Terapi

Dagens bön
Så svår att be
och tung att se
att den blir på sned.

Ett storstadsbesök var tyvärr ett nödvändigt avbrott i skärgårdsidyllen vi lever i sedan tio dagar tillbaka. Lille, store förstfödingen ville plötsligt gå in i närmaste kyrka, tända ett ljus för prima ballerinan och med darrande stämma diktera en förbön att lägga i lådan. Som jag skrev ned med lika darrande blyertspenna.

Så.
Vi fortsätter leva för dagen.
Även om dagen idag var svår.
Framför allt för storebroren vår.
Men den slutade bra.

Tack.
För att ni finns.
Hjälp.
Oss att gå vidare.
Förlåt.
Att vi stundom drar oss undan.

Bröderna Friskis & Svettis

i mina Polarn' och Pyret-plyschmysdressar från 1980.

Familjegympa tidigt en lördagsmorgon.
Rekommenderas.
Varmt.

Och av en händelse möts vi där, barndomsvännen, högstadiekompisen och jag. Med våra skruttar som skuttar omkring. Och allt svindlar för en sekund. För vem av oss hade då, när vi var fjortisar som plankade in på Havsbaden, kunnat ana att vi tjugo år senare hellre lägger oss "i rimlig tid" för att starta lördagen med en hinderbana?

- Det är så stort att få vara här och fira med dig., skrev A förra helgen.

Och det är sant. Men den här aktiva helgen är nästan ännu större. För även om jag nu väger under 45 kg så orkar jag massor. På ren vilja, möjligen.

Får en tår i ögat när jag småjoggar Byholma runt med snabbcyklande storebror. Inser nämligen att jag inte klarat den rundan på länge. Och att jag sist jag tog den förmodligen satt på gammelhästens trygga rygg. Aldrig mer ... är en sorglig tanke. Men livet går onekligen vidare och jag, eller förresten vi alla i lilla familjen, blir starkare för varje dag. Med eller utan Friskis & Svettis och mysplysch.

Perfekt påsk

Det må låta pretentiöst, men jag tror vi upplevde den perfekta påsken. Den bästa nånsin i vår lilla familj. För med föräldrar och lillebror med fru, samt alla byns barndomsvänner samlade så kan ett par - tre efterhängsna infektioner och lite postoperationssmärta kvitta. Till och med de nattliga kräkningarna kunde jag bortse från. Så skönt var det att bara få vara med de finaste fina.

Och att få fira!
Med en vårskål för livet med nya stassen på.

Som extra grädde på moset efter cykelpremiär, långpromenader, fikor, äggamålning, påskmiddag, pyssel och påskkärringstur runt byn för tjejgängets samlade söner. Samt två en halv timmars yogapass med bästa lantisarna. Mitt första på ett år. (Varför starta lugnt? Livet är för kort!) Livgivande men muskelförgörande. No pain, no gain.

Svindlande höjder

Skatudden i sol.
Storebror på strålande humör.

Här tog Esset i JES! Kommunikation våra bröllopsfoton för fem och ett halvt år sedan. Då låg storebror i min mage.

Att han och hans lillebror finns är ett litet mirakel i sig, efter första slängen av leukemi. Att jag finns här och nu tillsammans med dem och den stora kärleken är ännu ett smärre under. Slår det mig nu. När slangarna är borta och orken blir bättre för var dag.

Skulle man kunna få behålla lite mat också? Eller gapar jag efter mycket och förlorar hela stycket då?

Skärtorsdag i skärgårn'

Finaste påskklänningen fick jag i ägget.
Från lokala butiken.
TACK, kära mor & G!
Dags för friskhetsfest snart?!


Det skär i hjärtat.
Nej, inte idag.
Men strax intill, i operationssåret svider det.

Det skär gott.
En god smärta.
Denna skärtorsdag i skärgårn'.

Operationsdagens outfit

Den gick bra, operationen.
Men de satt långt inne, slangarna.
Fastväxta sedan nästan ett år tillbaka.

Men efter några snitt, mycket slit, en hel del blodsutgjutelse och ett par stygn så var de väck.

- Det blir tyvärr ett ärr som minne., beklagar kirurgen.
- Synliga ärr är bra påminnelser., ler jag.

Befrielsen är obeskrivlig.
För att inte tala om känslan när lillebror yrvaket välkomnar mig till skärgården med orden:

- Mamma, får jag se, är maskarna verkligen borta? Det är helt fantastiskt.

Årstiderna av lillebror

Efter att barnen väckt oss med rockkonsert på gitarrer och sjungit Manboy sjuttiotvå gånger i rad fattar vi vinken och går ut i den gassande solen.

- Katastrof! Det blöder i isen. Oj, oj, nu bara måste jag sätta mig ner och hitta på en dikt., utropar lillebror när han skottat sig ner till Badviken där den underliggande tången färgar isen brunröd.

Dikten? Jodå, efter två muggar ekologisk, rättvisemärkt och efter alla konstens regler uppvärmd och av snö nedkyld choklad så kom följande recitation ur den lilla rosenmunnen:

Vinter - snö och kallt.
Våren - grönt och skönt.
Sommar - sol och varmt.
Hösten - inte lönt.

- Det är förtjusande att sitta här i solen och se spåren efter fåren (eh, svanar, änder, harar möjligen men okej, det rimmar ju inte reds anm) och rimma. Jag gillar inte hösten. Förstår man det av dikten? Den heter Årstiderna. Är det vackert?

Sen blir han en fullt normal snart fyraåring som kinkar över orättvisan att inte få bo på landet hundra dagar i taget å varför kan vi inte skotta isen hela vägen till Loskäret å fick jag verkligen lördagsgodis igår?

Puh. Lite rädd att jag närt en sann konstnärssjäl vid min barm. Livet är svårt nog som det är, min son.

Älskade Arne!

Där är du ju!
eller
Det som göms i snö kommer upp i tö.
dvs
Spårningsresultat: en bröllopsflamingo anno 2004 i snöskrud.

Spårning i skärgårn'

Långa, soliga spårningspromenader med sönerna i snöklädd skärgård hela dagen.

Nyrökt sik till lunch.

Nu brasa, vegetarisk, laktosfri lasagne följd av rabarberhallonhavtornspaj.

Och ikväll faller vi till föga för första gången i år och sällar oss till de 4 miljoner som ser schlagertjotaballongen.

Det är så gott att vara vanlig! Och få svara:

- Jag mår bra!,

när byborna oroligt frågar hur allt är.

Mandom, mod och morske män

Tre och en halv timmar på längdskidor.
Hela familjen tillsammans.
Utan paus för matsäck.
Det måste vara värlsrekord för vanligtvis trotsande treochetthalvtåring.
Liksom transplanterat trotsmonster.

Jo, för efter sjukhusbesöket i Uppsala svängde vi förbi en sportaffär och inhandlade allt-i-ett-paket till maken och storebror. Lillebror och jag håller oss till gamla beprövade rariteter.

Och min oro besannades inte. Jag är snarare djuuupt imponerad av min sydlänning i exil samt mina små semiskåningar. Som jag tog ut på en rejäl runda. Lagom är inte ett ofta förekommande ord i min vokabulär. Turen var förvisso inte lång men pågick länge. Och den gick inte i fädernes, men väl i moderns spår. På Byholma.

Över stock och sten, genom hagar, över och under såväl el- som taggtrådsstängsel. Så försvann plötsligt mannen. Puts väck, ner i en bäck!, där han skrattandes sprattlade en stund, men tog sig upp igen. Barnen var vid gott mod hela färden. Den enda som stundom var aningen sur var modern som med alltmer ömmande tår (trånga pjäxor) och rygg (benmärgsborr + korta stavar)lätt ilsket hejade på barnen och tvingade dem att ta sig upp för egen maskin.

- Säg aldrig att det inte går. Ni klarar allt, det vet jag.

Undrar hur många timmars terapi de behöver i framtiden ...

Eldfängt

Strålande sol, men bitande kallt. -23 ute.
Myser framför den sista brasan. +17 inne.

Eftersom luftvärmepumpen på eget bevåg omvandlats till AC och blåste kallt. Tills vi stängde av densamma och bäddade ner oss framför öppna spisen allihop. Men nu är sommarveden slut och vi ska bege oss ut på vedjakt på Väddö. Vi lär inte vara ensamma ...

Annars har det tyvärr brunnit ganska friskt under jullovet här ute. Krogen i Älmsta brann ner till grunden på annandagens morgon. Samma eftermiddag gick Vilhelm Mobergs vackra hus upp i rök. Och på nyårsdagen bolmade det i grannhuset.

Men barnen är skräckslaget förtjusta. De har sett riktiga brandmän slita hårt på nära håll den senaste tiden. Och så har de lärt sig larma Räddningstjänsten.

- När ska vi ringa 112 igen, mamma? Det är så häftigt när brandbilarna, poliserna och ambulanserna kommer.

Inget ont som inte för något gott med sig. Såvida de inte blir pyromaner, förstås. Återstår att se. Livet med barn ÄR spännande.

Lille prins sol

Under helgen insåg vi att barnen behöver tid. Massor av egen tid med en förälder i taget. Och kärlek, uppmärksamhet, äventyr, frihet och allt annat som all barn har behov av.

Under den delikata söndagmiddagen hade vi familjeråd och barnen jublade när vi föreslog att storebrorsan och pappan skulle återvända till stan' nästa dag medan lillebrorsan skulle få stanna kvar på landet för att mysa med mamman. Sagt och gjort - storebror vaknade urtidigt, glad i hågen och kunde knappt vänta på att få åka hem till dagis efter en veckas sjukfrånvaro. Lillebror sov länge och överraskade sedan morfar, som var på väg hit, med att ringa och berätta att han minsann var kvar här för att busa hela veckan. Där rök den semstern ...

Så nu umgås tre generationer några dagar. Lillebror och jag är uppe så tidigt att jag kräks galla i smyg, men efter några timmars pyssel och sagoläsning vid brasan är jag tillräckligt pigg för att gå ut på "hemliga äventyr". Allt medan han pratar oavbrutet och måste kramas ideligen.

- Det är för att du har varit på sjukhuset så länge, säkert 300 dagar, och jag har så mycket att säga dig och så har jag sparat så många kramar som du inte har fått. Snälla, åk inte tillbaka dit igen.

Aldrig har väl sjukhuset känts så avlägset. Men redan imorgon bitti bär det av för provtagning. Lillebror är lite oroad men hävdar med bestämdhet att:

- Jag vägrar lämna dig där. Jag pratar allvar med doktorn och säger att du har faktiskt varit där fööör länge redan. Så det så. Nu tar jag hand om dig. Tack så mycket. Så säger jag, det blir väl bra?

Det känns helt klart betryggande att bli ompysslad av en solstrålande treåring. Bättre mental tillfrisknad kan inte fås. Och jag hoppas innerligt att kroppen hänger med i samma takt, så att jag slipper den där oroade blicken från barnen varje gång sjukdomen kommer på tal. För frågor har de, massor. Och vi svarar så bra och sant vi kan. Även om vi ibland står svarslösa:

- Varför finns din sjukdom? Varför fick du den? Visst kan man dö av den dumma sjukan? Du får inte dö, mamma! Det ska jag säga till doktorn imorgon.

Lördagslättja

Jag borde verkligen laga fiskgryta nu. Med rökta räkor till förrätt, som lillebror charmade till sig hos snälle fiskhandlarn' för en stund sen.

Ändå sitter jag här, smuttandes på ett glas champagne bredvid maken som gör exakt samma sak utom att han jobbar, detaljer ... Allt medan barnen sitter nyduschade vid bordet. Femåringen lär treåringen att skriva. Det gör menyer och pengar till sin restaurang där utbudet är en smula enkelspårigt: cappuccino med korv eller kaffe latte med pasta haloumi.

Så jag borde verkligen laga den där fiskgrytan nu. För att utöka menyn på ToNs taverna. Men det är ju så skönt när lugnet råder efter en eftermiddag vid havet med växlande sol, regn och hagel. Tillsammans med vänner, änder och grannens kärlekskranka kisse. Och allt hungrigare barn.

Kom igen nu, undvik katastrofen och laga middag!
Helst innan barnen börjar leta sparade fredagspopcorn eller tjata om glömt lördagsgodis. Men just nu firar vi att allt är nästan precis som vanligt, som förr, före det halvordnade kaos som familjen levt i det senaste halvåret. Och så skålar vi för att barnen plötsligt blivit stora, kloka och lugna. I alla fall stundtals. En storebror som skriver brev till sina stolta föräldrar om morgnarna när han vaknar först av alla. Och en lillebror som med stor koncentration trär vackra pärlor på halsband "som mamma ska ha på sig alltid". Medan vi får vila. Småbarnstiden är förbi. Vilket är både underbart och lite sorgligt, men helt klart värt att fira. Med fläderdoftande bubbelvatten till barnen och berusande bubbeldryck till oss. Två klunkar och jag har svårt att motivera mig att laga mat. Det gör utför ...

Skål, nu sjuder faktiskt fisken!

Dålig stoppning

- Och hur går det med vikten?, undrar överläkaren när jag är på besök.
- Mycket bra, jag har gått upp 2 kg redan!, triumferar jag.
- Det har jag lite svårt att tro ... du har väl inte samlat på dig vätska? Eller har du möjligen vägt dig på olika vågar? Och hur många lager kläder bär du egentligen?
- Nej, ja och fyra, svarar jag.

För det är inte klokt vad kallt det är.
Ikläder mig ständigt underställ, mjukisbyxor och dubbla polotröjor under jeansen och fleecetröjan. Och går runt som en Michelingumma i mammas gamla Monclerdunjacka och överdragsbrallor när jag är ute. Läser ihopkurad under dubbla yllefiltar när jag är inne.

- Det är väl inte så konstigt att du fryser med så dålig stoppning., hävdar kloka K.

Men det är vansinnigt svårt att äta upp sig, fetta till sig, jaga kalorier när magen nöjer sig med bebismat. Men det reder sig vad det lider. Är ganska säker på att kalorijakten snart återgår till den motsatta riktningen ... Skinny skinhead-Jos dagar är räknade.

Så nu ska jag pälsa på mig för att gå den korta promenaden upp till barndomshuset för att låna nästa bok i Erik Erikssons släktsaga om Grisslehamn. Den första: Det brinnande havet var gripande. Och lättläst. Jag avverkade den på ett dygn. En spännande historia om en stark kvinna i en mansdominerad värld. Baserad på verklighetens hemska händelser i bygden. Rysshärjningarna. Jag rysfryser lite extra när jag upplever dåtidens armod.

Har redan laddat öppna spisen med en vedtrave. Anna Ternheim högt på stereon, en rykande kopp havtornste med citronhonung från Singö och en god bok om byn framför brasan i väntan på musketörerna som kommer hit snart. Kan rehabiliteringen i Roslagen bli bättre än så en regnig dag? Lite bättre stoppning är väl det enda jag skulle kunna begära ... upplagt för fredagsmyyys.

Hej, hej skärgårn'!

Ursäkta uppehållet men jag har haft fullt upp med att leva! Men stort tack för alla lyckönskningar.

"Detta har hänt", hehe.

Flyttade hem till den ömma moderns trygga bo för en vecka sedan och kom självklart snabbt upp i bra värden.

- Det visste jag väl!, sa jag självsäkert till doktorn.

För det är en milsvid skillnad mentalt på att vara instängd på sjukhus och att vara fri i barndomshemmet endast eett par kilometer därifrån. Matlusten kom tillbaka genast, bara av möjligheten att själv kunna välja och laga min mat. Pasta al dente med citronolja, hackad tomat och riven parmesan var det första jag gjorde. Aldrig har den icke-rätten varit godare.

Dagen efter sjukhusutflytten åkte vi till det nya hemmet, som jag inte sett i färdigt skick. Lillebror tog mig i handen för att gå på husesyn och visa alla rummen; "här är så ljust och vackert med kvällssolen på balkongen", alla våra saker "som ser nya ut här", det fina badrummet; "visst blev det wow-snyggt?" och till slut "här är ditt och pappas rum, nu måste du nog vila dig lite och njuta, va?". Vi åt middag, fick hjälp att sätta upp skåp och sen fick jag äntligen vaggvisvyssa mina prinsar till sömns innan jag smög in i vårt sovrum och provsov gott ett par timmar innan återfärden till Uppsala.

Fredagens prover var så bra att jag sedan dess kunnat bo på landet, vid kusten, i total frihet. Musketörerna hämtade mig i Uppsala och sedan for vi ut. Barnen sov, men storebror vaknade på vägen ut, gnuggade sig i ögonen flera gånger, tittade ut genom fönstret och sedan åter på mig innan han sa:

- Är det verkligen du, mamma?

Sedan skrattade vi så att tårarna rann och babblade hela den mörka vägen ut till skärgården. Den kvällen somnade barnen sent, sent. Det var som att de inte riktigt trodde att det var sant:

- Är du kvar när vi vaknar imorgon?

Och det var jag. Vi myste, läste och var ute på solig promenad till Skatudden med vännerna. Barnen fick vara stora och visa Varglyan och Björngrottan (gamla militärbunkrar) för sina äldre kompisar. Och jag fick vila en stund i solen, blickandes ut över det brusande havet. Väl hemma igen somnade jag. Och sov ända till kvällen då jag vaknade av hemsk huvudvärk. (Fick senare förklaring och bassning av läkaren som tyckte att 3 km power walk var att ta i.)

Natten därpå väcktes vi av gråtande, hostande, febriga barn. Min första instinkt - att springa ner för trappan och trösta dem - hejdades av insikten att det vore det mest korkade jag kunde göra. Jag får inte bli infekterad. Livet hänger på en alltför skör tråd. Men att höra barnen snabbt lugnas av sin far var som balsam för själen.

Nästa förmiddag hjälptes musketörerna åt att bära in ved och klippa gräs innan de tvingades åka hem till stan' tills de blir friska igen. Morfar tog över som sällskap och sjukhusskjuts här ute och vi har sedan dess haft väääldigt lugna dagar med kortare promenader, havtornsplockning, svampletande, matlag och mycket läsande och så fikamys med vännen A, saknad sedan länge.

Dagens boktips:
Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda
Fantastisk liten berättelse om fyra omaka individer.
Sträckläste den på ett dygn.
Rekommenderas varmt till den som missat denna franska pärla.
"Tusen pussar" till dig, C.

Nu ska jag fly till år 1799 med hjälp av Erik Eriksson, författaren från orten som i sin triologi beskriver Grisslehamn då och nu. Återkommer i ämnet.

Tack för besöket. Välkommen åter.
(Nu har jag lina - och nej, inget koks i lasten, om än en hel hög andra droger - så jag finns här. Länge till. Om katten själv får välja.)

Hem!

Odramatisk patientbandsklippning efter dramatisk födsel. Äntligen hemma från BB Sthlm med universums finaste lillebror, 15 timmar ung.

Tog sovmorgon.
Igen.
Det gäller att passa på.
Tänkte jag.
Som hoppas på snar hemgång.

In kommer tre strålande glada doktorer, ledda av bäste B, som normalt inte rondar.

- Du mår bra, eller hur?
- Jo, jag lämnar gärna plats för bättre behövande.
- Då säger vi det.

Jag var sååå nära att hoppa upp ur sängen och pussa dom allihop. Men hejdade mig lite - patient/läkarrelationen kan bli lite ansträngd vid sådana spontana grepp. Oetiskt med sexuella trakasserier. Och jag vill ju inte bli anmäld.

Snälla systern stannade kvar och förmanade milt om alla faror som finns därute. Jag har nada immunförsvar, så jag fortsätter leva som isolerad, fast hemma. Väsentlig skillnad.

Sedan klipptes det avskydda armbandet. Bandet som för barnen betecknar bajssjukdomen. Som från början var något spännande, men som de nu vet betydelsen av. Hur mysiga permisstunder vi än har påminns de ideligen om att lyckan är kortvarig, eftersom jag måste tillbaka till sjukhuset medan de får åka hem så länge jag har patientarmbandet på.

Sist de var här vädjade båda:
- Snälla mamma, kan vi inte bara ta en sax och klippa av det där för alltid?
- Snart, sötnosar, snart., sa jag med så stark stämma jag klarade samtidigt som jag strök bort deras och mina tårar ur ögonvrårna.

Solen skiner och snart är mina skyddslingar här för att hämta hem mig.
Till solvarma klippor.
Spänstig sparris.
Och en skog full av blåbär och smultron.
Som jag längtar.

Lagen om alltings jävlighet

... tror jag inte ett ögonblick på. Jag blir vansinnigt provocerad av dem som anammar devisen att allt som kan gå dåligt gör det. Men det får mig att fundera lite på vår nuvarande situation och valen vi gör. Det är som bekant bara upp till varje individ att fixa sitt liv. Ingen lär göra det åt dig. Även om man, som i mitt fall, har en fantastisk familj, välvilliga vänner, en självuppoffrande släkt och stärkande sajberkompisar. (TACK alla.)

Men ibland händer saker som är utanför ens kontroll. Vilket är svårt att acceptera, men oj vilket tålamod det ger. Jag håller sakta på att förvandlas till en skånegås som allt rinner av liksom vatten.

Det som upprör just nu är att säljarna av vår nya lägenhet plötsligt inte ville betala den skada de åsamkat, att mäklaren agerade flat och ville ta den enklaste vägen på vår bekostnad, att föreningen var sena med att anlita entreprenör och att våra dyra hantverkare lämnat ett kaos i vårt nya hem för att gå på semester. I fem veckor. Visst, vi bor ändå vid kusten, när deras semester sammanfaller med vår, men v 33 behöver mina musketörer någonstans att bo.

Mannen och mamman har försökt hålla mig borta från situationen, genom att ta alla diskussioner med berörda parter. Jag var alltför dålig och långtidsisolerad när det var som värst.
Nu, efter mannens och fädrens veckolånga arbetsinsats inför flytten så händer nästa grej. Lagom till inflytten av möbler (kostsamt flyttfirmakalas pga packmästare och extrainkallade pianobärare) rasade det nymålade taket ner. I alla rum. Målarklantar. Dyra i drift. Och arbetsskygga.

Nu infinner sig en stilla undran från min allvetande doktor.

Vem är kapabel att sanera vårt drömhem från färg och byggdamm så att jag kan återförenas med min familj i oktober? När jag vunnit kampen. Sporerna som nu finns i luften är tydligen livsfarliga för mig att inandas. Är de farliga för mig låter jag aldrig mina fina gå över tröskeln.

Barnen är villrådiga. Och oroliga.

- Var bor vi egentligen? När ska jag sova i min säng?
- På landet, vid havet, nu i sommar. Sen blir det kanske spännande hotell i en månad eller två!, försöker vi uppmuntra med stela leenden.
- Men mamma då, måste du verkligen bo på sjukhuset hela tiden?
- Ja, mina prinsar, efter sommaren måste jag det För då börjar den stora resan. Det nya. Då inget får gå fel. Och vi kommer inte ses på många veckor, men vi klarar det, för vi pratar varje dag och ses på datorn ju., förklarar jag och blir med ens livrädd. För första gången.

Livrädd och arg. På samma gång.
Det här är fan inte rättvist.
Mina små pojkar tvingas växa upp alldeles för snabbt.
Min älskling måste oroas än en gång.
Mina nära och kära ängslas och mår dåligt.

Men samtidigt är jag så säker på att jag vinner. Även om jag mot all förmodan skulle få tillbaka den här helvetesjävlaskitsjukdomen en tredje gång så knockar jag den igen.

Och alla anhängare av självömkan och Murphys lag kan för evigt tystas.
Tyck för i helvete inte synd om mig. Men det kommer ni väl ihåg?

Permis beviljad

Solen skiner!

Efter att ha sovit som prinsessan på ärten, blivit väckt av bästisen Ks finfina J, "en jämställd manlig dok?!" (undrar dalahästen som känner alla, tom fd Gärdesvännerna) har jag blivit lovad att få åka hem. Till landet. Efter fem. Idag!

Livet leker, och nu ska det fasenimig tillbaka. Utan tumörer. Jag känner mig pigg, frisk och kry. Så det så. Kan den här envetna leukemin fatta det? Va?

Nu skrämmer vi den på flykten, en gång för alla. Tror ni det funkar med ett marathonlopp?
Kanske borde byta Grizzly mot Gärdet imorrn? (Lycka til O.) Så stark är jag idag. Det känner ni väl?

Trevlig helg, som man säger. :-)

Livet på landet

"Va, är du på landet? Det är ju fantastiskt, men vad ska jag göra nu?"

Så reagerade en god vän när hon fick veta att jag checkat ut.
Gulle dig, jag klarar mig nu men kommer behöva ditt och allas stöd framöver. Resan blir lång denna gång.

Och lugn, bara lugn. Jag ska in i matchen igen.
På måndag måste jag vara tillbaka för kur 2.
Sex dagar med cellgifter och 64 cortisontabletter om dan.
Kuren heter VABA.
Är det inte höjden av humor!

(För er som är förskonade: Vård Av Barn gör att småbarnsföräldrar VABAr frekvent, dvs är frånvarande från sina arbetsplatser. Till många medarbetares förtret. En stor fördel är att ha kidsen på utedagis som ger massor av frisk luft i skogen och minimal smittspridning. Kan inte säga det nog många gånger.)

Det är ljuvligt att vara vid havet. Sist jag var här gick musketörerna och jag en långpromenad på isen. Fikade i solen på stängda "19:de hålet", en sommaröppen barbåt vid konstnärliga minigolfbanan i inre hamnen. Vi var då lyckligt ovetande om vad våren skulle innebära av dramatiska händelser. Jag kan f ö inte förstå de sökare som ödslar tid och energi på att ständigt leta svar och spådomar om framtiden. Lev här och nu! Imorgon kan det faktiskt vara för sent.

Sitter nu i mitt flickrum i mammas hus. Styvfadern storstädar "vårt" hus, det min familj har till låns en bit härifrån. Som hemisolerad måste jag leva så rent som möjligt, får inte ha krukväxter (farliga svampar) eller snittblommor (farliga insekter och starka dofter) där jag sover och äter.
Bör helst ha eget rum, så jag intar gästvåningen en trappa upp imorgon när mina fina kommer ut. Det är ju helt okej, men när vi äntligen får ses utanför sjukhuset och leva tillsammans igen efter nästan en månad så hade det ju varit mysigt att sova ihop. Höra barnen snusa sött, klappa snarkande mumrik på kinden så att huset åter blir tyst och stilla ...

Vad mer? Jo, massor av matrestriktioner, ungefär 100 som jag besparar er. Men så mycket lättare nu än förr då det var ungefär katten musen 10 000 fåniga regler att följa till punkt och pricka. Annars fick man skamset ila tillbaka till sjukhuset utan att passera gå.

En enkel regel är i alla fall att själv är bäste dräng, dvs laga maten själv så vet du att den är hygieniskt tillredd. Efter nästan en månad på sjukhus är det underbart att planera, förbereda och kocka efter eget huvud. Jag får tyvärr inte handla, eftersom affärer är farlig mark med alltför mycket folk. Jag får över huvud taget inte vistas i stora folksamlingar, så att ta en promenad på stan kan jag glömma. Shopping på nätet är ett underskattat nöje, ja en oanad möjlighet. Caféer och restauranger är självklart osäkra zoner, så även om uteserveringar är okej får jag inte ta del av utbudet. Alla produkter måste vara nyöppnade, ja helst ska jag endast äta engångsförpackade varor. Plastost är ju så gott, eller hur? Jag gillar därför folktomma uteställen med pinnglass. Jag menar, vad kan gå fel?

Är man noga så finns det väl ungefär en miljon föreskrifter till. Den mest maniska gäller spriten. Alla ytor ska ytspritas varje dag, alla hemlighusare måste desinficera toalettstolen före och efter besök (!) och allas händer rengörs så ofta som möjligt. Något lillebror tagit fasta på:

"Sprita först, flaxa sen! Igen å igen."

Nu ska jag svälja ner artilleriet av kvällsmediciner med ett halvt glas vin. Det är kul att vara rebell och bryta regler, hehe. Skål på er!

Kunglig glans

"Kungen är korkad, men det kan han ju inte hjälpa, pojkstackarn' ..." brukade min mormor ofta säga. Ofta som inledning till en diskussion om kungahusets vara eller icke vara. Eller döpande av barn.

"Nu bestämmer vi att pojken får heta Carl Gustaf. Så var det inte mer med det.", sa hon när storebror kom till världen. Hon skrev till och med de namnen på doppresenten. Sedan tvingades hon ta upp frågan igen när lillebror såg dagens ljus. Och fortsatte med mantrat om kungen varandes en korkskalle med fina namn och en habil, intelligent fru vid sin sida. När inte det funkade kom nästa snilledrag. Att spela på känslor. "Din farfar har ju inte haft det lätt på sistone, med alzheimerfarmor och allt. Nu döper ni pojken efter honom, något annat går inte an." Så då gjorde vi det. Som tredje och fjärdenamn ... vilket nu gör att även storebror vill ha fyra förnamn och helt sonika har lagt sig till med Alfons som utfyllnad. Vilket jag älskar. Ibland utbytt mot Zlatan. Som pappan avgudar.

Vördnaden för kungahuset blev större efter mormors stroke för tio år sedan. Eller "den stora revolutionen" som hon alltid benämnde den. När hon vaknade upp pratade hon faktiskt uteslutande om gamla kungar och deras forna glansdagar. Men så härstammade hon (och därmed jag) från det spanska hovet. Någon iberisk monarks snedsteg med en hovdam blev ett släkte i Svea rike. Det blåa blodet pulserar i mina ådror.

Min rojalistiska mormor älskade därför det faktum att jag pluggade i Spanien ett knappt år. "Lär känna dina rötter, tala spåket!", sa språkbegåvade mormor som själv inte gick så många år i skolan. Jag stannade där tills det blå blodet blev sjukt och fick förgiftas för att sedan fyllas på med generösa okändas röda blodkroppar och trombocyter. Något mormor aldrig fick veta. Somliga trodde inte att hon skulle klara den oron.

Att jag sedan flyttade till den kungliga hufvudstaden och bosatte mig på Kungliga Ladugårds Gärde samt använder kungliga Djurgården som träningsställe när vi inte är "på Grissel - inte lika kungalikt, men med havet inpå knuten" gillade mormor verkligen.

Därför känns det fint att plantera mormors favoritbuske, rosenkvitten, som drivits upp och tuktats av hovträdgårdsmästaren på kunglig mark, för att sedan pryda vår gård där den kungliga farbrorn med gröna fingrar bodde. Och nu har den alltså mycket varsamt flyttats ut till "Grissel".

Kungligt värre. Men det är hon värd. Min mårrmårr.