Fådd: Blodpåse, vätska, mat, sömn, omvårdnad - jag är evigt tacksam.
Gedd: Spel till barnsjukhusen, pengar till Hematologen - hjälp som gör nytta.
Så ge blod!, den som kan.
Vi andra kan avvara en slant som verkligen kommer fram. Inga mellanhänder, inga giriga styrelsetoppar som skor sig på andras välvilja. Spelen och slantarna går direkt till patienter, personal och forskning. Det har ni mitt ord på. Och jag har ju nyligen kontrollerat saken. Moahaha.
Donationsfond Hematologi
Ansvar 90164-11249
Pg nr 35500-8
(Meddela mig gärna genom en kommentar här, så ser jag till att tackkortet skickas rätt.)
Visar inlägg med etikett blod. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett blod. Visa alla inlägg
fredag 24 december 2010
onsdag 9 december 2009
Friskkvitto
Vi var i Uppsala idag, mannen och jag.
Han lämnade blod.
Jag tog prov.
Och fick svar.
Benmärgen är ren.
- Inga tendenser till leukemi.
Berättade lättad doktor.
Och jag andades ut.
Var väl inte direkt orolig denna gång. Bara en gnutta. Trodde tills i våras att jag skulle känna och förstå om jag var sjuk. Men litar inte på kroppens signaler längre. Blev minst sagt förvånad när leukemin återupptäcktes. Innan dess innebar benmärgsprov ett säkert, årligen återkommande friskkvitto. Sedan april i år har det känts annorlunda. Och borrningen har varit lätt ångestfylld.
Skålade i julmust med bästisen K och mannen över en lättlunch i sjukhusets mest folktomt ekande finlandsfärjeentré. Finaste sällskapet att fira med, om än i en något udda miljö.
Men ikväll törs vi planera framtiden medan vi kan njuta av en välkyld flaska Bollinger från omtänksammaste extrafamiljen i Götet. Eller en Veuve Clicquot i våtdräkt från svärfar.
- Det är lillördag* idag. Kan vi få smaka på den lilla flaskan julmust som står i kylen?, påminde precis lillebror.
- Nej vännen, den provar vi på storlördag., bestämde jag.
Note to self:
Köp mer julmust. Helst innan barnen upptäcker den tomma flaskan i PET-insamlingen. Må de aldrig förstå att modern syndat en sen måndagkväll och är skyldig. Ty hon är fortfarande prinsarnas ofelbara framtida gemål. För hur länge?, kan man undra ...
*Även om det nu för tiden mittiveckanfestas på torsdagar. Den stora AW-dagen då alla kollegor släpper loss, är otvungna, chosefria och härligt ickekontorsmässiga. Veckans kick off. Som följs av extremely casual Friday. Då företagen töms efter fredagsmysfikat och inte mycket blir gjort men ramöverskridande beslut blir fattade. Jag saknar jobbet! Men det är ju en helt annan historia.
Han lämnade blod.
Jag tog prov.
Och fick svar.
Benmärgen är ren.
- Inga tendenser till leukemi.
Berättade lättad doktor.
Och jag andades ut.
Var väl inte direkt orolig denna gång. Bara en gnutta. Trodde tills i våras att jag skulle känna och förstå om jag var sjuk. Men litar inte på kroppens signaler längre. Blev minst sagt förvånad när leukemin återupptäcktes. Innan dess innebar benmärgsprov ett säkert, årligen återkommande friskkvitto. Sedan april i år har det känts annorlunda. Och borrningen har varit lätt ångestfylld.
Skålade i julmust med bästisen K och mannen över en lättlunch i sjukhusets mest folktomt ekande finlandsfärjeentré. Finaste sällskapet att fira med, om än i en något udda miljö.
Men ikväll törs vi planera framtiden medan vi kan njuta av en välkyld flaska Bollinger från omtänksammaste extrafamiljen i Götet. Eller en Veuve Clicquot i våtdräkt från svärfar.
- Det är lillördag* idag. Kan vi få smaka på den lilla flaskan julmust som står i kylen?, påminde precis lillebror.
- Nej vännen, den provar vi på storlördag., bestämde jag.
Note to self:
Köp mer julmust. Helst innan barnen upptäcker den tomma flaskan i PET-insamlingen. Må de aldrig förstå att modern syndat en sen måndagkväll och är skyldig. Ty hon är fortfarande prinsarnas ofelbara framtida gemål. För hur länge?, kan man undra ...
*Även om det nu för tiden mittiveckanfestas på torsdagar. Den stora AW-dagen då alla kollegor släpper loss, är otvungna, chosefria och härligt ickekontorsmässiga. Veckans kick off. Som följs av extremely casual Friday. Då företagen töms efter fredagsmysfikat och inte mycket blir gjort men ramöverskridande beslut blir fattade. Jag saknar jobbet! Men det är ju en helt annan historia.
måndag 7 december 2009
Årets finaste julklapp
Om du inte vill donera dina surt förvärvade besparingar, så kan du ge något du har tillräckligt av och som återbildas oavbrutet.
Blod och benmärg.
Ge livet åter till de dödsdömda.
Finare julklapp finns inte.
Blod och benmärg.
Ge livet åter till de dödsdömda.
Finare julklapp finns inte.
Blodgivarstafetten går över gränsen
måndag 13 juli 2009
Säkert sex eller medan blodet ännu droppar
Kroppens mysterier äro oändliga.
Med det sagt varnar jag känsliga läsare (medelålders män?) för fortsättningen.
Meningen med livet är att fortplanta sig.
Det har min kropp förstått.
När många andra basala funktioner är satta ur spel eftersom de sjuka vita blodkropparna tagit över min kropp, så sviker inte förutsättningen för förökning.
- Fantastiskt, det måste betyda att du är frisk, sa hoppfull vän.
Men just nu är det inte så bra, eftersom jag behöver mitt blod. Så jag äter blödningshämmare och får blodtransfusioner. Men jag fortsätter att föda Jello-kids varje månad. Kanske var det nästsista gången nu? Snart är jag en annan människa, utan fortplantningsmöjlighet.
I samband med benmärgstransplantationen strålas jag, och kommer med största sannolikhet inom kort förvandlas från en fertil, fartfylld fräsching till en vallande, svallande klimakteriekossa.
Tanken svindlar.
Det är sorgligt, men praktiskt.
Har alltid haft enorm mensvärk.
Och rikliga blödningar.
De är snart ett minne blott.
Men att förlora fortplantningen, innebär det också förlorad femininitet?
Vilken blir min nya identitet?
Jag väljer att se det från den ljusa sidan.
När mannen och jag åkte från sjukhuset på lillebrors ödesdigra treårsdag, ja efter att vi träffat min ALLvetande medicinman, bäste B, och fått beskedet om leukemin, då sa jag till min älskling:
- Äntligen slipper vi oroa oss för oönskade graviditeter!
Och så skrattade vi rått.
Det är kärlek.
Med det sagt varnar jag känsliga läsare (medelålders män?) för fortsättningen.
Meningen med livet är att fortplanta sig.
Det har min kropp förstått.
När många andra basala funktioner är satta ur spel eftersom de sjuka vita blodkropparna tagit över min kropp, så sviker inte förutsättningen för förökning.
- Fantastiskt, det måste betyda att du är frisk, sa hoppfull vän.
Men just nu är det inte så bra, eftersom jag behöver mitt blod. Så jag äter blödningshämmare och får blodtransfusioner. Men jag fortsätter att föda Jello-kids varje månad. Kanske var det nästsista gången nu? Snart är jag en annan människa, utan fortplantningsmöjlighet.
I samband med benmärgstransplantationen strålas jag, och kommer med största sannolikhet inom kort förvandlas från en fertil, fartfylld fräsching till en vallande, svallande klimakteriekossa.
Tanken svindlar.
Det är sorgligt, men praktiskt.
Har alltid haft enorm mensvärk.
Och rikliga blödningar.
De är snart ett minne blott.
Men att förlora fortplantningen, innebär det också förlorad femininitet?
Vilken blir min nya identitet?
Jag väljer att se det från den ljusa sidan.
När mannen och jag åkte från sjukhuset på lillebrors ödesdigra treårsdag, ja efter att vi träffat min ALLvetande medicinman, bäste B, och fått beskedet om leukemin, då sa jag till min älskling:
- Äntligen slipper vi oroa oss för oönskade graviditeter!
Och så skrattade vi rått.
Det är kärlek.
söndag 12 juli 2009
En vampyrs bekännelser
Vaknade vrålhungrig häromdagen, piggare än på länge.
Visserligen med en skarp järnsmak i munnen.
Och med en märklig beläggning på tänderna.
Det var inget tapetserande rödvin från gårdagskvällen som satt fast.
Däremot koagulerat blod.
Huggtandsmärkena var inte synliga på min älskling, som sov lyckligt ovetandes och som efter en veckas flyttslit äntligen återförenats med oss vid havet. Han fick ett annorlunda välkomnande ...
Är lite lätt oroad av mitt nattliga varulvstilltag, men glad att vara tillbaka.
Den sinnliga frånvaron här har två orsaker.
Som skrivande person finns för mig endast två tillfällen när jag låter bli.
Antingen är jag för lycklig, glad, upptagen med LIVET för att krafsa ner några rader.
Eller så är jag fysiskt oförmögen att lyfta fingrarna.
Denna veckan har varit plågsam.
Vi kan låta det stanna där.
Men i min svaghet är jag starkare än nånsin.
Beslutsam.
Jag är kvar hemma!, om än på nåder.
Borde vara inlagd.
Men vägrar.
Har i stället förhandlat mig till en lösning:
Jag skjutsas av självuppoffrande anhöriga från skärgården till sjukhuset varje förmiddag, lämnar prover, får transfusioner och träffar läkaren. Sedan kan jag återvända till familjen och tryggheten igen. Samla kraft, njuta och faktiskt äta lite. Det klarar jag inte på sjukhuset. Hur bra personalen än är.
Allt är så tydligt och enkelt - tiden med barnen är alltför viktig för att slösas bort på isolering. Och jag känner mig säkrare hemma med bakterier kroppen klarar än på sjukhus med allt elände som hoppar mellan rummen. Det lärde mig den förra månadslånga vistelsen; streptokocker, stafylokocker, blodförgiftning och RS-virus - allt i en skön mix blandad av sjukhuset.
Varulv, vampyr eller bara väldigt envis?
Det kvittar, för i min nuvarande bräcklighet är jag starkare än nånsin. Jag vacklar inte i min övertygelse om att vi tillsammans övervinner det här. Något som blir tydligt när storebror behöver vara liten och brister ut i gråt:
- Det är så jobbigt att du är sjuk. Jag vet att du ska bli frisk, för vi kämpar tillsammans, men det är så jobbigt att det tar så lång tid!
Vi gråter tillsammans över allt det jobbiga, den dummadumma sjukdomen, att det är orättvist att pappa måste kämpa med flytten i stan, att nya lägenheten inte blir klar förrän i höst och för att det bara regnar så att hästarna i hagen fryser. Storebror och lillebror tycker att det är skönt efteråt.
- För efter gråten blir allt så bra!, säger lillebror och kiknar av skratt.
Exakt så är livet. Var hade jag varit utan mina kloka barn?
(Jag vet att det är en pretentiös fråga, löjeväckande för den som inte har familj, men jag hade ärligen haft väldigt svårt att fokusera utan mina solstrålar.)
Visserligen med en skarp järnsmak i munnen.
Och med en märklig beläggning på tänderna.
Det var inget tapetserande rödvin från gårdagskvällen som satt fast.
Däremot koagulerat blod.
Huggtandsmärkena var inte synliga på min älskling, som sov lyckligt ovetandes och som efter en veckas flyttslit äntligen återförenats med oss vid havet. Han fick ett annorlunda välkomnande ...
Är lite lätt oroad av mitt nattliga varulvstilltag, men glad att vara tillbaka.
Den sinnliga frånvaron här har två orsaker.
Som skrivande person finns för mig endast två tillfällen när jag låter bli.
Antingen är jag för lycklig, glad, upptagen med LIVET för att krafsa ner några rader.
Eller så är jag fysiskt oförmögen att lyfta fingrarna.
Denna veckan har varit plågsam.
Vi kan låta det stanna där.
Men i min svaghet är jag starkare än nånsin.
Beslutsam.
Jag är kvar hemma!, om än på nåder.
Borde vara inlagd.
Men vägrar.
Har i stället förhandlat mig till en lösning:
Jag skjutsas av självuppoffrande anhöriga från skärgården till sjukhuset varje förmiddag, lämnar prover, får transfusioner och träffar läkaren. Sedan kan jag återvända till familjen och tryggheten igen. Samla kraft, njuta och faktiskt äta lite. Det klarar jag inte på sjukhuset. Hur bra personalen än är.
Allt är så tydligt och enkelt - tiden med barnen är alltför viktig för att slösas bort på isolering. Och jag känner mig säkrare hemma med bakterier kroppen klarar än på sjukhus med allt elände som hoppar mellan rummen. Det lärde mig den förra månadslånga vistelsen; streptokocker, stafylokocker, blodförgiftning och RS-virus - allt i en skön mix blandad av sjukhuset.
Varulv, vampyr eller bara väldigt envis?
Det kvittar, för i min nuvarande bräcklighet är jag starkare än nånsin. Jag vacklar inte i min övertygelse om att vi tillsammans övervinner det här. Något som blir tydligt när storebror behöver vara liten och brister ut i gråt:
- Det är så jobbigt att du är sjuk. Jag vet att du ska bli frisk, för vi kämpar tillsammans, men det är så jobbigt att det tar så lång tid!
Vi gråter tillsammans över allt det jobbiga, den dummadumma sjukdomen, att det är orättvist att pappa måste kämpa med flytten i stan, att nya lägenheten inte blir klar förrän i höst och för att det bara regnar så att hästarna i hagen fryser. Storebror och lillebror tycker att det är skönt efteråt.
- För efter gråten blir allt så bra!, säger lillebror och kiknar av skratt.
Exakt så är livet. Var hade jag varit utan mina kloka barn?
(Jag vet att det är en pretentiös fråga, löjeväckande för den som inte har familj, men jag hade ärligen haft väldigt svårt att fokusera utan mina solstrålar.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
