Stockholms stolthet ...

...Djurgården!

Foto lånat från www.dif-hockey.se

Laget har just nu vår armbrytare på två av sina webbplatser. En klen tröst för ledsen lillkille att få stå bredvid stora hockeystjärnor på sjukhusbesök. Och att sedan förra året visas upp som randhandad knattekickare på fotbollssidan medan han inte kan delta när pappan tränar kompisarna är just nu lite väl grymt för att glädjas åt.

Foto lånat från www.difungdom.se

Han trillar givetvis på onda armen varje dag, trots halvtid i skolan. Vi pusslar, passar upp och pilar mellan jobb, hem och skola, uppsöker läkare, och han kastas tillbaka till en jobbig tid, när sjukhus var min och delvis hans påtvingade vardag. Imorgon ny röntgen och beslut om operation eller gips i bara fem veckor till.

Vi längtar alla tills detta är över.
Och blir mästare på lojal vänsterhandsskrivning under tiden.
En för alla, alla för en!, är sanning i musketörsskaran.

Kör i ett kör

Körlördag.

En dokusåpa inklusive extra allt av glädje, sorg, avslöjanden och intriger. Borde inte vara överraskad. Litar ju alltid på det oväntade och ketchupeffekten är välkänd. Vimmelkantig ramlar jag ner i soffan hos prinsarna plus grannprinsessan som tagit igen förlorad tid med hett efterlängtad far medan jag trallat och lyxfikat dagen lång.

Körsöndag.

Barnen stajlar varandra bittida: rockn'rolltishor à la Kiss och Rolling Stones under vita skjortor, västar och slips och fluga, och mig i röda kalasbyxor, kilt och Sveatröja med trycket "Tjejer é bäst". En dopfest i Oscarskyrkan väntar med hundratalet barn, på scen och i publiken. Plötslig nattvard som lillebror spurtar fram till, först i kön, men vid anblicken av det snåla utbudet till prästen utbrister:

- Men var är kyrkkorven? Ja' é ju hungrig!

Skönsjungande storebror följer oblygingens framfart, hakar på och försöker dubbeldippa i kalken.

- Man blir faktiskt törstig av att tuta så här länge.

Därefter belöning i form av maffigt tårtkalas som slutar med att samtliga barn rejsar runt tills prinsessklänningar och stärkta kragar flyger all världens väg. Allt medan föräldrarna förgäves försöker förmana, alternativt ser åt ett annat håll, prästerna skrattande hejar på barnaskaran och de vanliga (läs äldre) kyrkbesökarna får hjärtsnurp och med jagad blick lämnar lokalen mumlnades något om "dagens odågor och deras osnutna ungar".

Nu mikropaus innan gårdsstädning i flödande sol. Och ännu ett korv- och glasskalas. Gnolandes på Gubben Höst.

Snarstucken

Upprustning av immunförsvaret sker.

Sänkt.
Ont.
Svårt höja armarna till tangenterna.
Synd.

Anledningen är dagens 1-årsvaccinationer.
Del 1 av 20. Om det räcker?
Har efter stamcellsbytet inget försvar kvar.

Förstår först nu varför sönerna kinkade när det begav sig.
Det här är ingen barnlek (så ge era telningar massor av ömhet när det är dags.)
Och då har jag ändå ett par fall av leukemi, dramatiska förlossningar och en transplantation att jämföra med.

Stelkramp till vänster.
Difteri till höger.
Och i mitten är det bara gråtmilt, ynkligt och trött.

Hoppas på bättring till söndag.
Då röster skall höjas för att höras.

Först sonens premiärkonsert.
Efter tre rep.
Annan taktik än da Capos behov av övande innan uppsjungning.

- Vad ska ni sjunga?, undrar jag nyfiket.
- Jag vet inte så noga. Kan inte låtarna ännu., svarar han bekymmerlöst.

Så det kan ju bli spännande.
Sedan väntar valnattrysaren.
Garanterad spänning utlovas där med.

Har du bestämt dig?

Kajakpremiär

Sommarland i Leksand

Med skräckblandad förtjusning styrde vi kosan mot barnens paradis. Som blev ett bra ställe för mig med, sedan de klarat första attraktionen med den äran. Ser nu fram emot paddling i skärgårn' på kurs med Kurt.

Rekommenderas!

Vår dalaborg

"Fast egentligen heter den Persborg, så det så."
Påminner storebror.
Rätt ska vara rätt.

Här bor vi i alla fall sedan en knapp vecka.
Rekommenderas!

Dalhalla

Barnen (samt morfar och jag) trotsar 33-gradig värme för att i en knapp timme sitta blick stilla i ett gigantiskt gruvhål. Anledning: den trötta guiden berättar om meteoriten som trillade ner och bildade Siljansbygden för 365 miljoner år sedan.

Rekommenderas!

Vila i frid finaste balettflickan

Helvetsjävlaskitsjukdom.
Jag kan inte säga det bättre.

Helvetesjävlaskitsjukdom.
Som har segrat över den finaste, klokaste, modigaste balettdansös jag någonsin känt. Min rumskompis i några dagar för ett år sedan, som sedan mars 2009 kämpade tappert, blev frisk förra sommaren, fick återfall men botades, stamcellstransplanterades kort efter mig men som i april åter drabbades av ett bakslag.

Blott 22 år fick hon alldeles nyligen veta att hon inte kunde botas. Ett besked hon tycks ha tagit med jämnmod. Så stor var hon.

Hon dansar inte mer, sprider inte längre sin enorma livsvisdom - sin unga ålder till trots. Och det gör mig ledsen, tom, arg och rädd. Jag famlar, tappar fotfästet men tvingas fokusera med barnens hjälp.

Ödets ironi har ordnat det så att jag nås av beskedet precis när jag sätter mig och barnen i bilen för att köra på semester till balettdansösens bedövande vackra Dalarna. Tårarna trillar nerför kinderna i en strid ström och kroppen skakar av hulkningarna. Jag måste stanna, låta barnen trösta och torka tårarna innan jag kan köra vidare.

Vi hämtar trygge fadern på jobbet, pausar över helgen hos morfar och åker sedan vidare tillsammans. Men även om jag är med fysiskt, befinner jag mig någon helt annanstans mentalt.

Balettdansösen och jag skulle ju fira friskheten här och nu. Trodde vi tills nyligen. Då vi ändrade planerna till att ses för att fira friheten och förmågan att bara vara här och nu.

Att nu vara här utan den länge emotsedda träffen smärtar obeskrivligt. Att livet är fruktansvärt orättvist vet alla. Att finna någon mening i den orättvisa som innebär att jag är här och inte hon går givetvis inte. Men jag blir bokstavligen påmind om min livsuppgift när barnen med orolig blick undrar vad de kan göra för att jag ska bli lite glad mitt i sorgen.

De ber mig skriva till balettflickans mamma där de ber henne tänka på hur bra hennes dotter var och hur mycket hon lärt alla som fick träffa henne. Och så talar de om för modern att dottern dansar vidare någon annan stans och att man kan prata med henne och sjunga pippisången, precis som de gör när de tänker på sina döda. Slutligen skickar de massor av pussar. Och är det något som hjälper och ger styrka, så är det dem. Pussarna alltså.

Finaste E, vila i frid.
Tack för att jag fick lära känna dig.
Du fattas mig.
Men kampen går vidare.
Vi ses.

I händelsernas centrum

Bankrån på Öfre

Efter två helt oplaerade men underbart lyckliga veckor med kärlekstörstande gåsapågar i lantliga idyllen i skärgårdshuset är vi hemma igen. Eftersom storebror vill gå sin allra sista dag på dagis.

Med darr på rösten får han fram:

- Jag tycker ni pratar för mycket om det här med skolan. Jag går faktiskt på dagis fortfarande.

Sedan brister det, så teckningen till helt-på-egen-hand inköpta keramikhjärtepresenten till bästaste fröken, som också slutar idag, får en salt touch av tårar som suddar det rödaste röda hjärtat i kanten.

Generös och blyg som han är, låter han lillebror ge bort paketet. Med det överstökat skuttar han iväg till badet med kompisarna. Kan man få en bättre sista dagisdag?

Under tiden kämpar jag på i gymmet. Alldeles intill ett pågående bankrån. Från lantlig lättja till den bistra verkligheten i händelsernas centrum.

Spansk fotbollsskola för mödrar

Spanien använder utdelade gula och röda kort som fläkt.
Som lill-Julio tilldömt sig.
Själv är bäste dräng.

Har bestämt mig för att inte leta märgsvar idag, utan lärt mig allt jag kan i kickandets ädla konst av samlade knatteligan under en hel dag på Grisslehamns fotbollsplan i strålande sol. Det var barnsligt kul att agera spelande domare, målis och skyttedrottning. Tyckte vännen A, även hon en mamma, och jag.

Barnen? De tog siesta på avbytarbänken i skuggan. Och åt glass. Spansk fotbollsskola in i minsta detalj.

Gårdagens midsommarförtest

Posthuset special
(som endast luktades på, så det så)

Råkade få med mig en Tuborg i picnicryggan. Trodde faktiskt det var en burk äppelMer. Men den passade fint till oväntade smaksensationen knäckebröd med skivad färskpotatis, stekt därefter inlagd strömmingsflundra, toppad med kaviar, hackad röd- och gräslök. Samt ytterligare en skiva Falu rågrut ovanpå. Denna delikata men något svårätna strömmingsburgare intogs i vännernas prunkande trädgård, med nykläckta svanungar i Lillsjön intill. Medan barnen fortsatte gymnastiklägret med dagens gren: studsmatteakrobatik och därefter längdkiss.

Till kvällen kom efterlängtade familjefadern. Och kort därefter den omtänksammaste grannen. Bubbel och livsvisdomar en bit in i den ljusa försommarnatten var en fin avslutning på denna tidiga midsommarförtest.

Så även om det obefintliga märgsvaret fortfarande sätter myror i huvudet, väljer jag att mota bort tankarna och njuta av nuet. Så långt från förra årets misär. Isolerad med blodförgiftning utöver bakslag i leukemibehandlingen.

I år tror jag på sol.
Såväl ute som inne i vårt sinne.
Floskel?

Ut ur dimman

Postroddens målgång i Grisslehamns yttre hamn

Efter min premiärjogg till Skatudden kom finaste vargfamiljen, våra resvänner, på kärt besök. Vi såg (knappt) målgången av postrodden då mandom, mod och morske män prövades men i flera fall övervanns av kvinnlig list och seghet. Alla båtar fraktade postsäckar, men även en och annan flaska eldvatten skymtade, nu som då det begav sig. Trötta, glada och i vissa fall aningen påstrukna stapplade de tidstroget klädda roddarna i land, på väg ut ur dimman som låg tjock över Ålands hav. Nästan overkligt vackert, som en saga.

Dagens andra märkliga tradition liknar mer en rolig historia. Jag tror verkligen inte på monarkins överlevnad, den följer sannolikt med vår generation bort, varför jag forcerade avspärrningarna och tog oss ut ur den rojalistiska bröllopsyriga huvudstadsdimman. Ändå såg själva vigseln hos vännerna i vackraste huset vid sjön, smuttandes på avec efter postroddskafferep i syrénbersån medan sex ystra barn glatt lekte i trädgården. Hemma i lillbyn bjöds och bjöd vi på rederiets jubileumsskumpa med jordgubbar lagom till kungaslupens glittriga färd över viken. Jag erkänner villigt att jag är en liten medelålders tant, och gottar mig också åt att glömda ord från Bellmans tid åter används av gemene man, kvinna och barn. Kungaslup ... mmmums.

Och som av en händelse ... efter vigseln lättade dimman och solen värmde åter. Verkligheten överträffar sagan om folkets prins som fick halva kungariket. Välkommen ut ur förlegade traditioner. För Sverige i tiden?

Fotbollsskola för 35-åringar?

- Jag spelar i det spanska laget. Du vet ju att det är varmt i Spanien, så man behöver faktiskt inte mer kläder än så här. Så det så.

Lillebrors logik är klar som korvspad. Allt medan de för dagen tio Djurgårdslagen i knatteskolan spelade i både underställ och överdragskläder. Och jag höll mig varm genom att kicka boll.

Vilket till min förvåning är riktigt roligt. Eller, det visste jag ju. Men jag blir lite förundrad över exakt när det blev så kul. Förmodligen precis nu. Barn är ögonöppnare. Eftersom jag fått höra sedan barnsben att jag har dåligt bollsinne har jag hållit mig borta från dylika sporter. Så fasen heller, jag är väl inte sämre än många andra?! Och även om det råkade stämma, vad spelar det för roll?

- Du är bäst i världen, mamma. Jag tror visst att det finns fotbollsskolor för 35-åringar. Annars startar jag en. Tills jag får börja i spanska skolan. Då måste vi flytta dit. Det blir väl bra, så lär vi oss både fotboll och spanska och slipper frysa?

Treflugssmäll. Eller hat trick.
Gammal hund lär sig sitta.
Off side kan jag också.
Så det så.

Storebror och Stålhenrik

möttes idag, på Hellsingsk körkonsert i Oscarskyrkan.

Henrik som konferencier och min tekniktokige T som fotograf med kikarsiktet inställt på kompisen E. Som sjunger i kören T vill gå med i.

Pressfotografen tog sitt uppdrag på fullaste allvar och knäppte en serie på 102 bilder, en stilstudie endast av E, som i sin tur tappade fokus på sången. Men vilken show det blev, då kören på den kanten upptäckte sin nye beundrare med illrödlysande Iphone i handen.

Ingenting fick dock komma i vägen för ambitionen. Jobbigt då med skymmande publik, notställ, körledare och just det, konferencier. Som så sent som i julas var den stora idolen. Vilken nu skojade friskt med denne gravallvarlige paparazzi, som dock viftade bort det glada, kända ansiktet som ju hindrade honom att fånga vännen. Lönlöst.

När storebror var så nära att han nästintill tog plats i kören, mitt under Herr Gurka, tyckte lillebror att det fick vara nog, tassade fram och teaterviskade åt brorsan att:

- Nu räcker det. Gå tillbaka till mamma!

Först då inser vår plikttrogne arbetsmyra att hela den fullsatta kyrkan, inklusive Stålhenrik har fokus på honom, som koncentrerar sig på uppdraget att fota E. Snabbare än en oljad blixt är han tillbaka hos mig, men kommer på att Stålhenrik nog blev ledsen när han inte fick tillbörlig uppmärksamhet tidigare och pilar åter fram under blomsterutdelningen för att föreviga kändisen. Denna gång på behörigt avstånd. Med blossande kinder.

Bildserien är makalös. Och historian blir rolig att berätta för barnbarnen när han själv är pensionerad yrkesfotograf. Tänker jag. Som redan letar oöm födelsedagskamera till femåthalvtåringen. Och gläds åt att förmågan att fokusera går i arv.

Alla känner apan

Dagens "sanning":

- Mamma och jag ska gå hem och plocka bland alla hennes diamanter sen. Jag får leka med dom hur mycket jag vill för hon har så många.

På dagens dagisutflykt, som ALLA 36 barnens föräldrar tagit ledigt för. Vilket aldrig hänt tidigare. Men så har vi sällan skådat en så vacker dag efter millenniets längsta vargavinter.

Hur som helst så känner jag långtifrån alla vuxna. Men många av dem vet nu vem jag är, det rika trollet med mikrofonkrull som inte var med på förra årets utflykt eftersom hon då - stackars arma sate - låg isolerad på sjukhus och pumpades full med cellgifter. - Men så synd är det alltså inte om henne. Hrmpf. - Kan de tänkas tänka.

Att sonen babblade om briljanter egentligen rör billigt blingbling som letats fram ur gömmorna för att fungera som rekvisita medan brudarna sjunger om diamanter förblev tyvärr en väl förborgad hemlighet. Inser jag nu. I eftertankens kranka blekhet.

Medan jag repar text:
Men grow cold while girls grow old
but we all loose our charms in the end
(...)
Diamonds are a girl's best friend

F ö såg vi både Per Gessle och Peter Dalle på promenad idag. Dock inte tillsammans. Men lika illa klädda. På väldigt olika vis. Den förste har nog råd att låta frugan bada i ädelstenar. Som barnen kan skryta om. Sanningsenligt.

Stekare

Låtsassteker.
Inte på F12 terassen.
Som sig bör.

Nej, här är plättar beställda.
Till solstrålens djurgårdsutflykt imorgon.
Som är smyginköpta tidigare idag.

Gräddas nu.
Tror han.
Som snusar sött.

Erkänner härmed att jag aldrig varit och inte har intentionen att bli en bullmamma. Här är det fadern som står för husmanskosten medan modern experimenterar å det vildaste i kösregionerna. Gärna på högsta temperatur, med förkolnat resultat. Men man lär så länge man lever och ger upp gör jag som bekant aldrig.

Så i plättlaggsfaderns frånvaro prisar jag butikens färdiggräddade.
Samt sonens favorit: sprutgrädde och rårörda lingon.
Och satsar lite extra på tillbehör jag kan:

Hemplockade, styckfrysta havtorn, hallon, blåbär. Fruktsallad med tre sorters melon, samt mango, kiwi, granatäpple och passionsfrukt toppad med torkade tranbär, nötter och balkongens citronmeliss. Repris på den här ungefär.

Och eftersom utflyktsmålet är Rosendals trädgård kan det ju hända att jag som av en händelse bara råkar slinka in i butiken, som ligger intill toaletten som sonen alldleles säkert måste besöka, för att förhöja matnöjet med en nymustad äppeljuice. (Jos till jos liksom. Trots dagisutflykt. Oetiskt?)

Kosläpp

I dubbel bemärkelse.

- Kossan släpper sig! Är det därför det heter kosläpp?, undrar lillebror fogden som passande klätt sig i gummistövlar, jeans, manchesterkavaj med skinnskodda armbågar samt keps. I första 23-gradiga sommarvärmen.

Matriarkatet styr

Dagens klokord, från fyraåringen till halvåringen:

"Det är damerna som bestämmer allt. Hos oss är det mamma och i stora familjen är det mormor. Och det är ju bra."

Så talar en sann feminist.
Som för övrigt ska gifta sig med mig eller en fin pojke.

Ett barn av sin tid som givetvis valde en kula regnbågssglass i kiosken där han var årets första kund. Under premiärturen på storebrors cykel. Utan vare sig stödhjul, pinne eller jackhållande förälder.

Och precis i detta nu, medan dimman åter rullar in från Ålands hav, kommer nästa fundering:

"Varför är bebisfabriken stängd, mamma? Jag vill ha en lillasyster. Så att vi blir tre barn. Det är lite tomt här."

En bra dag

Morgonyogaklass vid havet med god vän.
Dock inte på soldäck eftersom dimman låg tät över nejden ...
Mentalt lugn, fysiken i harmoni. Efter några knakande leder.

Lättlunch med den ovanligt lilla familjen.
Kaffeslurk i soldis på altanen och telefon från nybadad grekson.
Lite rysfrys, men "kläderna gör mannen" enligt fyraåringen.

Snabbstäd, hastbak, varmdusch.
Bubbel och äpple/havtornspaj med färskaste fästfolket.
Och sötaste bebisflickan vi skådat.

Nu sparris, parmesan och Amarone.
Sedan honungsmelon, kalkon och feta.
Samt en liten tryffel från Singö choklad.

En dag som varit bra.
Endast lite morning sickness.
Och det kan ju alla leva med.

Vårtecken

Blåsippor på Byholma och vitsippor på Midsommarängen

- Nu är hösten här. Det blev ingen sommar i år. Stackars storebror som inte fick något kalas., konstaterar lillebror uppgivet.

Själv hyser jag fortfarande hopp om att våren hittar tillbaka och fortsätter att värma min klena, bleka lekamen. Värre fryslort än jag finns inte.

Visst ja, ytterligare vårtecken (?) är att det går löss på dagis. De spatserar omkring på rad. Och fy vad det kliar överallt bara man tänker på det. Men hej, postivit tänkande; när man kliar sig rör man sig och alstrar värme, således inget mer frysande, jippi! Och någon gång ska vara den första även för vårt dagis, och sönerna är platinablonda och eventuella löss borde vara lätta att finna, hurra! Dessutom tycker de om att kamma sig. barnen alltså. Inte lössen. Återstår dock att se hur länge det gillandet varar.

Hem och skola

Lite lätt förbryllade över att "alla utom vi" tycks ha fått antagningsbesked till förskoleklass kollar vi posten en extra gång. Och där ligger det ju, det livsviktiga pappret (dramatiskt ordval? men faktiskt sant, i en 5½- & 35½-årings värld), under den ointressanta bilaga om avgifter i barnomsorgen vi redan läst igenom.

En lättnadens suck undslipper oss, samt försiktigt jubel, när vi inser att förstahandsvalet tillgodosetts. Den lilla kommunala skolan med tre klasser på spottlängds avstånd, endast en liten stig bort från vår port och inom det bilfria området blir storebrors trygghet de tre närmaste åren. Alltmedan huvudpersonen förundras över vår reaktion konstaterar lillebror snabbt att han minsann kan ta storebrors plats om den skulle bli ledig. Eftersom den det gäller inte direkt är överentusiastisk. Snarare fundersam.

Lilla, stora stockonservativa skolkillen vill helst stanna kvar i tryggheten på dagis, leka med kompisarna och slippa alla förändringar. Så till den milda grad att han lätt regresserar, storgråter över den kommande splittringen av den sexhövdade femårsgruppen och vägrar vara vänlig.

Det ligger så många känslor i detta. Oron för min sjukdom lägger troligen grunden.

- Jag är frisk nu, du behöver inte vara orolig., hävdar jag gång på gång.
- Men du är fortfarande sjuk. I magen i alla fall. Kan du lova att du aldrig mer ska bo på sjukhuset?, undrar han med darrande underläpp.

Och det kan jag ju inte. Vore det inte för leukemin så kunde han få gå i den stora skolan, med större delen av gänget, men en stor skola betyder många kontakter, vilket i vårt fall är risktillfällen för infektion. Både vad gäller hans astma och mitt klena immunförsvar.

Valet av skola var hans. Faktiskt. Stolt som en tupp skrev han skolans namn på ansökan. Då. För flera månader sedan. Och han fick som han ville. Till skillnad från många av vännerna. Men nu när det står klart så är det ändå med blandade känslor han till sist somnar, med huvudet fullt av funderingar.

- Det kommer bli bra för min kära storebror, tror du inte det?, säger lillebror och gäspar stort. Annars får han väl byta plats med mig bara. Han har redan lärt mig allt han kan. Jag är redo. Ajaj, kapten.

Och jag börjar redan ana nästa omvälvande förändring. Hur ska dessa så lika ändå så olika bröder som är varandras trygghet när det blåser hårt reagera på att skiljas åt?

Det lär krävas fler sömnlösa nätter.
Vilket är kärt besvär. För jag är här.
Dags dock att fokusera på nuet.
God natt.