Efter en skånsk julvecka i ett Falsterbo tystare och vintervackrare än nånsin, med avbrott för släktmiddagar och gemyt var kväll i Malmö drog vi till Köpenhamn för att fira 60-årsjubilaren i dagarna tre. Där hamnade vi plötsligt mitt i händelsernas centrum, vid Rådhuspladsen där vi kände oss ytterst välbevakade ... och föga fattade varför polisbilarna var så frekventa. Tills vi hörde nyheterna på vägen hem. Danska kan ibland vara svårttytt, men terror är ett globalt ord. Tyvärr.
Inblåsta i dagarna tre på släkt-till-släktens 1700-talsgård på Östgötaslätten firade vi överdådigt nyår i isstorm med hummer, hemkokta kräftor och helstekt oxfilé och créme brulé samt champagne och Amarone i en aldrig sinande ström. Därefter 35-årsdag i välkänd backe (Omberg) och vedeldad bastu med obligatoriskt snörull för alla. Skaren rev skönt på persikobarnrumporna. Också.
På hemvägen in en sväng hos ytterligare en kusin, sedan en snabbtitt hemma i stan för blomvattning och julkortshämtning (tack alla!) innan vi sent om sider kunde styra mot skärgårn och middag med mormor. Som följdes av skön sömn i egna sängar, skidåkning i snörekordens Roslagen och massa mys utan måsten.
Kan så här långt in på jullovet konstatera att borta är otroligt bra, men hemma ändå alltid är bäst. Vill inte på något sätt förringa alla trivsamma stunder hos släkt och vänner - alla har varit otroligt gästvänliga och vi har haft det kungligt kul med kronorna något på sned. Men att ständigt bo i kappsäck gör att såväl stora som små stundom drabbas av smärre nervösa sammanbrott. Över att fel kläder packats ner, att längtan efter bästaste vännerna är alltför svår eller att övriga familjen "aldrig fattar nånting av vad JAG vill faktiskt". Gråt, en igensmälld dörr och sen en tröstande åttaarmad familjebläckfiskkram har oftast löst nervdallret, men nu behövs lugn och ro.
Återstår att lösa längskidandets svåra konst samt hur vi ska lyckas vara i Stockholm, Gävle, Grisslehamn och Uppsala samtidigt. Själv är jag rädd för ett återbesök på sjukhuset efter en bloddränerade influensa och supersocial december. Och drar jag mig helst tillbaka till idet och läser en bok. Och ökar på träningsvärken med mer av den varan. There´s no pain like train pain. Dagens tåg har sex vagnar. Vad gör ni?
Visar inlägg med etikett jul. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett jul. Visa alla inlägg
onsdag 5 januari 2011
fredag 24 december 2010
Kul jul och vit, väl?
Förväntansfulla, ögontindrande söner flyttas milt åt sidan och lämnas åt sitt snöskyfflingsöde så att ivriga föräldrar kan bygga ihop de gigantiska minilegomodeller som tomten lämnat vid kaminen under natten.
Barnen? Jo, de tvingas ut i katastofväderlägets vintervackra Falsterbo, där de ensamma håller hov eftersom klass 2-varningen gör att ingen skåning törs gå ut. Sol, vindstilla och en väldig massa snö.
Barnen? Jo, de tvingas ut i katastofväderlägets vintervackra Falsterbo, där de ensamma håller hov eftersom klass 2-varningen gör att ingen skåning törs gå ut. Sol, vindstilla och en väldig massa snö.
Kul jul.
Men låt den gärna fortsätta vitt. Allvarligt talat. Efter att för ett par veckor sedan ha varit på bio tillsammans för första gången sedan veckan innan storebroren föddes är jag fortfarande skakad. Då, i auguti 2004, såg vi en vemodig svensk film på Saga. Nu var vi på samma biograf och såg den fruktansvärda Svinalängorna. Förfärligt bra. Och aktuell. I jultid. Missa inte!
- Efter den här gråtattacken lär det dröja minst sex år till innan vi går på bio igen. Eller så ser vi något mindre upprörande., påpekade mannen när vi skyndade hemåt i kylan. Själv gick jag dubbelvikt av magontet filmen orsakat, med fastfrusna tårar på kinderna. Och fick en flash back från 2004. Magont (visserligen orsakade av förvärkar) och vemod är minsta gemensamma nämnare för makarna E's sällsynta biobesök. Samt Ejes geléhallon. Nu som då.
Men låt den gärna fortsätta vitt. Allvarligt talat. Efter att för ett par veckor sedan ha varit på bio tillsammans för första gången sedan veckan innan storebroren föddes är jag fortfarande skakad. Då, i auguti 2004, såg vi en vemodig svensk film på Saga. Nu var vi på samma biograf och såg den fruktansvärda Svinalängorna. Förfärligt bra. Och aktuell. I jultid. Missa inte!
- Efter den här gråtattacken lär det dröja minst sex år till innan vi går på bio igen. Eller så ser vi något mindre upprörande., påpekade mannen när vi skyndade hemåt i kylan. Själv gick jag dubbelvikt av magontet filmen orsakat, med fastfrusna tårar på kinderna. Och fick en flash back från 2004. Magont (visserligen orsakade av förvärkar) och vemod är minsta gemensamma nämnare för makarna E's sällsynta biobesök. Samt Ejes geléhallon. Nu som då.
Årets julklapp 2010
Fådd: Blodpåse, vätska, mat, sömn, omvårdnad - jag är evigt tacksam.
Gedd: Spel till barnsjukhusen, pengar till Hematologen - hjälp som gör nytta.
Så ge blod!, den som kan.
Vi andra kan avvara en slant som verkligen kommer fram. Inga mellanhänder, inga giriga styrelsetoppar som skor sig på andras välvilja. Spelen och slantarna går direkt till patienter, personal och forskning. Det har ni mitt ord på. Och jag har ju nyligen kontrollerat saken. Moahaha.
Donationsfond Hematologi
Ansvar 90164-11249
Pg nr 35500-8
(Meddela mig gärna genom en kommentar här, så ser jag till att tackkortet skickas rätt.)
Gedd: Spel till barnsjukhusen, pengar till Hematologen - hjälp som gör nytta.
Så ge blod!, den som kan.
Vi andra kan avvara en slant som verkligen kommer fram. Inga mellanhänder, inga giriga styrelsetoppar som skor sig på andras välvilja. Spelen och slantarna går direkt till patienter, personal och forskning. Det har ni mitt ord på. Och jag har ju nyligen kontrollerat saken. Moahaha.
Donationsfond Hematologi
Ansvar 90164-11249
Pg nr 35500-8
(Meddela mig gärna genom en kommentar här, så ser jag till att tackkortet skickas rätt.)
torsdag 25 november 2010
Dum i huvudet?
... eller bara en dag efter?
(Alternativt dagen efter?)
Funderar på att det faktiskt börjar bli hög tid att inhandla väsentligheter som färska fikon, dadlar, ett par julklappar, glögg och champagne. Försöker därför förmå mig själv att lämna varma soffhörnan och dagens hemmajobb för att bege mig ut i snöstormen med det lokala köpcentrumet längre ned längs allén som mål.
Och inser att det snart är dags att hämta ett stycke dubbelpulka "längst in, högst upp" enligt lillebror, i källarförrådet. Helst iförd pannlampa, detta urbaniseringens livsnödvändiga överlevnadsverktyg. För att sedan frakta nämnda varor samt hämtade barn hemåt genom resultatet av kvällsblaskornas braskande löp väderlek benämnd snökanonen. (Och jag, mitt nöt, som genast trodde att slalombackarna kan öppna med hjälp av just sådana. Men ack.)
Pang! Då slår det mig att jag snart har bråttom till skolan för att rusa vidare till genrep inför årets händelse som enligt körledaren kräver "barnens totala koncentration från kl 14 till 19".
Hela veckan har varit så här. Ligger steget (dagen) efter ideligen. Och hinner liksom inte ikapp.
Och imorgon är det redan fredag. Inklusive extra allt av jobb och träning. Sedan konsertlördag. Med glögg. Som inte inhandlats. Därefter söndagsgig. Som sagt.
Kanske ska ta emot HR-chefens erjudande (order) om en lång semester (eftersom jag har på tok för många sparade dagar). Direkt efter sällskapsresan. Sådana brukar man få när man missat något stort. Påtvingade ledigheter alltså. Börjar ana oråd.
Är cytohjärnan tillbaka? Eller försvann den aldrig helt? Ärligt nu, är jag fullständigt tappad?
(Alternativt dagen efter?)
Funderar på att det faktiskt börjar bli hög tid att inhandla väsentligheter som färska fikon, dadlar, ett par julklappar, glögg och champagne. Försöker därför förmå mig själv att lämna varma soffhörnan och dagens hemmajobb för att bege mig ut i snöstormen med det lokala köpcentrumet längre ned längs allén som mål.
Och inser att det snart är dags att hämta ett stycke dubbelpulka "längst in, högst upp" enligt lillebror, i källarförrådet. Helst iförd pannlampa, detta urbaniseringens livsnödvändiga överlevnadsverktyg. För att sedan frakta nämnda varor samt hämtade barn hemåt genom resultatet av kvällsblaskornas braskande löp väderlek benämnd snökanonen. (Och jag, mitt nöt, som genast trodde att slalombackarna kan öppna med hjälp av just sådana. Men ack.)
Pang! Då slår det mig att jag snart har bråttom till skolan för att rusa vidare till genrep inför årets händelse som enligt körledaren kräver "barnens totala koncentration från kl 14 till 19".
Hela veckan har varit så här. Ligger steget (dagen) efter ideligen. Och hinner liksom inte ikapp.
Och imorgon är det redan fredag. Inklusive extra allt av jobb och träning. Sedan konsertlördag. Med glögg. Som inte inhandlats. Därefter söndagsgig. Som sagt.
Kanske ska ta emot HR-chefens erjudande (order) om en lång semester (eftersom jag har på tok för många sparade dagar). Direkt efter sällskapsresan. Sådana brukar man få när man missat något stort. Påtvingade ledigheter alltså. Börjar ana oråd.
Är cytohjärnan tillbaka? Eller försvann den aldrig helt? Ärligt nu, är jag fullständigt tappad?
söndag 10 januari 2010
Julstäd
Det är samma sak varje år.
Efter en strålande vacker vinterdag vid Skatudden på skidor, spark och kälke med vänner och familj är de dags att åka mot stan. Tre veckor går fort. Alldeles för fort. Och fastän vi bara ska vara i stan några dagar innan vi kommer hit igen, så känns det lite sorgligt att åka hem.
- Jag tycker att landet är hemma. Kan vi säga så?, undrar lillebror.
Efter en strålande vacker vinterdag vid Skatudden på skidor, spark och kälke med vänner och familj är de dags att åka mot stan. Tre veckor går fort. Alldeles för fort. Och fastän vi bara ska vara i stan några dagar innan vi kommer hit igen, så känns det lite sorgligt att åka hem.
- Jag tycker att landet är hemma. Kan vi säga så?, undrar lillebror.
Vinkar av vännerna E & I vid bussen.
Städar ut julen.
Tömmer Grisslehanms special - havtornsglögg.
Och Blossas clementinvariant.
Hick.
Rensar kylen.
Packar väskan.
Och fäller en lyckotår.
För att vi har sån' tur att vi får vara här.
Julen '09 började lite knaggligt och kräkigt men blev lugn, harmonisk och väldigt avkopplande. Bäst av allt var att jullovet blev en månad långt för barnen. En dryg månad, i emellanåt dubbel bemärkelse. Alla längtar nu efter dagis, men också efter att få vara tillsammans sä här mycket snart igen. Skidreseplaneringen är i full gång.
Kan äntligen konstatera att vi är en hel familj igen.
Det finns inget bättre.
Städar ut julen.
Tömmer Grisslehanms special - havtornsglögg.
Och Blossas clementinvariant.
Hick.
Rensar kylen.
Packar väskan.
Och fäller en lyckotår.
För att vi har sån' tur att vi får vara här.
Julen '09 började lite knaggligt och kräkigt men blev lugn, harmonisk och väldigt avkopplande. Bäst av allt var att jullovet blev en månad långt för barnen. En dryg månad, i emellanåt dubbel bemärkelse. Alla längtar nu efter dagis, men också efter att få vara tillsammans sä här mycket snart igen. Skidreseplaneringen är i full gång.
Kan äntligen konstatera att vi är en hel familj igen.
Det finns inget bättre.
fredag 25 december 2009
Julbad
Dagens mest talande kommentar:
- Gå och duscha, mamma. Du luktar kräks ur munnen när du är arg.
Så jag tog med mig lillebror till badrummet för att tvätta bort jultrotset.
Både hans och mitt.
- Gå och duscha, mamma. Du luktar kräks ur munnen när du är arg.
Så jag tog med mig lillebror till badrummet för att tvätta bort jultrotset.
Både hans och mitt.
torsdag 24 december 2009
Påven och jag önskar en god? jul
Jo, den blev rätt god till slut, julen.
Men den satt långt inne.
Sömndruckna och packstressade blev vi bokstavligen utstädade ur kräkhemmet i stan av pedantpatrullen igår morse. Efter knappt fem timmars sömn. Räddades av en morgonfika hos I i idylliska Ålsten. Och via en omväg runt sjukhuset för sedvanlig kontroll kom vi ut, till slut. Till den friska luften, havet, friheten.
Har dock inte börjat njuta förrän nu - fem minuter i midnatt - eftersom jag varit fullt upptagen av en massa larv, trams och onödigt tjafs. Saker blir sällan som man tänkt sig, men idag gick det mesta fel. Illamående, klappinslagning, pynt och piff. Sånt som skulle gjorts för flera dar sen. När vi inte var här. Till det en trotsande treåring som är sitt underbara, solstrålande jag ena sekunden för att i nästa ögonblick leka tvärtomleken tills tålamodet tar slut. Och jag sammanbitet konstarerar att "hittills är det här en SKITjul". Gud sig förbarme, vilken hädelse! Med tvångstvagning av tunga och lekamen till följd.
Men makalöse maken tog med barnen på strandpicnic, byggde grotta och snölykta innan stunden äntligen var inne. Den trofaste tomten, som tjänat som såväl morot som piska senaste tiden, han kom till slut med efterlängtade klappar. Maten trollades fram med god hjälp och barnen sjöng julsånger i högan sky. Frid och fröjd följt av ännu ett trilskande trötthetsutbrott av treochetthalvtåring. Sedan snabbt i säng och dagens bästa stund - sagoläsning av julklappsböcker. Pussar, kramar och "jag älskar dig mest i hela universum, mer än yttre rymden och tillbaka, mamma".
Och trots allt det fina är jag ur slag.
Känner mig i konturerna rätt vag.
Men hoppas på en bättre morgondag.
Ha en fröjdefull jul.
Framtiden lär bli kul.
Nu ska jag läsa Jesper Juul!
... samtidigt som jag i likhet med påven känner mig en smula nedslagen ... intet nytt på julafton, alltså ... och inte funkar bildhanteraren heller. Vad är väl en släng leukemi i sammanhanget? Moahahaha.
Men den satt långt inne.
Sömndruckna och packstressade blev vi bokstavligen utstädade ur kräkhemmet i stan av pedantpatrullen igår morse. Efter knappt fem timmars sömn. Räddades av en morgonfika hos I i idylliska Ålsten. Och via en omväg runt sjukhuset för sedvanlig kontroll kom vi ut, till slut. Till den friska luften, havet, friheten.
Har dock inte börjat njuta förrän nu - fem minuter i midnatt - eftersom jag varit fullt upptagen av en massa larv, trams och onödigt tjafs. Saker blir sällan som man tänkt sig, men idag gick det mesta fel. Illamående, klappinslagning, pynt och piff. Sånt som skulle gjorts för flera dar sen. När vi inte var här. Till det en trotsande treåring som är sitt underbara, solstrålande jag ena sekunden för att i nästa ögonblick leka tvärtomleken tills tålamodet tar slut. Och jag sammanbitet konstarerar att "hittills är det här en SKITjul". Gud sig förbarme, vilken hädelse! Med tvångstvagning av tunga och lekamen till följd.
Men makalöse maken tog med barnen på strandpicnic, byggde grotta och snölykta innan stunden äntligen var inne. Den trofaste tomten, som tjänat som såväl morot som piska senaste tiden, han kom till slut med efterlängtade klappar. Maten trollades fram med god hjälp och barnen sjöng julsånger i högan sky. Frid och fröjd följt av ännu ett trilskande trötthetsutbrott av treochetthalvtåring. Sedan snabbt i säng och dagens bästa stund - sagoläsning av julklappsböcker. Pussar, kramar och "jag älskar dig mest i hela universum, mer än yttre rymden och tillbaka, mamma".
Och trots allt det fina är jag ur slag.
Känner mig i konturerna rätt vag.
Men hoppas på en bättre morgondag.
Ha en fröjdefull jul.
Framtiden lär bli kul.
Nu ska jag läsa Jesper Juul!
... samtidigt som jag i likhet med påven känner mig en smula nedslagen ... intet nytt på julafton, alltså ... och inte funkar bildhanteraren heller. Vad är väl en släng leukemi i sammanhanget? Moahahaha.
tisdag 22 december 2009
Julkortsstress och julmustkräks
Natten till den 16:de december klipps och klistras det i slott och koja. Eller i en och annan lägenhet åtminstone. I år var vi ute i god tid. Barnen har tillverkat årets utskick helt på egen hand och det enda vi behövde göra var att skriva adresser och köpa julfrimärken. Plättlätt. Kan man tycka.
Men ack. Ibland är det långt till brevlådan.
Så kom vinterkräksjukan på besök för en vecka sen, och eftersom storebror tillfrisknade efter åtta uppkastningar utan att någon annan insjuknade, men såväl han som lillebror och fader sattes i karantän resten av vecka, medan jag flydde fältet till mormordern i de obligatoriska 48 timmarna efter sista kräkset, så fanns gott om tid för ytterligare pyssel och hoppusslande av ännu fler julkort. (Regelvidrigt lång mening, men jag tar mig friheten.)
När bilen och jag väl var hemma igen efter min premiärkörning till sjukhuset utan chaufför hade vi en perfekt pulkahelg tillsammans med vänner medan snön vräkte ner och vi ständigt sköt julfirarfarandet till kusten på framtiden. Skönt att ha tid att ta det lugnt, men aningen korkat, med facit i hand.
För julen kanske måste firas i huvustaden. Eftersom ingen är körbar. Och det beror inte på förtäring av spetsad glögg. Nej, igår kom äckelkräket på återbesök. Denna gång troligen orsakat av matförgiftning. Det är vad vi hoppas, för annars - om det är kräksjuka som stannar i min klena lekamen - måste jag isoleras på infektionskliniken över jul. Icke önskvärt, är en grov underdrift.
Mannen och jag låg igår i fosterställning på varsitt badrumsgolv medan barnen försod allvaret och faktiskt var tvungna att klara sig själva. Mer eller mindre. Så de återupptog helt sonika julkortstillverkningen, som den naturligaste sak i världen. De har nu i två dagar stämplat, ritat, skrivit, klippt, stansat och fyllt kuverten med allsköns teckningar samt foton de printat själva.
Vi kommer aldrig skicka så många julkort som i år, tacka kräkset för det. Kraftigt försenade. Men ändå. Så ni som blir förärade med dylikt konstverk kanske ska avhålla er från att slicka på dem ... för säkerhets skull.
Men ack. Ibland är det långt till brevlådan.
Så kom vinterkräksjukan på besök för en vecka sen, och eftersom storebror tillfrisknade efter åtta uppkastningar utan att någon annan insjuknade, men såväl han som lillebror och fader sattes i karantän resten av vecka, medan jag flydde fältet till mormordern i de obligatoriska 48 timmarna efter sista kräkset, så fanns gott om tid för ytterligare pyssel och hoppusslande av ännu fler julkort. (Regelvidrigt lång mening, men jag tar mig friheten.)
När bilen och jag väl var hemma igen efter min premiärkörning till sjukhuset utan chaufför hade vi en perfekt pulkahelg tillsammans med vänner medan snön vräkte ner och vi ständigt sköt julfirarfarandet till kusten på framtiden. Skönt att ha tid att ta det lugnt, men aningen korkat, med facit i hand.
För julen kanske måste firas i huvustaden. Eftersom ingen är körbar. Och det beror inte på förtäring av spetsad glögg. Nej, igår kom äckelkräket på återbesök. Denna gång troligen orsakat av matförgiftning. Det är vad vi hoppas, för annars - om det är kräksjuka som stannar i min klena lekamen - måste jag isoleras på infektionskliniken över jul. Icke önskvärt, är en grov underdrift.
Mannen och jag låg igår i fosterställning på varsitt badrumsgolv medan barnen försod allvaret och faktiskt var tvungna att klara sig själva. Mer eller mindre. Så de återupptog helt sonika julkortstillverkningen, som den naturligaste sak i världen. De har nu i två dagar stämplat, ritat, skrivit, klippt, stansat och fyllt kuverten med allsköns teckningar samt foton de printat själva.
Vi kommer aldrig skicka så många julkort som i år, tacka kräkset för det. Kraftigt försenade. Men ändå. Så ni som blir förärade med dylikt konstverk kanske ska avhålla er från att slicka på dem ... för säkerhets skull.
onsdag 16 december 2009
Mammamumma motas av mage
Jahapp.
Så var den äntligen här, vintern. Som vi längtat. Efter att knappt ha överlevt november med sina ynka fjorton soltimmar är alla som förbytta sedan världen blev vit.
Parentes: Folk yrar visserligen om julstress, klappköp och hembak. Otroligt tröttsamt. Lägg ner alla måsten, beställ klokklappar på nätet och köp färdiglagat i välsorterad delikatessdisk. Om du mår så dåligt som du säger av allt du måste prestera. Och sluta klaga. Vem tvingar dig att fira jul? Morr. Slut på parentes.
Med den vidunderligt vackra, tysta vintervärlden kom kräksjukan. Så här sitter jag och väntar på nästa kaskad. Storebror har hittills spytt sex gånger ikväll. Den tappraste av trollungar lider i det tysta när han springer till sin egen toalett och oftast hinner i tid. Sedan torkar han vant av ringen med desinfektion, tvättar sig och handspritar, borstar tänderna och tar en klunk vätskeersättning. Endast fem år ung, men med astma och reflux sedan födseln har han inte direkt kunnat utveckla sin mors kräkfobi.
Modershjärtat sväller av stolthet, samtidigt som det självklart skär att inte kunna ta bort det onda. Men han ska åtminstone inte behöva känna några som helst julmåsten, utan få en lugn ledighet med lilla familjen på landet. En egen tradition. Inget kringflackande.
Det har varit min dröm sen barnsben.
Att bestämma själv. Inte bara vara till lags. Rättvist dela upp dagarna. Köra vartannat år. Men alltid sårar man någon.
I år KAN vi inte åka någonstans. Vi får inte.
Så jag drömmer om en jul hemma. Helst utan kräks. Och elakingar.
(Om jag får magsjukan, vilket ju är högst troligt, läggs jag in. Håller tummarna för att det i så fall går över snabbt så att vi får en vit jul tillsammans.)
Paus.
För den sjunde spyan .
Fortsättning lär följa.
Och mammamumman är på väg upp ur magen. Moahahaha.
Så snön ligger fortfarande vit på taken och endast tomtemor är vaken. Körandes Gustavsbergs nattbuss. Man kan alltid lita på ödets ironi.
Så var den äntligen här, vintern. Som vi längtat. Efter att knappt ha överlevt november med sina ynka fjorton soltimmar är alla som förbytta sedan världen blev vit.
Parentes: Folk yrar visserligen om julstress, klappköp och hembak. Otroligt tröttsamt. Lägg ner alla måsten, beställ klokklappar på nätet och köp färdiglagat i välsorterad delikatessdisk. Om du mår så dåligt som du säger av allt du måste prestera. Och sluta klaga. Vem tvingar dig att fira jul? Morr. Slut på parentes.
Med den vidunderligt vackra, tysta vintervärlden kom kräksjukan. Så här sitter jag och väntar på nästa kaskad. Storebror har hittills spytt sex gånger ikväll. Den tappraste av trollungar lider i det tysta när han springer till sin egen toalett och oftast hinner i tid. Sedan torkar han vant av ringen med desinfektion, tvättar sig och handspritar, borstar tänderna och tar en klunk vätskeersättning. Endast fem år ung, men med astma och reflux sedan födseln har han inte direkt kunnat utveckla sin mors kräkfobi.
Modershjärtat sväller av stolthet, samtidigt som det självklart skär att inte kunna ta bort det onda. Men han ska åtminstone inte behöva känna några som helst julmåsten, utan få en lugn ledighet med lilla familjen på landet. En egen tradition. Inget kringflackande.
Det har varit min dröm sen barnsben.
Att bestämma själv. Inte bara vara till lags. Rättvist dela upp dagarna. Köra vartannat år. Men alltid sårar man någon.
I år KAN vi inte åka någonstans. Vi får inte.
Så jag drömmer om en jul hemma. Helst utan kräks. Och elakingar.
(Om jag får magsjukan, vilket ju är högst troligt, läggs jag in. Håller tummarna för att det i så fall går över snabbt så att vi får en vit jul tillsammans.)
Paus.
För den sjunde spyan .
Fortsättning lär följa.
Och mammamumman är på väg upp ur magen. Moahahaha.
Så snön ligger fortfarande vit på taken och endast tomtemor är vaken. Körandes Gustavsbergs nattbuss. Man kan alltid lita på ödets ironi.
tisdag 15 december 2009
Mammamumma i magen
Snön lyser vit på taken, endast tomtemor är vaken.
Med mumma i magen.
Jullättöl till lunchsoppan + julmust för att vakna till efter en tupplur nap i soffan - sherry - socker = mammamumma. Eller?
Med mumma i magen.
Jullättöl till lunchsoppan + julmust för att vakna till efter en tupplur nap i soffan - sherry - socker = mammamumma. Eller?
tisdag 8 december 2009
Julklappskampen
... går vidare via sociala medier.
Energiknippet och Grisslangrannen har startat en insamling och uppmanar alla sina Facebookvänner att skänka 100 kronor av sina julklappspengar till Cancerfonden. Ett klokt initiativ, eftersom alla har råd att avvara en hundring.
Energiknippet och Grisslangrannen har startat en insamling och uppmanar alla sina Facebookvänner att skänka 100 kronor av sina julklappspengar till Cancerfonden. Ett klokt initiativ, eftersom alla har råd att avvara en hundring.
Hon letar samtidigt benmärgsgivare till Tobiasregistret. Två flugor i en smäll. Smarta N, alltid lika effektiv!
tisdag 13 januari 2009
Resumé
Nej, jag vet inte.
Om den här ventilen ska leva vidare.
Så saken fick bero.
Lugn och ro.
Det behövde vi i allra högsta grad.
Efter en tuff höst.
Vår lilla familj har mått bra och vuxit på många sätt.
Och det är givetvis den största lyckan, det enda viktiga.
Men hösten har tärt.
Två heltidsarbetande föräldrar, för första gången, till två barn i explosiv utveckling. Visserligen jobbar vi inte åtta timmar om dan på kontoren, utan fadern lämnar dagisälskande barnen kl 9 rakt över gården och jag hämtar de två som inte vill hem kl 16. Och visst är de ute i skogen nästan hela dagarna, äter helt ekologiskt och gör pedagogiska, utvecklande aktiviteter med kompisarna hela dagarna. Men nånstans finns ändå ett uns av dåligt samvete där, ständigt närvarande. Åtminstone de dagar jag inte hinner till fyra, när något oförutsett händer på hemvägen. Emotionell och ologisk som jag är.
Även om jag visserligen haft ryggskott, åkt ambulans i ilfart, varit inlagd på ortopedakuten några dagar. Samt varit sjukskriven två veckor pga rygg och ischias. Och sedan blivit betydligt bättre genom att äntligen få träna och jobba med det roligaste av roliga, befordrad till högt uppsatt position på internationella domäner. Som anställd i stället för konsult för första gången på länge. Frihet byttes mot trygghet. Och en otrolig utmaning.
Men med ihållande huvudvärk, yrsel och anemi. Utredningar och behandlingar resulterade slutligen i MR på hjärna och nacke "för säkerhets skull". UA, en lättnadens suck.
Med en leukemi i bagaget så finns den förbjuna tanken alltid där. Långt bort för mig, men lite närmre till hands för familj och läkare. Så jag tänker att jag gör det för dem. Jag är ju inte orolig. Eller?
Så hösten har varit en prövning.
Med sorgen allerstädes närvarande.
Efter alla måsten åkte vi till landet och fick andas ut. Och gråta ut. Utan ett enda måste. Vi som alltid planerar tvingade oss att bara vara i en vecka. Och det VAB-fria året kröntes av 40,5 i feber första semesterdagen. Lillebror var het men alltid lika glad. Och vi andra följde hans exempel. Så typiskt, att när man slappnar av kommer allt över en. Säkerhetsventilen öppnas.
Sedan träffade vi familj och vänner. Åkte till Skåne en vecka runt nyår (även om makens familj räknade det som "ett par dar" - resdagarna i fullpackad bil räknas inte). Späckat schema inklusive extra allt. Men med en lyxig fristad i Falsterbo där vi huserade fritt, gick strandpromenader och finfikade.
Sen tillbaka på landet för skidpremiär. Somgick över förväntan. Stoltaste föräldrarna såg sönerna klara sporten som förde oss samman utan problem. Lite värre var det med julklappsskridskorna som tomten kom med: "det är det enda jag önskar mig!", kved storebror till morfars glädje. "Det är halt ju, hur gör dom på teven?" undrade stora. "Jag vill göra stjärnor på iiis!" ylade lilla förtjust medan han sprang lillsjön runt med två medar på varje sko.
Sådan var julen, den långa.
Men nej, jag vet ändå inte.
Behövs ventilen?
Om den här ventilen ska leva vidare.
Så saken fick bero.
Lugn och ro.
Det behövde vi i allra högsta grad.
Efter en tuff höst.
Vår lilla familj har mått bra och vuxit på många sätt.
Och det är givetvis den största lyckan, det enda viktiga.
Men hösten har tärt.
Två heltidsarbetande föräldrar, för första gången, till två barn i explosiv utveckling. Visserligen jobbar vi inte åtta timmar om dan på kontoren, utan fadern lämnar dagisälskande barnen kl 9 rakt över gården och jag hämtar de två som inte vill hem kl 16. Och visst är de ute i skogen nästan hela dagarna, äter helt ekologiskt och gör pedagogiska, utvecklande aktiviteter med kompisarna hela dagarna. Men nånstans finns ändå ett uns av dåligt samvete där, ständigt närvarande. Åtminstone de dagar jag inte hinner till fyra, när något oförutsett händer på hemvägen. Emotionell och ologisk som jag är.
Även om jag visserligen haft ryggskott, åkt ambulans i ilfart, varit inlagd på ortopedakuten några dagar. Samt varit sjukskriven två veckor pga rygg och ischias. Och sedan blivit betydligt bättre genom att äntligen få träna och jobba med det roligaste av roliga, befordrad till högt uppsatt position på internationella domäner. Som anställd i stället för konsult för första gången på länge. Frihet byttes mot trygghet. Och en otrolig utmaning.
Men med ihållande huvudvärk, yrsel och anemi. Utredningar och behandlingar resulterade slutligen i MR på hjärna och nacke "för säkerhets skull". UA, en lättnadens suck.
Med en leukemi i bagaget så finns den förbjuna tanken alltid där. Långt bort för mig, men lite närmre till hands för familj och läkare. Så jag tänker att jag gör det för dem. Jag är ju inte orolig. Eller?
Så hösten har varit en prövning.
Med sorgen allerstädes närvarande.
Efter alla måsten åkte vi till landet och fick andas ut. Och gråta ut. Utan ett enda måste. Vi som alltid planerar tvingade oss att bara vara i en vecka. Och det VAB-fria året kröntes av 40,5 i feber första semesterdagen. Lillebror var het men alltid lika glad. Och vi andra följde hans exempel. Så typiskt, att när man slappnar av kommer allt över en. Säkerhetsventilen öppnas.
Sedan träffade vi familj och vänner. Åkte till Skåne en vecka runt nyår (även om makens familj räknade det som "ett par dar" - resdagarna i fullpackad bil räknas inte). Späckat schema inklusive extra allt. Men med en lyxig fristad i Falsterbo där vi huserade fritt, gick strandpromenader och finfikade.
Sen tillbaka på landet för skidpremiär. Somgick över förväntan. Stoltaste föräldrarna såg sönerna klara sporten som förde oss samman utan problem. Lite värre var det med julklappsskridskorna som tomten kom med: "det är det enda jag önskar mig!", kved storebror till morfars glädje. "Det är halt ju, hur gör dom på teven?" undrade stora. "Jag vill göra stjärnor på iiis!" ylade lilla förtjust medan han sprang lillsjön runt med två medar på varje sko.
Sådan var julen, den långa.
Men nej, jag vet ändå inte.
Behövs ventilen?
lördag 29 december 2007
Mellanlandning
En vecka i Skåne avklarad.
Grön jul.
Trevlig.
Lagom.
Bäst var promenaderna på Falsterbostranden nästan varje dag före kusinträffar, glöggmys, och julmiddagar. Har träffat nästan alla våra släktingar. Men i spridda skurar. Skånskt gemyt.
Borta bra men hemma bäst.
En kväll och natt i hemmets trygga vrå.
Mumrik slänger ihop viltfärsbiffar med rotsaksgratäng och goud saus. Tack vare Sthlms (världens?) dyraste, men bästa matvaruaffär. Med chefslansonchampagnen till. Det är ju den 29:nde. (Vår dag. Varje månad. Firas alltid.)
Barnen sover sött. Jag jobbar lite.
Imorrn är det julafton.
Igen.
På landet.
Med min lilla spillra släkt.
Finns det några snälla barn kvar?
Grön jul.
Trevlig.
Lagom.
Bäst var promenaderna på Falsterbostranden nästan varje dag före kusinträffar, glöggmys, och julmiddagar. Har träffat nästan alla våra släktingar. Men i spridda skurar. Skånskt gemyt.
Borta bra men hemma bäst.
En kväll och natt i hemmets trygga vrå.
Mumrik slänger ihop viltfärsbiffar med rotsaksgratäng och goud saus. Tack vare Sthlms (världens?) dyraste, men bästa matvaruaffär. Med chefslansonchampagnen till. Det är ju den 29:nde. (Vår dag. Varje månad. Firas alltid.)
Barnen sover sött. Jag jobbar lite.
Imorrn är det julafton.
Igen.
På landet.
Med min lilla spillra släkt.
Finns det några snälla barn kvar?
tisdag 18 december 2007
Årets julklapp?
Alltså den här julhetsen. Jag fattar inte att vuxna människor springer runt som skållade troll i klappjakten. Men ännu värre är ju kverulerandet. Alla har väl ett fritt val?
Jag har inte köpt en enda julklapp. Mår dåligt av jippot. Barnen får varsin bok av oss på morgonen. De kommer garanterat bli överösta med alldeles för många leksaker ändå. Och är f ö nöjda med varsitt paket. Än så länge. Vill inte ens öppna resten av stora högen de får av släkten.
I år firar vi skånsk jul. Släktjul. Har lärt mig av mumriken att handla småkusinernas klappar, samt något fint till honom, på julaftons morgon. Då är ingen ute på Malmös gator. Lugn och ro. Man hinner ta en kaffe och stärka sig inför eftermiddagens släktdrabbning. (Och så inhandlar vi varsin flaska finvin till far- och morföräldrar. Eftersom vi vet att de ger oss ågot, trots att vi för tionde året i rad lovat varandra att "julen är till för barnen, vi vuxna ska bara umgås och ta det lugnt". Yeah right.)
Jag hoppas att vi i vår lilla familj kan fortsätta att ge varandra små presenter när de verkligen behövs eller uppskattas mer än vid ett sånt här måste-tillfälle.
Mumrik har därför redan införskaffat årets julklapp till familjen, som enligt Handelns utredningsinstitut är GPS:en.
Jag har inte köpt en enda julklapp. Mår dåligt av jippot. Barnen får varsin bok av oss på morgonen. De kommer garanterat bli överösta med alldeles för många leksaker ändå. Och är f ö nöjda med varsitt paket. Än så länge. Vill inte ens öppna resten av stora högen de får av släkten.
I år firar vi skånsk jul. Släktjul. Har lärt mig av mumriken att handla småkusinernas klappar, samt något fint till honom, på julaftons morgon. Då är ingen ute på Malmös gator. Lugn och ro. Man hinner ta en kaffe och stärka sig inför eftermiddagens släktdrabbning. (Och så inhandlar vi varsin flaska finvin till far- och morföräldrar. Eftersom vi vet att de ger oss ågot, trots att vi för tionde året i rad lovat varandra att "julen är till för barnen, vi vuxna ska bara umgås och ta det lugnt". Yeah right.)
Jag hoppas att vi i vår lilla familj kan fortsätta att ge varandra små presenter när de verkligen behövs eller uppskattas mer än vid ett sånt här måste-tillfälle.
Mumrik har därför redan införskaffat årets julklapp till familjen, som enligt Handelns utredningsinstitut är GPS:en.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
