söndag 13 december 2009

Lycklig luciamartyr


Vilken vändning.
Först bubblande lycklig.
Sedan arg, ledsen och besviken en stund.

För att nu åter vara vid gott mod efter en skön helg med finaste familjen, syskonen och vännerna som kommer farande från alla håll för att finnas, umgås, utflykta och bara vara här. Hos oss. Med oss.

Min tacksamhet är total, gentemot alla nära som släpper allt och ställer upp, liksom alla mer eller mindre perifiera bekantskaper som skickar kraft och mod på olika sätt. Inte minst alla ni okända som kommenterar här. Alla peppande, förstående, kloka ord når fram och stärker. Massor.

Så finns det trygga, pålitliga änglar som promenerar mitt ibland oss på jorden. I fredags morse ringde omtänksamma dagispersonalen och meddelade att 18 barn och fyra fröknar var vinterkräksjuka. Så vi lät barnen vara lediga och hade fredagsmys ute och inne hela dagen. Innerligt tacksamma att våra prinsar inte visade några symtom. (Under dagen kräktes ännu fler barn, så dagiset stängdes för sanering tidig eftermiddag. Stackars satar. Men underbara den som mitt i kräkkaoset tänkte på oss så vi slapp eländet.)

Äntligen! Imorgon bitti är det dags. Luciatåg på dagisgården. Kl 07. Okristligt tidigt. Åtminstone för mig och lillebror som är måna om att mysmorna oss om morgnarna.

Barnen har firat lucia hela dagen. De har trindrat ikapp, övat sånger och tågat taktfast efter att ha fyllt tomtesäcken med 36 teckningar. Inklusive personliga julhälsningar.

- Tomtenissen måste ju ha presenter till alla barnen, hävdar stressad storebror som precis bestämt sig för att vara stjärngosse, i brist på den luciakrona han plötsligt vill ha men som vi inte kan uppbringa på fem röda, och därmed gentilt lämnat över sitt självpåtagna tomtegig till lillebror.

I eftermiddags var det genrep på gården med husets invånare. Det glöggades friskt och de blyga barnen som aldrig tidigare mötts mumlade sånger ivrigt påhejade av den självutnämnde allsångsdamen. Efter några utbrytarförsök ur tåget. Tills regnet kom. Då skingrades skaran, för att i stället krascha liten snögubbe, göra geggamoja i sandlådan (med gråsvarta lucialinnen som resultat), hoppa över maschaller, gunga julgransljus och slutligen helt sonika fälla den pyntade granen.

Vi flydde fältet tidigt, innan våra söner gjort sig skyldiga till ovanstående fullständiga kaos. Man vill ju gärna göra ett gott, bestående intryck första gången man träffar sia grannar i bostadsrättsföreningen ... men det känns som att det gick sådär, eftersom vi knappt utbytte ett ord med övriga vuxna eftersom vi var fullt sysselsatta med att oavbrutet via stränga blickar punktmarkera varsitt barn för att undvika att de timidtindrande ögonen i ett obevakat ögonblick byttes mot busglittrande dito.

Belöningen kom direkt, då grannflickan bjöd in till lekstund.

- Tänk att jag har fått en egen kompis som granne. Mycket bättre än dom där gubbarna som luktade kiss på Skeppargatan., sa glädjestrålande lillebror efteråt.

Jag är benägen att hålla med.
Även om man vänjer sig vid det mesta. Som kraschade fönsterrutor, inbrott, högljudda grannar med uppenbara hygienproblem. Bland mycket annat. Men så är jag också väldigt glad så länge kackerlackorna, råttorna och pälsängrarna lyser med sin frånvaro. Fint som snus på Öfre Nedre, n'est-ce pas? Det var inte för inte vi började tråna efter den lägenhet vi nu bor i, nyligen inflyttade från bortre Gärdet redan för tre år sedan. Bytte gladeligt fiiina adressens äkta funkischarm från 30-talet i stans största bostadsrättsförening mot prisbelönt nyfunkis from the nineties på parallellgatan. NB i etage mot öppen planlösning på ÖV.

Efter allt som hänt sedan dagen vi sålde är jag oerhört tacksam över tystnaden i ett välisolerat hus och tycker för tillfället att det är väldigt praktiskt med med lättstädade linoleumgolv. Tills prioriteringarna blir annorlunda klarar vi oss utan ekparkett i varje rum. Faktiskt. Att dessutom slippa klapparande inneskor i huvudet när jag tar min power nap är en lisa för själen. Tänk att farbröder i filttofflor fanns så nära - bara ett par hundra meter - men kändes så långt bort ...

Lycklig lucia. Utan martyr.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Behåll golven, och skippa parketten så länge som möjligt, när du riktigt less på golvet eller känner dig redo för förnyelse av golven, hojta då bara till så kommer jag med stora rollern och målar golven, vita, svarta eller kanske randigt, vad vet jag. Målade en kompis golv för inte allt för länge sen och måste säga att resultatet blev "smashing" och färgen sitter som berget!

Stor kram anna a

Anonym sa...

Hej du! Härligt att höra att livet har så fina stunder för lilla familjen. Vi träffas gärna också när ni har lust och möjlighet.... bara att bestämma en dag så ses vi ute eller inne, på Östermalm eller Kungsholmen :-)!! /K

Skatan sa...

Jag njuter av din berättelse ... så så kul, vemodig, så förtröstansfull, så drastiskt rolig ... allt på samma gång. Kan inte sätta fingret på vad jag menar men hoppas du förstår ...

Ett "lättstädat" praktiskt hem är guld värt och efter alla stengolv kommer säkert "chica" linoleummattor till heders igen i Hemmahos-magasinen. Om det nu betyder nåt vad som finns där.

Hoppas helgerna framöver blir lika sköna med "finaste familjen, syskonen och vännerna" ...

Kramar!