torsdag 30 oktober 2008

Singin in sunny London

Lite sömn.
Mycket huvudvärk.
Resfeber?

Lämnar ett Stockholm som blivit kallt, täckt av dimma.
Och anländer till soligt, något varmare London.
Där jag inte varit sen språkresan som fjortis.

Produktivt möte på spanska, franska, engelska.
Träffar sedan branschens älskling. The sing star.
Som visar sig vara lika trevlig som briljant.

Nu ska vi fira min atlantiska chefsroll.
Även om jag mest längtar efter att få sova.
Ostörd. På fint hotell.

Men jag saknar mina prinsar.
Ökar längtor med avstånd?

måndag 27 oktober 2008

Smärtsamma sammanträffanden

"Jag känner igen dig, varför det?",
säger en småländsk sjuksköterska på St Görans ortopedakut.

"Eh, jo, jag låg ju här några dar för en månad sen. Hmm.",
mumlar jag.

Svärfars födelsedagsfirarhelg i huvustaden, som började så bra med traditionell fredagmiddag hos kvartersgreken, blev med ens lite annorlunda under desserten hemmavid. Liten svägerska föll samtidigt väldigt oturligt av stor häst och hela familjen tappade fattningen.

Så svärfar vankar, svägerskans storebror stånkar och barnen bankar och ritar på gipset.
Sjukhus är kul. När man är frisk.

onsdag 22 oktober 2008

Vardagslyx

Vilken lyx att en vanlig tråktisdag få åka hem till en vän efter jobbet, mötas av hennes och min egen familj och bara prata, äta, dricka gott medan barnen leker sjörövare. Utan att nudda ett enda av de tusen tända ljusen.

"Man ska gå när det är som roligast." Är ett urkorkat ordspråk. Om man inte har ett charmtroll som på en nanosekund förvandlas till en övertrött skrikhals. Som skrämmer slag på storebror.

Men bortsett från det misstaget (att allt var för trevligt) så ...

Hösten kanske inte är så dum ändå?

måndag 20 oktober 2008

Unga vuxna


På hemväg från lugna landethelgen gjorde storebror och jag en avstickare till fd dagiskompisens kalas.

"Varför har du röda gummistövlar? Det kan inte pojkar ha. Det är fult. Jag har riktiga läderstövlar med klack."

Förkunnade en treårig flicka, som liksom övriga kalasdeltagare (utom T) var iklädd vuxenkläder i miniatyr.

T blev lite ledsen och ville gå hem ganska snart. Men skrattar bäst som skrattar sist ... för vem kunde leka i trädgården, sparka i löven och klättra i träden medan övriga unga vuxna endast fick se på, åthutade av sina falsettskrikande föräldrar att "akta kostymen, den kostade faktiskt tretusen!"

Det hela utspelade sig i det mörkblåaste Djursholm. Där prinsar och prinsessor ikläds kostymer och pimpinetta dräkter som gör det omöjligt att leka.

"Dit flyttar vi inte. Vad gjorde vi där egentligen? Varför får inte barn vara barn?",
undrade vilsen fyraåring på väg hem. Och jag är böjd att hålla med. Än en gång vinner Gärdet över alternativen.

onsdag 15 oktober 2008

Landetlängtor och avgiftningar



Efter septembers jämmer och elände kom vi äntligen till landet.
Som vi längat, alla fyra.

"Det är väldigt vackert här. Det hade jag nästan glömt."
Sa storebror.

"Jag vill bo här. Alltid. Varför finns stan?"
Sa lillebror.

Mysmannen och jag lämnade familjens funderare hos mormor på vägen till Havsbadens Spa. Och utnyttjade förra årets födelsedagspresentkort, som vi på nåder fått förlänga eftersom vi aldrig får tunggumpen ur vagnen.

Man glömmer lätt vikten av att prata klart. Planera framtiden längre bort än närmsta timmarna och dagens måltider. Men vi lyckas och drömmer oss bort ... på bröllopsresan som aldrig blev av. En hel förmiddag tillsammans i bubbelpoolen och solstolen med utsikt över Ålands hav. Och med färsk frukt, juicer och annat bubbel i glasen. För att sen' bli knådade och lerinpackade i en timme. Detox kändes passande efter allt pillertrillande på sistone.

Varför är vi så in i h-e lutherskt missunnsamma mot oss själva att vi inte gör det här oftare än när den berömda väggen är nära? Måste bli mer åttiotalistisk!

onsdag 8 oktober 2008

Hurra, jag lever ju

... men frånvaron från bloggosfären beror på att många nära och kära, några allt för unga inte finns mer. Hur orättvist kan livet bli? Barn får bara inte dö, inte heller mammor och pappor till små, oskyldiga individer. Men precis så meningslöst är livet just nu.

Och när all sorg gör att huvudet snurrar snabbare på jobbet för var dag, då blir jag befordrad. Så går det ännu lite fortare. Tills jag stupar. Bokstavligt talat. Maken tillkallar ambulans, trots mina protester, och jag blir inlagd på ortopedakuten några dagar, för den sedan fem månader smärtande ryggen. Som nu gör att jag inte ens kan stå. Och svimmar, har kramper och frossa. Tack gode (?) Gud för att barnen sov, när det hände.

Mentalt och fysiskt inkapabel att kommunicera sittandes vid dator finns det mycket tid för eftertanke. Ack så nyttigt. Och jobbigt, bitvis.

Septembersorgsenheten, som tilltog för var dag när besked om alltings jävlighet rasade in dag för dag, avslutades med att min älskade mormor somnade in. Visst var hon gammal, hade levt en långt, härligt liv, men det gick så fort och hon var så levande ända in i det sista.

Hon var en sann förebild. Alltid sprudlande glad, ofta sjungandes eller livligt diskuterandes samhällets företeelser och med knivskarpa, om än något egensinniga analyser av världspolitiska läget. Hon klagade aldrig, trots ett helt liv fyllt av smärta. Polio vid tre års ålder sätter sina spår.

Nu gör det ont, för hon saknas mig något oerhört. Men jag ska försöka inspireras av henne. Hon, som kallade sin stroke för tio år sen för "den stora revolutionen" och oförtrutet kämpade vidare i uppförsbacken.

Hurra, jag lever ju.