Storebror och jag mötte just vår nya ganne i hissen. Efter en tur till lilla affärn' där sonen igår nekades en prinsesstidning med Disneys eländiga samlarkort och en rosaglittrande låtsaskamera efter riddarutflykten. Eftersom jag hävdade att han "måste lära sig att spara ihop egna pengar till sånt' könscementerande tjafs" (det sista mumlade jag tyst).
- Är det du som spelar så vackert?, undrade damen.
- Ja, min bror och jag har konsääär och samlar in pengar. Titta vilken fin prinsesstidning jag har köpt! Nästa gång får du komma., sa storebror chevalereskt (och ovanligt morskt).
- Ni måste säga ifrån om vi stör, lova det., sa jag oroligt.
- Nej, ni stör inte alls. Men är det verkligen barnen som spelar så fint? Vilken musikskola går de i?, frågade damen.
- Alltså, de är 3½ och 5 år, så de leker bara., förklarade jag.
- Det här bör ni ta på allvar. Ordna med en duktig pianolärare genast!, uppmanade grannen ivrigt.
- Ja, gör det mamma. Man måste börja i tid om man ska bli nåt'. Å tänk va' många tidningar jag kan köpa sen'. Såna där som du tycker är larviga å så säger du att leksaker ska man kunna använda, de ska inte vara på låtsas för då tröttnar jag på fem minuter men det gör jag inte alls det, så det så.
Och där fick jag så jag teg.
Brädad av granntant och son.
3 kommentarer:
Otäckt, att bli brädad så där. Har hänt mig alldeles för ofta... :-)
Dom är rätt kluriga, dina barn...
Kan det vara så att de ärvt "ta-sig-fram-i-livet"egenskaperna av sin mor?
@Singelmamman
visst är det läskigt?
@Zäta
jo, dom kan vara ganska finurliga och är minst lika envisa som jag. vilket oftast är till nytta, men ibland sätter det käppar i hjulet ...
Skicka en kommentar