Pyjamasparty med låtsasmostrarna

"Man är inte äldre än man gör sig."
Och:
"Man ska ta hand om sig så länge man har sig."
Sa gamlamårrmårr.

Gymnasievännerna I & E var på besök. Och blev kvar. Eftersom vi hade så kul. Efter barnaläggningen kom mannen och jag in i andra andningen och vi fyra knäckte en skumpa fem i tolv. Fick skrattanfall à la tonåren och sprutade bubbel genom näsan. "Fräscht", som vi skulle sagt då för tiden.

Nästa morgon lät barnen oss sova hyfsat länge. Tills storebror tyckte att:

- Solen ropar att vi ska gå ut nu!
- Vill du så får du väcka tjejerna där uppe., lovade jag.
- Vaddå tjejer?, svarade han.
- Tycker du att dom är tanter?, frågade jag (lätt oroad - när blir man en tant i sina barns ögon?)
- Nä, så klart inte. Dom är ju våra låtsasmostrar! Fast på riktigt. Vet du inte det?, sa han.

Genialiskt! Det är så gôtt att veta att barnen själva har valt ett par extrafaddrar som de älskar och som verkligen bryr sig om dem, utöver de gudföräldrar (våra syskon) som vi påtvingat uppgiften. Av gammal tradition och ren lättja. Från vår sida. Som ville men inte tordes tänka utanför ramarna. Hur väljer man bland vänner? Om man är två tämligen konflikträdda skilsmässobarn som vi.

Och eftersom vi tror mer på miljö än på arv, så borde vi ju valt fler faddrar redan från början. Vuxna människor som finns i barnens liv på ett naturligt, icke-forcerat sätt. Som ställer upp när det gäller. Kärlek kan ingen få nog av. Men det har våra söner alltså löst på egen hand. De har adopterat ett par av alla dem som varit dem och oss nära i de svåra stunderna. Trygga famnar att krypa upp i när jag legat isolerad långa tider och mannen hastat mellan sjukhus, jobb och flyttlass. De som dessutom vakat vid min sida på Ackis ena dagen för att nästa hjälpa musketörerna med matlagning, städning, dagishämtning samt katalogiserande av vår litteratur (trots Cs ovilja, fick vi senare veta: "Hjälp, vilken mardröm att hjälpa pedantfjanten. Ska jag gå på färg, författare eller bokens höjd?.)

För övrigt kan jag bara konstatera att storebror är ett barn av sin tid. Som vant relaterar till folk i sin närhet som bonusbarn, styvpappor/-mammor och extramorfarar. För att inte tala om låtsasmostrar. Och:

-Jag vill ringa min stora lekkompis Gus. Ledsen pappa, jag har tagit över honom från dig, men du kan få låna honom ibland.