Kul jul och vit, väl?

Förväntansfulla, ögontindrande söner flyttas milt åt sidan och lämnas åt sitt snöskyfflingsöde så att ivriga föräldrar kan bygga ihop de gigantiska minilegomodeller som tomten lämnat vid kaminen under natten.

Barnen? Jo, de tvingas ut i katastofväderlägets vintervackra Falsterbo, där de ensamma håller hov eftersom klass 2-varningen gör att ingen skåning törs gå ut. Sol, vindstilla och en väldig massa snö.

Kul jul.

Men låt den gärna fortsätta vitt. Allvarligt talat. Efter att för ett par veckor sedan ha varit på bio tillsammans för första gången sedan veckan innan storebroren föddes är jag fortfarande skakad. Då, i auguti 2004, såg vi en vemodig svensk film på Saga. Nu var vi på samma biograf och såg den fruktansvärda Svinalängorna. Förfärligt bra. Och aktuell. I jultid. Missa inte!

- Efter den här gråtattacken lär det dröja minst sex år till innan vi går på bio igen. Eller så ser vi något mindre upprörande., påpekade mannen när vi skyndade hemåt i kylan. Själv gick jag dubbelvikt av magontet filmen orsakat, med fastfrusna tårar på kinderna. Och fick en flash back från 2004. Magont (visserligen orsakade av förvärkar) och vemod är minsta gemensamma nämnare för makarna E's sällsynta biobesök. Samt Ejes geléhallon. Nu som då.

Årets julklapp 2010

Fådd: Blodpåse, vätska, mat, sömn, omvårdnad - jag är evigt tacksam.
Gedd: Spel till barnsjukhusen, pengar till Hematologen - hjälp som gör nytta.

Så ge blod!, den som kan.
Vi andra kan avvara en slant som verkligen kommer fram. Inga mellanhänder, inga giriga styrelsetoppar som skor sig på andras välvilja. Spelen och slantarna går direkt till patienter, personal och forskning. Det har ni mitt ord på. Och jag har ju nyligen kontrollerat saken. Moahaha.

Donationsfond Hematologi
Ansvar 90164-11249
Pg nr 35500-8
(Meddela mig gärna genom en kommentar här, så ser jag till att tackkortet skickas rätt.)

Tvärstopp

Ursäkta frånvaron, men jag har liksom varit lite borta ... om än mest hemma.

Anemisk som få har jag jobbat ändå.
Filmats, cancertextgranskat, sjungit, socialiserat, sett sockersöta sönernas luciatåg, suttit i långbänkar, kalasat, tränat, glöggat, samlat in pengar och spel till sjukhusen, hostat, snurvlat och yrslat omkring, samt skramlat till pedagogpresenter. Har man inte roligt så gör man sig. Så att säga.

Sedan tog det stopp. Just där. På ett ypperligt lunchmöte såg jag dubbelt och fick åka raka vägen till Hematologen. Efter supersnabb hämtning av två, skjutsade mumriken oss alla till barndomsstaden, lärosätet och årets flash back gjorde mig än mer svimfärdig.

Och se, där blev jag kvar ett tag.
Efter otaliga undersökningar från topp till tå, på olika avdelningar under ett dygn, fick jag påfyllning av såväl blod, vätska som ostörd sömn. Och den allra bästa omvårdnad en patient kan få.

Så lilla julafton kunde till slut firas i skärgårn'. Vi kom direkt till dukat julbord. Sällan har en familjemiddag med mina fina föräldrar med makar varit mer välkommen.

Rädslan gnager en smula, men jag kastar den milt över axeln och går på jullov efter ett omvälvande men fint år. Jag lever och tänker fortsätta med det.

Ta hand om varann.
En klyscha?
Förvisso, men sann.

Nobelt

Ser Nobelfesten med ivriga kommentatorer, nybadade efter osannolik pulkainvigning efter att dubbelturbon gett upp:

- Jag ser honom, mamma, Prins Daniel får vara med! Men var är Victoria? Är hon ute och shoppar? Och nu kommer kungen med en snygg tjej, och oj titta nu kom drottningen på andra sidan. Hon måste hålla koll på honom. Jag tror han gillar det, att ha två klänningar bredvid sig.

Rymdgurkor och svimningar

Yrslig svimmar jag rakt ner i köksgolvet när jag värmer chokladen till yngstingens Mulleavslutning. Sätter mig ner, med huvudet mellan benen. Får en smörgås av lillebroren, ett glas juice av mannen och gör ett nytt försök. Men är tillfälligt döv, och det svartnar för ögonen på väg mot soffan där jag faller mjukt. Man har väl varit med förr. Moahaha.

Återuppväcks av min pussande rymdgurka och förklarar att jag bara är lite förkyld, inte sjuk på riktigt.

- Kan man dö av förkylningar?, frågar storebroren då.

Han är luttrad, min känslige igelkott.
Tyvärr.

De går till jobb, skola och dagis, mina tre musketörer, men påminner mig om att de finns nära. Om jag behöver dem.

Och en liten stund senare ringer en förälder och berättar att lillebrors bästissystrar har vattkoppor. Som jag inte får få. Jippie.

Så jag ligger lågt.
Blodtryckslågt.
Huvudet ner, fötterna upp.
Man har inte skojigare än man gör sig.

(Även om det hela hade blivit ännu lite roligare med den bästa hostmedicinen. Knark på flaska. Men då blir jag garanterat liggande. Svårt att hämta rymdgurkor då.)

Cellgifter och förtrolighet

Har en risig dag.
Kan endast äta ris.
Moahahaha.

Ser en fantastisk polsk dokumentär.
Cellgifter och förtrolighet.
Känner igen mig.

I hopp och förtvivlan men framför allt i galghumorn.
"Man får snyggare bröst än innan när dom rekonstrueras. Det gillar du väl? Ja, så det måste jag stanna kvar och vänta på.", säger en höggravid kvinna till sin man medan cellgifterna pumpas in.

"Man kan inte förvänta sig att någon återupplivar en om man ger upp. Så det är lika bra att fortsätta leva. Man måste ju ha hälsan för att bli frisk.", skrockar en åldersstigen, dödsdömd man.

Moahahaha.

Om en vecka ska en medsyster och jag vara med i en liknande film.
Med cancern i backspegeln.
Men med knäppa hattar på.
Moahahaha.

Peruken jag aldrig använde ger världens bästa skratterapi.
Spegelbilden av en långhårig blondin är bisarr.
Glädjen över hon, den sjuka, inte längre är jag är magisk.
Moahahaha.

Arga, vita män

Hostar, snörvlar, hastar, snubblar.
Skyndar nerför trappan till tvärbanan, hackihäl på en försenad gymnasieelev.

Hejdas av en äldre man som måttar ett snärtande slag med sin hopprullade tidning mot tjejen framför mig:

- Se dig för, svartskalle!, skriker han.

Hon rusar oberört vidare trots att hon precis fått en rejäl hurring i nacken. Jag tvärnitar, och får rekylen rakt i ansiktet.

- Vad sysslar du med? Är du inte riktigt klok?, frågar jag.

Och får ett hånflin till svar.

Detta hände förra tisdagen. Den 30 november.
Visserligen en vecka sedan, men ständigt aktuellt.
Tyvärr.
Läs!

Inget särskilt

Tolkar allas er tystnad som att jag slog huvudet på spiken, spiken i kistan. Så jag stängde butiken en stund. Till förmån för sömn om kvällarna. samt tillverkande av 24 små paket till julkalendern. Samt mycket måttligt pyntande, en smula pepparkaksbak och en större degklump i magen. Några middagar, sång och träning. En stor skopa jobb. För att komma ikapp. Ta igen den förlorade dagen. Men det är omöjligt.

För livet rullar på, snabbt, och döden hälsar ideligen på. I form av dystra besked från vänner om släkt och bekantingar, grannar och nästkusiner. Alla med den gemensamma kräftlika nämnaren som väl tar kål på oss alla slutligen. Och jag är mitt i bedrövelsen sällsamt lugn. Utanpå. Men har svårt att acceptera. Inuti.

Så jag flyr för en stund, läser Hundraåringen som gick ut genom fönstret och försvann, nersjunken i knarrande skinnsoffan. Med barnen runtomkring, tätt intill. Framför brasan på landet medan snön yr runt husknuten och det ännu öppna havet ryter. Och jag skrattar så jag gråter. Äntligen.

Dum i huvudet?

... eller bara en dag efter?
(Alternativt dagen efter?)

Funderar på att det faktiskt börjar bli hög tid att inhandla väsentligheter som färska fikon, dadlar, ett par julklappar, glögg och champagne. Försöker därför förmå mig själv att lämna varma soffhörnan och dagens hemmajobb för att bege mig ut i snöstormen med det lokala köpcentrumet längre ned längs allén som mål.

Och inser att det snart är dags att hämta ett stycke dubbelpulka "längst in, högst upp" enligt lillebror, i källarförrådet. Helst iförd pannlampa, detta urbaniseringens livsnödvändiga överlevnadsverktyg. För att sedan frakta nämnda varor samt hämtade barn hemåt genom resultatet av kvällsblaskornas braskande löp väderlek benämnd snökanonen. (Och jag, mitt nöt, som genast trodde att slalombackarna kan öppna med hjälp av just sådana. Men ack.)

Pang! Då slår det mig att jag snart har bråttom till skolan för att rusa vidare till genrep inför årets händelse som enligt körledaren kräver "barnens totala koncentration från kl 14 till 19".

Hela veckan har varit så här. Ligger steget (dagen) efter ideligen. Och hinner liksom inte ikapp.
Och imorgon är det redan fredag. Inklusive extra allt av jobb och träning. Sedan konsertlördag. Med glögg. Som inte inhandlats. Därefter söndagsgig. Som sagt.

Kanske ska ta emot HR-chefens erjudande (order) om en lång semester (eftersom jag har på tok för många sparade dagar). Direkt efter sällskapsresan. Sådana brukar man få när man missat något stort. Påtvingade ledigheter alltså. Börjar ana oråd.

Är cytohjärnan tillbaka? Eller försvann den aldrig helt? Ärligt nu, är jag fullständigt tappad?

Adventskonserter

Julsugen? Fira första advent två gånger till helgen!

På lördag kl 15 sjunger Da Capo in advent på Östermalmsgatan 69.
100 för dom stora, gratis för dom små. Och dom mittimellan betalar 80 kronor.

På söndag kl 16 och 18 är det dags för Oscarskyrkans största händelse.
Adventskonsert med körer, orkester och gästartister.
Biljetter köps på Ticnet.

Familjen representeras på scenen av mamman på lördag och storebroren på söndagens första konsert. Sen återgår vi till verklighetens fotbollsträning med Djurgårn'. Om vi inte somnar först. Efter allt detta rampljus.

Slask, sol, snö och spel

Lämnar slask och mörker för att njuta av Atlantens 23-gradiga vatten, vänner och vin en liten tid. Återvänder till -4, snö och en episk betraktelse.

Läs den. Du som tvivlat förstår genast den abstrakta spelvärlden, samt storheten i "det svenska spelundret". Och varför stor som liten toppar önskelistan med dataspel.

Nu fattar till och med jag grejen. Sent om sider ska syndaren vakna. Moahahahaha.

Cancerspöket

Spöke?

Granskningsmöte med cancerprojektet.
Goda samtal om viktiga texter.
Med vitt skilda människor.
Men med en sak gemensamt.
Vi är överlevare.
(Ja, och skribenter.)

Ser fem små (skräck)filmer.

- Men vad gör vi om någon av de medverkande dör? Hur ställer vi oss till det?

En synnerligen adekvat fråga.

Hajar ändå till.
För första gången.
Är jag en av dem som kan dö?

Jag, som visserligen råkar ha fått en släng av leukemi. Två gånger. Med tolv års mellanrum. Mot all rimlighet. Men också två friska barn. Mot alla odds. Och som klarat stamcellstransplantationen. Mot viss förmodan.

Sväljer klumpen i halsen, blinkar bort tårarna som hotar svämma över ögonbrunnarna och andas ut när frågeställaren lägger sin hand på min axel och säger:

- Jag tänker givetvis inte på dig.

Har med mig gårdagen under hela arbetsdagen.
Och ser väldigt mycket fram emot morgondagen.

Det blir en god natt.
Ty jag tror inte på cancerspöken.

Sällskapsresan

Borde packa.
Allt som barnen och jag lagt i prydliga högar.
Lyssnar i stället till snusningar, snarkningar och sömnprat från mina resfebriga musketörer.

Plockar bort.
Byter ut.
Vi ska ju ändå bara bada!

Imorn åker vi till lyckliga viken.
En nätt skara på 20 vänner i skiftande åldrar tar semester från vardagen.
En firar födelsedag, en annan firar doktorskapet. Själv firar jag livet med den rehab barnen beslutade:

- Sen när du blir frisk ska vi åka dit där det är sommar när vi har vinter. Å så ska vi simma hela tiden, å äta kulglass. Sen när du inte har slangar som är i vägen och får äta sånt som är gott.

Nu är vi snart där.
Jag är inte rädd. Jag kan flyga.
Sällskapsresan kan börja!

Bäddar för mardrömmar

Prinsessan på ärten från lista.se

Ser mig själv i fem små skräckfilmer om cancer.
Vilka avslutas med att jag går ner i spagat.
Kändes som en strålande idé där och då.
Inte lika kul nu, skall medges.

Lättar upp inre modstulna stämningen med att granska texter.
Fakta om cancer hos barn
När ett barn får cancer
Fertilitet efter cancer
Längtan efter barn trots cancer
Sexualitet och cancer
Så påverkas ekonomin
Tre berättelser om återfall av cancer

Krävs ingen vild gissning för att tro på sömnsvårigheter och mardrömmar.
Men då får man ju ligga som man bäddar.
Som prinsessan på ärten.
Moahahaha.

Sen sist:

Mässa.
Mera mässa.
Å så ännu lite mässa.

Med spelinsamlingsplanerande.
BRIS-auktion.
Och tinnitusvarning.

Sedan sjukhus.
Blodprov för forskningsstudie.
Power nap i flicksängen.

Doktor doktors disputationsmiddag.
Vänner! Mat! Spex! Dans!
Ångrar bara talet jag inte höll.

Te med forna musketörer.
Sängdags vid 04.
Uppstigning 08.

Barnen.
Mormorn.
Havet.

Och rysfrys under yllefilt i soffa framför brasa.
Barnens maschaller på klipporna för prima ballerinan.
Och sömn, god bok och baljvis med honungste.

Sedan mässa. Igen.
Succéartad avslutning.
Rivning (slakt) av monter.

Och konstaterandet att jag är gift med en hjälte som glad i hågen med miniemiffiffarna i släptåg gör ett hästjobb på min planhalva och därmed missar guldmatchen utan att knysta.

Nu sällskapsrese(be)sprutad.
Våfflad.
Julsångssjungen.
Och en smula trött.

Skilda världar

Å ena sidan slår Sveriges första, största dataspelsmässa Gamex upp portarna om några timmar. De hängivna köade redan på onsdagskvällen, sin vana trogen. En lekstuga för alla med barnasinnet kvar.

Å andra sidan är det åter dags för granskningsmöte angående cancertexterna på 1177.se. En allvarlig men givande dag för skribenter, redaktörer, vårdpersonal och överlevare som försöker göra det bisarra beskedet begripligt, det ofattbara fattbart.

Att befinna sig i dessa skilda världar och kunna sammanföra dem är en ynnest. Så rensa & skänk!, spelinsamlingen alltså, den fortgår. Ni anar inte vilken lycka spelen, pusslen, filmerna ger. Och på lördag avslutas auktionen och BRIS får förhoppningsvis ett fett och efterlängtat tillskott. Samtidigt som de når ut till dem de hittills missat.

Kommersiell kulturkrock och kaos är kul!

Pest eller kolera?

Eller kanske stelkramp, difteri, TBC, lunginflammation, svin- och säsongsinfluensa, hepatit A & B, vattkoppor, röda hund, mässlingen ...

Jag har inget försvar alls mot nämnda farsoter. Trots att jag faktiskt påbörjat späd(gr)isvaccinationerna, så är jag långt ifrån klar. Och med ett par infektioner under hösten har planeringen av varannanveckasvaccineringen gått överstyr fullständigt.

Var det nån som sa att livet var trist?
Inte jag!

Så alla sjukdomar ovan kan invadera.
Men vad gör det? Jag har inte leukemi längre. Häpp!

Och iförrgår tog jag sista kapseln av den vidriga immunsuprimerande medicinen. Den som hindrat den nya märgen att stöta bort vitala organ. Som hjärta, lungor och andra väsentligheter.

Är nu nere i sju piller om dagen för att kroppen ska fungera, för att de kroniska följdåkommorna ska hållas stången. Och även om jag dagar som idag mår kräkilla och stundtals går dubbelvikt av GVH i magen, så är jag så lycklig och tacksam över att jag är här att jag går ännu lite snabbare och tvingar bort smärtan med en sjujäkla äckeläppelkäck optimism.

In your face, cancer!

Hämnden är ljuv

Femdagarsfebern avslutades med total kollaps.

Yngstingen och jag hade gått varandra på nerverna, emellanåt, så efter tiotalet påbörjade pyssel, movie marathon, sagoläsning, bubbelbad och avmagrande medelst matvägran gjorde vi en utflykt. Till Polisen. Som messat. Där hämtade vi storingens nya pass inför resan. För övrigt det första med egen namnteckning. Stort.

Hur som helst. Lillebroren fick plötsligt ett tillfälle att ge igen för gammal tvångssnytning. Som han tog i akt. Tillfället alltså.

Jag tar tio sekunders tålamodshöjande paus på vår balkong. Där bofinkarna verkligen hoppar hage dagen lång, plaskande i fågelbadet, ja, eller översvämmad zinklåda med frysta kryddor om vi ska vara petimeterpetiga.

Då drar en plötslig stormvind in över takåsarna och dörren smälls igen. Innanför står lillebror, glatt flinande, med handen på dörrtrycket. Varpå låset automatiskt klickar ner. Ett lås som är av den synnerligen barnsäkra sorten. Ingen under 36 får upp det.

Jag andas medan ligisten skrattar åt sitt finurliga tilltag. Och inväntar paniken (hans), som jag försöker avvärja genom den uppenbarligen ljudisolerade rutan. Lugnar, tecknar förklarande hur han ska låsa upp. Förgäves. Solstrålen försvinner in i lägenheten och jag börjar bli lite lätt orolig. Ropar ner på gården, där en kvinna ser sig omkring utan att förstå varifrån ljudet härstammar.

- Hoho!, Heeej, här uppe, nej högre, sjätte våningen. Hallå!, hojtar jag.

Förklarar situationen.

- Okej, kasta ner nycklarna., säger hon.
- De, telefonen och sonen är innanför. Jag är här. Kan du komma upp?, ber jag.

Samtidigt står sonen åter på andra sidan glaset. Med darrande underläpp och tårar i ögonen. Men med sin sedvanliga beslutsamhet att på något sätt lösa problemet. Minns plötligt mig själv som i samma ålder krossade fönster utan minsta tvekan för att ta mig ut ur inlåsning på toaletter. Börjar således ana oråd när sonen lyfter en pall med ben av massivt stål.

I samma ögonblick som jag höjer handen, skakar på huvudet och ropar NEJ!, vänder han sig om, ställer ner stolen och springer till ytterdörren. Som han lyckas låsa upp, för första gången någonsin, då även den har ett svårmanövrerat vred.

Snacka om saved by the bell!, för in kommer dagismamman från gården med liten telning i släptåg. Sedan följer en god stunds forcerande av balkongdörr. Hon gör exakt samma fel som lillebror, som nu undervisar henne i hur man ska göra.

När dörren väl är upplåst utbrister hon:

- Men såna här lås kan man ju inte ha. De är ju idiotsäkra!

Huvudet på spiken där ...

Hon får den ljungbuske i kruka som var anledningen till balkongbesöket. Visserligen under klädsamma protester från räddarens sida. Men som den väluppfostrade lilla människa jag är står jag sällan utan present. Magdalena Ribbing hade blivit stolt.

Efter avtackning och adjö samt påföljande puss-och-kram-kalas med liten skrutt racercyklar vi till tålmodigt väntande storebror. Som varit på körövning. Och blivit akterseglad. Men som inte sörjer det. Utan lugnt väntar och tänker att "dom kommer väl när dom får tid".

Fredagen tillbringades på jobbet. För allas helgöverlevnad behövdes en dags återgång till verkligheten. Vilket firades som sig bör, med chokladmoussetårta och skumpa. För listetta, nyföding och mental hälsa. Samt PR om statystriden. En oförklarig parkeringsbot på rutan kunde inte rubba mig. Innan tidig hämtning av dagislycklig lillebror överöst av kompisarnas välkomstteckningar, pumpautklädd storebror på klassdisco i gympasalen och direkt färd med stopp vid mikromjukisarnas högborg på väg norrut, med Håkan i bilstereon.

Japp, jag blev en dino på macken och köpte en CD. För helgkänslans skull. Fanns inget bättre förr än att köpa fredagsskivan. Medan vi ylar ikapp med bekantas bekantingen smäller det plöstligt till och den sprillans nyinsatta vindrutan får ett rejält stenskott som orsakar en lång spricka i glaset. Men vad gör det? På väg mot morfars fredagsmys "i stan där jävlarna bor". Enligt barnen. Moahahaha.

Slå ett slag för BRIS

Fightas om snyggaste Tekken-statyn

Tomt i vestibulen? Ekar ditt vardagsrum?
Var med i auktionen och vinn legendarisk staty, ära och berömmelse.

Men gör framför allt något bra för utsatta barn.

Gå in här och var med från starten.
Spännande upplösning på Gamex-mässan på lördag.
Stay tuned, folks!

Pol Roger, vår vän i vardagen

(Påll Råtjääär)

Min mumrik.

Hjular in i vardagsrummet efter en motvallsdag, pussar på nybadade sofftrojkan och trillar sedan köttbullar glatt skönsjungandes. Kommer ut till oss, höjer ena ögonbrynet och frågar:

- Champagne?
- JAAA!,

ropar barnen. Medan jag tvekar, tycker vi ska spara just den flaskan till helgen, men snabbt kommer på bättre tankar när jag inser att jag måste berätta om dagens incident. Vars lyckosamma utgång verkligen bör firas. (Historien finns snart i ett inlägg nära dig.)

Mina tre musketörer vet hur livet ska levas.
Jag lär mig ständigt av dem.
Och den helvetsjävlaskitsjukdomen.

Att jag, efter makens läggning av nu nästan friska prinsar, ser nyheter ackompanjerade av bekanta snarkningar från barnens rum, är mer regel än undantag. Så småningom njuts de kvarvarande ädla dropparna tillsammans med den yrvakne kärleken med kuddveck på kind. Den som väntar på något gott ...

Det kom ett tjockt kuvert ...

"Pain is temporary.
Glory is forever."

... med en bok och en inbjudan till en välförtjänt fest.

Och jag blir omåttligt stolt. Igen.

Över ännu en god vän som högpresterar och rekordsnabbt disputerar, samtidigt som familjen blir fem, det ordinarie läkarjobbet med alla dess jourer kräver sin man och timmarna i elljusspåret och på långlopp blir allt fler. Maken till frun är allt och lite till. Och maken till kvinna går ej att finna. Hennes storhet och tålamod är bortom min fattningsförmåga. Dessa två har dessutom, utöver allt ovan nämnt, stöttat oss enormt från dag ett under vårt tuffa år. Det ska bli en fröjd att få fira doktorn, finaste vargfamiljen och - för vår del livet! (hur pretentiöst det än kan låta) - med en resa.

Det får mig också att fundera över gårdagens paket. Vars innehåll tillverkades på samma ställe, delvis samtidigt som dagens post. Olika falla ödets lotter. Vedervärdig ödesironi.

Det kom ett paket ...

Jag bär de vackraste av örhängen.
Och ryser, med hjärtat i halsgropen och minns.

Ty de skickades till mig från den andra sidan.
Med god hjälp av den käraste lillasyster och ömmaste moder.

Tack Elin, du är alltid i mina tankar, i mitt hjärta.
Vila i frid.

Och du, T avbröt sin senaste konsert för att ta mormor i hand och tända ett ljus för dig. Som alltid när han är i en kyrka. Du fattas oss enormt.

Höstblandning

Listtopp!
Och oväntad snö
+ dubbdäck på annan ort
= skärgårdshelg adjö.

Middag hos de finaste vi känner,
nostalgiskt biokalas på Fyris -
Pelle Svanslös och hans vänner,
fika med kattungar innan hemfärd på nyis.

Hosta, snuva, halsont och hög feber,
en lillebror som mardrömsyrar
i knät hos soffjobbande mammastreber
och ett avväpnande leende avfyrar:

- Om man drar i vuxenspaken händer inga roliga grejer!
- Lilla tokstolle, vad menar du?
- Jag drömde och det är sant som trollen säger.
- Okej ... dags för Alvedon nu?

Så håller det på
hela dagen lång
nu inne på dag två
och vi övar en julsång.

Därav detta grötrim, ett resultat av uttråkning.
Hjärnsläpp orsakad av feber hos oss båda
efter klappyssel och rekordtidig inslagning
snyggare paket lär släkten aldrig mer skåda.

(Ger mig, nu åter till korr av cancertexter. Skönt att se verklighetens sjukdom i stället för sån' här förkylningssmörja.)

Nidvisor

Syr sällan. Ändå evigt förknippad med dylik tingest.

Barnens valda låtsasmoster, vår eviga Pippi, hade fått sin önskan om en egen sång uppfylld av sin egen G som letat i Youtubegömmorna. (Paret är för övrigt a match made in heaven ... med lite hjälp av undertecknad, som är mäkta stolt över sitt tilltag.)

Nåväl, lillebrorsan dansar runt på sitt oefterhärmerliga vis och sjunger lyckligt till låten om hans favorit, klickar igen och igen tills vi tvångsnattar honom och storebroren som kiknar av skratt. Vaggvisan är given, den lämnar varken oss eller barnen i första taget.

Inspirerad av the happy couple söker jag på mitt eget namn. Och tappar fattning, mod och talförmåga. Med min näpna muns läppar hårt sammanpressade. Får stopp på eländet efter halvannan minut. Medan Eddie Meduza skrattar rått i sin grav.

Kalla mig gärna humorlös och rigid. Det här var fasen inte kul. Så Jonatan, allt är förlåtet! Jag trampar gärna symaskin på havets botten om jag slipper såna här nidvisor.

20.10.2010

Regntunga dagar som denna längtar jag till värmen medan jag frysande tvingar mig upp och ut, och sedan in i tokfull tunnelbanevagn eftersom jag tvärvägrar att cykla i totalt mörker.

Brottas med formidabla formuleringar, överambitiösa översättningar, trilskande teknik och vresiga webbverktyg. Hela tiden med mamelucker, långkalsonger och knästrumpor samt fyra tröjor och räddande halsduk på. Och tre muggar te på lika många timmar.

Fryser hela första varvet i gymmet, får upp ångan för att kylas ned i duschen. Småspringer till tidiga hämtningar, ångar hem med apostlahästexpressen, dricker mer te och "tänder en brasa i öppna spisen vi inte har" - sonens bevingade uttryck från treårsåldern - alltså ett gigantiskt blockljus i stor lykta.

Och värms inombords av lärarens anekdot. Någon frågade vår skolpojke vilken som var hans favoritfigur i Astrid Lindgrens böcker. Svaret kom snabbt och tvärsäkert:

- Farbror Westerman. För det är ingen som tycker om honom. Så det kan han behöva.

Nu makens heta pasta bolognese, kärleksfullt tillagad med trettitalet ingredienser, varav en ordentlig slurk rödvin utgör en väsentlig del. Tror jag går in i garderoben och kommer ut ur densamma med ett par droppar single malt innaför västen. Och drömmen om den hägrande semestern. Som barnen och vi bestämde att se fram emot när livet var skört.

Snart är vi där.
Och det är större än någon kan förstå.

Wille Crafoord / JustD - "87 87" (Swedish)

Åttiotalet var på besök och ville ha sina benvärmare tillbaka.

Först kom MTV förbi kontoret och ville sälja reklamspottar.
Sedan planerade vi Pac-Mans 30-årskalas. Och blev en smula nostalgiska.

Såg senare Sköna Söndags Susanne "Kniiip" Lanefeldt utanför Feel Good. Hon gillade min kjol och sa att hon hade en likadan, fast ballongmodell, '85.

Och ikväll imiterade sönerna Michael Jackson i Kiss- och Rolling Stones-tishor. Innan jag repade jullåtar jag lärde mig lagom till legendariska luciavakan '89.

Nu ser jag The Big Chill från '83.
Och nynnar på Just Ds parafras på Uffes '67.

Åttiotalet får hämta hem mycket, men benvärmarna behåller jag på. Och tar en Fisherman's Friend till.
Life saviours.

Kör i ett kör

Körlördag.

En dokusåpa inklusive extra allt av glädje, sorg, avslöjanden och intriger. Borde inte vara överraskad. Litar ju alltid på det oväntade och ketchupeffekten är välkänd. Vimmelkantig ramlar jag ner i soffan hos prinsarna plus grannprinsessan som tagit igen förlorad tid med hett efterlängtad far medan jag trallat och lyxfikat dagen lång.

Körsöndag.

Barnen stajlar varandra bittida: rockn'rolltishor à la Kiss och Rolling Stones under vita skjortor, västar och slips och fluga, och mig i röda kalasbyxor, kilt och Sveatröja med trycket "Tjejer é bäst". En dopfest i Oscarskyrkan väntar med hundratalet barn, på scen och i publiken. Plötslig nattvard som lillebror spurtar fram till, först i kön, men vid anblicken av det snåla utbudet till prästen utbrister:

- Men var är kyrkkorven? Ja' é ju hungrig!

Skönsjungande storebror följer oblygingens framfart, hakar på och försöker dubbeldippa i kalken.

- Man blir faktiskt törstig av att tuta så här länge.

Därefter belöning i form av maffigt tårtkalas som slutar med att samtliga barn rejsar runt tills prinsessklänningar och stärkta kragar flyger all världens väg. Allt medan föräldrarna förgäves försöker förmana, alternativt ser åt ett annat håll, prästerna skrattande hejar på barnaskaran och de vanliga (läs äldre) kyrkbesökarna får hjärtsnurp och med jagad blick lämnar lokalen mumlnades något om "dagens odågor och deras osnutna ungar".

Nu mikropaus innan gårdsstädning i flödande sol. Och ännu ett korv- och glasskalas. Gnolandes på Gubben Höst.

Knäcka koden

Samtidigt som vi läser Bamse både i pappersform och via nät-DN börjar lillebror plötsligt läsa. Själv. Och skriva det vi säger. Han ljudar sig igenom allt svårare ord. Och vi tror inte våra öron. Eller ögon när vi ser resultatet på skärmen.

- Det var väl ingen konst., säger 4-åringen.
- Oj, vad bra och vilken duktig lärare du har., berömmer jag som tycker lite synd om 6-åringen.

Fram tills idag har båda barnen klarat ord som de lärt sig bilden av utantill. Och legat lika i utvecklingen. Trots tjugo månaders åldersskillnad. Inget konstigt alls. Men frustrerande.

Det kommer fortsättningsvis vara tufft att inte få vara först fastän man är störst.

Ugglor i Bamse-mossen

... och precis när lillebror och jag slagit oss ner i soffan för att läsa senaste Bamse
börjar storebror surfa och hittar Bamse på datorn. Fast inte där en brukar vara, utan i DN.
Bamse ger igen för Magnus Ugglas 21 år gamla nidvisa om en lapplisa när Rune A gör sig hörd från graven och mobbar mobbaren.

Så blir gamla nyheter Dagens Nyheter.

Om att växa

Är inte skakad. Men rörd.

Har haft en fin utvärdering med berörd personal av storebrors utveckling efter vårt tuffa år, som tagit honom hårdast, hittills, vad det verkar. Är tacksam över att det finns hjälp att få, efter vissa krångliga, skakiga omvägar.

Vill av respekt för min son inte skriva så mycket mer om saken, utom att genom vår erfarenhet uppmana andra att hävda er rätt till stöd. Resultatet av lekterapin är i vårt fall förbluffande: från blyg, orolig igelkott som gömde och skyddade magontet genom att rulla ihop sig till en liten boll med taggarna utåt till en diskuterande, öppen och nyfiken ekorre som törs ta viss plats innan han studsar vidare till nästa grupp av nyvunna vänner. En liten kille som återfått förtroendet för omvärlden, som törs hoppas på framtiden och vila i att allt just nu är bra.

Älskade tussilago ... som somnat tättintill ledsen lillebror, för att trösta näste tappre soldat på tur i den jobbiga efterkrigstiden. Att hans trauma gäller getingar gör det hela aningen svårare. Taktil terapi låter sig inte tillämpas på stingsliga insekter.

Sveriges skönaste hem

Loft anno 1976

... och i förvåningen över vad som hänt med vår forna etagevåning funderar jag över vindsvåning, det är ju ett sätt att leva, som bekant.

Byter stundom kanal, men när irritationen över apelsinernas frätande vinst över svennebananerna tar över så ser jag ingen annan utväg än att lugna mig genom att vant vända spröda råvaror på min teppanyakihäll samt njuta av ett glas vitt tillverkad av Semillondruvan som enligt en sydafrikansk gårdsherre ska passa utmärkt till stark, asiatisk mat. Hjälper inte det ser jag mig nödd och tvungen att gå upp till utrymningsplattformen, även kallad vår takterass, för att tillreda egenfångat i fiskröken.

Tänk att DN säljer så dåligt att den blivit mäklarbilaga.
Men en mycket underhållande sådan.

Sveriges skönaste familj

Min magiske lillebror ringer och stammar något om att vårt förra hem som var en charmig etagevåning i stan' liknar en knarkarkvart i kaos och just nu visas upp på kvalitetskanalen. Så jag ser i detta nu hur annorlunda livet levs där idag ... Enjoy!

Clown i spagat

Det är ingen barnlek, det här att vara gräsänka med två barn, jobba och vara smått omtöcknad av segt slem i bihålorna. All heder åt er, alla mina ensamstående vänner. Jag är tämligen usel på detta, så jag hoppas verkligen att kärleken blomstrar vidare, och forsätter att trotsa sjukdom och nederlag. Har heller ingen som helst rätt att klaga. Maken klarade ju det här. I massor av månader. Utan minsta knyst. Men jag är inte lika ståndaktig. Och längtar redan till fredag.

För att överleva veckan låtsas vi att allt är en lek, barnen och jag.
Middagskorv vid mojen redan kl 16, för det är då vi är hungriga.
Poolbar i badet med mig som bar(n)tender. "Juice please!"
Och pyjamas på redan vid femsnåret.

Att vi sedan är hungriga igen lagom till läggdags är inte särskilt svårt att räkna ut. Så då äter vi frukost! Fil & müsli toppat med leverpastejsmörgås. Dock ingen mer juice eller mjölk. Vem vill sova i Gula floden? Nä visst nä.

Sussar sött i ett virrvarr av armar och ben som slingrar likt hala ålar. Vaknar av en semiskånsk skalle mitt i planeten.

- Men mamma, då syns ju din förkylda näsa på filmen. Du kan väl matcha med röd klänning, snälla?, föreslår lillebroren pragmatiskt.
- Jag tycker du ska ha grön klänning, fast man inte får. Då kommer inget utom röda näsan synas. Det blir coolt. Åh, vilken superhjältemamma du blir, du vet som när du var sjuk men fick superjuice rätt in i blodet och blev Super-Jos? Kan du inte ha clownnäsa, så syns den ordentligt?, babblar storebroren som vaknat av mitt tjut.

Så medan de leker vidare i skola & på dagis rattar jag radiobilen till jobbet, släcker ett par småbränder, samlar in ännu fler spel från givmilda konkurrenter och åker vidare till nästa gig: en filmsinspeling med mig i huvudrollen.

Nu har jag mellanlandat hemma, efter att ha gått ner i spagat på en blue screen. Som var grön. Allt för, eller snarare mot, cancern. Men det enda som syns är nog min röda näsan. Tänk att mitt avtryck, mina femton minuter i rampljuset skulle bli som clown. Ödets ironi (igen) att förvandlas till en sån' jag starkt ogillar. Lita alltid på det oväntade, som jag brukar säga. Moahahaha.

(Men roligast av allt är väl att man faktiskt kan finna en bild på en clown i spagat? Den som söker finner på det fantastiska internätet.)

Frosseri

... är en av de sju dödssynderna.
Jag börjar känna av ångesten i gallan nu.
En del straffar Gud på direkten.

Efter en helg i sus och dus, ja på små moln av lycka över fina 1-årskontrollsvar, är jag åter sänkt. Bokstavligen. Karensdagen i horisontalläge gav resultat så återstoden av helgen har bestått av smarriga cykelfikor med familj och vänaste hemflyttade vännerna, Skansenbesök, tjejmiddag med Uppsalamaffian med lyxig skjuts i snygg diplomatbil från dörr till dörr ToR (inkl tupplur i densamma på nattkröken), discobowling på Ön och slänggungig Rosendalfika med universums godaste morotskaka.

Så när den sprisrosige maken ropar i falsett att vi kan infinna oss till söndagmiddagen är jag inte helt lättövertalad. Där har den arma husfrun kämpat vid överfull spis av heta pannor till bredden fyllda av entrecôte, färska kantareller, en ilsken rödvinssås, färska rödbetor och en rotsaksgratäng i ugnen. Sönerna är redan mätta av norpad laxförrätt. Och jag har som sagt satt i mig en länge efterlängtad bit tårta.

Men vi myser med tända ljus. För i arla morgonstund fakirflyger far till oktoberfestens hemland för en veckas kürs. Då lär råttorna dansa på bordet. Haloumi och rödbetor vareviga dag. Om katten själv får välja.

Magisk 50-gräns

Medan maken överraskningsfirar god vän nästgårds tröstedelar jag en av Ejes mörka tryffelstänger med mig själv framför Skavlan. Hejdar mig dock. Behöver inte längre jaga ihop kalorier. Så jag lämnar gentilt andra halvan av det halva chokladet (skånsk grammatik) till kärleken.

Målet är nått:
jag har passerat 50-strecket!
Dags att sluta frossa gott?
Innan jag återser magvecket.

... men erkänner gärna att vore jag inte proppmätt hade jag nog byggt upp de där kärlekshandtagen ...

Berth Idoffs - Efter Regn Kommer Solsken.

Följer länk på Fb och kommer hit.
Smäktande toner från tidigt 90-tal (tydligen) ljuder.

Besvikelsen över att Minimellon och Lilla Melodifestivalen inte alls var samma sak är som bortblåst.
Barnen skriker i total förtjusning och dansar loss på vardagsrumsgolvet, i pyjamas. Tills Barda börjar. Och det fredagsmysiga lugnet åter lägger sig.

Deras musiksmak är klart oroande.
Och en given källa till mobbing och försmädelser.
Note to self: klaga aldrig mer när Manboy går på repeat.

Fredagstips, igen

En liten påminnelse.
Insamlingen fortsätter.
I oförminskad skala.

Feng shui:a på.
Rensa & skänk!
Det uppskattas.
Ta mitt ord på det.
Gårdagens första leverans var en fröjd att uppleva.
En hel låda Dora-spel till barnsjukhusets lekterapi.
Och ännu fler bil-, bergochdalbane- & sportspel till Hematologen/Onkologen.

Så å (några av) Akademiska sjukhusets långtidsisolerade patienters vägnar:
TACK till alla er som städar ur hyllorna, dövar samvetet och idkar välgörenhet.
Det funkar! Hjälpen (att fly verkligheten) når fram.

Fortsätt gärna.
Astrid Lindgrens barnsjukhus får nästa sändning.
Fler förslag?

Dåliga dagar är också bra.

Fredagen den trettonde?

Tisdagstränar.
Tungt.
Tar i ännu mer.
Tills det tindrar framför ögonen.

Däckar.
Drar mig själv till dagis & skola.
Domnar bort hemma.
Drakar & demoner viner mot makens dubbeldygnskickoff.

Stressig onsdag.
Supertidig start.
Skojande strulputte sinkar sorgsen storebror som blir sen.
Småspringer via skolan till dagis med solstrålen i släptåg.
Skippar cykeln, tar Silverpilen II till sjöstan.

Snurvlar bland murvlar.
Samlar spel till de sjukaste sjuka.
Skänker & rensar.
Sedan sent sexårskalas med storebrors flickvän och sötaste syster.
Sopar sedan mattan i Xbox360 Kinects dance battle.
Som betatestare får man förmåner.
Somnar, fulständigt slut, med snusande sockertoppar.

Samma veva nästa dag, men snabbare.
Skyndar till regntungt Uppsala.
Skrålar hest till bilradion.
Sticks för blodprover.
Smärtsamt.
Somatiskt?

Så står hon bara där.
Stockholmstjej i barndomsstad.
Som det naturligaste i världen.
Superduperkraftstjejen, vår egen Pippi och barnens valda moster.
Sitter med för mental handhåll när jag får svar på 1-årskontroll.
Som är bra!

- Sådärja, nu finns inga tumörceller kvar. Tänk ändå att du är här. Och mår så bra. Efter allt det här. Är det inte fantastiskt?
- Ja, jo ... det är det väl. Men jag hade liksom inget alternativ.
- Nej, men även om vi gör allt vi kan lyckas vi inte bota alla.
- Jag är smärtsamt medveten om det. Minns prima ballerinan varje dag.
... gråtvåt paus
- Det är det värsta, när inte ens vi läkare vill men måste inse ... Nej, jag tror vi avslutar där. Men du, snart är du helt medicinfri, så du kan återgå till Bs beskydd, ja, han ber om dig och är min chef, och får alltså som han vill. Så ses vi på 2-årskontrollen.

Omtumlad.
Oinskriven, alltså utloggad från BMT! Vanlig igen?
Orkeslös.
Omtänksam vän bär överfyllda spellådor från bilen.
Ohejdad tacksamhet från personal och patienter.
Omvärlden och omständigheterna glöms bort för en stund.

Hem igen.
Hastar in och tar med sjungande skolbarnen.
- Hemma är vi bara två. Min mamma dog i cancer. Ska vi leka efter körövningen?, säger en.
Hämtar tappade andan. Och kramar lillebror extra hårt medan storebarnen bekymmerslöst(?)trallar.

Feberyrslig idag.
Förbjuds av familjefadern att fara till jobbet.
(Snor)Fräsig form av fredagsmys?
Fy farao.

Får förfärligt besked av fin vän.
Faller för att helvetesjävlaskitsjukdomen har skördat offer. Igen.

Tänder ett ljus.
Tänker på E.

Och oroas.
Obehaglig trend.

Nöden har ingen lag

Ut ur Storkyrkan och nerför trappan i protest.
Från himmel till helvete?
Talande bild från SvD.

... och det tackar vi alldeles särskilt för.
Måste man gå på hemlighuset så måste man.
Oavsett parlamentarisk plikt.

- Mamma, vad är en vågmästare?, undrar storebror som nog tänker på sitt favoritfrågeprogram på Bolibompa.
- Det behöver vi förhoppningsvis inte uppleva., svarar jag och tänker på gårdagens märkliga ceremonier med maskeradklädda, nya riksdagsledamöter som lämnade festen i protest.

Oavsett resultat så kommer det att bli en annorlunda mandatperiod. På gott och ont. Med en tandlös minoritetsregering. Men hej, så länge basala behov bestämmer så går det tydligen vägen.

Listettan hägrar

Soluppgång Bahía Feliz.
I år gör vi som alla andra.

Byter långväga, miljövidriga men ack så vackra, gästvänliga, varma, goda, exotiska Thailand mot närbelägna, billiga, tråktrygga Gran Canaria. Åker på svennebanansemester med bästa resvännerna i november, när allt är som tristast, mörkast, slaskigast och det enda som lockar är julångesten. Jättepepp på den, eller hur?

Rehabresa med medicinare i sällskapet. För att fira friskheten. Och att läkaren blivit doktor. Allt på rekordtid. Så klart. Tack för det Televerket. Det känns Liberotryggt. Vad nu nittiotalsreklam har här att göra. Hur som är allt tidigare testat med perfekt resultat. Både ihoparesandet och stället. GCs BF för fem år sen. Med vidunderlig havsutsikt från radhuslägenhetens altan och egen trädgård för hopp och lek. Samt stränder, pooler, ocharmig men praktisk bufférestaurang, lekparker och Bamseklubb på området. Vi kör hela kittet i en vecka. Och hoppas på vederkvickelse. Men mest på lata dagar i skuggan med en god bok och fruktig paraplydrink. Och skön rekreation. Har vi tur får vi prata några ord spanska. Även om det är långtifrån säkert, för med halva Norden på tillfälliga besök sedan 30 år tillbaka är skandinaviska alla kanariefåglars andraspråk.

Om nån' månad bär det av.
Dags att förnya barnens pass.
Eftersom makens utvecklingssamtal gick bra.

Återstod mina. På jobbet och hos läkaren.
Själv hade jag "glömt" att nämna resan för ALL-vetaren.
Som himlade med ögonen men slutligen gav sitt medgivande.
(Mot en laddning spel till kvarvarande patienter. Insamling pågår ännu.)

- Du bör inte bege dig till magsjukeländer. Men hygiensäkra Spanien är ju i princip samma sak som att semestra i Sverige. Dit men inte längre!

Ja, precis.
50% fler svenskar åker dit i år jämfört med i fjol.

SLM
Så lagom medelålders.
Serveras laktosfri mellanmjölk?

Steve Ballmer going crazy

Mikromjukisen skippar väckelsemötet idag.
Men ska däremot ha utvecklingssamtal.

- Pappa, ta på din finaste skjorta eftersom du ska träffa chefens chefens chefens chef. Är det han som är kungen?, undrar storebror.

Alla känner apan ...

Bloggosfären

Poseidon med megafon som ljuder "mamma, pappa"
av Marianne Lindberg de Geer

Alltså den här bloggen ...
Som var ett socialt kommunikationsexperiment. Som gått från prova-på-ställe för att privat testa det jag som spökskrivare utförde åt uppdragsgivarna. Som blev en ventil, för mig och de få som visste om den. Oftast tramsig, utan sammanhang, men ibland allvarlig. Alltid utan krav, kontinuitet eller kontenta.

Så kom lillebrors 3-årsdag, då allt förändrades genom ett overkligt besked om ofattbart återfall av akut leukemi. Efter 12 sjukdomsfria år. Med två glada barn som friskhetskvitto. Och bloggen version 2.0 lanserades inofficiellt. Nu som nödvändig informationschef gentemot omvärlden. Livsviktig ventil, terapeut och kommunikationskanal för att varken jag eller mina närmaste skulle gå under av all förunderligt förvånande men tids- och kraftkrävande omtanke via telefon.

Ett år efter transplantationen gav bloggen mig indirekt nya uppdrag som kanske kan göra lite skillnad. Förklara och förenkla för den som drabbats av cancer personligen eller som anhörig. Vilket i sin tur har gjort att jag träffat en spretande samling botade bloggare och skribenter, redaktörer, psykologer, läkare, sjuksköterskor och några författare. En skön blandning starka individer som alla är lika i och med cancern men så oändligt olika i vårt sätt att överleva den.

Den senaste veckan har bloggen fått ytterligare ett syfte genom spelinsamlingen. Några storheter i underhållningsindustrin såg uppmaningen och nu rullar snöbollen utför branten och tar med sig alla dammsamlande spel i sin väg. Insamlingen ökar i omfång och ger fler patienter en stunds verklighetsflykt, tidsfördriv, spännig och kanske faktiskt ett uns glädje mitt i den tristess och misär som en längre sjukhusvistelse innebär.

...och precis när jag tror mig vara klar med just det här trillar ett mail in som kan bli starten på ett spännande projekt av mer trallvänlig karaktär, från en för mig okänd, men skönsjungande vän i denna förunderliga bloggosfär.

(Detta sagt medan verklighetens väsentligheter studsar omkring i väntan på disco och en massa blingbling.)

Därmed kan eventuella läsare pusta ut eftersom grötrimmen är slut för idag.
Tack och adjö, för slö för att dö. Moahahaha. (Ledsen, var bara tvungen.)

Fredagstips: rensa & skänk!

Härlig retrobild lånad av Björn Höglund.

Utöva lite Feng shui.
Vinn respekt och tomma hyllor.

Ordning och reda.
Donera på fredag.

Spelinsamlingen har börjat.
På torsdag går första lasset till Akademiska sjukhuset.
Därefter kör vi till Astrid Lindgren barnsjukhus.

Gör en insats:
Rensa & skänk!

Verklighetens vårdråd

Textgranskar cancerinformation inför möte och darrar av ilska.
Tårar rinner nerför min kind när jag läser om dom drabbade.

Var det för tidigt att engagera sig?
Är jag inte tillräckligt mentalt mogen än?

Vilket varit kloka doktorns farhåga.
Slår det ur hågen, slänger ontet över axeln, torkar tårarna.

Helvetesjävlaskitsjukdom.
Måste jag få skriva ibland.

Bestämmer mig för att bryta ihop och gå vidare.
Fokus! För det är jag bra på.

Blok 2010?

Tortyr på begäran?

Några ville ha bloggen som bok.
Nu finns möjligheten till en blok.

Vill du nominera så gör det här.
Eller genom att maila blok2010@vulkan.se

Går inte alls med håven ...
... tillgodoser bara eventuella behov.

Men anser själv att det här är hyfsat starkt.
För övrigt är det mest trams och terapi.

Spelinsamling

Balansgång

Jobb i nöjesindustrin å ena sidan.
Roligt, utmanande, givande.
Men medmänsklig nytta?

Textgranskning av cancerinformation å andra sidan.
Angeläget, smärtsamt, tungt.
Gör förhoppningsvis viss skillnad?

Balans uppnås eventuellt när underhållning kan hjälpa de drabbade?
Efter rensning av dammiga hyllor såväl hemma som på kontoren startar härmed en informell spelinsamling till isolerade barn på närliggande sjukhus.

En sändning till Astrid Lindgrens barnakut ombesörjer kollegan, ett annat lass tar jag med till barnonkologen på Akademiska sjukhuset i Uppsala om en vecka.

Vill du donera?
Skriv en kommentar!

... och eftersom jag av egen erfarenhet vet att även vuxna patienter kan behöva drömma sig långt bort från instängdheten som långvarig sjukdom innebär, så vi tar med underhållning för mentalt mogna människor som behandlas på Hematologen också. Alla bidrag emottages alltså tacksamt.

Hemma på min gata i stan ...

...bor 24 personer jag räds.

Och med den vetskapen går jag och lägger mig och befarar ännu en natt med mardrömmar om hetsjakter.

God natt, kära grannar.

1-årskontrollen

... är avklarad.

En milstolpe som var hyfsat ansträngande, speciellt eftersom jag var helt sänkt av illamående och tillbringade lejonparten av gårdagen i badrummet. Möjligen psykosomatisk reaktion på det nya Sverige som röstades fram dagen innan.

Har sedan tidig morgon röntgats flera gånger, utfört mer och mindre behagliga hjärt- och lungfunktionsundersökningar, lämnat 12 rör blodprover, stuckits i arm, på hand och handled sju gånger innan nålen där den nukleära medicinen som skulle hitta sin väg till hjärtat satt på plats. Liknar därför en sprutnarkoman. Och lovar mig själv att säga ifrån nästa gång en svettig kandidat vill använda mig som nåldyna. Tänker varje gång att de ju måste få lära sig, de små liven ... men efter några smärre katastrofer under cellgiftsbehandlingarna kanske det är dags att de lär sig på någon annan. Eventuellt.

Men jag har också träffat de finaste vänner, läkare och sköterskor och återigen påmints om vilken tur jag har som finns kvar. Vilket var allt annat än självklart för exakt ett år sedan.

Så regnet som föll och tågen som ställdes in gjorde mig ingenting. Jag behövde samla mig och promenerade till slut hem genom ett höstmurrigt Stockholm efter en heldag i min barndomsstad. Med en klump i halsen och ett hårt bultande hjärta. Plus tre styrkehjärtan i guld runt halsen.

- Låna våra, för säkerhets skull., sa prinsarna imorse innan jag for.

Och även om jag vet att jag är frisk, jag bara måste vara det så bra som jag oftast mår, så är det med viss bävan jag emotser två veckor utan svar. En tid då nerverna tenderar att ligga utanpå skinnet och då tankarna ibland behöver hjälp att skingras.

- Du strålar!
sa en bekant jag mötte i foajén.

Inte konstigt alls, tänkte jag. Med ett radioaktivt inre vore väl något annat fullständigt otänkbart?

Moahahaha.

Hur är det möjligt?

Hur kan en dag som började så bra sluta så illa?

Lite trötta efter spontanmiddag med kungafamiljen igår kväll, där kungen visade sina färdigheter i Kinects dance battle, steg vi upp tidigt för att njuta av solen efter regnet.

Gemensam dagens outfit för hela familjen, vald av lillebror:
Vit skjorta, väst, slips, kavaj och mörka jeans. samt cykelhjälm.

- Vi ska ju välja idag. Det är viktigt och då ska man vara fin!

Solfika på KMK med nybakade kardemummabullar direkt ur ugnen medan storebroren genrepade i Sveriges mesta bröllopskyrka. Och premiärkonserten med såväl överraskande nattvard som mer mättande kyrkkorv var en veritabel succé som hade allt inklusive öm moders gråtvåta kinder, lycklig att vara kvar här och få uppleva sonens dröm gå i uppfyllelse. Och möjligen min ...

Val! Men varför är salen full av förvånade asiater? En snabb koll på röstkortet, och hoppsan, fel lokal. Nej, vi ska inte delta i den kinesiska gudstjänsten i OP-kyrkan. Den tjugohövdade styrkan hastar vidare, ledd av storebrorens "jag vet vart vi ska!" och dras in i upprörda diskussioner på skolgården. Röstar stundom, kryssar den jag känner i två av valen och går på trygg linje i det tredje. Letar efter lillebror som blivit värvad till valarbetare av grön sköning.

Cykelturer Gärdet runt, tankning och lek på Polismuséet, ännu mera rally med skol- och dagiskompisar i Tessin, fotbollsskola i sol, middagstorsk och en seger uttagen i förskott i form av Palmer & co brut champagne.

Valvakan gav snabbt en illavarslande känsla i magen. Något som tyvärr inte avtog utan tilltog när valUn blev till verkliga siffror. Manliga hockeybröl ljöd närbeläget från våra nya parlamentariker som enligt SVT valvakade bombhotat och därför hårdbevakat av såväl polis som press i en källare på Gärdet.

När det nu visar sig att de främlingsfientliga bakåtsträvarna blir vågmästare tröstäter jag Sias lemon curdglass, men mår illa när jag inser att den är lika illande fulgul som SDs partifärg. Ger inte upp men går snart till sängs, åter med en tår rinnande nedför min kind. Och inser att det finns ingen vinnare när Sverige håller på att förvandlas till Danmark.

Hur är det möjligt?

Kontraster

Ögonblicksbild av fredagsmys i casa E:

Lillebror somnar på golvkudde, "för det är skönast här", medan storebror däckar i soffan. Och vi skålar i torr champagne för en riktigt bra arbetsvecka som gick. En flaska som kärleken öppnade efter magknipsäcklig varmakoppensoppan (som ger flash backs till förra årets enda alterntiv till sjukhusmaten) och världsmästargod Levain med Gruyere, oliver och havtornsmarmelad. Kontraster.

På storskärmen debatterar de som så väldigt gärna vill bli valda. Floskler, sanningar och rena lögner viner i hetluften. Dock utan alltför stora kontraster. Men ser de inte lite loja ut? Efter en tuff valrörelse måste de vara lika trötta på varandra som vi väljare börjar bli. Även om indoktrineringen går långt ner i åldrarna.

- A, B, C, D, E, F, P., sjunger barnen.
- Nej G ska det vara., rättar jag.
- Nähä, det står ju så på himmelsbilderna!, hävdar storebror.

Detta efter sönernas bubblande bad i splirrans nytt designerkar med nostalgisk doft från mina Body Shop-kulor från 80-talet. Den som spar hon har var länge min devis ... så nu levereras de gamla källarförrådsrelikerna från barndomshemmet till dörren en låda i taget. Till killarnas stora förtjusning. Pastellfärgade och plastiga glasögon, Swatchklockor och öronclips, samt scarfs, torgvantar i spets och strassaccessoarer i en salig blandning provas nu av rosaröda småkillar. Som tyvärr frågar oss:

- Varför säger kompisarna att killar inte får gilla tjejfärger?

Vilket inte är så konstigt när lekarna på såväl dagis som skola är uppdelade, könscementerade och ack så stereotypa. Redan.

Flickorna fyller i Hello Kitty-bilder medan pojkarna färglägger Star Wars-kopior, utskrivna av pedagogerna, "eftersom barnen vill ha det så". Eller så syr tjejerna tyst medan killarna bygger med Lego eller leker tjuv och polis under glada tjut men med en del hårda slag som tuffa inslag. Kontraster.

Blir därför varm i hjärtat de dagar sönerna leker könsneutrala lekar vid hämtning med lika många tjej- som killkompisar. Då rör det sig uteslutande om att leka affär, spela spel eller lägga pärlplattor. Vilket verkligen är helt okej, men måste det se ut så där? Eller är det bara här?

Vill ändra på det, vända på steken med rårosa sidan upp. Men är samtidigt ambivalent grön för miljön och liberalt humanitärblå. Så jag sprider mina röster i de tre valen. Och kryssar de människor jag känner och litar på. Hur ska det gå?

Snarstucken

Upprustning av immunförsvaret sker.

Sänkt.
Ont.
Svårt höja armarna till tangenterna.
Synd.

Anledningen är dagens 1-årsvaccinationer.
Del 1 av 20. Om det räcker?
Har efter stamcellsbytet inget försvar kvar.

Förstår först nu varför sönerna kinkade när det begav sig.
Det här är ingen barnlek (så ge era telningar massor av ömhet när det är dags.)
Och då har jag ändå ett par fall av leukemi, dramatiska förlossningar och en transplantation att jämföra med.

Stelkramp till vänster.
Difteri till höger.
Och i mitten är det bara gråtmilt, ynkligt och trött.

Hoppas på bättring till söndag.
Då röster skall höjas för att höras.

Först sonens premiärkonsert.
Efter tre rep.
Annan taktik än da Capos behov av övande innan uppsjungning.

- Vad ska ni sjunga?, undrar jag nyfiket.
- Jag vet inte så noga. Kan inte låtarna ännu., svarar han bekymmerlöst.

Så det kan ju bli spännande.
Sedan väntar valnattrysaren.
Garanterad spänning utlovas där med.

Har du bestämt dig?

Spik i foten

Efter yantramattan och foppatofflan kommer ... tadaaa:
Den vändbara spikskon åt folket!
Årets julklapp, igen och igen.


Inhandlade en sallad och ett par akupressurtofflor i shoppingens huvudstad.
Nyttigheter.

Nu hasar jag runt småskrattandes, med lite magknip.
Är nämligen löjeväckande kittlig sedan barnsben.
Och har därför träningsvärk i magmusklerna.

Nu är frågan om kollegorna ska få sig ett skratt eller ej?
Borde kunna pigga upp det segaste möte.

(Jag valde den illröda, strl XS.
Snygg? Nej, men kul.
Passar således i underhållningsindustrin.)

Vilse

Nuff said!

Effekten av att inte hinna frukost är en mycket förvirrad dag. Skadan reparerades dock snabbt på kvartersfiket kalorimässigt av träff med skönsjungande mammakompis som inspirerade till något som lekande lätt kan bli en farlig vana av dubbelnostalgisk art. Len latte med smältande croissant. Den första intas dagligen allsedan millennieskiftet medan den senare inte njutits sedan studierna i Annecy. 1994. Jag är uppenbarligen ett under av självdisciplin. Eller så har jag bara dåligt smaklöksminne. Varför har jag missunnat mig detta?

Färden till förorten, medan storebror för första gången heldagsfrilufsade på Gärdet skolmässigt, blev vindlande. Ovan vid tuben på grund av smittspridningsrisken höll jag medpassagerarnas baciller borta genom att försjunka i/bakom en spännande bok. Och åkte till fel förort. Hoppade på vändande tåg tillbaka. Hittade en buss. Och åkte för långt igen. Tog sedermera det säkra för det osäkra och promenerade till adressen där hoppetossa med desajnade, från Chamonix specialbeställda kryckor glädjestrålande mötte mig.

Vän av ordning undrar nu hur långtbortistan jag befann mig. Tja, det liknade Gärdet, men hette Årsta. Och inte den del av Uppsala med samma namn jag känner till hyfsat bra. Det här är ett helt annat ställe. Men jag nöjde mig inte med det, nejdå ovis av skadan tog vi oss billedes ännu längre bort från den trygga stadsgränsen för upptäcka fenomenet SKHLM. Jag blev så förvånad att jag åt upp rubb och stubb av en gigantisk sallad av bara farten. När vi åkte därifrån kom nästa chock: vi befann oss i Kungens kurva. Vilket scoop! Jag hade verkligen inte en aning om att världens största Ikea ligger i Dallas.

Sedan tog vi en slät kopp hos PR-proffset tillförordnade trädgårdstomtenissan innan vi körde fel, hamnade i tunnlar, köer, vägarbeten och tusen tullar innan vi äntligen sladdade in framför skolan där jag med andan i halsen hämtade sonen. Medan fröken lugnande berättade att visst var jag välkommen, även om jag kom en hel timme för tidigt.

Eftermiddagen har sedan tillbringats som den bör. I viloläge. Med de två ömhetstörstande, övertrötta utinaturenbarn. Makaronimiddagen med farlig korv var en hommage till gammelfarfar som fyller år i himlen idag.

- Kan vi inte ringa honom? Jag hör inte vad han säger där bortifrån, i rymden eller var han nu är., undrade lillebror.

Något senare utfördes power pilates med extra tyngder. Hela familjen. En syn grannarna sent skulle glömma. Om vi hade haft insyn. Jag bjuder på mycket, men omsorgen av mina medmänniskor gör att jag låter bli. Denna gång.

Ett par psykbryt senare kom den. Barnens sensmoral vid läggning:

- Frukosten är ju faktiskt dagens viktigaste mål. Hur kan du som är så gammal ha missat det?

Tackar. Huvudet på spiken rakt på den ömmande tån. Gammal är defenitivt inte äldst i den här familjen. Även om man lär (känna sig själv, sin hemstad, sina och stadens yttre gränser) så länge man lever.

Imorgon äter jag frulle. På båten. Dit jag cyklar.
Och tackar för det. För det känns tryggt.
Men jag har faktiskt ett välutvecklat lokalsinne.
Så det så.

Kompis med cancern?

Tror inte mina ögon. Förvåningen är total när jag läser att författaren Agneta Klingspor kände sig ensam med sin cancer. Försöker förstå, men kan bara inte.

Hur är det möjligt?
"Alla" drabbas ju.
Dagligen får hundratals människor en cancerdiagnos.

Jag tänkte snarare "varför inte jag, när så många andra drabbas?" än att banka huvudet i väggen och skrika ett tomt ekande och livsfarligt, bittert "varför jag?" när jag fick leukemibeskedet. Såväl första som andra gången.

Och så kände jag även tillhörighet. Inte alls ensamhet, som Klingspor. Tyckte det var befriande att efter lång tid med smärta men utan diagnos ha en uttalad fiende att slåss mot.

Någon ömhet för cancern har jag då aldrig hyst, däremot växer en vänskap med andra drabbade, sjuksystrar och läkare naturligt fram när man tillbringar långa tider tillsammans, i en fullständigt absurd situation, totalt utlämnad till vårdapparaten som isolering innebär.

Annat i artikeln känner jag igen mig i. Att bli mer mån om livet, men att med tiden släppa på kontrollen för att snarare bevisa för omvärlden att jag minsann kan. Allt. Och gärna lite till.

Något jag däremot aldrig någonsin kommer förstå är hur man tänker när man väljer att röka? Varken före men definitivt inte efter en botad cancer.

"Alla" drabbas någon gång av cancer.
Alla som röker går en säker och plågsam död till mötes.
Förr snarare än senare.

Så här i valtider skulle jag rösta för ett ännu striktare förbudssverige med skyhög tobaksskatt.
Utan minsta tvekan.

Spirulina - den nya gröna vågen

Snyggt te med oanad effekt

Det bästa med att börja jobba, sjunga, träna, hasta runt är att sjunka ner i soffan och dricka en kopp te om kvällen med kärestan när sönerna snusar sött. Och minnas Yasuragin och höghöjdskänslan. En bieffekt är dock att man redan efter ett par veckor på jobbet börjar planera höstsemester i värmen. För att man tycker sig vara värd en sådan. Efter en regnig dag på rejserhoj. Jodåsåatte.

Och barnen mår bra?

Gröna baklängesfamiljen

Storebrors familjeporträtt med förklaringen:
"Grönt är skönt. Du kommer först, är glad och passar snart i sköna klänningen igen. Sen kommer jag, som tänker mycket så huvudet är viktigast. Lillebror tar störst plats. Alltid. Pappa är starkast och kramar bäst, så hans armar blev längst och liksom bär oss alla andra."

Tillbaka i rutinerna illa kvickt överraskas jag av att må riktigt dåligt, efter en visserligen hektiskt fulltecknad dag med sjukhusbesök i Uppsala, bästislunch, fotbollsträning och tjejmiddag med gamla gänget efter åratal samlat igen. Som en blixt från klar himmel denna soliga, underbart vackra dag strejkar kroppen och jag kan inte annat än motvilligt ge mannen rätt i att det inte går att jobba när ingenting fungerar. Kryper mellan bad- och sovrum sedan arla morgonstund som har allt annat än guld i mund.

Besviken, bedrövad, men inte bitter glömmer jag nu dagen och fokuserar på eftermiddagen med mina fina, i solen på balkongen läsandes en mysteriebok och görandes den allra första läxan med nysjungen storebror i OP-kören. Där han törs mysa med tjejerna som annars leker för sig själva på skolgården. Där de mer framåt killarna bestämmer vem som får leka vad och vilka som får vara med. Vilket gör att stora tårar trillar nedför kinderna om kvällen när magontet släpper. Tårar som torkas när han konstaterar att det faktiskt finns fler att leka med. Att allt är bättre nu än då.

Olikheterna mellan då och nu är oändliga. Gröna klänningen för exakt tre år sen, vilket känns som trettio, mognadsmässigt. Ryser. Skäms. Och förrförra året. Nyutnämnd chef med atlantisk utmaning och ont i kroppen, stress i sinnet, alltid på språng med ständigt dåligt samvete för barnen, jobbet, hemmet. I fjol. Just leukemibotad. För andra gången. Nytransplanterad, med hopp om livet. Men svag, inte ont anandes om vad som komma skulle. Hur skört livet skulle bli innan jag sakta men ganska säkert kämpade mig starkare.

Och bilen går bra?

Japanskt 1-årskalas

Är så avslappnad, lealös, trött, men lycklig.
Vilken helg!

Inledde med att morgonbada med mardrömsblöt, getingrädd lillebror i fredags före jobbet, Nordens roligaste för övrigt. Cyklade sedan till båten, läste ett par kapitel smuttandes en medhavd latte och kunde snart påbörja den första riktiga arbetsdagen, med uppgifter att veva igång den sedan 16 månader slumrande jobbhjärnan. En återkommande tanke under dagen var om man verkligen får ha det så här bra?

Hämtade tröttglada barn tidigt och gick hem till trehövdat fredagsmys medan Sveriges alla mikromjukisar kickade loss 80-talet på Konserthuset och i Blå hallen med Europe & co.The revenge of the nerds.

Så i lördags, efter en solig lekstund på vår (skol)gård och i vår tessinska trädgård, var det dags att fira min ettårsdag. Kärleken och jag har itne gjort något ensamma på sex år, inte ens en bio har det blivit, så den livsfest vi pratat om tar vi längre fram (var så säkra!) för att i stället göra en resa till inre ro och harmoni.

En kantarelltoast på restaurang J i Nacka strand senare var vi snart framme, sisådär tio år efter alla andra, men ändå - Yasuragin, som visade sig motsvara alla förväntningar.

På slaget 16 fick jag livet i mig för ett år sedan. Nu fick jag i stället lära mig försvara livet i Ju Jutsu. Med gamal bekant som lärare. Sedan följde tvagningar, bad och undergörande behandlingar på alla tänkbara sätt, samt delikat japansk mat i vacker miljö. Och tystnad tillsammans, men framför allt tid till tillitsfulla samtal.

Do in, Tai Chi, Qui gong ... allt under en värmande sol idag.
Så snabbt tillbaka till verkligheten i form av hungriga barn, som trots fullmatad helg med mormor hade energi för cykeltur till GIH och aktivitetsprovapå.

- Friidrott, akrobatik eller dans, vad var roligast?
- Allt!
- Så vad väljer ni?
- Simning. Som ni har gjort hela helgen.

Enkelt. När vi äntligen får plats efter tre års kö lär något annat locka mer ...

Denna dagen, ett liv

... sa farbror Melker.

Jag är böjd att hålla med. Redan före tolv.

Man trodde att vaknätternas tid var förbi. Men ack. Minstingen har skrikit om getingar i sömnen, vaknat av svettbrytningar, slängt av sig pyjamasen i vilt raseri på jakt efter elakingarna som bor däri och bara sticker överallt och hela tiden. Och vi har lugnat, tröstat, baddat, smort in och till slut givit en liten slurk Alvedon mot smärtan. Fysisk eller mental? Spelar ingen roll, när lite mirakelmedicin skrämmer iväg onda troll.

Så ingen blund soven inatt.
Men glada pågar ville imorse till skola och dagis, eureka! Storebror slog personligt rekord och var klar på en tiondel av tidigare normal tid: 12 minuter att jämföra med 120 förr. Så spännande är det att komma först till skolan och hänga med vaktis före kl 8. Och slippa de stora sammanhangen, som är svåra att ta sig an som Blyger.

Lillebror hängde på, till en början, men tappade sedan styrfarten när en blomfluga blev till ett stridsflygplan och paniken åter hälsade på. Lugnande samtal med mormor och planering av helg, så var vi till slut utanför dörren. Kraftigt försenade. Men äntligen på väg. Och solen bodde verkligen i våra steg. Tills vi nådde dagisgården vars avspärrningssnören runt getingboet påminde om det hemskaste hemska. Nytt hysteriskt anfall och sprutande tårar, som snabbt torkades bort när bästaste fröken lockade med utflykt, fruktstund i parken och shoppingrunda i trygga Fältan där inga uslingar bor.

Och här sitter jag, som på nålar, redo att rycka ut om hin håle åter gästar lillebror. Eller en förflugen skolgårdskommentar förvandlar storebror till en hoprullad igelkott med taggarna ut och ontet i magen väl skyddat för omvärlden.

Under tiden försöker jag sätta mig in i det nya företaget, ringer Försäkringskassan som inte riktigt vill förstå vad jag vill: jobba på! Är det inte lite märkligt ändå ... Först stångar man sig blodig för att få handläggare att förstå att leukemi är en dödlig sjukdom som kräver alla kraft att bekämpa, och vars behandling isolerar patienten. Sedan måste man fajtas lika tufft för att få återgå till det normala tillståndet som arbetsför individ.

Lita alltid på det oväntade.
Smaklig middagsspis!

Världens vackraste väg?

Min jobbväg = livskvalité
Promenad till båten från Nybrokajen. Väl där en god bok i solen på övre däck innan vi angör sjöstaden.

Äntligen!
Efter 16 månader var det dags att återgå till jobbet.
Chefen ordnade mjukstart med deltidsinskolning.
Dagens schema: kramar, prat, viss överlämning från vikarien och lunch med kollegorna innan påminnelsen om sjukdomen åter tog vid i form av barnens terapi. Och fotbollsträning.

Men som jag längtar tillbaka!

Taktil terapi

Innan insektsfobin
(på årets sista Saltkråkantur med ångaren Blidösund)

Terapin med traumatiserad lillebror tog skruv.
Från att först vägra gå ut, gick han småningom med på att "åka en sväng där det inte finns getingar". Och kom själv med idén att testa om det verkligen luktar hästbajs på nya spårväg city. Vilket det i vårt tycke inte gjorde. Men som grannar med kavalleriet är vi kanske immuna?

Efter ett varv med spårvagnen lockade Skansen så pass att han steg av, med heltäckande kläder på från topp till tå i det gassande solskenet. Och väl uppe på kullen vågade han faktiskt låta jackan med kapuschong falla medan han klappade en söt killing.

Hemma på balkongen lovade storebror och jag att getingar inte flyger till sjätte våningen, så visst kunde vi läsa insektsboken där? Skeptikern satt som på nålar i exakt 2 minuter innan han tyvärr fick rätt och flydde in i panik då en nedrans usling anföll.

Den kvällen kom frågorna och farhågorna från bröderna.

- Sjukhus är bra, men jobbiga för där var mamma instängd i 100 dagar minst och vi fick inte träffas på jätte-länge, bara var tredje dag, för det bestämde vi.

Och jag tackar deras begränsade uppfattning om tid, och deras korta perspektiv för att de inte minns de olidliga perioderna på flera veckor som ibland gick mellan besöken.

Idag funderade lillebror länge på hur han skulle hantera det faktum att bästisarna var på dagis, men att även getingarna huserade på gården ännu. Allt medan jag återigen kontaktade berörda instanser och alltmer började känna mig som en rättshaverist.

Efter ett par timmar beslutade sig den morske solstrålen för att vinna kampen mot rädslan, "varför ska jag vara rädd för dom som inte är rädda för mig?", tog jacka och keps på och gick med bestämda steg mot dagis. Medan han höll pappan hårt i handen och oavbrutet pratade om hur man bäst undviker getingar.

Väl på dagis kröp han upp i favoritfrökens knä, lyssnade på saga och mådde nog ganska bra. Dagen förflöt väl, och han vågade sig ut, för jippie, det regnade och getingar vill till skillnad från lillebror inte bli blöta. Lycklig och våt i håret hoppade han i vattenpölar när jag hämtade.

- Titta mamma, jag törs vara ute utan kapuschong!,
skrattade en stolt skuttande lillprins bus.

Tills en oroad förälder frågade hur allt gått till och han plötsligt kände en geting under kläderna och rusade in, lätt hysterisk återigen. Men snabbt lät sig lugnas ner och gick hem utan skyddande keps eller luva.

Trauman tar tid.
Men botas bäst med terapi.

Lejoninna arg som en geting

Man bör inte skriva när man är i affekt. Men jag har lugnat ner mig en smula efter några timmar och en kopp te.

Nåväl,
födelsedagsveckan då 3/4 av familjen E fyllde år var bra. Rekord har slagits i antal bakade kladdkakor och hjärt- och stjärnformadebärmuffins. Solen har skinit, kalasen har avlöst varandra i skärgårn' - på ångfartyget M/S Blidösunds sista Saltkråkantur, i stan' med släkt, vänner, klasskompisar och småsyskon och så tillbaka i skärgårn' med kompisarna igen. Det mesta har varit finfint, trots en märklig febersjuka som maken ådragit sig, en inre oro hos storebroren och en oftast glad men märkbart dagistrött lillebror. Och så jag då, med mina måsten och årslånga tillbakablickar, men med stark förvissan om att nu går jag vidare. Vilket betyder tillbaka till jobbet igen. Om än i försiktig skala.

Så idag.
Åter i verkligheten efter solig skärgårdshelg med spännande skattletarkalas för bybästisarna som delar födelsedag. Och mysig middag med vänner på besök. Vänner som vi matchat ihop och njuter av att se tillsammans. Koppleri är en bisyssla vi ägnar oss åt. Slut på parentes.

Men tillbaka till dagen idag, som var så kall att jag stängde in benen i stuprörsjeans för första gången på tre månader. Efter en varm, skön, lång sommar började det givetvis klia infernaliskt omedelbart, men kylan vann kampen. Tyvärr.

En massa fix och trix, så snabblunch på solig balkong, ja faktiskt trots regn och kyla tidigare. Tidig hämtning av storebroren på lillskolan som ligger på vår gård. Alltid med en fjäril eller två i magtrakten. Eftersom lejoninnan i mig alltid vakar, beredd att rycka ut till försvar mot ondskan i världen såsom en förflugen skolgårdskommentar som gör stukad pojke än mer inåtvänd och svår att nå. Förstår så väl att jag inte kan skydda honom eller lillebroren, att de måste klara sig själva, men det är svårt att se på och inget göra. Så jag tjuvkikar, vakar i det tysta, förhör mig med lyhörda pedagoger om sinnenas tillstånd. Och hittills tycks det hela fungera.

Ridlektion med medföljande morföräldrarna var spännande, men inte ultimat en måndagseftermiddag. Men säg vad är det veckans första dag? Mitt i lektionen ringer dagis och berättar om hysteriskt skrikande lillebror som, tillsammans med kompisarna, blivit multipelt getingstungen. Så rejsermormor kör oss med plattan i mattan dit och vi hämtar det lilla, nakna livet. Som har fått 25 stick, varav de flesta i ansiktet som svullnar upp med farlig fart. På med kläder igen och trots idoga skakningar finns där en ful usling kvar som sticker i ljumsken. Mer skrik, gråt och hysteri. Lillebroren vägrar bäras ut, han som älskar gården, naturen, skogen "vill aldrig mer gå ut för där finns dom".

Väl i bilen kommer nästa anfall. Han vill inte till sjukhuset, och snurvlar, hulkar och får fram "för där var du dödssjuk". Han vill bara hem och sova och han vill ha sin pappa hos sig. Vi hämtar upp förvirrad, nyriden storebror (med trygge styvmorfar) vid stallet, som småningom förstår allvaret och på väg till barnakuten lägger ännu mer skuld på sina späda axlar än förut. Han vill veta allt om hur det gick till och konstarerar senare att han "vill aldrig mer gå på ridlektion, för hade jag inte gjort det utan hämtat lillebror tidigt på dagis hade det här aldrig hänt."

På Danderyds barnakut väntar redan älskade pappan och ett team av lugna, helt underbara sköterskor och läkare som snabbt råder bot på de galopperande svullnaderna och den värsta smärtan. Lillebroren slukar alla munsprutor med mediciner som kommer i hans väg, trots att det svider i munnen efter ett getingstick som gett läppen abnorma proportioner. Alla tröstar, berömmer, lyssnar och lugnar. Och efter en stunds observation får vi åka hem, med mediciner i väskan och uppmaningen att vila någon dag. Lillebroren vinkar lamt och ler så gott han kan med fläskläpp och igenmurat öga åt alla snällisar som bekräftar med orden: "Du är bäst, det vet du!"

Dagis ringer. Omtänksamt oroliga. Och berättar att chefen nu ska prioritera skadedjursbekämpning. Jag morrar tillbaka att det borde ha gjorts när boet upptäcktes. För en knapp vecka sedan. Att man bör beakta att 36 småbarn, varav 3/4 är under tre år, inte förstår att lyda uppmaningen att inte leka nära getingboet. Och att sonen inte kommer tillbaka förrän gaddjuren garanterat är borta.

För nu återstår det stora arbetet. Att få honom att våga gå ut igen. Att känna tillit. Precis som storebroren. Som med lite hjälp på traven kommit en bit på väg.

Det arbetet lär fortgå för evigt.
Eller i alla fall så länge jag lever.
Vilket jag tänker göra länge.
Jag måste.
För deras skull.

Närmre 40 än 30, tjolahopp!

- Är det inte helt fantastiskt?! Jag överlevde ett år till.
... hade jag lust att säga till dig som i morse påminde mig om att jag inte har långt till fyrtioårskrisen. Perspektiv förhöjer och förnöjer.


06:00
Storebror: - Ja må hon leva!
Pappan: - Tyst, inte än!
Jag: - Oj, fint, tack, nu sover vi väl lite till?

07:00
Lillebror: - Jag älskar dig. Hurra! (plus spontandans)
Storebror: - Nu då? Ja må du leva! (och så vidare för full hals)

Därefter har dagen avlöpt finfint på alla sätt. Och med en sådan start kunde det inte gärna gå snett. Gratulationerna har duggat lika tätt som regnet på vårt fönsterbleck.

Eller vad sägs om spontanlunch på lyxiga Lux? Efter ivriga städpatrullens utsjasning med hjälp av golvmopp hemmavid.

Därefter shoe shopping på förrförra adressen med kalven som växer så det värker i fötterna om nätterna. Tre par kvalitetspjuck för en spottstyver var dagens fynd.

Så hämtning av prinsessriddaren, lite mormorsmys och tidig middag hos kvartersgreken med tillströmmande släkt och vänner. Celebrity spotting åt både höger och vänster innan kaffekask och kladdkaka hos oss. Glömde (ja, faktiskt!) att knäcka magnumflaskan champagne, men fler högtidsdagar väntar runt knuten så tillfällen lär ges.

Sedan ännu mer kärlek i form av omtänksamma presenter, tankar, samtal, brev och meddelanden medelst olika kommunikationsvägar.

Mår som en prinsessa, men minns förra födelsedagen då tillvaron var ytterst skör och är evigt tacksam för livet och alla mina fina. Ja, alla ni som genom omtanke, råd och stordåd än en gång gjort min dag. Puss på er! Om tio dagar fyller jag ett. Magiskt. Det ska vi fira på annat sätt.

God natt, sötnosar.
Tack för att ni finns.

Avspark avklarad

Skolstart inklusive extra allt av förväntansfulla barn, förvirrade fröknar och föräldrar fölorade bakom kameraobejktiv. Check!

Lunch med klasskompisarna och rekordätning av vårrullar hos skånske kinesen på hörnet. Check!

Lekterapi hos pratdoktorn för att bli av med magontet orsakat av mammas sjukdom. Check!

Hämtning av saknad, överlycklig "stor" lillebror på älskade dagiset. Check!

Nystart i DIFs knattelag efter sommaruppehållet, nu med större intresse för bollen än flygfäna. Check!

Förstfödingens godnattkommentar:
- Så var den här dagen äntligen klar. Kan allt och alla bara bli lite normala nu? Please!

Måhända har den omedelbara omgivningens nervspinn gått överstyr den senaste tiden. Kanske eventuellt. Men inte visste jag att en osäker snart sexåring kunde omvandlas till blasé tonåring så kvickt. Nu vet jag bättre. Check!

Från och med du

Sommarslutsångest i duggregnets skärgård.
Övernattande bästisen och mina fina smått nervösa pojkar spelar, sjunger, planerar kalas och frågar. Om och om igen. "Hur många timmar är det kvar tills skol-/sexårs-/dagisstart?"

Åker till slut hemåt.
Hämtar familjefadern på jobbet. I hällregn.
Köper hem middag i thaikiosken på förra adressen.

Stiger in i lägenheten.
Smyger omkring, kollar runt.
Och trivs!

Lugnar skolstartspirrige storebror.
Som "inte alls kan sova faktiskt".
Utan måste lufta sig på balkongen.

Då ljuder sommarens bästa låt ut över nejden.
Snabb sökning ger det smått otroliga svaret:

Oskar Linnros spelar på Mosebacke.
Och det hörs ända hit!

Jag gillar stan.
I lagom doser.

Borta bra.
I åtta långa veckor.
Men hemma bäst?

Imorgon börjar det stora skoläventyret.
Med förstfödingen.
Från och med du.

Terapi

Dagens bön
Så svår att be
och tung att se
att den blir på sned.

Ett storstadsbesök var tyvärr ett nödvändigt avbrott i skärgårdsidyllen vi lever i sedan tio dagar tillbaka. Lille, store förstfödingen ville plötsligt gå in i närmaste kyrka, tända ett ljus för prima ballerinan och med darrande stämma diktera en förbön att lägga i lådan. Som jag skrev ned med lika darrande blyertspenna.

Så.
Vi fortsätter leva för dagen.
Även om dagen idag var svår.
Framför allt för storebroren vår.
Men den slutade bra.

Tack.
För att ni finns.
Hjälp.
Oss att gå vidare.
Förlåt.
Att vi stundom drar oss undan.

Klanen E på turné

Bryter tystnaden efter två veckors frivillig kommunkationsavstängning. En fullständigt nödvändig sådan för att förena lilla familjen igen. Eftersom prinsarna och jag i fyra veckor hållit hov i Roslagen, på Åland, i innerskärgården och Dalarna har vi vuxit samman. På samma sätt som de tre musketörerna blev en sammansvetsad trio mitt i kaoset förra sommaren när jag låg isolerad och kämpade för livet. Efter fint men tungt besök i sorgens hus hämtade vi en utarbetad men högt älskad familjefar för direkt färd till hans hembygd.

Således två veckor i vackraste, varmaste Skåne, "på Sveriges riviera" (Falsterbo, enligt lokalpatriotiske skånepågen), boendes på lyxhotell där vi varje morgon avnjutit en långfrukost inklusive extra allt från hälsohörnan medan vi planerat dagen under eken i trädgården. Behöver jag säga att vi haft det fan-tas-tiskt? Och att tiden läkt många sår.

Stranden, käraste kusinerna, släkt och vänner har besökts. Liksom skånska sevärdheter, designhotell i Danmark på vår sockerbröllopsresa och alla italienska gelaterior vi hittat. Turistbyrån öppnar på denna blogg så snart bilderna laddats upp. Med hjälp av Iphonens originalsladd som väntar hemma. Ty billiga fulelektroniken på familjen Es skandinaviska turné har icke fungerat. Och tur är väl det.

Nu styr vi kosan hemåt. Skippar västkusten denna gång, eftersom barnen längtar hem till sina egna sängar. I stan och på landet.

Halva augusti i Roslagen väntar. Därefter en ny era, och SSÄ - Stora SkolÄventyret. Gulp. Kort därefter nästa utamning. Mitt jobb. Dubbelgulp.

Men nu lär vi åter av finaste ballerinan i Nangiala och gör något fint tillsammans. Här och nu.