Tuttar som säljer

Spelvärlden är till bredden fylld av cementerade könsroller, främst i speln men även hos utvecklare och distributörer. Och eftersom fenomenet säljer kommer detta aldrig ändras, eller?

Vi är många som hoppas att den gamla trötta synen spolas ut med sköljvattnet när den yngre generationen spelare småningom tvättar byken och får bestämma, ledd av riktigt skickliga kvinnliga idésprutor. Tills dess gäspar man, tänker precis som kreddiga reklamaren "oh, so 1990" men låter stereotyperna styra. Och knyter näven i fickan när så få orkar bry sig.

Men så läser jag, och flera med mig, en artikel i Aftonbladet Spela och hoppas på en förändring. Gör det du med!

Stockholms stolthet ...

...Djurgården!

Foto lånat från www.dif-hockey.se

Laget har just nu vår armbrytare på två av sina webbplatser. En klen tröst för ledsen lillkille att få stå bredvid stora hockeystjärnor på sjukhusbesök. Och att sedan förra året visas upp som randhandad knattekickare på fotbollssidan medan han inte kan delta när pappan tränar kompisarna är just nu lite väl grymt för att glädjas åt.

Foto lånat från www.difungdom.se

Han trillar givetvis på onda armen varje dag, trots halvtid i skolan. Vi pusslar, passar upp och pilar mellan jobb, hem och skola, uppsöker läkare, och han kastas tillbaka till en jobbig tid, när sjukhus var min och delvis hans påtvingade vardag. Imorgon ny röntgen och beslut om operation eller gips i bara fem veckor till.

Vi längtar alla tills detta är över.
Och blir mästare på lojal vänsterhandsskrivning under tiden.
En för alla, alla för en!, är sanning i musketörsskaran.

Rocklördag

Vi rockar loss i nitar, jeanstyg och läderkläder NÄSTA lördag. Inte imorgon.

Vilket är tur, eftersom mitt rockerssmyckeskrin gapar tom och stadens butiker endast har pråligt blingbling som doftar den läckra biten av 80-talet. Armbrytarsonen kommer med de mest fantastiska förslag på snäckor och glitter i underbar new age harmoni, men det känns mer Abbapop goes panflöjt än rak rock n' roll. Nåväl, en vecka kvar att tuffa till sig.

Varmt välkomna till Östermalmsgatan 69, lördag 28/5 kl 17.

Rock n' roll

Välkomna att fira varmare dagar med oss! Släpp krattan och bege dig till Östermalmsgatan denna förhoppningsvis soliga majdag. Funkar också fint som stretch efter genomförd Stockholmsmara. Det bästa av Queen, Beach Boys, The Monkeys, Lesley Gore och Michael Jackson är bara några av de låtar vi bjuder dig på. Hoppas att vi ses/ Hälsningar Kören Da Capo.

... och efteråt blir det efterfest å Gärdet för alla vänner. Blir inte mer rock n' roll än så.

Välkomna!

Stanna karusellen, jag vill av!

... ropade livrädde äldstingen när ortopeden reponerade hans brutna benpipor idag. Och då denna vädjan inte hjälpte försökte han slita bort lustgasmasken och sparka sig loss.

- Aaaaaaj, sluuuta, jag är klar och vill åka hem nu!, skrek han.
- Jag vet att det gör ont, och jag vet precis hur det känns, men det är snart över., lovade jag mellan tårarna och mindes förlossningen då dennne den snart förstefödde skulle ta sig ut och jag i lustgasruset ville ta fönstervägen hem. Från BB Sthlm på nionde våningen. Och den blivande fadern försiktigt kollade låsen en extra gång.

Men idag, medan både sonen och vi grät tvingades totalt fem vuxna hålla honom stilla, samtidigt som vi förgäves försökte lugna, pussa, klappa den vettskrämde kämpen.

Efteråt kom otröstlig liten tussilagopojkes yrsliga förebråenden:

- Du hade fel, doktorn, det gjorde visst ont. Jätte-ont. Och jag vill aldrig mer bli en fullgubbe.

Nu har han trängt ut mig ur sängen medelst effektiv KO av den späda men förvånansvärt tunga gipsarmen och jag sover räv i en närbelägen soffa. Lejoninnan i mig vakar om natten.

Skitblogg

Moget skrivet.
Men varför i h-e funkar inte eländet när dess ägare behöver avreagera sig?

Som om inte hjärtrusande äldsting, nu med dubbla frakturer och ännu en nära-döden-upplevelse på sjukhus vore nog? Och så lille prins sol i Grekland som simmar lugnt, men saknas oss infernalt.

Tur att jag utrotat skärgårns kirschkål i ren frustration.
Verkligen.

Detta skrevs alltså, i desperation, för ett par dagar sedan.

Frakturer, resfeber och kirschkål

Long time no see.

Tekniska problem på bloggen har sammanfallit med att jag fått klippkort på barnakuten tack vare äldste sonens rusande hjärta i förra veckan och dubbla fulfrakturer idag.

Har däremellan skjutsat resfebrig yngsting till mormor en dag före greklandsresan, eftersom han "inte litar på att ni går upp i tid till flyget så jag vill sova i Uppsala natten innan". Samt gått segrande ur kriget mot kirschkålen i skärgårdsträdgården, efter ett lyckat kosläpp, en oavgjord fotbollsmatch och förmedlande av en ansenlig mängd Level up-nyheter från stekhetaste Dubai.

Hade lovat fokuslängtande storebror att vi skulle göra det han ville under veckan lillebror är borta, precis som förra året när det var ombytta roller. Och han hade i sin tur hjälpt sin bror att packa, planera och bli smått pirrig. Inte hade han väl dessutom behövt få hjärtsnurp och bryta handleden för att få vår fulla uppmärksamhet?

Förra veckans livrädda blick och:
- Jag vill inte dö, mamma.
följdes av EKG, lugna dagar hemma och på landet och när han äntligen var tillbaka i skolan efter fem dagar hinner han inte mer än klättra upp och halvvägs ner i ett träd på morgonutflykten innan det är dags att vara hemma en tid igen.

Vi tillbringade fem timmar väntandes på tre olika barnakuter, eftersom ingen kunde åtgärda skadan. Och vi kom hem i ogjort ärende med en ansenlig mängd droger, men med en späd arm i en onaturlig vinkel. Och hoppas att astman imorgon är bättre så att man vågar droga honom tillräckligt för en operation.

Man kan tycka att det lilla livet haft nog av sjukhus. "But hey, it could have been worse. It could have been raining." And so it did. Moahahaha.

Skrevs 16 maj. Morr.

Gröngöling

"Christian Walz: Tack själv Josefin!"
3 hours ago

Kom hem från rock n' roll-repet och såg den här kommentaren. Jag erkänner villigt att jag är en gnutta star struck och varm i hjärtat nu.

Som om det inte räckte med coolaste Linda Skugges inbjudan till rave. Precis som back in da day.

Detta bevisar att jag är tonåring igen. Hela jag. Och inte bara den donerande livlinan. Märgen från den anonyma 22-åriga tyskan rockar fett, är stenhård och gör det möjligt att dansa till soluppgången.

En begynnande medelålderskris kan också misstänkas. Ett alternativ som möjligen besannas av min infantila klädstil, billigt fyndad på diverse barnavdelningar. Även om den tesen motsägs av att jag blev kallad "en alltid lika välklädd och matchad tant grön" idag. (I gladgröna tights, sköngrön klänning inspirerad av lilla My, illgrön kavaj och gröna skor med vita blommor. Samt grön blingblingklocka som var solstrålens julklapp och grönglittriga pilar i öronen som jag fick av Esset för att bli den punkigaste skalliga bruden i isoleringen.)

Heja Bajen.

Veronica Maggio - Maggiotåget (Releasefest för Satan i Gatan)

Efter maxad arbetsdag turbosimmar jag bort bekymren tills jag tappar andan, medan storebror dyker efter ringar på det djupaste i stora poolen med pappan. Hjärtat bultar av ansträngning och kärlek av att se mina fina då skaran fulländas när liten solstråle stolt över att ha vågat prova några meters undervattenssim trippar ut från simskolan. I öronen ringer låten som hållit mig sällskap sedan skivsläppet. Ingen slår mina egna idoler, men en gammal uppsalabo, snygg som få, producerad av en synnerligen talangfull stockholmare som fick mig att sängdansa i isoleringen för ett par år sen' är nära nog stjärnsmäll.

Att sedan se videon från återtåget och än en gång inse att jag missade en episk premiär, samtidigt som mina fina snusar i en hög i soffan gör att hjärtat slår några extra slag medan en lyckotår sakta rinner nerför min kind.

Satan i gatan vad fint det är att leva ett tag till.

May the fourth be with you

Herrarna Frågvis startade dagen med:
- Men varför får vi inte göra riktiga Star Wars-tatueringar förrän vi är 18?
- För att ni kommer ändra er flera gånger om och när ni är vuxna kommer tycka att Star Wars är supertöntigt., hävdade tråkmamman tvärsäkert.
- Men lägg av, vi veeet att vi aaalltid kommer ääälska Yoda.

Internationella Star Wars-dagen startade svalt, dock med en tragisk arkitekturbrand i legendariska festers bästa lokal, som fortfarande bolmar en bit bort. Det blev varmare under dagen av 1177.se-intervju som förhoppningsvis gör nytta, mastig motion, italienskt tema över lunch, shopping och fika med delar av uppsalaligan, hitresta E och mysigaste efterrättsbebben Malte.

Hämtade en stolt Blyger som ritat sin gröne lille idol, vidare till en ivrig Glader och möttes hemma av en överraskande morfar Prosit på besök som tog med djupdykarna på simskola. Så att jag kunde laga till en medelhavsbuffé och till tonerna av de glimrande spåren på Satan i gatan kunde försjunka i Yodas episka citat:

“Fear is the path to the dark side. Fear leads to anger. Anger leads to hate. Hate leads to suffering.”

Kvalborg

Foton: Kristina Svennerstrand

Oui, c'est fini!

Strandstäd, skogsröj, trädgårdsrens och hagmarkshyfs resulterade i fyra brasor för att välkomna våren. Och en sillunch som traditionsenligt blev till middag med hemgjord men icke hembränd björksnaps, en flerstämmig kör och hela ligan av vårystert kalvlika barn på grönbete.

Efter vårhälsningshelg med vännerna väntade den alltid lika överraskande enkla e-deklarationen som nyss skickades in med några minuter till godo efter ytterligare ett par rutiner: vårvindsfriskt cykelrace från sjöstan' till fotbollsskolepremiär i sedvanlig snålblåst med DIF på Gärdet. I år med en nyhet, nämligen en mikromjuk MFF-mumrik som medtränare, men också med såväl BB-kompisen/låtsastvillingen som forne dagisbästisen i laget, allt medan småbrorsorna trånande kickade boll intill och slukade spelarnas mellis för att överleva i vinterkylan och föräldrarna höll värmen med åkarbrasor medan förmaningarna som vanligt haglade som spön i backen.

Val och kval. Det gör ont när knoppar brister.
Moahaha.