Tvångströja

Har tillbringat dagen på DS.
Det var riktigt underhållande.
Att bli jubelidiotförklarad.
Tre gånger om.

Har dock nått en insikt.
Jag uppfattas möjligen som en smula obstinat.

Agenda:
Återbesök på röntgen och hos ortopeden.
Vidare till sjukgymnasten.
Som hämtade en kiropraktor.

Några väldigt roliga konversationer följde:

Hos ortopeden:
O: - Ska vi försöka dra ner på smärtstillande?
J: - Jag tar inga alls.
O: - Varför? Du har ju ont. Hur många tar du?
J: - Behövs inte. Jag har varit med om värre.
O: - Har du problem med din självbevarelsedrift?
J: - Nej, jag är en överlevare, var så säker.

(Men han är i och för sig inte den förste att ifrågasätta min förmåga.)

Och så sjukgymnasten:
S: - Om tre veckor kan du börja försöka röra lite på armen. Men kom ihåg att ta dina smärtstillande mediciner regelbundet för att klara det dagliga livet.
J: - Men jag använder armen hela tiden. Utan piller.
S: - Ojdå. Det måste vi nog ändra på.
J: - Jag kan försöka hålla armen lite stilla, men pain killers tar jag bara inte.
S: - Det är upp till dig, men låter ohållbart. Skyll dig själv.

Till slut kiropraktorn:
K: - Rörelse är bra. Men först måste du vila.
J: - Det är ju det enda jag gör!
K: - Vi har kanske lite olika syn på det.

Därefter hjälptes sjukgymnasten och kiropraktorn åt att binda fast min arm vid kroppen med slungan, som tydligen "sitter alldeles för löst för att göra nytta". Sedan fick jag en broschyr:

Information till dig med bruten axel

Den detaljen hade jag missat. Betyder det att jag bör vänta med skidåkning?, tordes jag inte ens dryfta. Nu sitter jag här, som en enarmad bandit i tvångströja. Men blogga går ju!