onsdag 10 juni 2009

Blå men uppnosig


Jag är lite låg. Och råkade skriva det som status på Fejan. Fick genast uppiggande uppmaningar att ta mig upp igen. Nu menade jag iofs att jag var låg i värden, men ville förmedla att jag är lite småblå rent allmänt.

Får jag inte vara det? Jag blir givetvis glad av er omtanke, trygg av att ni finns där, men jag sitter ensam i leukemibåten mitt på det stora havet av mediciner just nu. Jag är isolerad i min hytt medan regnet strilar mot rutan. Sikten är bra och jag ser framåt. Men även jag påverkas av trivialiteter som vädret. Och menseländet. Samt säkert av cykelmedicinen.

Så låt mig lyssna på blues om jag för en gångs skull vill. Jag går inte ner mig i bitterträsket för det. Den sidan av skivhyllan är Mumriks. Som bemästrar husets alla gitarrer och komponerar baby blues åt våra barn om kvällarna.

Den roligaste peppningen kom från en lite grön kompis:

- Du har fortfarande uppnosiga tonårstuttar trots att du har ammat två barn länge och snart är 35. Det är fan inte rättvist att du kan ha trekantsbikini och bränna BHn om du vill. Så var åtminstone tacksam för det.

Så nu bröstar jag upp mig, går rakryggad och är stolt över mina behag för första gången. Och tillåter mig att sura över vädret. Det får ju alla andra göra. Okej?

6 kommentarer:

lisa sa...

klart du och alla andra får vara låg!
blå, nere, deppig och så vidare.
En psykolog sa till mig en gång att det är ibland värre att stå och svajja på kanten och vara rädd för att bli låg och att rasa i botten,
än att faktiskt ge sig hän och bli riktigt låg.
för drämmer man i backen så kan man se arbeta sig uppåt igen.
eller som vår underbara popprinsessa Robyn uttryckte det i låten Electric

"...The harder the fall
The higher the bounce.."

lyssna på den på spotify här:
http://open.spotify.com/track/7vMAseIt1FuIXdfDgFtuPh
och på youtube här i en fantatisk live version http://www.youtube.com/watch?v=hOwGHYMjLwA

Anonym sa...

Lisa kunde inte säga det bättre, min devis exactly! Skrev det nog i ett inlägg här tidigare också. Är läskigare att svaja på kanten än att kanske ramla i. Vem vet där nere finns kanske skumgummi som dämpar. Det behöver inte vara det läskigaste bara för att man faller. Ja, eller nåt.

Och embrase your boobies, helt rätt!

Här duggregnar det, säkert i U-a också. Funderar på å gå å beklaga mig över min klippning. Men känns så jobbigt så kanske låter bli :).

Kram snygg!

Eve

Tjockalocka sa...

Klart man måste få känna sig eländig! Det ligger ett visst helande i det. Ett slags masochistiskt njutning. Så var blå du bara. Ett tag.

Som herr Sinatra sjöng:

"Remember all those famous men, who had to fall to rise again - they got themselves up, shook themselves off, and started right over again."

Jos sa...

tack snälla klokisar.
den värsta mensvärken har lagt sig, mediterade bort den i fosterställning. jag lyssnar på Robyn varvat med Salem, Christian Waltz och Frankie Boy. och har haft besök av en snyggdoktorvän.
nu ska jag dricka Yogi tea Breathe Right och göra lite pilates.

sansat,n'est-ce pas?

Sari sa...

Klart man får vara låg...av många anledningar, bla att det är mer november i luften än juni!

Jag har också blivit spotifierad...likaså T, det är Higher med Starpilots och Hope and Glory med Måns. Han undrar vad det där Glory betyder...

Nu sitter vi hemma i soffan hela familjen med blågula målningar på kinderna, Sverige-Malta på TV:n. T hejar på Zlatan, de andra är inte så noga! N kletar ut det blågula från kinder till soffa och själv läser jag bloggar och dricker ett glas rött innan det är dags för GråtGreys...passande denna gråa, blåa dag...

Kram S

Aggie sa...

Hørrudu! Å være litt "blå" er lov det ja. Det er nemmelig lov for alle det! Det hadde vært vanvittig sykt om man bestandig hadde vært blid...Og helt uutholdelig, mener nå jeg.