"Jag vääägrar vänta längre på min tur. För jag kan åka världsbästare än storebror. Så det så.", tjöt lillebror.
Vad gör man inte?
Det var 24 år sen sist. Men idag letade jag fram mina gamla lagg, i ren frustration över att inte kunna förklara tillräckligt pedagogiskt för att barnen skulle förstå hur man åker på bästa (?) sätt. De har provat mina barnaskidor några gånger, men blandar ihop tekniken med utförsåkning och behöver lite hjälp. Men mest av allt behöver de varsitt par skidor, för det här med att vänta på sin tur och dela är hemskt tålamodsprövande. För alla inblandade.
Vi är alla fyra lika envisa, men använder egenskapen på lite olika vis. Skåningen har dessutom aldrig stått på ett par längdskidor, och jag fruktar för konsekvenserna om han får för sig att börja. En anmälan till Vasaloppet innan han ens testat, sedan ytterligare "nödvändiga" prylar att härbergera samt eventuella benbrott som resultat. Och ännu en oanvänd utrustning i förrådet. Jag minns nämligen långfärdsskridskokarriären som tog sin början och slut i Vikingarännet i tidernas sämsta väder för sisådär tio år sedan. Den tappre kom hem i skymningen, genomfrusen med blödande skavsår och galet yrandes om skånsk misär.
Idag, när allas tålamod var slut, rotade jag fram mina senaste lagg. Till allas förtjusning. Tanken var att storebror skulle ta över dem, men de var i längsta laget. För honom alltså. Men själv blev jag lite sugen. Jag var alltså 11½ när det sist begav sig. En tvärhand hög. Idag kom jag i mina pjäxor i storlek 35, men skidor och stavar var väldigt korta. Sällan har folket i byn skrattat som idag. Men det är ju så härligt att bjuda på sig själv. I 15-gradig kyla.
Så nu ligger jag i soffan och värmer min ömmande rygg framför brasan. I ett helt nedsläckt hus. Eftersom lillebror "är biografmaskinist faktiskt å på bio ska de va helt mörkt så de så". Dagens film är klassikern Trolltider. "Världens bästa julkalender" enligt reklamen på DVD-omslaget. Jag vet inte om det var bättre förr, men helt klart var barnprogrammen långsammare. Tempot är ultra rapid i jämförelse med Stålhenrik och Supersnälla Silversara. Rogivande ... och ack så sövande.
- Somna inte mamma.Vi vill gå ut å åka långisskidor igen. Kom igen nu, du är väääldigt duktig på det, säger lillebror samtidigt som han blinkar pillermariskt.
De har fattat grejen, killarna. Smicker och en flirt kan ta en hur långt som helst.
Vad gör man inte?
Det var 24 år sen sist. Men idag letade jag fram mina gamla lagg, i ren frustration över att inte kunna förklara tillräckligt pedagogiskt för att barnen skulle förstå hur man åker på bästa (?) sätt. De har provat mina barnaskidor några gånger, men blandar ihop tekniken med utförsåkning och behöver lite hjälp. Men mest av allt behöver de varsitt par skidor, för det här med att vänta på sin tur och dela är hemskt tålamodsprövande. För alla inblandade.
Vi är alla fyra lika envisa, men använder egenskapen på lite olika vis. Skåningen har dessutom aldrig stått på ett par längdskidor, och jag fruktar för konsekvenserna om han får för sig att börja. En anmälan till Vasaloppet innan han ens testat, sedan ytterligare "nödvändiga" prylar att härbergera samt eventuella benbrott som resultat. Och ännu en oanvänd utrustning i förrådet. Jag minns nämligen långfärdsskridskokarriären som tog sin början och slut i Vikingarännet i tidernas sämsta väder för sisådär tio år sedan. Den tappre kom hem i skymningen, genomfrusen med blödande skavsår och galet yrandes om skånsk misär.
Idag, när allas tålamod var slut, rotade jag fram mina senaste lagg. Till allas förtjusning. Tanken var att storebror skulle ta över dem, men de var i längsta laget. För honom alltså. Men själv blev jag lite sugen. Jag var alltså 11½ när det sist begav sig. En tvärhand hög. Idag kom jag i mina pjäxor i storlek 35, men skidor och stavar var väldigt korta. Sällan har folket i byn skrattat som idag. Men det är ju så härligt att bjuda på sig själv. I 15-gradig kyla.
Så nu ligger jag i soffan och värmer min ömmande rygg framför brasan. I ett helt nedsläckt hus. Eftersom lillebror "är biografmaskinist faktiskt å på bio ska de va helt mörkt så de så". Dagens film är klassikern Trolltider. "Världens bästa julkalender" enligt reklamen på DVD-omslaget. Jag vet inte om det var bättre förr, men helt klart var barnprogrammen långsammare. Tempot är ultra rapid i jämförelse med Stålhenrik och Supersnälla Silversara. Rogivande ... och ack så sövande.
- Somna inte mamma.Vi vill gå ut å åka långisskidor igen. Kom igen nu, du är väääldigt duktig på det, säger lillebror samtidigt som han blinkar pillermariskt.
De har fattat grejen, killarna. Smicker och en flirt kan ta en hur långt som helst.
3 kommentarer:
Haha! Åh, jag ska nog leta upp mina med. Det var evigheter sedan. Kanske tar med dem till kusten så får vi leka i snön allihopa! Kram
Låter lövely, darling. Syrran och jag pratade senast i går om längdskidåkningskarriären när vi var små. Mest kom vi ihåg att det var lite halvjobbigt och man var svettig. Men det var kul att susa ner för backarna och att dricka choklad. Så lessnar killarna får ni köra det knepet :).
Längtar efter er allihop. Tar mig gärna ut snarast möjligt. Ska hem och packa om lite så kanske jag och I tittar ut samtidigt efter koll med dig, såklaaat.
Kramalama och hälsa!
Eve
@Stina: Ja! men när kommer ni ut till stugorna? vi åker hem på söndag. hinner vi ses innan dess?
@Eve:se ovan!
Skicka en kommentar