Spelvärlden är till bredden fylld av cementerade könsroller, främst i speln men även hos utvecklare och distributörer. Och eftersom fenomenet säljer kommer detta aldrig ändras, eller?
Vi är många som hoppas att den gamla trötta synen spolas ut med sköljvattnet när den yngre generationen spelare småningom tvättar byken och får bestämma, ledd av riktigt skickliga kvinnliga idésprutor. Tills dess gäspar man, tänker precis som kreddiga reklamaren "oh, so 1990" men låter stereotyperna styra. Och knyter näven i fickan när så få orkar bry sig.
Men så läser jag, och flera med mig, en artikel i Aftonbladet Spela och hoppas på en förändring. Gör det du med!
Visar inlägg med etikett stereotyper. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett stereotyper. Visa alla inlägg
fredag 27 maj 2011
torsdag 10 februari 2011
Digital dag
Vaknar kl 05:30 av en panikpackande make, en snuvig storebror som vill men inte får går till skolan och en ledsen lillebror som inte vill gå till dagis. Tappar en färgburk i nylagt stengolv, torkar hjälpligt medan jag snyter ens näsa, lockar den andre att klä på sig, ringer och avbokar träningstid (och blir lite småsur över att debiteras), saknar men felsöker och finner uppkoppling samt irriteras alltmer av ett evigt tutande billarm. Som visar sig vara vårt.
Följer lillgamle solstrålen till förskolan, och han stärks för varje steg av sin storebror som manar på och förklarar att "du måste säga ifrån, alla ska vara med, jag pratar med dom som är dumma!". Blir en stolt hönsmamma och minns de ombytta rollerna för ett år sedan när vältalige lillebror stärkte och stöttade sin då så orolige idol. På gården uppmärksammar personalen och bryter mönstren. Och vi törs lämna en glatt sjungande lillprins som ska ut en sväng på ÖIPs skridskobana, med kompisar som säger förlåt.
Försöker sedan multitaska genom att soffjobba, varva med pilates beordrad av drillad miniPT, samt testa bolagets senaste bilspel. Förlorar stort men tar igen skadan i Kinect Dance Central. Och belönar mig och hemmasonen med en len café au lait respektive varm choklad. Inser att dagens seminarium inte nödvändigtvis behöver brinna inne och tar bussen ner på stan.
Digital Day på Berns visar sig vara en monsterhit. För såväl arrangörer och inbjudna branschkollegor som 6½-åringen (!) och mig. Tanken var att luncha, lyssna så länge som möjligt på det första föredraget och sedan smyga hem, men dagens yngste deltagare vägrar lämna stället och lyssnar totalfokuserat på den ena experten efter den andra som pratar om sociala medier, marknadsföring och framtidens reklamlandskap. Visserligen knaprandes på en ansenlig mängd av Berns hårda karameller och med NDSi:n som tillflykt när engelskan blir för svår att förstå. Men ändå. Han vill till skillnad från det stora flertalet stanna kvar även på paneldebatten, "för att ställa en fråga, dom sa ju att man fick det", men då är det dags för dagishämtning, så jag drar milt men bestämt med honom ut. Varpå han pilar in till nattklubben och frågar bartendern var drinkarna och champagnen tagit vägen. Vilket i sig är ett smärre under för vår forne Blyger.
Nu kan tålamodet ha att göra med att han serverats favoriterna sushi, vårrullar, kycklingspett och teryakilax, samt stum av beundran äntligen fått träffa den mytomspunne mannen som kan allt om Star Wars och har en lysande Yoda på sitt skrivbord.
Utanför har världen förändrats. Från ett råkallt, vindpinat och grusigt grådask till en underbart vit, tyst och ljus tillvaro. Vi promenerar hemåt, hämtar lycklig 4½-åring som intervjuats av pedagogen och stärkts i sin rätt till en bråkfri vardag. Allt prydligt utskrivet i protokollform och redovisat för mig och övriga föräldrar. Hjärtvärmande aktion till skillnad från gårdagens hjärtskärande behandling.
Tidig torsdagstorsk på begäran, mutglass för dem som snabbt byter till pyjamas och två slocknade ljus på soffbordet samt dito i soffan redan före sju. Och jag tror mig överleva även dessa tio dagar, utan kärleken men med mina fina. Funderar fortfarande vad storingen hade tänkt fråga makthavarna på Berns. Bäva månde framtidens auktoriteter ... och jag törs hoppas att hans självkänsla faktiskt stärkts något sedan de olycksaliga orosmolnens tid, orsakade av min sjukdom. Och att minstingens mod lever vidare så att han fortsätter att vägra bråka, slåss och utesluta kompisar.
Imorgon hägrar ytterligare en utmaning: press event på bästa Bladerunner-manér i HiTech-skrapan. Med en frisk fläkt av rosaklädd son mitt i det nattsvarta, och en oftast rödrosa son med bästisen på dagis. Som en symbolhandling mot våld och mobbning. Läs SvD och förfäras. Tyvärr.
Följer lillgamle solstrålen till förskolan, och han stärks för varje steg av sin storebror som manar på och förklarar att "du måste säga ifrån, alla ska vara med, jag pratar med dom som är dumma!". Blir en stolt hönsmamma och minns de ombytta rollerna för ett år sedan när vältalige lillebror stärkte och stöttade sin då så orolige idol. På gården uppmärksammar personalen och bryter mönstren. Och vi törs lämna en glatt sjungande lillprins som ska ut en sväng på ÖIPs skridskobana, med kompisar som säger förlåt.
Försöker sedan multitaska genom att soffjobba, varva med pilates beordrad av drillad miniPT, samt testa bolagets senaste bilspel. Förlorar stort men tar igen skadan i Kinect Dance Central. Och belönar mig och hemmasonen med en len café au lait respektive varm choklad. Inser att dagens seminarium inte nödvändigtvis behöver brinna inne och tar bussen ner på stan.
Digital Day på Berns visar sig vara en monsterhit. För såväl arrangörer och inbjudna branschkollegor som 6½-åringen (!) och mig. Tanken var att luncha, lyssna så länge som möjligt på det första föredraget och sedan smyga hem, men dagens yngste deltagare vägrar lämna stället och lyssnar totalfokuserat på den ena experten efter den andra som pratar om sociala medier, marknadsföring och framtidens reklamlandskap. Visserligen knaprandes på en ansenlig mängd av Berns hårda karameller och med NDSi:n som tillflykt när engelskan blir för svår att förstå. Men ändå. Han vill till skillnad från det stora flertalet stanna kvar även på paneldebatten, "för att ställa en fråga, dom sa ju att man fick det", men då är det dags för dagishämtning, så jag drar milt men bestämt med honom ut. Varpå han pilar in till nattklubben och frågar bartendern var drinkarna och champagnen tagit vägen. Vilket i sig är ett smärre under för vår forne Blyger.
Nu kan tålamodet ha att göra med att han serverats favoriterna sushi, vårrullar, kycklingspett och teryakilax, samt stum av beundran äntligen fått träffa den mytomspunne mannen som kan allt om Star Wars och har en lysande Yoda på sitt skrivbord.
Utanför har världen förändrats. Från ett råkallt, vindpinat och grusigt grådask till en underbart vit, tyst och ljus tillvaro. Vi promenerar hemåt, hämtar lycklig 4½-åring som intervjuats av pedagogen och stärkts i sin rätt till en bråkfri vardag. Allt prydligt utskrivet i protokollform och redovisat för mig och övriga föräldrar. Hjärtvärmande aktion till skillnad från gårdagens hjärtskärande behandling.
Tidig torsdagstorsk på begäran, mutglass för dem som snabbt byter till pyjamas och två slocknade ljus på soffbordet samt dito i soffan redan före sju. Och jag tror mig överleva även dessa tio dagar, utan kärleken men med mina fina. Funderar fortfarande vad storingen hade tänkt fråga makthavarna på Berns. Bäva månde framtidens auktoriteter ... och jag törs hoppas att hans självkänsla faktiskt stärkts något sedan de olycksaliga orosmolnens tid, orsakade av min sjukdom. Och att minstingens mod lever vidare så att han fortsätter att vägra bråka, slåss och utesluta kompisar.
Imorgon hägrar ytterligare en utmaning: press event på bästa Bladerunner-manér i HiTech-skrapan. Med en frisk fläkt av rosaklädd son mitt i det nattsvarta, och en oftast rödrosa son med bästisen på dagis. Som en symbolhandling mot våld och mobbning. Läs SvD och förfäras. Tyvärr.
söndag 30 januari 2011
Skillnader
Just nu görs något uppseendeväckande och riktigt bra. Önskar jag vore där, men i stället sitter jag här, visserligen efter en arbetsdag med minstingen som ypperlig medhjälpare, inte alls nerstjälpare. Därefter kaoskalas och pulkastund i blå timmen innan testborrning och kärleksfull libanesisk middag hos finflickorna på andra sidan fältet.
Skippar kampklubbingen och granskar, korrar och redigerar texter och filmer om mig och min familj, något som är en totalt bisarr egotripp. Och en balansgång. Informationen på en allmän vårdrådssida om cancer som å ena sidan ska vara generell, hjälpa drabbade och anhöriga, men just därför behöver vara personlig för att beröra utan att bli privat.
Precis som denhär bloggen där jag aldrig skriver ut namn eller publicerar porträtt därför att jag månar om mina närståendes integritet, så vill jag inte att mina barns namn ska bli sökbara för all framtid på 1177. Min sjukdom har orsakat dem tillräckligt lidande utan att de ska behöva stå till svars när deras kompisar börjar googla om något år. Tänker jag. Och inser att jag varken kan eller vill överbeskydda dem, fjärma från verkligheten. Men heller inte hänga ut dem till allmän beskådan och häckling.
Så kärleken och jag ändrar, stryker och skriver om redaktörernas gripande texter för att vara sanna samtidigt som vi skyddar källan. Känner oss en smula tvehågsna och kanske lite paranoida, men hittar förhoppningsvis en gyllene medelväg. Den som lever efter 1 februari får se. Moahahaha.
Åter till manifestationen: Alla kvinnor som kommer till Studio Totals fest får ett kuvert med de 2500 kronor som motsvarar löneskillnaden mellan män och kvinnor. Några väninnor är där och statusuppdaterar ständigt om en magisk kväll.
Detta sker medan jag lugnande pussar prinsarna i nacken, de där oskyldiga solstrålarna som råkat ha fötts till det samhälleligt starkare könet, än så länge. Även om föregångsförskolor som Egalia (på Söder, var annars?) försöker ändra på det.
De sängvarma djupsovarna pratar just nu osammanhängande i sömnen. Med varandra! Långa haranger av för mig fullständigt obegripliga frågor och svar.
Jag har dem till låns, men de fullständigt äger mig.
Skippar kampklubbingen och granskar, korrar och redigerar texter och filmer om mig och min familj, något som är en totalt bisarr egotripp. Och en balansgång. Informationen på en allmän vårdrådssida om cancer som å ena sidan ska vara generell, hjälpa drabbade och anhöriga, men just därför behöver vara personlig för att beröra utan att bli privat.
Precis som denhär bloggen där jag aldrig skriver ut namn eller publicerar porträtt därför att jag månar om mina närståendes integritet, så vill jag inte att mina barns namn ska bli sökbara för all framtid på 1177. Min sjukdom har orsakat dem tillräckligt lidande utan att de ska behöva stå till svars när deras kompisar börjar googla om något år. Tänker jag. Och inser att jag varken kan eller vill överbeskydda dem, fjärma från verkligheten. Men heller inte hänga ut dem till allmän beskådan och häckling.
Så kärleken och jag ändrar, stryker och skriver om redaktörernas gripande texter för att vara sanna samtidigt som vi skyddar källan. Känner oss en smula tvehågsna och kanske lite paranoida, men hittar förhoppningsvis en gyllene medelväg. Den som lever efter 1 februari får se. Moahahaha.
Åter till manifestationen: Alla kvinnor som kommer till Studio Totals fest får ett kuvert med de 2500 kronor som motsvarar löneskillnaden mellan män och kvinnor. Några väninnor är där och statusuppdaterar ständigt om en magisk kväll.
Detta sker medan jag lugnande pussar prinsarna i nacken, de där oskyldiga solstrålarna som råkat ha fötts till det samhälleligt starkare könet, än så länge. Även om föregångsförskolor som Egalia (på Söder, var annars?) försöker ändra på det.
De sängvarma djupsovarna pratar just nu osammanhängande i sömnen. Med varandra! Långa haranger av för mig fullständigt obegripliga frågor och svar.
Jag har dem till låns, men de fullständigt äger mig.
fredag 17 september 2010
Kontraster
Ögonblicksbild av fredagsmys i casa E:
Lillebror somnar på golvkudde, "för det är skönast här", medan storebror däckar i soffan. Och vi skålar i torr champagne för en riktigt bra arbetsvecka som gick. En flaska som kärleken öppnade efter magknipsäcklig varmakoppensoppan (som ger flash backs till förra årets enda alterntiv till sjukhusmaten) och världsmästargod Levain med Gruyere, oliver och havtornsmarmelad. Kontraster.
På storskärmen debatterar de som så väldigt gärna vill bli valda. Floskler, sanningar och rena lögner viner i hetluften. Dock utan alltför stora kontraster. Men ser de inte lite loja ut? Efter en tuff valrörelse måste de vara lika trötta på varandra som vi väljare börjar bli. Även om indoktrineringen går långt ner i åldrarna.
- A, B, C, D, E, F, P., sjunger barnen.
- Nej G ska det vara., rättar jag.
- Nähä, det står ju så på himmelsbilderna!, hävdar storebror.
Detta efter sönernas bubblande bad i splirrans nytt designerkar med nostalgisk doft från mina Body Shop-kulor från 80-talet. Den som spar hon har var länge min devis ... så nu levereras de gamla källarförrådsrelikerna från barndomshemmet till dörren en låda i taget. Till killarnas stora förtjusning. Pastellfärgade och plastiga glasögon, Swatchklockor och öronclips, samt scarfs, torgvantar i spets och strassaccessoarer i en salig blandning provas nu av rosaröda småkillar. Som tyvärr frågar oss:
- Varför säger kompisarna att killar inte får gilla tjejfärger?
Vilket inte är så konstigt när lekarna på såväl dagis som skola är uppdelade, könscementerade och ack så stereotypa. Redan.
Flickorna fyller i Hello Kitty-bilder medan pojkarna färglägger Star Wars-kopior, utskrivna av pedagogerna, "eftersom barnen vill ha det så". Eller så syr tjejerna tyst medan killarna bygger med Lego eller leker tjuv och polis under glada tjut men med en del hårda slag som tuffa inslag. Kontraster.
Blir därför varm i hjärtat de dagar sönerna leker könsneutrala lekar vid hämtning med lika många tjej- som killkompisar. Då rör det sig uteslutande om att leka affär, spela spel eller lägga pärlplattor. Vilket verkligen är helt okej, men måste det se ut så där? Eller är det bara här?
Vill ändra på det, vända på steken med rårosa sidan upp. Men är samtidigt ambivalent grön för miljön och liberalt humanitärblå. Så jag sprider mina röster i de tre valen. Och kryssar de människor jag känner och litar på. Hur ska det gå?
Lillebror somnar på golvkudde, "för det är skönast här", medan storebror däckar i soffan. Och vi skålar i torr champagne för en riktigt bra arbetsvecka som gick. En flaska som kärleken öppnade efter magknipsäcklig varmakoppensoppan (som ger flash backs till förra årets enda alterntiv till sjukhusmaten) och världsmästargod Levain med Gruyere, oliver och havtornsmarmelad. Kontraster.
På storskärmen debatterar de som så väldigt gärna vill bli valda. Floskler, sanningar och rena lögner viner i hetluften. Dock utan alltför stora kontraster. Men ser de inte lite loja ut? Efter en tuff valrörelse måste de vara lika trötta på varandra som vi väljare börjar bli. Även om indoktrineringen går långt ner i åldrarna.
- A, B, C, D, E, F, P., sjunger barnen.
- Nej G ska det vara., rättar jag.
- Nähä, det står ju så på himmelsbilderna!, hävdar storebror.
Detta efter sönernas bubblande bad i splirrans nytt designerkar med nostalgisk doft från mina Body Shop-kulor från 80-talet. Den som spar hon har var länge min devis ... så nu levereras de gamla källarförrådsrelikerna från barndomshemmet till dörren en låda i taget. Till killarnas stora förtjusning. Pastellfärgade och plastiga glasögon, Swatchklockor och öronclips, samt scarfs, torgvantar i spets och strassaccessoarer i en salig blandning provas nu av rosaröda småkillar. Som tyvärr frågar oss:
- Varför säger kompisarna att killar inte får gilla tjejfärger?
Vilket inte är så konstigt när lekarna på såväl dagis som skola är uppdelade, könscementerade och ack så stereotypa. Redan.
Flickorna fyller i Hello Kitty-bilder medan pojkarna färglägger Star Wars-kopior, utskrivna av pedagogerna, "eftersom barnen vill ha det så". Eller så syr tjejerna tyst medan killarna bygger med Lego eller leker tjuv och polis under glada tjut men med en del hårda slag som tuffa inslag. Kontraster.
Blir därför varm i hjärtat de dagar sönerna leker könsneutrala lekar vid hämtning med lika många tjej- som killkompisar. Då rör det sig uteslutande om att leka affär, spela spel eller lägga pärlplattor. Vilket verkligen är helt okej, men måste det se ut så där? Eller är det bara här?
Vill ändra på det, vända på steken med rårosa sidan upp. Men är samtidigt ambivalent grön för miljön och liberalt humanitärblå. Så jag sprider mina röster i de tre valen. Och kryssar de människor jag känner och litar på. Hur ska det gå?
söndag 7 mars 2010
After ice
Lammkorv på värmländsk ved.
Männen grillade, kvinnorna lindade, barnen dreglade.
Det är gott att cementera könsroller en söndag förmiddag!
söndag 7 februari 2010
Barnarbete
Storebror och jag mötte just vår nya ganne i hissen. Efter en tur till lilla affärn' där sonen igår nekades en prinsesstidning med Disneys eländiga samlarkort och en rosaglittrande låtsaskamera efter riddarutflykten. Eftersom jag hävdade att han "måste lära sig att spara ihop egna pengar till sånt' könscementerande tjafs" (det sista mumlade jag tyst).
- Är det du som spelar så vackert?, undrade damen.
- Ja, min bror och jag har konsääär och samlar in pengar. Titta vilken fin prinsesstidning jag har köpt! Nästa gång får du komma., sa storebror chevalereskt (och ovanligt morskt).
- Ni måste säga ifrån om vi stör, lova det., sa jag oroligt.
- Nej, ni stör inte alls. Men är det verkligen barnen som spelar så fint? Vilken musikskola går de i?, frågade damen.
- Alltså, de är 3½ och 5 år, så de leker bara., förklarade jag.
- Det här bör ni ta på allvar. Ordna med en duktig pianolärare genast!, uppmanade grannen ivrigt.
- Ja, gör det mamma. Man måste börja i tid om man ska bli nåt'. Å tänk va' många tidningar jag kan köpa sen'. Såna där som du tycker är larviga å så säger du att leksaker ska man kunna använda, de ska inte vara på låtsas för då tröttnar jag på fem minuter men det gör jag inte alls det, så det så.
Och där fick jag så jag teg.
Brädad av granntant och son.
lördag 20 juni 2009
Kompromisshandling
Att göra matinköp är en konst. Helt klart en liten vetenskap i sig. Speciellt om man i en relation har olika syn på hur, var och varför man egentligen handlar. Välplanerad storhandling vs spontana småinköp. Stormarknad i stadens utkant vs kvarterets närbutik. Eller slapparvarianten näthandel med hemkörning. Är det här något könstypiskt? Enligt min förvisso helt ovetenskapliga men ändå empiriska studie föredrar män att storhandla medan kvinnor gärna småshoppar. Men sen finns det ju underbara undantag som bekräftar regeln. Hur gör ni?
Jag gillar den personliga servicen och närheten till dyr-ICA eller lyx-Sabis i Fältöversten, där jag småhandlar varje dag, medan maken hellre storhandlar mera sällan på PrisXtra Storängsbotten och samtidigt tar en sväng förbi storförpackningarnas mästare Martin Ohlsson. Själv blir jag kraftigt allergisk av stormarknader, så jag sätter inte min fot där, portad främst av min man.
"Du beter dig värre än skrikungarna där borta!" sa han sist och nickade mot några sockertoppsgalningar som fått sina föräldrar att fullständigt ge upp för allt tjat.
På väg till landet får mannen härja fritt i stormarknadernas Mecca, Norrtälje. Han blir helt till sig och har svårt att välja mellan Flygfyren, Willys, Coop Forum, Lidl ... och säkert några till. Han svänger dock oftast in på flygarstället där det vimlar av folk. Jag får ju inte gå in i dylika affärer nu när jag är infektionskänslig, så barnen och jag sitter kvar i bilen och tjuvkikar på alla bråkande, vrålande familjer på parkeringsplatsen. När mannen kommer ut är han lycklig och tungt lastad.
"De hade extrapris på nästan allt. Köp fem betala för fyra!", yrar han med dollartecken blinkande i ögonen. "Och så är de ju billigast i Roslagen, glöm inte det." (Säger dom, ja.)
Sedan får jag sitta på toarullarna med haloumiostar och kaviartuber i knät. Barnen i baksätet får ta hand om mjukare varor som bröd, bullar och "en handduk på köpet" (obs, ful och omatchande med resten av hushållets frottébestånd), ifall vi skulle behöva tvärnita. Det tar nästan en timme att åka mellan Norrtan och Grizzly om trafiken är tät. Det är obehagligt på flera sätt med bilen full av varor som borde vara nedkylda.
När vi väl är på plats vid kusten får jag småhandla och snacka strunt, alltså höra allt byskvaller, på den lokala megadyra ICA.
"Bygden behöver butiken!" skanderar jag, "vi måste värna varandra!".
Men när jag kommer hem till huset blir jag sur över att datumet gått ut på en större del av varorna och att en halv kasse kostat 400 kronor. Sen åker jag till fantastiska ICA Supermarket i Elmsta. Halvdyrt och heldelikat.
Att handla är som att vara gift - det gäller att ideligen kompromissa.
"Du beter dig värre än skrikungarna där borta!" sa han sist och nickade mot några sockertoppsgalningar som fått sina föräldrar att fullständigt ge upp för allt tjat.
På väg till landet får mannen härja fritt i stormarknadernas Mecca, Norrtälje. Han blir helt till sig och har svårt att välja mellan Flygfyren, Willys, Coop Forum, Lidl ... och säkert några till. Han svänger dock oftast in på flygarstället där det vimlar av folk. Jag får ju inte gå in i dylika affärer nu när jag är infektionskänslig, så barnen och jag sitter kvar i bilen och tjuvkikar på alla bråkande, vrålande familjer på parkeringsplatsen. När mannen kommer ut är han lycklig och tungt lastad.
"De hade extrapris på nästan allt. Köp fem betala för fyra!", yrar han med dollartecken blinkande i ögonen. "Och så är de ju billigast i Roslagen, glöm inte det." (Säger dom, ja.)
Sedan får jag sitta på toarullarna med haloumiostar och kaviartuber i knät. Barnen i baksätet får ta hand om mjukare varor som bröd, bullar och "en handduk på köpet" (obs, ful och omatchande med resten av hushållets frottébestånd), ifall vi skulle behöva tvärnita. Det tar nästan en timme att åka mellan Norrtan och Grizzly om trafiken är tät. Det är obehagligt på flera sätt med bilen full av varor som borde vara nedkylda.
När vi väl är på plats vid kusten får jag småhandla och snacka strunt, alltså höra allt byskvaller, på den lokala megadyra ICA.
"Bygden behöver butiken!" skanderar jag, "vi måste värna varandra!".
Men när jag kommer hem till huset blir jag sur över att datumet gått ut på en större del av varorna och att en halv kasse kostat 400 kronor. Sen åker jag till fantastiska ICA Supermarket i Elmsta. Halvdyrt och heldelikat.
Att handla är som att vara gift - det gäller att ideligen kompromissa.
tisdag 9 juni 2009
PMS
Konstiga saker händer med kroppen och knoppen.
En grov underdrift.
Mitt kontrollbehov har åter smugit sig på, stärkt av att jag var problemlösare förra veckan i jakten på spolare. Vardagslivet med mina musketörer gjorde väl också att familjens planerare återgick till jobbet. Men igår kväll fick min mjuke man nog. Och tog sig ton. Per telefon.
"Du hjälper faktiskt inte till när du ställer krav på hur flytt, städ, badrumsrenovering och målning ska gå till. Låt hantverkarna, städarna och packmästaren sköta sina jobb. Och låt mig hålla i det här. Du kommer ju ändå inte att vara här då."
Aj, vilken öm tå. Och oj, vilka stora ord. Inte vara här? Jag lämnar inte mina fina, "aldrig-never-ne jamais" som gamlamårrmårr sa. Men visst, jag är troligen tillfälligt borta just när flyttlasset går.
Vaknade inatt och var sjöblöt. Hade svettats igenom alla lakan, ja till och med istoppstäcket var genomsurt. Duschade och upptäckte att den fertila kroppen tydligen beslutat sig för at funka ett tag till. Trevligt på sitt sätt, men inte så välkommet när jag redan får påfyllning av blod från den hårt prövade Blodcentralen. Verkar ju otacksamt och slösaktigt att göra sig av med blodet på en gång.
Hyfs och bättring! Så doktorn har ordinerat stoppakvinnlighetentabletter. Innebär det att jag kan kräva högre lön, bättre pensionsavtal och ett självklart förtroende? I'm in! Halva befolkningens största handikapp har funnit ett botemedel. Feminist javisst. På lika villkor. Vi får väl se ...
Stridslysten är jag redan. Upp på barrikaderna. Orden skalla jämlikhet för alla.
Men det är ju å andra sidan inget nytt.
En grov underdrift.
Mitt kontrollbehov har åter smugit sig på, stärkt av att jag var problemlösare förra veckan i jakten på spolare. Vardagslivet med mina musketörer gjorde väl också att familjens planerare återgick till jobbet. Men igår kväll fick min mjuke man nog. Och tog sig ton. Per telefon.
"Du hjälper faktiskt inte till när du ställer krav på hur flytt, städ, badrumsrenovering och målning ska gå till. Låt hantverkarna, städarna och packmästaren sköta sina jobb. Och låt mig hålla i det här. Du kommer ju ändå inte att vara här då."
Aj, vilken öm tå. Och oj, vilka stora ord. Inte vara här? Jag lämnar inte mina fina, "aldrig-never-ne jamais" som gamlamårrmårr sa. Men visst, jag är troligen tillfälligt borta just när flyttlasset går.
Vaknade inatt och var sjöblöt. Hade svettats igenom alla lakan, ja till och med istoppstäcket var genomsurt. Duschade och upptäckte att den fertila kroppen tydligen beslutat sig för at funka ett tag till. Trevligt på sitt sätt, men inte så välkommet när jag redan får påfyllning av blod från den hårt prövade Blodcentralen. Verkar ju otacksamt och slösaktigt att göra sig av med blodet på en gång.
Hyfs och bättring! Så doktorn har ordinerat stoppakvinnlighetentabletter. Innebär det att jag kan kräva högre lön, bättre pensionsavtal och ett självklart förtroende? I'm in! Halva befolkningens största handikapp har funnit ett botemedel. Feminist javisst. På lika villkor. Vi får väl se ...
Stridslysten är jag redan. Upp på barrikaderna. Orden skalla jämlikhet för alla.
Men det är ju å andra sidan inget nytt.
fredag 20 mars 2009
Räddare i nöden
Det är tuffa tider.
Trots det, eller kanske just därför skickades personalen på HLR- och ABC-kurser under veckan. Intressant att notera är att företagets samtliga kvinnor (4) tog sig tid, medan alla män utom kursbeställaren, dök upp.
Nu kan vi rädda livet på varandra när domedagen är nära. Nästa vecka kommer liemannen eller frälsaren. Den som lever får se.
Vårt soundtrack är Stayin alive, vilket känns passande.
Rätt BPM för hjärtmassage och skön fredagskänsla.
Nu kör vi våra groovy moves! Here comes John(y) ...
Trots det, eller kanske just därför skickades personalen på HLR- och ABC-kurser under veckan. Intressant att notera är att företagets samtliga kvinnor (4) tog sig tid, medan alla män utom kursbeställaren, dök upp.
Nu kan vi rädda livet på varandra när domedagen är nära. Nästa vecka kommer liemannen eller frälsaren. Den som lever får se.
Vårt soundtrack är Stayin alive, vilket känns passande.
Rätt BPM för hjärtmassage och skön fredagskänsla.
Nu kör vi våra groovy moves! Here comes John(y) ...
fredag 21 november 2008
Best Friends Forever
Tjejmiddag med grizzlyhonorna en bitande kall torsdag. På fina italienaren Lo Scudetto, som genom ett mirakel flyttat från Söder till Öster (malm).
Enkelt, avslappnat och lyckat. Sköna skratt och nära till gråt. Mest prat om män, barn, jobb, sex och bajs. Låter kanske som en stereotyp syjunta. Men vi skämmes inte det minsta. Det är skönt med goda vänner som alltid funnits där. Så länge jag (som är yngst) funnits i alla fall. Då spelar det ingen roll om vi inte ses varje ... eeh ... år.
Enkelt, avslappnat och lyckat. Sköna skratt och nära till gråt. Mest prat om män, barn, jobb, sex och bajs. Låter kanske som en stereotyp syjunta. Men vi skämmes inte det minsta. Det är skönt med goda vänner som alltid funnits där. Så länge jag (som är yngst) funnits i alla fall. Då spelar det ingen roll om vi inte ses varje ... eeh ... år.
onsdag 19 november 2008
Kvinnlig kompetens
Kvällar som denna är det tur att vara kvinna. Med simultankapacitet.
En färdighet som utnyttjas till att uppkrupen i favorithörnan i soffan kvällsjobba på pianolackade grymdatorn samtidigt som jag slötittar jag på Grey's Anatomy. Min enda dumburkslast.
Efter Uppdrag granskning. Som kommer före. Fast i fantastiska public service då. Ikväll om ovärdigt miljonprogramsboende i segregerade Malmö. Barn som lever i mögel med kackerlackor krypande över ansiktet. Fy fan. Då är det lätt att sitta och uppröras på nedre Öfre. Innan man zappar viare till glättiga femman och det sexiga sjukhuset.
Efter regn kommer sol. Men idag snöade det. Blir det en vit jul? Då borde vi kanske stanna hemma?
En färdighet som utnyttjas till att uppkrupen i favorithörnan i soffan kvällsjobba på pianolackade grymdatorn samtidigt som jag slötittar jag på Grey's Anatomy. Min enda dumburkslast.
Efter Uppdrag granskning. Som kommer före. Fast i fantastiska public service då. Ikväll om ovärdigt miljonprogramsboende i segregerade Malmö. Barn som lever i mögel med kackerlackor krypande över ansiktet. Fy fan. Då är det lätt att sitta och uppröras på nedre Öfre. Innan man zappar viare till glättiga femman och det sexiga sjukhuset.
Efter regn kommer sol. Men idag snöade det. Blir det en vit jul? Då borde vi kanske stanna hemma?
fredag 12 september 2008
Cojones
Spanska sjöborrar (vars taggar ironiskt nog återfinns i morfars fot) Dagen igår var testosteronstinn. Minst sagt. Och en upplevelse utöver det vanliga.
Gladstressade, hyperkoleriska killar på kontoret innan the real deal. Mötet med fartberusade journalister på STCC-pressvisning. Helt speedade i fantastiska simulatorer, i race mot våra starkast lysande stjärnor. Unga proffs i tajta rally- (nej jag menar racing-!) overaller mötte ärrade murvlar som blev barn på nytt. Totalt 40 pers varav min side kick och jag var de enda på Ball Breaker som saknade cojones.
Därefter promenad i solen, middag med stans' snyggaste sjönsjungande snäcka på Elverket. Boef Bourgignon och Girlietalk. Manligt och kvinnligt. Sedan teater. The Dad på Maxim. Endast män var inbjudna men vi fick komma gratis. Eftersom vi var de enda utan cojones?
fredag 27 juni 2008
Tur eller skicklighet?
-Vilken tur du har! Eller är det skickligt fångat?,
sa barndomsvännen drömmande när maken nattade övertrött lillskrikis samt dvalande storebror.
Tur? Skicklighet?
Nä, en fullständig självklarhet.
sa barndomsvännen drömmande när maken nattade övertrött lillskrikis samt dvalande storebror.
Tur? Skicklighet?
Nä, en fullständig självklarhet.
onsdag 18 juni 2008
Homofobernas högborg
Förfärad tjuvlyssning på ett vanligt (?), svenskt kontor:
- Det är synd om alla bögar och flator. Dom kan ju inte hjälpa att dom saknar en kromosom, eller har genfel, eller vad heter det?, säger en kvinna i 40-årsåldern.
- Nej, men dom vill ju bara ha uppmärksamhet fattar du väl!, säger en man i ungefär samma ålder.
- Ni måste skoja! Vet ni ens vad ni pratar om? Menar du att det är ett fritt val varje människa gör?, halvskriker en kvinna i 30-årsåldern.
- Ja, det måste du förstå att är man ful och fet så måste man skaffa sig uppmärksamhet på andra sätt., svarar mannen.
- Menar ni det ni säger så går jag hem nu. Här kan man fan inte vara kvar!, utbrister den yngre kvinnan. Och marscherar ut ur kontorslandskapet.
Heja dig, tänker jag. Och smyger ut. Vill plötsligt inte anlita den där firman. Måste ha luft!
En helt vanlig dag på jobbet ... för några stackare. År 2008, faktiskt. Inte 1208, tyvärr.
- Det är synd om alla bögar och flator. Dom kan ju inte hjälpa att dom saknar en kromosom, eller har genfel, eller vad heter det?, säger en kvinna i 40-årsåldern.
- Nej, men dom vill ju bara ha uppmärksamhet fattar du väl!, säger en man i ungefär samma ålder.
- Ni måste skoja! Vet ni ens vad ni pratar om? Menar du att det är ett fritt val varje människa gör?, halvskriker en kvinna i 30-årsåldern.
- Ja, det måste du förstå att är man ful och fet så måste man skaffa sig uppmärksamhet på andra sätt., svarar mannen.
- Menar ni det ni säger så går jag hem nu. Här kan man fan inte vara kvar!, utbrister den yngre kvinnan. Och marscherar ut ur kontorslandskapet.
Heja dig, tänker jag. Och smyger ut. Vill plötsligt inte anlita den där firman. Måste ha luft!
En helt vanlig dag på jobbet ... för några stackare. År 2008, faktiskt. Inte 1208, tyvärr.
tisdag 17 juni 2008
Sex and the city
Missade galapremiären igår. Ångrar mig så här i efterhand. "Det är alltid kul att klä upp sig för röda mattan, se en glad film och komma hem med en goodiebag", sa kollegan. Har själv inte varit på bio sen veckan innan storebror föddes. Det är snart fyra år sen. Thank God för fildelning.
Men eftersom makens sommaraktivitet var inbokad i familjeschemat långt innan jag fick en sen inbjudan - tillhör inte direkt A-kändislistan - så blev det mysmåndag med mumrikarna. Tiderna förändras.
"Attans rackarns, Carola tackade nej. Var väl för okristligt filmval för henne. Andrahandsvalet Idol-My är det ingen som sett sen 2004, så okejdå, vi frågar det här blåbäret i stället."
Och det lär de ju inte göra igen. Jag orkade inte ens försöka få barnvakt en måndagkväll. Så trött är jag efter motvallskonsnultardag ute hos kund.
Det är kul att filmen om de fyra 40-taggarna i New York får män att se rött. Eller är de gröna av avund? Hans Wiklund är argast av alla. "Fansen är värda halva lönen!". Ett resonemang jag inte förstår. Men så föreslår han också Hulken i stället. Mandom, mod och morske män är tydligen inte alls könscementarande.
Nån' annan som var där? Eller vill se?
Men eftersom makens sommaraktivitet var inbokad i familjeschemat långt innan jag fick en sen inbjudan - tillhör inte direkt A-kändislistan - så blev det mysmåndag med mumrikarna. Tiderna förändras.
"Attans rackarns, Carola tackade nej. Var väl för okristligt filmval för henne. Andrahandsvalet Idol-My är det ingen som sett sen 2004, så okejdå, vi frågar det här blåbäret i stället."
Och det lär de ju inte göra igen. Jag orkade inte ens försöka få barnvakt en måndagkväll. Så trött är jag efter motvallskonsnultardag ute hos kund.
Det är kul att filmen om de fyra 40-taggarna i New York får män att se rött. Eller är de gröna av avund? Hans Wiklund är argast av alla. "Fansen är värda halva lönen!". Ett resonemang jag inte förstår. Men så föreslår han också Hulken i stället. Mandom, mod och morske män är tydligen inte alls könscementarande.
Nån' annan som var där? Eller vill se?
onsdag 28 maj 2008
Cementerade könsroller
På dagis finns det 38 barn. Alla med minst två föräldrar var. Av dessa har ingen ännu tagit initiativ till att ombesörja det traditionella, och kanske lite lätt löjeväckande, men som jag tror uppskattade presentinköpet till personalen. Vi hade tänkt att någon annan kanske kunde göra det till denna terminsavslutning, som sker imorgon. Så vi tar givetvis tag i det. Igen. För femte gången i rad. Man skapar sig så lätt en vana.
På kontoret gör den näst högst utbildade (tjejen) städerskans jobb, samtidigt som hon ständigt upprepar sitt mantra: "Jag är inte nån' jävla morsa". Och då blir hon givetvis det. Man skapar sig så lätt en roll.
Hemma bakar storebor och jag en fransk chokladtårta till morgondagens gårdsfest, samtidigt som pappan och lillebror hämtar postpaket med ytterligare en väsentlig datapryl. När huvudsäkringen sedan går, för att vi har igång alla köksmaskiner och datorer/mediecenter/hifisystem samtidigt, är det givetvis pappan som raskt klättrar upp på en stege med ficklampan i högsta hugg för att byta den. Man skapar sig så lätt en arbetsfördelning.
Människan är lat av naturen. Det lättare att göra som man alltid gjort än att tänka nytt och göra rätt (?). Inget konstigt i det. Men jag blir lite oroad när storebrors bästa (tjej)kompis, 3½årig dotter till min sedan fjortistiden uttalade feministvän, förfärat stirrar på hans rödmålade tånaglar och grönglittrande fingernaglar och utropar:
- Pojkar kan inte ha nagellack!!!
På kontoret gör den näst högst utbildade (tjejen) städerskans jobb, samtidigt som hon ständigt upprepar sitt mantra: "Jag är inte nån' jävla morsa". Och då blir hon givetvis det. Man skapar sig så lätt en roll.
Hemma bakar storebor och jag en fransk chokladtårta till morgondagens gårdsfest, samtidigt som pappan och lillebror hämtar postpaket med ytterligare en väsentlig datapryl. När huvudsäkringen sedan går, för att vi har igång alla köksmaskiner och datorer/mediecenter/hifisystem samtidigt, är det givetvis pappan som raskt klättrar upp på en stege med ficklampan i högsta hugg för att byta den. Man skapar sig så lätt en arbetsfördelning.
Människan är lat av naturen. Det lättare att göra som man alltid gjort än att tänka nytt och göra rätt (?). Inget konstigt i det. Men jag blir lite oroad när storebrors bästa (tjej)kompis, 3½årig dotter till min sedan fjortistiden uttalade feministvän, förfärat stirrar på hans rödmålade tånaglar och grönglittrande fingernaglar och utropar:
- Pojkar kan inte ha nagellack!!!
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
