Tvärstopp

Ursäkta frånvaron, men jag har liksom varit lite borta ... om än mest hemma.

Anemisk som få har jag jobbat ändå.
Filmats, cancertextgranskat, sjungit, socialiserat, sett sockersöta sönernas luciatåg, suttit i långbänkar, kalasat, tränat, glöggat, samlat in pengar och spel till sjukhusen, hostat, snurvlat och yrslat omkring, samt skramlat till pedagogpresenter. Har man inte roligt så gör man sig. Så att säga.

Sedan tog det stopp. Just där. På ett ypperligt lunchmöte såg jag dubbelt och fick åka raka vägen till Hematologen. Efter supersnabb hämtning av två, skjutsade mumriken oss alla till barndomsstaden, lärosätet och årets flash back gjorde mig än mer svimfärdig.

Och se, där blev jag kvar ett tag.
Efter otaliga undersökningar från topp till tå, på olika avdelningar under ett dygn, fick jag påfyllning av såväl blod, vätska som ostörd sömn. Och den allra bästa omvårdnad en patient kan få.

Så lilla julafton kunde till slut firas i skärgårn'. Vi kom direkt till dukat julbord. Sällan har en familjemiddag med mina fina föräldrar med makar varit mer välkommen.

Rädslan gnager en smula, men jag kastar den milt över axeln och går på jullov efter ett omvälvande men fint år. Jag lever och tänker fortsätta med det.

Ta hand om varann.
En klyscha?
Förvisso, men sann.

Status u a

... men kanske inte riktigt. Om jag ska vara ärlig. Och ärlighet vara som bekant längst.

Egentligen är den rätt anmärkningsvärt dålig. Magstatusen. Men det struntar jag i. Eller försöker. Samtidigt som jag försöker lära mig leva med den kroniska följdsjukan. Varför lägga energi på att oro? Jag menar, jag lever ju!

Så solen skiner, jag är solo med finaste prins sol och jag tränar bort allt vad oro heter. Och äter med stora och små vänner i parken. Morgon, middag, kväll. Eftersom ingen vill gå in. Men mest italiensk glass i stora lass. (Samt mår illa. Men det behåller vi inom parentes.) Livet är fint.

- För så är det bara.

Säger lillebror i sommarpyjamas på balkongen i kvällssol och slår ut med händerna.

Status utan anmärkning, med andra ord.
(Inte mycket att dryfta om bloggledes således.)

Paparazzin i vårt sovrum

fångade lugnet före stormen.
(Jag hittade just bilden i luren.)

Sedan väckte han mig, storebror, och sa:

- Du är sötast i hela världen, mamma.

Innan jag hann svara vändes magen ut och in och jag rusade till badrummet.

Nu, fem timmar senare, har stormen bedarrat och jag är på väg till jobbet för en fredagsfika. En fullständigt normal aktivitet för de flesta. Men en sällsynt ynnest i mitt GVH-sjuka liv.

Vid gårdagens läkarbesök träffade jag även en diestist, på egen begäran. Som jag hade sett fram emot att få hjälp, men ack vilken besvikelse att damen inte såg något problem i att väga 45 kg.

Men daladoktorn gav mig utresetillstånd i sommar, "bara du inte åker till Indien eller andra magsjukeländer". Att umgås med djur är fortsatt förbjudet, samt att äta rå fisk, lufttorkade charkuterier och mögliga ostar. Attans rackarns, det är ju precis sånt min spädismage längtar efter. Men krukväxter är åter tillåtna i hemmet. Vårens balkongörter kan flytta in från dagens regn och kyla!

Som man bäddar ...

Det är ju strålande!
Att tillbringa nätterna liggandes i fosterställning på det varma stengolvet i badrummet. Att efter en alltigenom tiptopkväll när man tror sig vara på banan igen få en chans att verkligen lära känns varenda fog i vårt nyrenoverade hygienpalats. Tack kräkmagen för detta unika tillfälle.

Men de bästa doktorerna och de mest omtänksamma sköterskorna som finns var inte riktigt lika positivt inställda, så efter en tuff natt åkte hela familjen till Hematologen i Uppsala. Där jag tillbringade dagen med diverse provtagnignar och undersökningar vi höljer i glömska. Allt medan musketörerna myste hos mormor.

Trilskande mage, fjällande hy och en mun torrare än Sahara kan jag leva med, även om det är besvärligt. Det viktiga är att blodproverna är bra. Ingen överhängande risk för återfall, vad det verkar. Men leverpåverkan och alldeles för många tappade kilon senaste veckan leder till höjd cortisondos. Och det är ett nederlag. Benskör och äppelkindad, utan möjlighet att bygga muskler är långtifrån den jag vill vara. Även om jag försöker se det positiva och låtsas att allt är okej.

- Men du mår ju inte bra, det måste du erkänna., säger kloka doktorerna.
- Jag lever och har varit med om värre, om ni minns? Jag klarar det här, men snälla, låt mig gå nu., vädjar jag.

Och det får jag. Sedan jag lovat att ringa vid minsta förändring och låta lägga in mig för behandling.

Sällan har mitt vackra, vita vinterland varit mer efterlängtat.
Aldrig har det varit så kul att skotta snö.
För att ta oss in i huset över huvud taget.
Medan barnen dessvärre slumrar sött i bilen.

Fredagsmys?
Nejnej, inte efter den tuppluren.
Friday night is party night!

OS-vinnare

... i längdåkning, korvätning och backhoppning utan skidor.
Halvdag på Östermalms IP. The one and only place to be.

Själv är jag ständigt illamående, trött och låg. Men tackar min lyckliga stjärna för barnen. Utom vid hämtning.

- Varför kommer du redan? Vi är faktiskt inte klara. Jag vill sova på dagis.
Säger lillebror. Varje dag. Oavsett vilken tid jag kommer.

Suck.

- Du vet väl vad det här betyder? Jo, att han saknat dig och kommer på det när han ser dig och därför bestraffar dig så här., förklarar förskoleläraren.

Well, imorgon är en annan dag.
Då åker mannen och jag till sjukhuset för sedvanlig kontroll och läkarbesök. Är lite nervös. Mår inte som jag borde.

Tuttrosett

Lillebror och jag softar hemma när ännu en supersocial helg är till ända. Han med kraftig nackspärr. Som effektivt botas med en MFF-halsduk modell gigantisk samt soffmys och prat om livets väsentligheter.

- När tar doktorn bort slangarna egentligen? Du har haft dom jätte-länge ju.
- Det dröjer lite till.
- Du tror att lite betyder mycket. För du har sagt lite till i hundra år. Minst.
- Det har jag väl inte. Men ett halvår är lite i jämförelse med hundra.
- Aja, men när ditt hår är långt och ljust igen och slangarna är borta, då är du frisk. Å så ska tuttarna bli långa. Det blir kul!
- Långa?
- Ja, så man kan göra en rosett! Ur-tjusigt, eller hur?
- Jag tror det blir svårt. Dom har aldrig varit stora.
- Men så gör prinsessor! Och du är min prinsessa. Eller sen' när vi gifter oss är du det, för du säger att jag är din lille prins. Så är det bara. Och nånting måste jag få bestämma. Så det blir tuttrosett alltså.

Klart som korvspad. Vad biter på sådana argument?

Springmask, smittkoppor eller svininfluensa?

... för att inte tala om vinterkräksjuka rond tre.

Det annars så infektionsfria dagiset har drabbats denna vinter. Så våra killar har ytterst motvilligt accepterat att vara hemma idag. För att om möjligt slippa att smittas med något skräp. Sedan vi lovat att de får vara med på Blåbärsloppet på dagisgården imorgon bitti. Medan mannen och jag åker till Uppsala för att få svar på förra veckans benmärgsprov.

Väntan börjar bli smått enerverande.
Men imorgon vid den här tiden vet jag.
Vill jag veta?