Gröngöling

"Christian Walz: Tack själv Josefin!"
3 hours ago

Kom hem från rock n' roll-repet och såg den här kommentaren. Jag erkänner villigt att jag är en gnutta star struck och varm i hjärtat nu.

Som om det inte räckte med coolaste Linda Skugges inbjudan till rave. Precis som back in da day.

Detta bevisar att jag är tonåring igen. Hela jag. Och inte bara den donerande livlinan. Märgen från den anonyma 22-åriga tyskan rockar fett, är stenhård och gör det möjligt att dansa till soluppgången.

En begynnande medelålderskris kan också misstänkas. Ett alternativ som möjligen besannas av min infantila klädstil, billigt fyndad på diverse barnavdelningar. Även om den tesen motsägs av att jag blev kallad "en alltid lika välklädd och matchad tant grön" idag. (I gladgröna tights, sköngrön klänning inspirerad av lilla My, illgrön kavaj och gröna skor med vita blommor. Samt grön blingblingklocka som var solstrålens julklapp och grönglittriga pilar i öronen som jag fick av Esset för att bli den punkigaste skalliga bruden i isoleringen.)

Heja Bajen.

Storebror och Stålhenrik

möttes idag, på Hellsingsk körkonsert i Oscarskyrkan.

Henrik som konferencier och min tekniktokige T som fotograf med kikarsiktet inställt på kompisen E. Som sjunger i kören T vill gå med i.

Pressfotografen tog sitt uppdrag på fullaste allvar och knäppte en serie på 102 bilder, en stilstudie endast av E, som i sin tur tappade fokus på sången. Men vilken show det blev, då kören på den kanten upptäckte sin nye beundrare med illrödlysande Iphone i handen.

Ingenting fick dock komma i vägen för ambitionen. Jobbigt då med skymmande publik, notställ, körledare och just det, konferencier. Som så sent som i julas var den stora idolen. Vilken nu skojade friskt med denne gravallvarlige paparazzi, som dock viftade bort det glada, kända ansiktet som ju hindrade honom att fånga vännen. Lönlöst.

När storebror var så nära att han nästintill tog plats i kören, mitt under Herr Gurka, tyckte lillebror att det fick vara nog, tassade fram och teaterviskade åt brorsan att:

- Nu räcker det. Gå tillbaka till mamma!

Först då inser vår plikttrogne arbetsmyra att hela den fullsatta kyrkan, inklusive Stålhenrik har fokus på honom, som koncentrerar sig på uppdraget att fota E. Snabbare än en oljad blixt är han tillbaka hos mig, men kommer på att Stålhenrik nog blev ledsen när han inte fick tillbörlig uppmärksamhet tidigare och pilar åter fram under blomsterutdelningen för att föreviga kändisen. Denna gång på behörigt avstånd. Med blossande kinder.

Bildserien är makalös. Och historian blir rolig att berätta för barnbarnen när han själv är pensionerad yrkesfotograf. Tänker jag. Som redan letar oöm födelsedagskamera till femåthalvtåringen. Och gläds åt att förmågan att fokusera går i arv.

Alla känner apan

Dagens "sanning":

- Mamma och jag ska gå hem och plocka bland alla hennes diamanter sen. Jag får leka med dom hur mycket jag vill för hon har så många.

På dagens dagisutflykt, som ALLA 36 barnens föräldrar tagit ledigt för. Vilket aldrig hänt tidigare. Men så har vi sällan skådat en så vacker dag efter millenniets längsta vargavinter.

Hur som helst så känner jag långtifrån alla vuxna. Men många av dem vet nu vem jag är, det rika trollet med mikrofonkrull som inte var med på förra årets utflykt eftersom hon då - stackars arma sate - låg isolerad på sjukhus och pumpades full med cellgifter. - Men så synd är det alltså inte om henne. Hrmpf. - Kan de tänkas tänka.

Att sonen babblade om briljanter egentligen rör billigt blingbling som letats fram ur gömmorna för att fungera som rekvisita medan brudarna sjunger om diamanter förblev tyvärr en väl förborgad hemlighet. Inser jag nu. I eftertankens kranka blekhet.

Medan jag repar text:
Men grow cold while girls grow old
but we all loose our charms in the end
(...)
Diamonds are a girl's best friend

F ö såg vi både Per Gessle och Peter Dalle på promenad idag. Dock inte tillsammans. Men lika illa klädda. På väldigt olika vis. Den förste har nog råd att låta frugan bada i ädelstenar. Som barnen kan skryta om. Sanningsenligt.

Strålande stjärna

Dagens boktips: Sa du gula höns?
Som Snäckans stjärnmamma skickade när jag mådde som sämst, isolerad på sjukhuset mitt i sommaren, kämpandes som ett litet djur mot spyorna och sjukan. Såg ljuset, skrattade och vägrade ge upp.

Morgonglada barn.
Skönsjungande man.
Kropp på topp.

Bittida Djurgårdsvarv med vännen L i strålande sol.
Hälsomacka på yttepyttefik med två (2) bord.
(Perfekt. Ingen infektionsrisk.)

Ärenden.
Vila.

Och möte med Sveriges enda stjärna.
Tillika saknad före detta granne.
Som bryr sig, värnar om de små.
Och alltid tar sig tid.

En sån' ska jag också bli.
När jag blir stor.

Fem myror och en låtsasfarfar

I saknaden efter världens bästa farfar finner jag en imaginär låtsasfarfar. På kvällstidningslöpet, av alla ställen. Samt promenerades här i krokarna titt som tätt. Som åldersmässigt kunde varit ytterligare en låtsaspappa, men strunt samma.

En av skaparna av världens bästa barnprogram är en skarpsynt och pillermarisk liten farbror. Som inte blundar för sanningen. Tror jag. Och som snart spelar en homosexuell transvestit som agerar Hitler. Låter spännande.

Och nu har han fått medalj av knugen himself. Det fick min farfar med, men han pratade aldrig om det offentligt. Tyckte liksom inte att det var något speciellt med det.

Magnus Härenstam själv har en något kluven inställning till utmärkelsen som han fick ta emot i går.- Det är förfärligt roligt. Men lite grann är det också ett tack för lång och trogen tjänst, det finns en slags doft av förmultnelse över det hela: Nu är det lika bra att du tar till höger här, för där ligger ett ålderdomshem där du kan syssla med akvarellmålning.

Briljant!

För övrigt är det lite lustigt att den andre gammelelefanten är före detta låtsaspappa till en väninna. Men sorgligt att den lilla myran i mitten inte finns mer.

Kändisfest

Följde med sångfågeln på Tony Irvings bokrelease på Josefina i förrgår. Champagne, kindpussar och kamerablixtar ... såg jag på håll. "Och vem är du? Jobbar du med produktionen?" frågade Shimoda & co. "Jag är ingen, gå vidare du, missa inte schlagerstjärnan där borta!" Är gärna en nobody. Gillar att betrakta. Men också prata hela meningar med intressanta människor som har en idé. För det var en salig blandning. Lyckad partymix.

Och det var riktigt kul. Främst att umgås med P bortanför lervällingen. Vardagsflärd, lite ... ehm ... spontandans för stela rumpor, en fullproppad goodiebag och ännu en insikt om att nedre Gärdet är det ultimata bostället. Så nära när det behövs, men ändå tillräckligt långt bort. Vive la ville!

Dagens lunch?

Dagens roligaste:
Kl 09.30 i casa E, telefonen ringer:
- Hallå det är N.
- Hej det är morfar. Hur mår feberfamiljen?
- Jo tack, bättre. Och själv? Vill du prata med Jos?
- Nej, jag har inte tid. Ser på loppet. Hejdå! *Klick*
- Hmm, ja okej. Hej, hej ...

Alltså Vasan startade kl 08.00. Snabbaste norrman i mål efter knappt fyra timmar. Givetvis olidligt spännande vid niosnåret ...

Dagens tristaste:
Virusbombare som invaderar bloggar. Suck, vad trött jag blir. Men är er på spåren. Hämnden är ljuv.

Dagens citat (och celebrity spotting):
McD, Fältöversten kl 13, Carl Bildt till barnen:
- Vi talar inte om för mamma var vi åt lunch idag. Eller hur?

Analkande kändisbröllop?

Dränerad på några rör blod och undersökt med olika instrument i öron, näsa och hals sitter jag och väntar på en diagnos och blir glatt förvånad över att i doktorns skvallerblaska läsa att en kompis ska bli en ärbar man. Allt "enligt säkra källor", så då måste det ju vara sant.

Grattis P! Och grattis till blivande frugan och kändissyrran som fångat mannen, myten, näsan.

Detta måste firas med en anekdot:
När tjejgänget behövde "stan's snyggaste hunk" som kidnappare på barndomsvännens möhippa ställde P upp utan att blinka. Och agerade extra trevligt blomsterbud, så väl att den blivande bruden skickade ut den blivande maken eftersom hon förväntade sig lite dans. Men ack. I stället bar han henne på starka armar ner till Sergels torg där hon sattes vid ett bord med skumpa och jordgubbar. En lördag förmiddag i juni. Hon räknade lydigt till hundra innan hon tog av ögonbindeln och då insåg var hon befann sig. Vi sprang fram efter en god stund, och hennes första fråga blev, lite oväntat:

- Var är killen?

Och det var fler som undrade. Okända kvinnor fotograferade tilldragelsen på Plattan, med fokus inställt på den muskulöse i stället för huvudpersonen, samt bad om hans telefonnummer.

Nu är han olovligt byte. Och har börjat vänja sig vid kamerablixtar och intrikata frågor. Så bröllop eller ej, stort lycka till!

Att uppfylla en prinsessas högsta önskan

Bildrättigheter: Aftonbladet

Förhoppningsvis tillfälligt halvdöv vet jag hur det är att vara hörselskadad. Jag har tydligen öronkatarr sedan en vecka tillbaka eller så. Jodå, det finns en sådan åkomma. Så jag hör allt kaffekoppsskrammel på fiken, alla skriande plastleksakers gälla sirener på kalasen men jag hör inte när barnen smågråter i sömnen av läskiga mardrömmar.

Det hela är mycket irriterande.

Men det blir extra kul för mina fina vänner när vi lunchar på Maddes fik Cream och huvudpersonen själv snyggstövlar in. Jag tror att jag är lågmäld, men ack ... För inte nog med att jag hör illa, jag är ju halvblind i skum belysning också. Och nu råder totalt mörker dygnet runt. Så jag frågar lite försiktigt om fröken B jobbar där. Ja, eftersom jag vill veta var kön börjar.

Alltså, jag tror ju att kungligheter vill bli behandlade som vanliga människor, så jag gjorde lillsessan till viljes. (Och just denna pingla har jag råkat på i andra sammanhang, kompistillenkompis osv.) Hoppas hon är nöjd med att misstas för diskplockare! Med extremt coola skodon, skall tilläggas.