Ledig lördag

Dålig fantasi.
Lider jag av.

Är familjelös idag.
Barnen hämtades bittida av barmhärtiga morföräldrar för vidare transport till kusinens kalas på Busfabriken i Linkan. Sådana ställen klarar inte jag. Av flera skäl ... Så medan mikromjukisen jourar vet jag inte vad jag ska göra.

Många skulle passa på att pausa.
Men det gör jag ju varje dag.
Ofrivilligt.

All tid i isolering, utan möjlighet att träffa man och barn, har gjort att jag är helt tom en dag som denna. Känns lite lätt patetiskt, men undrar vad jag gjorde innan de kom? Umgicks frekvent med vänner, men de är ju upptagna av simhallar, skidbackar och semlor en solig lördag nu för tiden.

Plöjer tidningshögen. Hittar en massa spännande utmaningar, men är ju lite lätt handikappad och har förstått (ja, faktiskti) att jag inte bör förvärra skadan om det ska bli någon skidåkning i vinter. Letar lugna aktiviteter och finner många intressanta utställningar, men inser att där förmodligen är för fullt med folk för en sån som jag. Vad tråkigt då.

Och oj, vad synd ... att jag tvingas såsa runt i rosarandig flanellpyjamas, äta hemkokta geléhallon från Ejes och se gårdagens Skavlan med fötterna i badet. Verkligen jättetrist.

Tvångströja

Har tillbringat dagen på DS.
Det var riktigt underhållande.
Att bli jubelidiotförklarad.
Tre gånger om.

Har dock nått en insikt.
Jag uppfattas möjligen som en smula obstinat.

Agenda:
Återbesök på röntgen och hos ortopeden.
Vidare till sjukgymnasten.
Som hämtade en kiropraktor.

Några väldigt roliga konversationer följde:

Hos ortopeden:
O: - Ska vi försöka dra ner på smärtstillande?
J: - Jag tar inga alls.
O: - Varför? Du har ju ont. Hur många tar du?
J: - Behövs inte. Jag har varit med om värre.
O: - Har du problem med din självbevarelsedrift?
J: - Nej, jag är en överlevare, var så säker.

(Men han är i och för sig inte den förste att ifrågasätta min förmåga.)

Och så sjukgymnasten:
S: - Om tre veckor kan du börja försöka röra lite på armen. Men kom ihåg att ta dina smärtstillande mediciner regelbundet för att klara det dagliga livet.
J: - Men jag använder armen hela tiden. Utan piller.
S: - Ojdå. Det måste vi nog ändra på.
J: - Jag kan försöka hålla armen lite stilla, men pain killers tar jag bara inte.
S: - Det är upp till dig, men låter ohållbart. Skyll dig själv.

Till slut kiropraktorn:
K: - Rörelse är bra. Men först måste du vila.
J: - Det är ju det enda jag gör!
K: - Vi har kanske lite olika syn på det.

Därefter hjälptes sjukgymnasten och kiropraktorn åt att binda fast min arm vid kroppen med slungan, som tydligen "sitter alldeles för löst för att göra nytta". Sedan fick jag en broschyr:

Information till dig med bruten axel

Den detaljen hade jag missat. Betyder det att jag bör vänta med skidåkning?, tordes jag inte ens dryfta. Nu sitter jag här, som en enarmad bandit i tvångströja. Men blogga går ju!

April i januari

... och när vi ändå är inne på ämnet bekännelser och spikmattor måste jag göra min yngste son till viljes och visa vem som verkligen använder julklappen. Framför Bolibompa. Varje kväll.

- Jag häller mig en stund och smälter maten. Kan ni förstååå det?

Den ursprunglige mottagaren av sin ömma moders omtänksamma gåva har inte den rätta tron. Trots besvärjelser som "shamalashamalashamala" och ett i övrigt öppet sinnelag.

Lyxbekymmer

Spikmattemassage i casa E
Kund: tålig morfar

Jag dristar mig till att bekänna att jag har I-landsproblem. Jag är fullt medveten om att jag bör vara evigt tacksam för allt fint jag har. Och att jag lever. Det är jag.

MEN nu när jag börjar vänja mig vid tanken på den fina märgen börjar jag längta efter att få släppa på restriktionerna, slippa mediciner och inopererade slangar som dinglar en halvmeter utanför kroppen.

Tänk att få socialiera mera. Att få ha den där festen vi drömmer om. Med alla er som stärkt, hejat på och handgripligen hjälpt till de senaste nio månaderna. Det kommer, kalaset, var så säkra.

Men mest vill jag ha mera ork. Konditionen är hekt okej, kan man power walka i timtal i den här ryska snöstormen får man väl vara rätt nöjd? Men jag skulle vilja slippa alla sovvilor om dagarna och tidiga kvällar.

Och så längtar jag efter mina forna muskler. Som inte återvänder förrän jag slutar ta Cortison. Liknar en gödd julgris om kinderna medan kläderna hänger som säckar på pinnkroppen. Utan muskelmassa är livet rätt tungt. Om än endast fysiskt. Kontrollväger barnen ständigt, eftersom jag är helt säker på att de ökat i vikt. Men ack. Jag är bara svag. Åldrandet tar ut sin rätt. :-)

Småsaker jag längtar efter, men inte får:
Framförhållning
En fungerande höger arm
Muskler
Jobbet
Ett bad
En bit mögelost
Sushi
Kryddstark mat
Bio
Teater
Restaurangbesök
Branschmingel
Föreläsningar
Kalas
Gå på stan'
Åka tåg, flyg, båt, buss, T-bana
En behandling på Havsbadens SPA
(Och en massa annat lika tramsigt och fullständigt onödigt larv.)

Men äldste sonen har löst behovet av ryggknådning. Med att installera ett massageinstitut på vår fådda dagbädd (tack!). Den innovative unge mannen använder årets julklapp (från farmor) samt en reflexpinne som hjälpmedel. Et voilà! Så fick spikmattan ett helt nytt användningsområde.

Strålande stjärna

Dagens boktips: Sa du gula höns?
Som Snäckans stjärnmamma skickade när jag mådde som sämst, isolerad på sjukhuset mitt i sommaren, kämpandes som ett litet djur mot spyorna och sjukan. Såg ljuset, skrattade och vägrade ge upp.

Morgonglada barn.
Skönsjungande man.
Kropp på topp.

Bittida Djurgårdsvarv med vännen L i strålande sol.
Hälsomacka på yttepyttefik med två (2) bord.
(Perfekt. Ingen infektionsrisk.)

Ärenden.
Vila.

Och möte med Sveriges enda stjärna.
Tillika saknad före detta granne.
Som bryr sig, värnar om de små.
Och alltid tar sig tid.

En sån' ska jag också bli.
När jag blir stor.

Hair - Let the Sunshine In

Tänk att man kan må riktigt ruttet, kroppsligen, samtidigt som skrattet bubblar inom en av ren tacksamhet.

Dagen idag var en ganska dålig dag. Fysiskt. Inget konstigt i det. Livet som transplanterad är fullt av överaskningar. Vilket gör dagarna svårplanerade. Som i sin tur lär en att leva i det absoluta nuet. Nyttigt, tro mig.

Men mentalt har jag gått på högvarv, stärkt av goda besked och alla era glada tillrop. Samt lite trallande.

- Ni behöver bara lite LSD när ni gör Let the sunshine in, så att ni släpper allt., sa körledaren.

Själv känner jag mig rätt nöjd med att vara hög på livet.

Även om inte kroppen och knoppen alltid dansar i takt. Höll på att svimma och trilla av scenen på repet, av att hålla ut höga C och samtidigt göra benspark. Med armen i mitella. Ingen vacker syn. Och jag är ändå tjej ... borde klara minst två saker samtidigt. Och där rök den teorin.

Hurra!

0,01 blaster!
Det betyder fin märg.
Vilket vi firat hela helgen.
Med nära och kära, inne och ute.

Helgens roligaste:
- Ska du verkligen åka skidor i jeans?
- Äh, jag är skåning. Vem bryr sig?

Min spricka i axeln består dock, och gör attans rackarns ont, därav dåligt bloggande. Ledsen för det, men TACK för all omtanke här och där. Det värmer, stärker och gör det lätt att fokusera på att förinta den sista promillen. Puss på er!

Springmask, smittkoppor eller svininfluensa?

... för att inte tala om vinterkräksjuka rond tre.

Det annars så infektionsfria dagiset har drabbats denna vinter. Så våra killar har ytterst motvilligt accepterat att vara hemma idag. För att om möjligt slippa att smittas med något skräp. Sedan vi lovat att de får vara med på Blåbärsloppet på dagisgården imorgon bitti. Medan mannen och jag åker till Uppsala för att få svar på förra veckans benmärgsprov.

Väntan börjar bli smått enerverande.
Men imorgon vid den här tiden vet jag.
Vill jag veta?

Bind henne vid spisen

Vi fick oväntat besök av nya bekantskaper ikväll.
Insåg när de gått att vi glömde förklara en inredningsdetalj.

Jag undrar så vad de tänkte om lillebrors dop av spisen.

Lite lätt handikappad

Livet är en uppförsbacke.
Och sen går det utför.
Säger vissa.

Jag tycker livet är ganska tiptop.
Oftast.
Men önskar just nu att jag vore ambidextros.

Har inget tålamod.
Men yror i brallan.
Attans ont i axeln.
Kan inte ta smärtstillande.
Höger arm fastspänd med mitella.

Vill öka flåset.
Måste träna. Nu.
Men kan knappt göra någonting.
Eftersom vänster arm är överansträngd.
Den arme stackaren. (Ha, ha.)

Är det inte lite synd om dig nu?, undrar S.
Verkligen inte!
Ett benbrott läker.
Oftast.

Det är lite värre med leukemi.
Men det reder sig nog vad det lider.
Moahaha.

Vad är väl en spik i foten?

Hade tänkt skriva ett förhoppningsvis halvfyndigt inlägg om min axel. Den rafflande uppföljningen på pulkåkningshistorien. Men så trillade jag över en tragisk händelse. Som jag hörde om på radion när min bättre och väldigt mycket klokare hälft lämnat barnen på dagis och simskola och därefter kört sig och mig till Danderyds ortopedakut. Så jag kom av mig i skrivandet.

Haiti.
Ond, bråd och alltför tidig död.
För att inte tala om klimathotet.

Vad är väl en spik i foten mot det?
Eller i mitt fall en spricka i axeln.
Lätt hjärnskakning och allmän förvirring.
Ja, och så den där gamla lömska leukemin.

Livet ÄR orättvist.
Men man måste minnas det goda.
Tvinga sig att fokusera på det fina.
Och bli heligt förbannad på ondskan emellanåt.
För där, i ilskan, finner man styrkan att kämpa vidare.

Nu ska jag hämta mina prinsar.
Krama dem lite extra.
Dock utan pulka.

Skenande pulkprojektil satte p för sexårsfirande

Den perfekta dagislediga pulkadagen med kompisarna slutade sent om sider med platt fall. Jämmer och elände, skrik och tårar. Så där som det kan bli när man tänjer på gränserna och aldrig vill gå hem från bästisarna.

Det var bara det att den som skrek och vred sig i plågor var, ehrm ... jag. Efter en luftfärd nerför en brant, isig trappa som jag just utnämnt till "dagens absolut sista pulkabacke" fungerade jag som effektiv stoppkloss för den skenande dubbelpulkan. Tog emot mig med höger arm och fick farkosten med 20 kg storebror över densamma på sin färd mot min tinning.

Barnen ville ringa efter "pappa och faktiskt doktor O", medan jag famlade efter de tappade glasögonen och försökte lugna sönerna med att "det ordnar sig, mamma ska bara vila lite". Låg kvar en stund och förbannade min dumhet. Samt kände efter om axeln verkligen var ur led? Försökte sedan ta mig upp. Vilket just då inte gick, eftersom jag var lite yr. Milt uttryckt.

Hur som helst är det här egentligen en ganska ointressant historia, om det inte vore för det anmärkningsvärda i att en pälsklädd dam (50+) med terrier bevittnade det hela, ja hon stod så nära att hunden kom fram och nosade på mig medan jag ylade. Kanske trodde den jag var en avlägsen släkting?

Tantskrället drog med sig vovven och spatserade helt sonika förbi mig och de oroliga barnen. Tills storebror sprang efter och ropade att "mamma har gjort sig illa och behöver hjälp" och hon besvärat frågade om jag klarade mig.

Då insåg jag plötsligt det komiska i situationen och kunde gapskrattande bekräfta att det nog skulle ordna sig. Hon frågade verkligen rätt person. Jag har varit med om värre vurpor. Moahahaha.

Så nu skriver jag med vänstern och väntar med läkarbesök tills imorgon. Hade något varit brutet hade det väl synts. Inget annat än hjärtstillestånd är så akut att det inte kan vänta.

Men jag tvingades avboka körrepet. Och det blev en dubbel Panodil med bubblat stockholmsvatten i stället för torra, ädla bubblor på förlovningsdagen. Lätt hjärnskakning (?) är en billig berusning. Ombyte förnöjer.

Dessutom är det inte alla som har fått en Cobra-pulka i huvudet på sin sexåriga ringfirardag. Möjligen är maken mindre nöjd med mitt tilltag. Love hurts. (Moahaha. Igen. Här haglar vitsarna, halvgöteborgare som jag är.)

"Tjo för livet!" som lillebror säger.
Han är sin mors son.

Mandom, mod och morske män

Tre och en halv timmar på längdskidor.
Hela familjen tillsammans.
Utan paus för matsäck.
Det måste vara värlsrekord för vanligtvis trotsande treochetthalvtåring.
Liksom transplanterat trotsmonster.

Jo, för efter sjukhusbesöket i Uppsala svängde vi förbi en sportaffär och inhandlade allt-i-ett-paket till maken och storebror. Lillebror och jag håller oss till gamla beprövade rariteter.

Och min oro besannades inte. Jag är snarare djuuupt imponerad av min sydlänning i exil samt mina små semiskåningar. Som jag tog ut på en rejäl runda. Lagom är inte ett ofta förekommande ord i min vokabulär. Turen var förvisso inte lång men pågick länge. Och den gick inte i fädernes, men väl i moderns spår. På Byholma.

Över stock och sten, genom hagar, över och under såväl el- som taggtrådsstängsel. Så försvann plötsligt mannen. Puts väck, ner i en bäck!, där han skrattandes sprattlade en stund, men tog sig upp igen. Barnen var vid gott mod hela färden. Den enda som stundom var aningen sur var modern som med alltmer ömmande tår (trånga pjäxor) och rygg (benmärgsborr + korta stavar)lätt ilsket hejade på barnen och tvingade dem att ta sig upp för egen maskin.

- Säg aldrig att det inte går. Ni klarar allt, det vet jag.

Undrar hur många timmars terapi de behöver i framtiden ...

Föryngringsyta

Måttet var rågat.
Stod inte ut längre.
Albinogorillan måste väck.
All världens väg allra helst.

Så jag hädade, men spottade tre gånger över axeln innan jag skred till verket med det vassa rakbladet. Var ytterst varsam, stängde ute alla störande orosmoment såsom hantverkarnas eviga borrande i lägenheten intill (hur kan man renovera i fem månader utan avbrott?) samt P3s dansanta skvalmusik. Man och barn var redan utflugna och telefonerna gömda. Vadan denna försiktighet? Jo, är man under behandling som trycker undan trombocyter (samt röda och vita blodkroppar) bör man inte skära sig. Nagelklippning och rakning är därför strängeligen förbjudna.

Aldrig har det varit så svårt att bli av med kroppsbehåringen som nu. Jag som sällan eller aldrig rakar benen, så de endast blir lite lätt fjuniga hade ingen aning om vilket litet helsicke det kunde vara att få lena ben. Jag har tills dags dato varit lyckligt ovetandes om grova, mörka hårstrån som när de till slut gav med sig lämnade mina ben som ett stubbigt kalhygge. Eller föryngringsyta vilken är skogsindustrins mer skönmålande omskrivning.

Jag visste inte mycket om min anonyma donator, men nu vet jag att hon måste ha en sjujäkla hårväxt. Och den tackar jag allra ödmjukast för att få ta del av.

Eftertankens kranka blekhet

Efter tre intensiva dagar i den stora staden är jag helt slut.
Där fick jag för att jag trodde mig vara Super woman.
Eller att jag är som vanligt åtminstone.

Jag klarar inte att maniskt städa, rensa, fixa i hemmet varvat med att springa ärenden och träffa vänner morgon, middag, kväll. För trots att jag lagt mig tidigt, direkt när gästerna gått, (oförmögen att blogga, bara en sån' sak, bah!) vaknade jag idag, på den fjärde dagen, och kände mig lika svag som efter transplantationen. Överkörd av en ångvält och pressad i en stenmangel anno datsomal. Med alla tillhörande biverkningar som magbesvär, dunkande huvudvärk och frossa. En tämligen obehaglig flash back med andra ord.

Så jag var hemma idag. Utan bebisfikor, kompispromenader eller ett endaste jag-ska-bara-ärende. Hade julgransplundring på barnens egentillverkade julpynt, gick noggrannt och självkritiskt igenom alla våra sex garderober plus klädkammare i jakten på kläder till bättre behövande och tog sedan ett välbehövligt bad i vårt berömda badrum. Vilken smal lycka att kunna ligga raklång i ett djupt, långt, supersnajdigt badkar och bara njuta av att lukta lavendel.

Krönte verket med att se en dokumentär om benmärgstransplantationer och fällde en tår när jag insåg vilken tur jag hittills haft. Jag som starkt ogillar statistik och ogärna tar del av den eftersom den inte berör mig - jag ska ju överleva oavsett hur många andra drabbade som dör - men när den nu presenterades för mig kunde jag inte blunda för det faktum att riskerna är stora. Och sedan kom alla känslor i en strid ström när jag led med den nioåring som tvingades gå igenom det lilla helvete på jorden som cellgiftsbehandling och stamcellstransplantation innebär. Och hur hans föräldrar och syskon slets mellan hopp och förtvivlan varje dag. Samtidigt som de måste klara vardagen utan att få träffa sin solstråle.

Att min sjukdom tvingat mina barn, min man och mina föräldrar att må så dåligt är det absolut värsta med leukemin. Det bästa är att de, och alla ni andra, klarat att ge mig styrka trots alla motgångar. Jag hoppas innerligt att inget liknande någonsin drabbar någon av er, men jag lovar att åtminstone försöka återgälda all den kraft jag fått när helst de skulle kunna behövas.

Ikväll läste jag saga i "stora sängen" och lät våra prinsar somna där med mig. Så lycklig att jag har dem och får vara hos dem igen.

Imorgon åker vi till Uppsala och sjukhuset, hala familjen. Det är dags för ett nytt benmärgsprov som uppföljning på den olycksaliga tremånaderskontrollen. Må behandlingen ha haft önskad verkan. Må de sista elakingarna vara för evigt utplånade av den friska märgen. Giv mig styrka.

Själv har jag gott hopp.

Premiärer

Saker jag gjort idag, för första gången sedan den ödesdigra cancerbeskedsdagen 24 april, tillika lillebrors 3-årsdag som följdes av omedelbar isolering på sjukhus (och resten vet ni):

-Lämnat två kompislängtande, blöjfria barn utan makens support (lillebror var torr i våras men trotsar sedan den hemska 3-årsdagen min sjukdom - "bajssjukdomen" - med att vägra kalsong, tills nu!),
-chailattat på stamfiket med 3½ dagisföräldrar,
-dragit en repa i Fältöversten vid öppning (dvs folktomt och tämligen infektionssäkrat område),
-handlat på Sabis - oh lala, vilken matglädje!,
-ätit sushi, dock utan rå fisk, ergo låtsassushi?
-läst på om yrkesrelaterade tendenser,
-hämtat tidigt på dagis och på hemvägen bestigit berg,
-haft 3/4 fam H på spontanmiddag, hopp och lek,
-ringrostigt repat med kören, dock på lite avstånd från evenuella bacillprojektiler,
-delat en bröllopspresent med maken, en bas och en sopran.
(KRAV-märkt Bonterra anno 2000. Tack till medvetna, klimatsmarta vänner.)

Egentligen ska jag vara fortsatt försiktig med folksamlingar, hämtmat och fik men jag förgås snart av längtan efter det som för de flesta är självklart. Det som var mitt vardagsliv. Nästa steg dröjer något och är stort: Jag hoppas få återgå till jobbet så småningom. Klurar som bäst på hur jag ska ta mig dit nu när kollketivtrafik inte är ett alternativ. Skrinna kanske?

Pyjamasparty med låtsasmostrarna

"Man är inte äldre än man gör sig."
Och:
"Man ska ta hand om sig så länge man har sig."
Sa gamlamårrmårr.

Gymnasievännerna I & E var på besök. Och blev kvar. Eftersom vi hade så kul. Efter barnaläggningen kom mannen och jag in i andra andningen och vi fyra knäckte en skumpa fem i tolv. Fick skrattanfall à la tonåren och sprutade bubbel genom näsan. "Fräscht", som vi skulle sagt då för tiden.

Nästa morgon lät barnen oss sova hyfsat länge. Tills storebror tyckte att:

- Solen ropar att vi ska gå ut nu!
- Vill du så får du väcka tjejerna där uppe., lovade jag.
- Vaddå tjejer?, svarade han.
- Tycker du att dom är tanter?, frågade jag (lätt oroad - när blir man en tant i sina barns ögon?)
- Nä, så klart inte. Dom är ju våra låtsasmostrar! Fast på riktigt. Vet du inte det?, sa han.

Genialiskt! Det är så gôtt att veta att barnen själva har valt ett par extrafaddrar som de älskar och som verkligen bryr sig om dem, utöver de gudföräldrar (våra syskon) som vi påtvingat uppgiften. Av gammal tradition och ren lättja. Från vår sida. Som ville men inte tordes tänka utanför ramarna. Hur väljer man bland vänner? Om man är två tämligen konflikträdda skilsmässobarn som vi.

Och eftersom vi tror mer på miljö än på arv, så borde vi ju valt fler faddrar redan från början. Vuxna människor som finns i barnens liv på ett naturligt, icke-forcerat sätt. Som ställer upp när det gäller. Kärlek kan ingen få nog av. Men det har våra söner alltså löst på egen hand. De har adopterat ett par av alla dem som varit dem och oss nära i de svåra stunderna. Trygga famnar att krypa upp i när jag legat isolerad långa tider och mannen hastat mellan sjukhus, jobb och flyttlass. De som dessutom vakat vid min sida på Ackis ena dagen för att nästa hjälpa musketörerna med matlagning, städning, dagishämtning samt katalogiserande av vår litteratur (trots Cs ovilja, fick vi senare veta: "Hjälp, vilken mardröm att hjälpa pedantfjanten. Ska jag gå på färg, författare eller bokens höjd?.)

För övrigt kan jag bara konstatera att storebror är ett barn av sin tid. Som vant relaterar till folk i sin närhet som bonusbarn, styvpappor/-mammor och extramorfarar. För att inte tala om låtsasmostrar. Och:

-Jag vill ringa min stora lekkompis Gus. Ledsen pappa, jag har tagit över honom från dig, men du kan få låna honom ibland.

När man minst anar det ...

... så tittar maskarna fram!

Vid de mest opassande tillfällen gör de sig påminda, slangarna som sitter fast i min kropp. Jag gömmer dem oftast väldigt väl, men de lever stundom sitt eget liv. Till barnens stora förtret.
För lillebror vet (och berättar för alla han möter att):

- När mammas slangar är borta och håret har vuxit ut så är hon frisk igen. Så det så.

Julstäd

Det är samma sak varje år.

Efter en strålande vacker vinterdag vid Skatudden på skidor, spark och kälke med vänner och familj är de dags att åka mot stan. Tre veckor går fort. Alldeles för fort. Och fastän vi bara ska vara i stan några dagar innan vi kommer hit igen, så känns det lite sorgligt att åka hem.

- Jag tycker att landet är hemma. Kan vi säga så?, undrar lillebror.

Vinkar av vännerna E & I vid bussen.
Städar ut julen.
Tömmer Grisslehanms special - havtornsglögg.
Och Blossas clementinvariant.
Hick.
Rensar kylen.
Packar väskan.
Och fäller en lyckotår.
För att vi har sån' tur att vi får vara här.

Julen '09 började lite knaggligt och kräkigt men blev lugn, harmonisk och väldigt avkopplande. Bäst av allt var att jullovet blev en månad långt för barnen. En dryg månad, i emellanåt dubbel bemärkelse. Alla längtar nu efter dagis, men också efter att få vara tillsammans sä här mycket snart igen. Skidreseplaneringen är i full gång.

Kan äntligen konstatera att vi är en hel familj igen.
Det finns inget bättre.

Bränn BH:n!

"Bränd"

... är min Facebook-status.
För den här "lilla leken med alla män" som pågått den senaste veckan är något av det löjligaste jag sett. Har vi inte kommit längre än så här? Doftar gammal (Anna) anka.

Eller så är jag bara en gammal motvallskärring utan humor.
Men då står jag för det.

(Nej, detta är inget avslöjande. Eftersom exakt alla - inklusive "killarna som inte fattar nånting, hahaha, vad kul!" som det står i meddelandet - har förstått grejen för länge sen.)

Själens gardin stavas buskiga ögonbryn

"Om ögonen är själens fönster så är ögonbrynen gardinen. Fönstren kan aldrig bli snygga om inte gardinen är det.", enligt makeupartisten Daniel Chavez om vinterns partylook i DN idag.

Det känns skönt att vara rätt i tiden.
Yta är ju viktigt när livet är skört.
Moahahaha.


(Bild: 3½-åringen förevigade mig på julafton. Tjenahej. Nu har bloggen fått ett ansikte.)

Limbo

Liksom i somras har jag de senaste två veckorna tagit semester från sjukdomen. Har umgåtts med familj och barndomsvänner som redan vet allt. Vilket medför att jag slipper berätta, förklara och vara klämkäckt hurtfrisk för att lugna och inte oroa i onödan.

Men de senaste dagarna har vi träffat kompisar från förr. Kärt återseende häromdagen med familjen L som tillbringat det senaste året i Australien. Härlig hopp och lek i snön för barnen med "myran och mjölken som jag nästan hade glömt" (lillebror). Och idag en vedjakt på väderbitet Väddö till vännerna i viken.

Men med återträffar följer återberättande. Om året som gått. Återblickar på det svåra genom alla frågor som kräver svar.

Jag besväras inte av nyfikenheten för stunden, eftersom svaren rabblas på rutin. Men tankarna kommer senare. Och det blir tuffare för varje gång. Just nu åtminstone. Eftersom jag inte är mitt i kaoset längre. När jag cellgiftsbehandlades för att få bort leukemin var det enkelt. Nu efter transplantationen är jag på något sätt mittemellan. I limbo.

Det jag med säkerhet vet är att det här blir bättre med tiden. På så sätt är jag lyckligt lottad (!) som är en ALL-erfarenhet rikare än de flesta.

Du ser, det finns alltid något gott i det onda.
Det lever jag på.
Och du?

Eldfängt

Strålande sol, men bitande kallt. -23 ute.
Myser framför den sista brasan. +17 inne.

Eftersom luftvärmepumpen på eget bevåg omvandlats till AC och blåste kallt. Tills vi stängde av densamma och bäddade ner oss framför öppna spisen allihop. Men nu är sommarveden slut och vi ska bege oss ut på vedjakt på Väddö. Vi lär inte vara ensamma ...

Annars har det tyvärr brunnit ganska friskt under jullovet här ute. Krogen i Älmsta brann ner till grunden på annandagens morgon. Samma eftermiddag gick Vilhelm Mobergs vackra hus upp i rök. Och på nyårsdagen bolmade det i grannhuset.

Men barnen är skräckslaget förtjusta. De har sett riktiga brandmän slita hårt på nära håll den senaste tiden. Och så har de lärt sig larma Räddningstjänsten.

- När ska vi ringa 112 igen, mamma? Det är så häftigt när brandbilarna, poliserna och ambulanserna kommer.

Inget ont som inte för något gott med sig. Såvida de inte blir pyromaner, förstås. Återstår att se. Livet med barn ÄR spännande.

Min stora kärlek

Det fanns en någon i mitt liv före mumrikens inträde i detsamma.
En stor, mörk skönhet som tog mig med storm när jag var 15.
Han har för alltid en speciell plats i mitt hjärta.

Idag lekte vi i snön, den unike 32-åringen och jag.
Han är minst lika livfull nu som då.
Trots de grå tinningarnas charm.

Vi gjorde snöänglar.
Medan såväl barnen som mannen storögt såg på.
Och undrade hur detta skulle sluta.

Det GÅR alltså att lära gamla hundar att sitta.
Eller till och med att göra snöhästar.
Betydligt lättare än att få envisa småprinsar dit man vill.

Villkorslös kärlek.
Blir det finare?

Lagg och tålamod

"Jag vääägrar vänta längre på min tur. För jag kan åka världsbästare än storebror. Så det så.", tjöt lillebror.

Vad gör man inte?

Det var 24 år sen sist. Men idag letade jag fram mina gamla lagg, i ren frustration över att inte kunna förklara tillräckligt pedagogiskt för att barnen skulle förstå hur man åker på bästa (?) sätt. De har provat mina barnaskidor några gånger, men blandar ihop tekniken med utförsåkning och behöver lite hjälp. Men mest av allt behöver de varsitt par skidor, för det här med att vänta på sin tur och dela är hemskt tålamodsprövande. För alla inblandade.

Vi är alla fyra lika envisa, men använder egenskapen på lite olika vis. Skåningen har dessutom aldrig stått på ett par längdskidor, och jag fruktar för konsekvenserna om han får för sig att börja. En anmälan till Vasaloppet innan han ens testat, sedan ytterligare "nödvändiga" prylar att härbergera samt eventuella benbrott som resultat. Och ännu en oanvänd utrustning i förrådet. Jag minns nämligen långfärdsskridskokarriären som tog sin början och slut i Vikingarännet i tidernas sämsta väder för sisådär tio år sedan. Den tappre kom hem i skymningen, genomfrusen med blödande skavsår och galet yrandes om skånsk misär.

Idag, när allas tålamod var slut, rotade jag fram mina senaste lagg. Till allas förtjusning. Tanken var att storebror skulle ta över dem, men de var i längsta laget. För honom alltså. Men själv blev jag lite sugen. Jag var alltså 11½ när det sist begav sig. En tvärhand hög. Idag kom jag i mina pjäxor i storlek 35, men skidor och stavar var väldigt korta. Sällan har folket i byn skrattat som idag. Men det är ju så härligt att bjuda på sig själv. I 15-gradig kyla.

Så nu ligger jag i soffan och värmer min ömmande rygg framför brasan. I ett helt nedsläckt hus. Eftersom lillebror "är biografmaskinist faktiskt å på bio ska de va helt mörkt så de så". Dagens film är klassikern Trolltider. "Världens bästa julkalender" enligt reklamen på DVD-omslaget. Jag vet inte om det var bättre förr, men helt klart var barnprogrammen långsammare. Tempot är ultra rapid i jämförelse med Stålhenrik och Supersnälla Silversara. Rogivande ... och ack så sövande.

- Somna inte mamma.Vi vill gå ut å åka långisskidor igen. Kom igen nu, du är väääldigt duktig på det, säger lillebror samtidigt som han blinkar pillermariskt.

De har fattat grejen, killarna. Smicker och en flirt kan ta en hur långt som helst.