Fotbollsmorsa?

Bild lånad från Resumé.

Min man är begåvad med ett enormt tålamod.
Det är nog en förutsättning.
Om man ska vara gift med mig.
Och det hoppas man ju att han vill fortsätta vara.

Men tålamodet har prövats en del på sistone.
Leukemi, fuktskada, behandlingsbakslag, renoveringsstrul, transplantationskomplikationer, flyttskadade möbler, GVH-biverkningar, nedfallet tak, zombiefru ... men framför allt heltidsarbetande med ensam vårdnad om barnen i ett drygt halvår.

När jag så väl kommer hem från sjukhuset och oftast är tillräknelig så ser jag till att bli handikappad. Eftersom jag i min iver att vara en skojig mamma beter mig som en ko. De är snälla. Och dumma.

Mannen suckar, skakar på huvudet och hugger i med allt som måste göras.
Van som han är eftersom jag pajat knän och skaffat mig hjärnskakningar förr.
Av ren obetänksamhet. Ja, och haft leukemi. I förhållandets absoluta begynning. Kanske inte var lika självförvållat, men ändå.

Men när jag härom morgonen gjorde en luftfärd genom vårt generöst tilltagna vardagsrum med snorhal ekparkett, med armen i tvångströja, under en tuff fotbollsmatch med lillebror, ja då undslapp det den trygge:

- Nej, nu räcker det!

Och det är jag böjd att hålla med honom om. Samtidigt som jag försöker undhålla honom min ömmande höft och den intressanta blodsutgjutelse som tar form längsmed yttersidan av ena benet. För att inte tala om den redan skadade axelns mångfärgade skepnad. Men jag är åtminstone konsekvent, då alla fel sitter på samma sida av kroppen. Som råkar vara densamma som CVK-slangarnas placering. Så jag kan ju ändå inte sova på den sidan.

Kan väl bara konstatera att jag inte är någon vidare fotbollsmorsa. Sådana ska ju stå bredvid och hysteriskt skrika i falsett tills telningarna vill gå under jorden för att det är så pinsamt. Mammor ska inte vara med i matchen. Men den som ger sig in i leken får leken tåla. Och DET gör jag.

Lagen om alltings jävlighet

... tror jag inte ett ögonblick på. Jag blir vansinnigt provocerad av dem som anammar devisen att allt som kan gå dåligt gör det. Men det får mig att fundera lite på vår nuvarande situation och valen vi gör. Det är som bekant bara upp till varje individ att fixa sitt liv. Ingen lär göra det åt dig. Även om man, som i mitt fall, har en fantastisk familj, välvilliga vänner, en självuppoffrande släkt och stärkande sajberkompisar. (TACK alla.)

Men ibland händer saker som är utanför ens kontroll. Vilket är svårt att acceptera, men oj vilket tålamod det ger. Jag håller sakta på att förvandlas till en skånegås som allt rinner av liksom vatten.

Det som upprör just nu är att säljarna av vår nya lägenhet plötsligt inte ville betala den skada de åsamkat, att mäklaren agerade flat och ville ta den enklaste vägen på vår bekostnad, att föreningen var sena med att anlita entreprenör och att våra dyra hantverkare lämnat ett kaos i vårt nya hem för att gå på semester. I fem veckor. Visst, vi bor ändå vid kusten, när deras semester sammanfaller med vår, men v 33 behöver mina musketörer någonstans att bo.

Mannen och mamman har försökt hålla mig borta från situationen, genom att ta alla diskussioner med berörda parter. Jag var alltför dålig och långtidsisolerad när det var som värst.
Nu, efter mannens och fädrens veckolånga arbetsinsats inför flytten så händer nästa grej. Lagom till inflytten av möbler (kostsamt flyttfirmakalas pga packmästare och extrainkallade pianobärare) rasade det nymålade taket ner. I alla rum. Målarklantar. Dyra i drift. Och arbetsskygga.

Nu infinner sig en stilla undran från min allvetande doktor.

Vem är kapabel att sanera vårt drömhem från färg och byggdamm så att jag kan återförenas med min familj i oktober? När jag vunnit kampen. Sporerna som nu finns i luften är tydligen livsfarliga för mig att inandas. Är de farliga för mig låter jag aldrig mina fina gå över tröskeln.

Barnen är villrådiga. Och oroliga.

- Var bor vi egentligen? När ska jag sova i min säng?
- På landet, vid havet, nu i sommar. Sen blir det kanske spännande hotell i en månad eller två!, försöker vi uppmuntra med stela leenden.
- Men mamma då, måste du verkligen bo på sjukhuset hela tiden?
- Ja, mina prinsar, efter sommaren måste jag det För då börjar den stora resan. Det nya. Då inget får gå fel. Och vi kommer inte ses på många veckor, men vi klarar det, för vi pratar varje dag och ses på datorn ju., förklarar jag och blir med ens livrädd. För första gången.

Livrädd och arg. På samma gång.
Det här är fan inte rättvist.
Mina små pojkar tvingas växa upp alldeles för snabbt.
Min älskling måste oroas än en gång.
Mina nära och kära ängslas och mår dåligt.

Men samtidigt är jag så säker på att jag vinner. Även om jag mot all förmodan skulle få tillbaka den här helvetesjävlaskitsjukdomen en tredje gång så knockar jag den igen.

Och alla anhängare av självömkan och Murphys lag kan för evigt tystas.
Tyck för i helvete inte synd om mig. Men det kommer ni väl ihåg?

Balt bajsade i bil

Vi ska flytta.
Mitt i kaoset.
Om bara några dagar.

Anledningen är ett inbrott för drygt tre år sen.

Då darrade jag som ett asplöv med nyföding i famnen.
Storebor, då 1½, sov lyckligtvis tryggt i sitt rum.
Mannen hade polisen på tråden och försökte medla med inkräktaren.

En påtänd galning som slog sönder alla våra fönster på nedervåningen innan han tog sig in i lyan.
Sedan kom polisen med tre piketbussar.
Men de tio minuternas väntan var de längsta i våra liv.

Nu flyttar vi upp.
Sjätte våningen, öppen planlösning och balkong i söderläge.
Utsikt över Värtan & Lilljansskogen åt ena hållet.
Gärdets takåsar och barnens framtida lilla skola åt det andra.

Att flytta är jobbigt som fan.
Speciellt när säljaren strular, hantverkarna hymlar och planeraren får permis men inte kan vara på plats. Jag älskar min man för att han med hjälp av fäder, flyttfirma, målare, städare fixar allt. Och ber en tyst bön för att allt ska gå så bra det kan.

En annan kul anekdot är att en annan tjyv än glaskrossaren snodde vår förra bil.
Sen bajsade han i den. Och satte kanyler i sätena.
Innan han körde rally genom Stockholm med polisen efter sig.
Slalomåkning mellan barnvagnar i gångtunnel.
Och slutade rejset i en trappa.

En månads fängelse fick han.

Vi fick inget alls.
Han hade snott 18 bilar på 20 dagar.
Var ett år yngre än jag. Då 25.
Och hemmahörande, men utan adress, i vårt östra grannland.
Alltså ingen vård, som han hade behövt.

Så kan det gå.
När man skiter i det blå skåpet.
Ajöken!