Dum i huvudet?

... eller bara en dag efter?
(Alternativt dagen efter?)

Funderar på att det faktiskt börjar bli hög tid att inhandla väsentligheter som färska fikon, dadlar, ett par julklappar, glögg och champagne. Försöker därför förmå mig själv att lämna varma soffhörnan och dagens hemmajobb för att bege mig ut i snöstormen med det lokala köpcentrumet längre ned längs allén som mål.

Och inser att det snart är dags att hämta ett stycke dubbelpulka "längst in, högst upp" enligt lillebror, i källarförrådet. Helst iförd pannlampa, detta urbaniseringens livsnödvändiga överlevnadsverktyg. För att sedan frakta nämnda varor samt hämtade barn hemåt genom resultatet av kvällsblaskornas braskande löp väderlek benämnd snökanonen. (Och jag, mitt nöt, som genast trodde att slalombackarna kan öppna med hjälp av just sådana. Men ack.)

Pang! Då slår det mig att jag snart har bråttom till skolan för att rusa vidare till genrep inför årets händelse som enligt körledaren kräver "barnens totala koncentration från kl 14 till 19".

Hela veckan har varit så här. Ligger steget (dagen) efter ideligen. Och hinner liksom inte ikapp.
Och imorgon är det redan fredag. Inklusive extra allt av jobb och träning. Sedan konsertlördag. Med glögg. Som inte inhandlats. Därefter söndagsgig. Som sagt.

Kanske ska ta emot HR-chefens erjudande (order) om en lång semester (eftersom jag har på tok för många sparade dagar). Direkt efter sällskapsresan. Sådana brukar man få när man missat något stort. Påtvingade ledigheter alltså. Börjar ana oråd.

Är cytohjärnan tillbaka? Eller försvann den aldrig helt? Ärligt nu, är jag fullständigt tappad?

Adventskonserter

Julsugen? Fira första advent två gånger till helgen!

På lördag kl 15 sjunger Da Capo in advent på Östermalmsgatan 69.
100 för dom stora, gratis för dom små. Och dom mittimellan betalar 80 kronor.

På söndag kl 16 och 18 är det dags för Oscarskyrkans största händelse.
Adventskonsert med körer, orkester och gästartister.
Biljetter köps på Ticnet.

Familjen representeras på scenen av mamman på lördag och storebroren på söndagens första konsert. Sen återgår vi till verklighetens fotbollsträning med Djurgårn'. Om vi inte somnar först. Efter allt detta rampljus.

Slask, sol, snö och spel

Lämnar slask och mörker för att njuta av Atlantens 23-gradiga vatten, vänner och vin en liten tid. Återvänder till -4, snö och en episk betraktelse.

Läs den. Du som tvivlat förstår genast den abstrakta spelvärlden, samt storheten i "det svenska spelundret". Och varför stor som liten toppar önskelistan med dataspel.

Nu fattar till och med jag grejen. Sent om sider ska syndaren vakna. Moahahahaha.

Cancerspöket

Spöke?

Granskningsmöte med cancerprojektet.
Goda samtal om viktiga texter.
Med vitt skilda människor.
Men med en sak gemensamt.
Vi är överlevare.
(Ja, och skribenter.)

Ser fem små (skräck)filmer.

- Men vad gör vi om någon av de medverkande dör? Hur ställer vi oss till det?

En synnerligen adekvat fråga.

Hajar ändå till.
För första gången.
Är jag en av dem som kan dö?

Jag, som visserligen råkar ha fått en släng av leukemi. Två gånger. Med tolv års mellanrum. Mot all rimlighet. Men också två friska barn. Mot alla odds. Och som klarat stamcellstransplantationen. Mot viss förmodan.

Sväljer klumpen i halsen, blinkar bort tårarna som hotar svämma över ögonbrunnarna och andas ut när frågeställaren lägger sin hand på min axel och säger:

- Jag tänker givetvis inte på dig.

Har med mig gårdagen under hela arbetsdagen.
Och ser väldigt mycket fram emot morgondagen.

Det blir en god natt.
Ty jag tror inte på cancerspöken.

Sällskapsresan

Borde packa.
Allt som barnen och jag lagt i prydliga högar.
Lyssnar i stället till snusningar, snarkningar och sömnprat från mina resfebriga musketörer.

Plockar bort.
Byter ut.
Vi ska ju ändå bara bada!

Imorn åker vi till lyckliga viken.
En nätt skara på 20 vänner i skiftande åldrar tar semester från vardagen.
En firar födelsedag, en annan firar doktorskapet. Själv firar jag livet med den rehab barnen beslutade:

- Sen när du blir frisk ska vi åka dit där det är sommar när vi har vinter. Å så ska vi simma hela tiden, å äta kulglass. Sen när du inte har slangar som är i vägen och får äta sånt som är gott.

Nu är vi snart där.
Jag är inte rädd. Jag kan flyga.
Sällskapsresan kan börja!

Bäddar för mardrömmar

Prinsessan på ärten från lista.se

Ser mig själv i fem små skräckfilmer om cancer.
Vilka avslutas med att jag går ner i spagat.
Kändes som en strålande idé där och då.
Inte lika kul nu, skall medges.

Lättar upp inre modstulna stämningen med att granska texter.
Fakta om cancer hos barn
När ett barn får cancer
Fertilitet efter cancer
Längtan efter barn trots cancer
Sexualitet och cancer
Så påverkas ekonomin
Tre berättelser om återfall av cancer

Krävs ingen vild gissning för att tro på sömnsvårigheter och mardrömmar.
Men då får man ju ligga som man bäddar.
Som prinsessan på ärten.
Moahahaha.

Sen sist:

Mässa.
Mera mässa.
Å så ännu lite mässa.

Med spelinsamlingsplanerande.
BRIS-auktion.
Och tinnitusvarning.

Sedan sjukhus.
Blodprov för forskningsstudie.
Power nap i flicksängen.

Doktor doktors disputationsmiddag.
Vänner! Mat! Spex! Dans!
Ångrar bara talet jag inte höll.

Te med forna musketörer.
Sängdags vid 04.
Uppstigning 08.

Barnen.
Mormorn.
Havet.

Och rysfrys under yllefilt i soffa framför brasa.
Barnens maschaller på klipporna för prima ballerinan.
Och sömn, god bok och baljvis med honungste.

Sedan mässa. Igen.
Succéartad avslutning.
Rivning (slakt) av monter.

Och konstaterandet att jag är gift med en hjälte som glad i hågen med miniemiffiffarna i släptåg gör ett hästjobb på min planhalva och därmed missar guldmatchen utan att knysta.

Nu sällskapsrese(be)sprutad.
Våfflad.
Julsångssjungen.
Och en smula trött.

Skilda världar

Å ena sidan slår Sveriges första, största dataspelsmässa Gamex upp portarna om några timmar. De hängivna köade redan på onsdagskvällen, sin vana trogen. En lekstuga för alla med barnasinnet kvar.

Å andra sidan är det åter dags för granskningsmöte angående cancertexterna på 1177.se. En allvarlig men givande dag för skribenter, redaktörer, vårdpersonal och överlevare som försöker göra det bisarra beskedet begripligt, det ofattbara fattbart.

Att befinna sig i dessa skilda världar och kunna sammanföra dem är en ynnest. Så rensa & skänk!, spelinsamlingen alltså, den fortgår. Ni anar inte vilken lycka spelen, pusslen, filmerna ger. Och på lördag avslutas auktionen och BRIS får förhoppningsvis ett fett och efterlängtat tillskott. Samtidigt som de når ut till dem de hittills missat.

Kommersiell kulturkrock och kaos är kul!

Pest eller kolera?

Eller kanske stelkramp, difteri, TBC, lunginflammation, svin- och säsongsinfluensa, hepatit A & B, vattkoppor, röda hund, mässlingen ...

Jag har inget försvar alls mot nämnda farsoter. Trots att jag faktiskt påbörjat späd(gr)isvaccinationerna, så är jag långt ifrån klar. Och med ett par infektioner under hösten har planeringen av varannanveckasvaccineringen gått överstyr fullständigt.

Var det nån som sa att livet var trist?
Inte jag!

Så alla sjukdomar ovan kan invadera.
Men vad gör det? Jag har inte leukemi längre. Häpp!

Och iförrgår tog jag sista kapseln av den vidriga immunsuprimerande medicinen. Den som hindrat den nya märgen att stöta bort vitala organ. Som hjärta, lungor och andra väsentligheter.

Är nu nere i sju piller om dagen för att kroppen ska fungera, för att de kroniska följdåkommorna ska hållas stången. Och även om jag dagar som idag mår kräkilla och stundtals går dubbelvikt av GVH i magen, så är jag så lycklig och tacksam över att jag är här att jag går ännu lite snabbare och tvingar bort smärtan med en sjujäkla äckeläppelkäck optimism.

In your face, cancer!