Bra vibrationer

Mumrik och jag for till Uppsala imorse. För kontroller och läkarbesök. Vilket alltid är lite dubbelt, känslomässigt. Å ena sidan känns det bra att komma till tryggheten på BMT-mottagningen, å andra sidan ligger avdelningen bara en korridor bort och minnena därifrån är ju både bra och dåliga.

Hur som helst gick allt bra. Så klart. Provtagning är inget dramatiskt. Det är väntan på svar som kan vara tålamodsprövande. Men så kom vi att diskutera mina slangar, gladaste daladoktorn och jag.

- Men du, tänk att du kommit så här långt på så kort tid. Du ser ut som hälsan själv, men tänkt på att det inte är så länge sedan du transplanterades., sa hon.
- Ja, det börjar så sakteliga sjunka in, men jag är inte ikapp känslomässigt ännu. I somras när allt var illa så hade jag ingen som helst sjukdomsinsikt. Jag var bara förbannad på att allt inte gick som jag hade tänkt., sa jag.
- Jo, jag minns det ... men du har slangarna kvar?
- Det skulle tagits bort vid tremånaderskontrollen, men så hittades ju lite eh hum, skit faktiskt.
- Då behåller du dem ett tag till. Om det skulle dyka upp någon mer skit faktiskt, hahaha.

Skratta går ju. Men tanken på återfall törs jag inte ens tänka. Den där livgivande CVK:n som försett mig med gifter som dödat det onda i min kropp är en makalös manick. Som jag väldigt gärna vill bli av med. Samtidigt som jag är rädd att en ny måste opereras in.

Skakar av mig tankarna för nu är det snart dags för fredgasmys med finaste familjen. Daladoktorn ringer och hennes ord är som ljuv musik.

- Värdena är fina, vill du höra?

Bra vibrationer. Kan man få ett bättre soundtrack för helgen?