pojken får heta Carl Gustaf. Så var det inte mer med det.", sa hon när storebror kom till världen. Hon skrev till och med de namnen på doppresenten. Sedan tvingades hon ta upp frågan igen när lillebror såg dagens ljus. Och fortsatte med mantrat om kungen varandes en korkskalle med fina namn och en habil, intelligent fru vid sin sida. När inte det funkade kom nästa snilledrag. Att spela på känslor. "Din farfar har ju inte haft det lätt på sistone, med alzheimerfarmor och allt. Nu döper ni pojken efter honom, något annat går inte an." Så då gjorde vi det. Som tredje och fjärdenamn ... vilket nu gör att även storebror vill ha fyra förnamn och helt sonika har lagt sig till med Alfons som utfyllnad. Vilket jag älskar. Ibland utbytt mot Zlatan. Som pappan avgudar.

Vördnaden för kungahuset blev större efter mormors stroke för tio år sedan. Eller "den stora revolutionen" som hon alltid benämnde den. När hon vaknade upp pratade hon faktiskt uteslutande om gamla kungar och deras forna glansdagar. Men så härstammade hon (och därmed jag) från det spanska hovet. Någon iberisk monarks snedsteg med en hovdam blev ett släkte i Svea rike. Det blåa blodet pulserar i mina ådror.

Min rojalistiska mormor älskade därför det faktum att jag pluggade i Spanien ett knappt år. "Lär känna dina rötter, tala spåket!", sa språkbegåvade mormor som själv inte gick så många år i skolan. Jag stannade där tills det blå blodet blev sjukt och fick förgiftas för att sedan fyllas på med generösa okändas röda blodkroppar och trombocyter. Något mormor aldrig fick veta. Somliga trodde inte att hon skulle klara den oron.

Att jag sedan flyttade till den kungliga hufvudstaden och bosatte mig på Kungliga Ladugårds Gärde samt använder kungliga Djurgården som träningsställe när vi inte är "på Grissel - inte lika kungalikt, men med havet inpå knuten" gillade mormor verkligen.

Därför känns det fint att plantera mormors favoritbuske, rosenkvitten, som drivits upp och tuktats av hovträdgårdsmästaren på kunglig mark, för att sedan pryda vår gård där den kungliga farbrorn med gröna fingrar bodde. Och nu har den alltså mycket varsamt flyttats ut till "Grissel".

Kungligt värre. Men det är hon värd. Min mårrmårr.

Guldgrannar

Nope.
Vi flyttar inte.

För vi kan aldrig nånsin tänka oss att byta bort "världens bästa dagis" på vår gård samt den bästa av grannfamljer. Rakt över samma gård. Vars storasyster tillsammans med våra gosgrodor bildar de tre musketörerna. Med lillasyster bebis i släptåg.

Smartasakersupermorsan tar två dagar i rad hem hela grushögen av skogstroll, plus nämnda bebis, samt ett stycke blöt labrador, helt på eget bevåg. Och ringer och bjuder in urvriden diskatrasa på lekfika och barnhämtning.

Såna grannar växer inte på trän.
Vad gör vi om dom flyttar?

Bostadspsykologi

Ambivalent är mitt mellannamn.

Med skarpt läge på en lägenhet vi i drygt två år suktat efter, med våra egna lån nästintill helt avbetalda så tvekar jag plötsligt.

Förklara det, den som kan!

Unga vuxna

På hemväg från lugna landethelgen gjorde storebror och jag en avstickare till fd dagiskompisens kalas.

"Varför har du röda gummistövlar? Det kan inte pojkar ha. Det är fult. Jag har riktiga läderstövlar med klack."

Förkunnade en treårig flicka, som liksom övriga kalasdeltagare (utom T) var iklädd vuxenkläder i miniatyr.

T blev lite ledsen och ville gå hem ganska snart. Men skrattar bäst som skrattar sist ... för vem kunde leka i trädgården, sparka i löven och klättra i träden medan övriga unga vuxna endast fick se på, åthutade av sina falsettskrikande föräldrar att "akta kostymen, den kostade faktiskt tretusen!"

Det hela utspelade sig i det mörkblåaste Djursholm. Där prinsar och prinsessor ikläds kostymer och pimpinetta dräkter som gör det omöjligt att leka.

"Dit flyttar vi inte. Vad gjorde vi där egentligen? Varför får inte barn vara barn?",
undrade vilsen fyraåring på väg hem. Och jag är böjd att hålla med. Än en gång vinner Gärdet över alternativen.

Kafferep

Morgonkaffe i syrénbersån med snäckan och hemliga polisen. En liten paus i solen. Efter lämning, före jobbet (idag på hemmaplan). Pratar PR, som i parrelationer, och press. Kopplat till musik. Vovven och bebben slumrar i skuggan.

Ser barnen glatt galoppera ut i skogen och funderar allvarligt på att lägga ett bud på grannens minitrea med balkong i vinkel. Mot bättre värdevetande. Att utvidga de två hopbyggda lägenheterna i etage med ytterligare en måste vara varje mäklares mardröm.

Har jag kanske nämnt att vi trivs galet bra där vi bor ...?

Hemlisar

Ssh, säg det inte till nån' men idag har jag fördrivit lunchtimmen med att smygtitta på ett topprenoverat, arkitektritat, engelskt radhus anno 1960 med gigantisk terass och lättskött trädgård på en närbelägen ö.

Utsikten var fantastisk, ja från grannarnas hus. Terassen, som enligt kungens gamla flamma (mäklerskan) låg i sydväst, befann sig i själva verket i norr. Med vy över stora vägen. Och i källarens sovrum och musikstudio luktade det så mycket avgaser att jag var rädd att finna (fler) lik i garderoben.

Dessutom var konkurrensen hård: jag blev katten bland hermelinerna på intresselistan. Där var bara af och von bland lejonskallarna, så mäklarinnan stavade givetvis mitt förnamn med ph och extra e, samt efternamnet med dt-ändelse. Fint som snus.

Väl hemma på Kungliga Ladugårds Gärde känner jag att familjen inte är redo för ytterligare segregering. Här är alla en smula olika. Och får stava sina namn som de låter. En sån' befrielse.

Farligt habegär

Morgonfika på exotisk ö.
Utanför tullarna.
Äventyrlig resa med rasslig spårvagn.

Vacker promenad.
Stora hus vid vatten.
Lekande dagisbarn i glänta.

"Här skulle jag kunna tänka mig att bo." Sa den ena.
Fick medhåll av den andra.
Speciellt när solen värmde våra ansikten på uteserveringen som endast serverade thai.

Sen skakade vi hem igen.
Sitter inne och jobbar medan solen skiner över gärdesidyllen.
Och jag försöker motstå frestelsen att bli en hemnetjunkie.

Var finns det ultimata boendet? Existerar det?

Den vidunderliga kvinnokroppens mysterier

Tänk att kroppshyddan inom loppet av några timmar kan anta formen av en havande i sisådär fjärde månaden. Inklusive huvudvärk, mag- och ryggsmärtor. Och ett uruselt humör.

Att då komma hem till väntande familj som trollat ihop pestogrillade grönsaker, rikligt med nyhyvlad Parmesan och några lövtunna skivor Prosciutto till den färska, spenat- och ricottafyllda pastan, det är rörande. För tårarna kommer lätt, dessa dagar. Med ett glas rött, ekologiskt är kvällen räddad.

När sedan en lismande mäklarsnubbe med extremt stureplanskomplex kommer förbi för att värdera ens lilla borg och fäller kommentaren: "Ni måste vet attt det är en allvarlig situation ni befinner er i, för den här speciella bostaden säljer inte sig själv, den dagen ni vil flytta. Exakt rätt mäklare måste göra affären om den ska bli av över huvud taget.", ja då åker han ut med örona före. Han var ju uppenbarligen helt fel person. En mäklares våta dröm är givetvis lyor som är självsäljande, men då behövs ju inga mäklare ... En perfekt värld.

Genialt möblemang

Denna ständiga beslutsångest - ska vi, ska vi inte? Flytta alltså.

I jakten på luft och fria ytor möblerade vi om en smula. Eftersom vi trivs för bra/är för lata för att flytta.

Konservative sonens omdöme:
- Hur kan ni göra så här? Utan mig? Jag kan inte äta nu när ni vänt på allt.

Sedan gick han en lov runt rummet, satte sig tveksamt och åt upp sin frukost! Han som sällan äter något alls, utan hellre dagdrömmer.

Så ommöbleringen var ett oväntat genidrag. Om jag får säga det själv. Vad mormor inredningsarkitekt kommer att säga är en helt annan sak ...

Focus locus

Efter diverse utflykter i helgen, kan jag evetuellt tänka mig att i en avlägsen framtid flytta till radhus i fiiin närförort vid vattnet, eller högst otroligt nog till "den eviga ungdomens stad". (Tävling! Finn en pretentiösare beskrivning och vinn fint pris. Tre skivor i potten!)

Men nu har jag kommit på bättre tankar och återigen hittat hem. Hem till f d stamfiket, på hörnet här i vår brf. Där grannarna möts över en kaffe, skvallrar om alla kändisar i huset och förfasas över sopsugsstopp. Det är lite pilsnerfilm över det hela. Minus södertugget.

Och bästa baristan minns mig, I & C. (S har haft otur. På't igen bara!) Hon frågar inte ens vad vi vill ha, för hon vet. Och det värmer, efter en smärre påklädningsdust med moloken storebror. Och så solstrålen som "vill åka flygplanet till Thailand NU. Genast. Å äta clementiiiner".

På café V satt latteligans snillen och spekulerade hela våren, med barnen i vagnar plockandes russin och bebisrån bäst de ville. Det var lite föräldrarevolt på den tiden. Vi ockuperade gladeligt hela trottoaren varje förmiddag efter storbarnslämning på div dagis på Nedre Öfvre. Ah, those were the days ...

Men idag var vi tillbaka. Och rollerna är ombytta. Baristans dagar är räknade, för snart är det hennes tur. Att latta med bebbe i vagn. Och vi mister stammiskänslan när ny kaffemaskinist ska skolas in. Dags att flytta rumpan?