Kärringen mot strömmen

Har såvitt jag vet blivit kallad för kärring för första gången någonsin och är mäkta stolt och rörd till tårar av tilltaget.

Anledningen till odelad glädje och inte minsta hyst agg är att avsändaren är ALL-vetaren, bäste B och min medicinman sedan 1998. Som konstaterar att jag mår bra, trots eller kanske på grund av att jag är behandlingsfri sedan årsskiftet, har en stark kropp, en bra kondition och "strålar".

Ledsamt i sammanhanget är att mina medsystrar som inte varit lika lyckosamma som jag är så många att just jag kallas kärringen mot strömmen. Just därför fäller jag en tår som rymmer så väl omåttlig livsglädje som avgrundsdjup sorg.

Ytterligheter

Färjan fast i isen

Skidåkning i skärgårn' med choklad och café creme i termosarna två dar' i rad, soffsovning med sönerna intill sprakande brasa, schlagerslag i vår storstuga, sälsafari och snögrill vid Skatudden en bit ovan iskanten (det går!) av mash mallows. En helg i sjuttonhövdat sällskap av barndomsvännerna och alla våra telningar.

Och nu, tillbaka i stan' och efter ett bubblande bad med barnen, tröttande bamseäventyr (somnade som vanligt före åhörarna) snabbpackar jag inför tredagarsmöte i Lyon.

Skärgårn' vs stan'.
Fritid vs jobb.
Gemenskap vs soloshow.

Ytterligheter som berikar.
Att just nu få ha allt och lite till är ren och skär lycka.
Och jag är tacksam att finnas kvar för att få uppleva det.

Årsdagar

Vårtecken. Brasa och bomullsmössor.

Förra helgen var det Valborg.
Och sista april.
Som förr firades i Uppsala.
Speciell sedan 1997 då kärleken segrade.

Sedan kom barnaåren.
Och våra årsdagar blev myskvällar.
I skärgårn.

Utom förra året.
Då Uppsala åter var ofrivillig skådeplats för majbrasan.
Fick permis från de första dagarnas cellgifter för att begå grillpremiär hos vännerna. Med de två bästavänfamiljerna.

En så ytterst märklig kväll. Fullpumpad med hemskheter som skulle utplåna ännu värre elakheter i mitt blod. Sorgsen, men glad. Att få vara där med dem. Mina fina. Men en fruktansvärd oro inombords för vad som komma skulle. Det jag bara kunde ana, förnimma minnet av från förra gången. Då allt varit så annorluda, långt före familjelivets insteg.

Så står vi där.
I år.
I hästhagen.
På landet.
Bara att gå ner på den nu djurtomma ängen ger en klump i halsen.
Att sedan se barnen springa runt i jakten på bra brinnpinnar och minnas förra årets återhållsamma pojkar med flackande blickar och stadiga tag i mina händer gör att jag måste svälja många gånger.

När maken sedan smäller iväg en kork in i den flämtande brasan, samtidigt som jag messar de finaste av vänner och tackar för vad de gjorde då, för ett år sedan, och under året som gått, då snurrar jorden lite snabbare. Jag nästan trillar, så lyckligt lottad är jag. Som dagen innan träffat balettflickan på fel ställe.

Och jag anar hur året kommer att fortsätta från och med nu.
Fyllt av tacksamhet.
Men också av minnen, förnimmelser, sinnesintryck.
Goda och mindre goda.
Vissa väldigt smärtsamma.

Men alltid med fokus på det vackra.
Livet, alltså.
Jag finns kvar.
För mina fina.
Lyckliga jag.

Livets högtidliga firande

Leukemibesked idag för ett år sen. Nu botad och stamcellstransplanterad. Livet & lillebror 4 år har således firats kungligt med släktkalas i solen hela dagen.

Av födelsedagsbarnet påbjuden klädsel: modifierad högtidsdräkt. "Självfallet", som Calle Gurra, 16, hade sagt. (Även om han just idag väljer andra ord om lillflickans ex-kex.)

Imorgon fortsätter firandet med ännu en önskan: tjejkalas för blåblodiga. Tre prinsessor och en riddare utöver familjens prinsar är kallade. Jämna par, således. Mycket viktigt. Ojämna åldrar oroar föga.

Sockersött. Och helt underbart. (Bortsett från prinsesstårtestinna inte-sova-heller-skrattande busbröder ikväll. Som sekunden senare snusar ljudligt med varsitt brett leende på läpparna.

Livet är bra fint.
Även, eller speciellt, med rött och friskt bultande blod i ådrorna.

Svindlande höjder

Skatudden i sol.
Storebror på strålande humör.

Här tog Esset i JES! Kommunikation våra bröllopsfoton för fem och ett halvt år sedan. Då låg storebror i min mage.

Att han och hans lillebror finns är ett litet mirakel i sig, efter första slängen av leukemi. Att jag finns här och nu tillsammans med dem och den stora kärleken är ännu ett smärre under. Slår det mig nu. När slangarna är borta och orken blir bättre för var dag.

Skulle man kunna få behålla lite mat också? Eller gapar jag efter mycket och förlorar hela stycket då?

Eftertankens kranka blekhet

Efter tre intensiva dagar i den stora staden är jag helt slut.
Där fick jag för att jag trodde mig vara Super woman.
Eller att jag är som vanligt åtminstone.

Jag klarar inte att maniskt städa, rensa, fixa i hemmet varvat med att springa ärenden och träffa vänner morgon, middag, kväll. För trots att jag lagt mig tidigt, direkt när gästerna gått, (oförmögen att blogga, bara en sån' sak, bah!) vaknade jag idag, på den fjärde dagen, och kände mig lika svag som efter transplantationen. Överkörd av en ångvält och pressad i en stenmangel anno datsomal. Med alla tillhörande biverkningar som magbesvär, dunkande huvudvärk och frossa. En tämligen obehaglig flash back med andra ord.

Så jag var hemma idag. Utan bebisfikor, kompispromenader eller ett endaste jag-ska-bara-ärende. Hade julgransplundring på barnens egentillverkade julpynt, gick noggrannt och självkritiskt igenom alla våra sex garderober plus klädkammare i jakten på kläder till bättre behövande och tog sedan ett välbehövligt bad i vårt berömda badrum. Vilken smal lycka att kunna ligga raklång i ett djupt, långt, supersnajdigt badkar och bara njuta av att lukta lavendel.

Krönte verket med att se en dokumentär om benmärgstransplantationer och fällde en tår när jag insåg vilken tur jag hittills haft. Jag som starkt ogillar statistik och ogärna tar del av den eftersom den inte berör mig - jag ska ju överleva oavsett hur många andra drabbade som dör - men när den nu presenterades för mig kunde jag inte blunda för det faktum att riskerna är stora. Och sedan kom alla känslor i en strid ström när jag led med den nioåring som tvingades gå igenom det lilla helvete på jorden som cellgiftsbehandling och stamcellstransplantation innebär. Och hur hans föräldrar och syskon slets mellan hopp och förtvivlan varje dag. Samtidigt som de måste klara vardagen utan att få träffa sin solstråle.

Att min sjukdom tvingat mina barn, min man och mina föräldrar att må så dåligt är det absolut värsta med leukemin. Det bästa är att de, och alla ni andra, klarat att ge mig styrka trots alla motgångar. Jag hoppas innerligt att inget liknande någonsin drabbar någon av er, men jag lovar att åtminstone försöka återgälda all den kraft jag fått när helst de skulle kunna behövas.

Ikväll läste jag saga i "stora sängen" och lät våra prinsar somna där med mig. Så lycklig att jag har dem och får vara hos dem igen.

Imorgon åker vi till Uppsala och sjukhuset, hala familjen. Det är dags för ett nytt benmärgsprov som uppföljning på den olycksaliga tremånaderskontrollen. Må behandlingen ha haft önskad verkan. Må de sista elakingarna vara för evigt utplånade av den friska märgen. Giv mig styrka.

Själv har jag gott hopp.

Premiärer

Saker jag gjort idag, för första gången sedan den ödesdigra cancerbeskedsdagen 24 april, tillika lillebrors 3-årsdag som följdes av omedelbar isolering på sjukhus (och resten vet ni):

-Lämnat två kompislängtande, blöjfria barn utan makens support (lillebror var torr i våras men trotsar sedan den hemska 3-årsdagen min sjukdom - "bajssjukdomen" - med att vägra kalsong, tills nu!),
-chailattat på stamfiket med 3½ dagisföräldrar,
-dragit en repa i Fältöversten vid öppning (dvs folktomt och tämligen infektionssäkrat område),
-handlat på Sabis - oh lala, vilken matglädje!,
-ätit sushi, dock utan rå fisk, ergo låtsassushi?
-läst på om yrkesrelaterade tendenser,
-hämtat tidigt på dagis och på hemvägen bestigit berg,
-haft 3/4 fam H på spontanmiddag, hopp och lek,
-ringrostigt repat med kören, dock på lite avstånd från evenuella bacillprojektiler,
-delat en bröllopspresent med maken, en bas och en sopran.
(KRAV-märkt Bonterra anno 2000. Tack till medvetna, klimatsmarta vänner.)

Egentligen ska jag vara fortsatt försiktig med folksamlingar, hämtmat och fik men jag förgås snart av längtan efter det som för de flesta är självklart. Det som var mitt vardagsliv. Nästa steg dröjer något och är stort: Jag hoppas få återgå till jobbet så småningom. Klurar som bäst på hur jag ska ta mig dit nu när kollketivtrafik inte är ett alternativ. Skrinna kanske?

Lycka ...

... är att få träffa min familj för två timmars hopp och lek, allvarsprat och kindsmek i parken.

Dagen började visserligen kräkilla, men med lite mental självpepp och en insikt om att nyfödda måste äta bebisportioner svalde jag alla piller igen, men ett i timmen. Inga fler medicindropp, alltså. Ett steg närmre hemmet.

Steg två presenterades på ronden; stigande värden. Tätt följt av steg tre som innebär hävning av skyddsisoleringen. Jag kan röra mig fritt och behöver inte ringa på en klocka när jag behöver något. Vilket är en lättnad, för jag har ganska svårt att be personalen om ännu mer hjälp än de redan ger, så jag hoppar ofta över de där yttepyttemellanmålen jag så väl behöver för att komma igång med ätandet. Det är nästa stora steg, att lära mig äta igen så att jag slipper närings- och matdropp och kan få åka hem.

Så i eftermiddags kom mina prinsar farande. Lillebror med en sådan fart att jag trillade omkull när vi kramades. Frusen och svag, men oerhört glad. (Och då var jag ändå rustad till tänderna med dubbla byxor, trippla tröjor, jacka, halsduk, vantar och makens Old Course-mössa. Lager på lager är väl höstens trend i år igen?)

Vi klättrade på skepp, sprang hinderbanor för att hålla värmen, gungade, tittade på båtarna i ån, änderna i Svandammen tills lillebror fick syn på det legendariska danspalatset Flustret:

- Titta mamma, ett slott! Kan vi gå in?
- Nej, det är en dansrestaurang som bara är öppen på helgerna. Du får nog vänta lite.
- Då går vi dit på lördag. Jag älskar restauranger. Speciellt om det är dans efter maten! Är det disco eller en hel orkester?, frågar familjens entertainer 3½ år.
- Både och, tror jag. Det finns nog flera dansgolv., skrattar jag.
- Wow, det är ju heeelt fantastiskt!, glädjetjuter lillebror och dansar fram genom parken.

Storebror var däremot inne på ett helt annat spår:
- Mamma, jag vet en plats lite till höger i Tessinparken där det inte är så mycket folk som kan nysa på dig. Så du kan följa med oss hem till Stockholm nu!

Detta efter två ljuvliga timmar, när jag motvilligt måste gå tillbaka till sjukhuset, pussakrama och med ett styng i hjärtat se bilen med mina fina fara söderut igen.

Lyckliga jag. Som har dem. Och er.
Godnatt.

Hem!

Odramatisk patientbandsklippning efter dramatisk födsel. Äntligen hemma från BB Sthlm med universums finaste lillebror, 15 timmar ung.

Tog sovmorgon.
Igen.
Det gäller att passa på.
Tänkte jag.
Som hoppas på snar hemgång.

In kommer tre strålande glada doktorer, ledda av bäste B, som normalt inte rondar.

- Du mår bra, eller hur?
- Jo, jag lämnar gärna plats för bättre behövande.
- Då säger vi det.

Jag var sååå nära att hoppa upp ur sängen och pussa dom allihop. Men hejdade mig lite - patient/läkarrelationen kan bli lite ansträngd vid sådana spontana grepp. Oetiskt med sexuella trakasserier. Och jag vill ju inte bli anmäld.

Snälla systern stannade kvar och förmanade milt om alla faror som finns därute. Jag har nada immunförsvar, så jag fortsätter leva som isolerad, fast hemma. Väsentlig skillnad.

Sedan klipptes det avskydda armbandet. Bandet som för barnen betecknar bajssjukdomen. Som från början var något spännande, men som de nu vet betydelsen av. Hur mysiga permisstunder vi än har påminns de ideligen om att lyckan är kortvarig, eftersom jag måste tillbaka till sjukhuset medan de får åka hem så länge jag har patientarmbandet på.

Sist de var här vädjade båda:
- Snälla mamma, kan vi inte bara ta en sax och klippa av det där för alltid?
- Snart, sötnosar, snart., sa jag med så stark stämma jag klarade samtidigt som jag strök bort deras och mina tårar ur ögonvrårna.

Solen skiner och snart är mina skyddslingar här för att hämta hem mig.
Till solvarma klippor.
Spänstig sparris.
Och en skog full av blåbär och smultron.
Som jag längtar.

Falsterbosonen

Falsterboveckan pågår för fullt.
Hästtävlingar i nio dagar, folk och fä, fartig fest!
Och idel, ädel adel.
Blått blod ett par dagar.

Vi har sån tur att vi brukar vara där några veckor.
I svärfars femtiotalsholk, belägen på samma gata som han och bästa B bor på. Nära kusiner och vänner. Samt grevar och baroner.

I dagarna brukar dagens födelsedagsbarn, kronprisessan, hälsa på. För att vila upp sig i vanliga kläder efter ölandstokfirnadet i barnslig folkdräkt. Med sig har hon en massa säpovakter som smyger i buskarna kring Vickans bästis sommarhus.

Hon bor mittemot svärfar och ett par hus bort från oss.
Vi är aldrig säkrare än just denna veckan.
I normala fall.

Så denhär sommaren är något annorlunda.
Osäkerheten lägrar oss långt från Falsterbo.
Men efter alla behandlingar tar vi en hösttur till skånska, gästvänliga släkten.

Eller Skånes riviera.
Som min man sa första gången vi träffades, blott 19 år unga på franskt universitet.
Är han snobbig eller ironisk, tänkte jag medan jag drunknade i hans klarblå ögon då han som redan varit där en termin hjälpte mig med de franska verben samtidigt som han spelade förförande gitarr. Bestämde mig där och då för att om jag mot all förmodan någon gång skulle gifta mig, så var det med honom.

Några år gick.
När jag förvandlades från blyg viol genom att kyssa ett gäng grodor.
Sedan återförenades vi som vänner, trodde vi, en Valborg i Uppsala.
Pluggade i Spanien, genomled leukemi och lycka.
Och gifte oss några år senare.

Har jag sagt att jag är ett envist, bortskämt ensambarn som ser till att få som jag vill?
Prinsen och halva kungariket till exempel.
Och två barn som smått medicinska mirakel, på naturlig väg, första försöket för båda.
Man ska ha lite tur i livet.
Som motvikt till prövningarna som stärker.

Bättre är inte bra nog

Bästa, största lyckan. Familjens alla naglar lilamålade. Under skärgårdsaltanens vita segel.

Bäste B, världens vänligaste medicinman, spände ögonen i mig och min oroliga mor en kulen höstdag 1998. Jag var svag, hade utöver leukemi fått lunginflammation med 41 graders feber. Vägde 44 kg. Var oförmögen att äta, stå, prata. Minns inget annat från den tiden än just detta fragment som etsat sig fast och förändrat mig och min familj.

Anledningen till att ALLvetaren mulnade till var mammas bekräftelsefråga:

- Men visst blir det bättre?

Då leverade gurun måttot för mitt liv sedan dess:

- Du blir inte bättre. Du blir bra.

Nöj dig aldrig med något sämre än det bästa.
Bättre är inte bra nog.
Enkelt, eller hur?

Info för den intresserade

Ja, apropå fokus ... detsamma gäller gibbonapa, tuttfixerad lillebror och så jag då. Frångår härmed alla publiceringsprinciper av famljefoton. I give you a tiny piece of Thailand 2008!

Trots kära besök av styvfar, mina tre musketörer, Nin, och övernattanande Eve var gårdagen en riktig skitdag. Så den lägger vi härmed bakom om oss. Fokus på det goda!

Dagen idag har hittills tillbringats åt läkarmöten, packning; mina prinsar hämtar hem mig idag efter fyra veckors inlåsning!, sista dagen med cyto och äntligen några fler glada besked.

Efter kaos, bakslag, hopp och förtvivlan men framför allt ett jäklar anamma som INGEN rår på har the flytt from hell - som inte ens har börjat - fått oanade konsekvenser. Tänker inte gå in på det heller. Fokus - det blir bra när allt är klart, men det lär dröja innan vi flyttar in. Tack gode Gud för att vi har en tillflyktsort i Grisslehamn, självuppoffrande föräldrar som kommer till undsättning från norr till söder för att hjälpa oss med precis allt, och ett bra föräkringsbolag som ordnar boende nära dagis när sommaren lider mot sitt slut. Sa jag fokus? :-)

Glada besked!
Hittills har inga alarmerande fel hittats i lungorna efter BALen nära slottet, ej heller i de leverbiopsier som tills idag har analyserats. Jag ropar inte hej, men är försiktigt optimistisk när jag snart åker hem. Får fler besked i nästa vecka när gurun är tillbaka, och väljer att slänga det jag inte kan påverka över axeln så länge. Fokus, som sagt.

Jag har ett bra benmärgsvärde (2% blaster, "alla" har 0-4%), men ett lite sämre MRD (3%) vilket eventuellt innebär att jag behöver ytterligare en kur om en månad. För att vara säker på att benmärgstransplantationen blir lyckosam om ytterligare en månad. Fem matchande märgar hade hittats, delvis i Sverige via Tobiasregistret, denna underbara uppfinning. Av dem passade två väldigt bra, och man har nu kommit fram till att en tysk givare vore den ultimata. Sprechen sie Deutsch?

Laddad

Är fulladdad. Som ett elkraftverk. Ironiskt nog uppstår leukemi av joniserande strålning.
Underskattade jag er nu? Inte behöver jag väl förklara mina ironier och bildval för er?

Imorrn kör vi.
Först LP, sen startar kur tre.
Är ni med?

Nu ska de små jäklarna bort, väck all världens väg för att aldrig komma tillbaka. Och för att klara det fick jag ladda med mina bästa coacher idag. Familjen, vännerna och solen. Saknades bara havet. Uppsalas störtsa nackdel.

Först en stund i parken, där även gungan i skuggan var för het.

- Snälla mamma, kan vi inte gå till ditt sjukhus lite? Det är så kallt där., vädjade svettig lillebror.

Det stämmer. Här hålls temperaturen nere för att undvika tillväxt av bakterier i ventilationen. Man måste klä sig varmt. Och ha extra filtar när man sitter still. Så barnen duschade, bytte kläder och vilade tillsammans i gästsängen. Och drack otroliga mängder. Kan man verkligen få solsting efter en kvart på skuggig lekplats?

Sen behövde vi handla lite. Alla butiker var folktomma, så jag vågade mig in på förbjudet område. När vi nästan var klara var det min tur att gå ner för räkning. Vet inte om det berodde på att vi befann oss på avskyvärd stormarknad, eller att jag verkligen var svag. Behövde Cola snabbt, vilket storebror uppmärksammade.

- Sånt där är farligt ju, men nu när du är sjuk kan du få dricka det. Du är så smal, mamma. Det finns inget kvar. Rumpan, magen och tuttarna är nästan borta ju. Nu har du lika långa bröst som jag!, hävdar T.
- Eh, långa? Du tycker inte snarare att dom är små?, undrar jag.
- Jaja, det var ju det jag sa. Eller menade., säger T irriterat.
- Åh, jag får se. Visa tuttarna. Dom får inte vara borta, buhu., vrålar lillebror, den tuttfixerade.
- Alltså vi är bland folk, nu räcker det., säger jag bestämt.
- Okejrå, men sen vill jag se faktiskt., surar N.

Lillebror N, alltså. Inte mannen med samma initial.

Hade underbar grillkväll hos bästa vännerna W med bästa vännerna H-V. De som tål sanningen. Utan omskrivningar. Firade prövad J medan alla sju barnen badade, åt och badade igen och igen. En bättre boost inför den kommande tuffa veckan kunde jag inte få och jag hoppas det hjälpte K&J lite, lite också.

Nu slumrar de nybadade, renduschade, tandborstade guldgossarna i sina bilstolar på väg till morfar i Gävle. Där ska mina tre musketörer tillbringa några dagar medan jag fightas här. Vill inte att de ska behöva se mig då. Visst vill vi vara ärliga och inte undhålla barnen något, men det finns gränser för vad de ska behöva genomlida.

Tack för maten den var god,
hälften spydde resten dog.

Det kan väl få vara en ful vers? Inte den sanning som existerar på såna här ställen.

Nu ska jag späcka. Potatisskruvar, as always.
Måste ju få tillbaka tonårstuttarna. Moahaha.

Jag vann rond 2!

Syster Klok kommer in för att ge antibiotikaspruta. Jag frågar om hon vet något om det hett eftertraktade benmärgsprovssvaret. Det som maken och lillebror var här för redan i morse. Ville inte vara själv med ett bakslagssvar.

- Har inte doktorn kommit förbi?
- Nej, inte medan jag varit inne.
- Då ska jag be att hon kommer. Men du ser väl att jag ler?

Hjärtat slår frivolter, men vågar inte hoppas på det bästa. Har de kanske upptäckt något illavarslande sen syster såg proverna?

Så kommer världens bästa daladoktor in. Jag håller andan när hon ger mig sitt besked:

- Du har endast 2% blaster kvar! Du får vara ute och njuta så mycket du kan i helgen, men jag vill att du sover här för att få antibiotika. Jag jobbar i helgen och vill ju ha koll på dig, haha. På måndag gör vi LP och börjar den tredje kuren, och du, du slipper den tyska, tuffa. Kuren tar fem dagar och sen får du åka HEM med lite extra antibiotika. Jag vet hur mycket det betyder för dig. Vi vet iofs fortfarande ingenting om levern, men det tar vi i nästa vecka när svaren kommer.

Jag hade velat pussa henne där och då. Men besinnade mig och bjöd på en chokladkyss i stället.

Är själv här ikväll, men firar och skålar med älsklingarna, föräldrarna, lillebror och bästisen K per telefon. Ja, efter att jag uppfört ett segervrål och hjulat rummet runt med CVK-slangarna flygande.

Syster Klok kom precis in efter sitt arbetspass, förstår ni vilken tjej?

- Vi har ju inte pratat ordentligt idag.

Så då gör vi det. Länge. Om glädjebeskedet, våra barn och en massa annat hemligt. Jag vet att hon är här som min sjuksköterska, men det känns som en äkta vän. Och det värmer denna lyckans fredagskväll. Vad gör ni?

Och visst ja, heja Söderling!

Framsteg & bakslag en lycklig dag

Sovmorgon med Mumrik.
Gallakräk. Frukost!
Avsked.

Piff!
Rödvitrutig blus & jeanskjol.
Annorlunda skinheadoutfit.

Rond.
Bakslag.
Allvar.

Klokglada, eftertraktade daladoktorn ändrar sitt schema.
Jag får maximal tid med prinsarna.
Guld värt. Tusen tack!

Vita blodkroppar upp!
Isolering hävs.
Och solstrålar, mormor & Nösta flyger in.

Ut i solen.
4H gård i parken.
Klapp, hopp och lek med liten killing, kulting, kanin.

- Men var är flygplanen? Nästan alla djuren hälsar på här, men Skansen glömde ta med sig karusellen., säger lillebror och slår ut med armarna.

Logiskt tänkt.
Skansen är vår lekpark.
Vanligtvis.

Barnen åker på "viktiga mormorärenden faktiskt".
- Så du får vila lite nu. Vill du vara i fred?, undrar empatiske treåringen som haft magknip hela dagen.
- Jag vill alltid vara med er men måste träffa doktorn nu. Ses snart!, ler jag, utan gråt.

Nytt benmärgsprov.
Utfört av dagens Kloker.
Tummar på att ta det lite lugnt nästa gång.

Förstår ni?
Tummis med doktorn.
Det säger en del om närheten här.

Syrra ger beröm och jag får veta hemlis.
- Alla tycker du är en enastående tjej.
Vi bråkar om att få jobba med dig.

Tänker.
Vilar.
Sover.

Lyckan att få väcka mina skruttar som somnat i bilen.
Lillebror blir själaglad.
Storebror börjar krokodilgråta.

- Gråt mitt hjärta, så mycket du vill., säger jag och vi kramas hårt alla tre.

Mellis på bryggan.
Storebror fryser och är stor nog att låna min tröja.
Lillebror myser i mitt knä.

Dags att ta farväl.
Barnen tar det väl.
Men mormor och jag gråter när de inte ser.

Ett steg fram idag. Värdena stiger.
Ett steg bakåt. Levern mår inte bra.
Imorgon utförs biopsi.

Sedan följer väntan på svar.
Är min benmärg frisk eller sjuk?
Levern ... törs inte tänka tanken.

Så jag dagdrömmer om mina fina.
Som ger mig allt i livet.
Kämparandan återvänder.
Och jag känner mig helt onåbar,
omöjlig att släcka eftersom ingen sjukdom är envisare än jag.

Och det hela blir ju bara bättre då det ackompanjeras av att se Robin Söderling vinna viktig match i Wimbledon. Snacka om förebild.

P.S. Köpte du årets julklapp i julas? "Ge bort en get." Fantastisk kampanj som fortsätter: "Glädjeshop". Genialt. D.S.

Midsommar i skärgården!

JA!

Efter två veckors hårda förhandlingar, med mängder av bakslag i form av nya sjukor, bud och motbud, yrkanden och bordlägganden av frågan så kom domen alldeles nyss:

JAG FÅR ÅTTA TIMMARS PERMIS!

Så NU åker jag till mina fina i Grisslehamn.
Och jag slipper hoppa groda, haha. Har ingen ork men massor av inre energi.

GLAD MIDSOMMAR alla nya (och gamla) vänner.
Gör det bästa av den, det ska jag.
Vi ses snart.

Änglar finns

Medan barnen ser på morfars "änglafilm" om Tingeling sker mirakel. Ett sjukvårdsteam bestående av läkare och sjuksköterska ringer på dörren, går igenom behandlingsplan och förklarar att de finns tillgängliga dygnet runt. Bara ett mobilsamtal bort. I hela Stockholms län, vilket möjliggör vistelse i skärgården.

Sedan följer undersökning, behandling och provtagning genom CVKn.
Medan jag blinkade bort en tår av tacksamhet i ögonvrån.

Resursslöseri?
Ja visst. Jag har ork att själv ta mig till ett labb, men när ingen vill ta i mig och jag hänvisas till smitthärdsväntrum för att ingen vill lösa det enkla problemet - jag skulle ju kunna slussas in utan att träffa infekterade - så är det dyra sättet det enda möjliga.

Det förklarar teamet. Och beklagar att ingen informerat mig om mina rättigheter. Jag fixade lösningen själv, efter tips från god läkarvän.

Det lönar sig att vara envis när man är sjuk. Eller lite galen. Gärna både och.

Nu åker vi till havet över helgen!
Vad gör ni?

Gissa bajset

Titta, det snöar!,
sa jag och alla klädde på sig snabbare än ... ja det tog inte den sedvanliga 15 minuterna i alla fall.

Upp, ut och iväg, på vildmarksäventyr.
Tänkte jag.

Vi tar väl grusvägen?,
sa maken. Idag (läs igår) förlovad med mig sedan fem år.
Men mindre frilufsig nu än då.
1994. 19 år unga på plugg- och skidäventyr i Annecy.
Tidens tecken.

Ut ur huset, ned genom hästhagen, in i stora trollskogen. Ledsagade jag mina tappra män.
Och blev barn på nytt, yster som en kalv på grönbete. Öven om just korna är inne i värmen nu. Mina alldeles egna stigar i skogen invid havet där jag lekt sen jag var ett embryo.

Gissa bajset visade sig dock vara en underskattad tävling. Som jag, upphovsmakaren, jublade mest över. Trodde de andra som är kissåbajsåldern i familjen (alla) skulle göra vågen, men storebror ville hellre gå ner till havet igen.

Det är så vackert i Badviken där ni giftade er!.
sa lille storebror filosofen.

Harbajs!,
jublade lillebror och sjöng Hoppe, hoppe hare i högan sky.

Femårsfästmannen pussade influensafebrigt på den barnsligaste av barnsliga.
Fem år. Två barn. Och en väldig massa lycka.

So fresh

Omutbar, som sagt.

"Men tjenare, jag kände inte igen dig. Vad har du gjort? Du ser så himla ung ut!", utropar V, utanför sitt fik när jag forsar förbi på väg från ärende till dagis ½ minut i tre.

Det var dagens bästa komplimang. :-)