Äntligen på väg

"Käftsmäll på leukemin" ... säkert.
Hade knappt skrivit klart inlägget förrän jag däckade fullständigt. Välkomnade gammal kompis från förr som kom på fikadate med att kräkas tre gånger. Ymnigt.

Gästen flydde fältet, pappan hämtade barnen och jag låg halvt avsmimmad i sängen med hink intill, mycket tacksam över att packningen var avklarad. Pappan och barnen packar ner halva hushållet, medan jag packar upp och lägger tillbaka. Skomakare bliv vid din läst ... envar gör i hushållet det h*n gör bäst.

Gårdagen tillbringade jag på Hematologen, medan väl sportlovsystra busbarn lekte hos mormor och mikromjukisen jobbade intill. Doktor Klok lade pannan i djupa veck för att utröna bekymrens orsak, och kom fram till att GVH-spöket troligen är tillbaka på bred front. Tätare kontroller, mer mediciner och näringsdrycker, bort med laktos och kött är nya given. För att komma upp över det kritiska 50kilosstrecket igen.

- Hu, vad hemskt. Hur överlever du? Hur kan du vara så glad?, frågade oroad medpatient.
- Jippie, vad bra! Jag älskar fisk och grönsaker., sa jag.

Jag är säkert provocerande glädjesprudlande emellanåt.
Äckligt äppelkäck utåt sett.
Men min strategi funkar.
Jag lever ju.
Och väljer att se livet från den ljusa sidan.

Nu har vi tillbringat natten hos morfar i Gävle. (Sov över stafetten, men väcktes av guldvrål från ovanvåningen. det var ju kul, tänkte jag oengagerat innan jag åter vaggades till sömns.) Och kör strax vidare norrut, för till fjällen ska vi. Se upp i backen!

Vi drar till fjällen

... och allt vad leukemi och GVH heter kan dra något gammalt över sig under tiden!

Tar en paus i packandet inför morgondagens fjällresa.
Ja, för det är klart vi kommer iväg.
Jag sa ju det.
För länge sedan, när jag låg där sjuk och isolerad.

- Vi SKA åka skidor i vinter!, hävdade jag.

Få trodde mig då.
Men resan blir min käftsmäll på leukemin.
Och alla tvivlare.
(Precis som förra gången, 1998. Då var det en Åreresa som fick mig att kämpa i uppförsbackarna. Och sedan en födelsedagstripp till New York. Tack familjen!)

Irriteras på att många blivit snöblinda.
Finns det inget viktigare att debattera?
Men när sådant här händer, precis inpå stugknuten, så har det gått för långt.

Tidig svågerpolitik

Vaknar ur förmiddagsdvalan av att bästisen E ringer.

- Jag slängde mig i en taxi för att hinna till skärgårdsbussen. Är snart framme!
- Men den går ju om en och en halv timme ...
- Ojdå. Jag var visst ute en sväng igår. Men bra, då hinner jag ju fika!

I'm lovin' it. Positive thinkin'!
Det är därför jag är här.
Till stor del Es förtjänst.
Som peppat i isoleringen, stöttat musketörer och hjälpt till med allt från matlagning och barnbusning till låduppackning och städning. En klippa.

Vi hittar en buss som går tidigare och hämtar E i stormetropolen Älmsta, höljt i enorma mängder snö. Vars ortsslogan lyder: Väddö - de' du! Bara en sån sak.

In på parkeringen sladdar en illturkos rishög på tre hjul. Ur stiger två murvlar. Som inte märkt att något saknas på deras fordon. Tills en taxichaufför rullar fram deras däck som stoppats av hans bil.

- Välkommen till landet, raring!, förklarar jag det inträffade för förfärad väninna.

En super woman som nu bakar pizza och har mjölkrig med barnen medan mikromjukisen jobbar och jag vilar min lekamen i soffan, med flimmer framför ögonen. Vår stadiga klippa som barnen tidigt utnämnde till sin moster, eftersom de inte har någon via blodsband.

Genialiskt drag.
Att välja sina släktingar.
Inte bara välja bort.

Välfungerande svågerpolitik!

En vintersaga

Storebror och make somnade tidigt och vaknade sent.
Medan lillebror och jag somnade sent och vaknade bittida.
En högst ovanlig kombination.
Som i vanliga fall orsakat en öm moders vädjanden.
Eller bestämda påståenden.

- Före kl 8 är det natt. Nu sover vi.

Men idag gör det ingenting.
Frukost framför brasan i flanellpyjamas och största morgonrocken med sängvarmt mysbarn samt ett hav av tända ljus ackompanjerat av Ring så spelar vi. Och jag minns lördagsmorgnar hos farmor och farfar, framför deras (som jag minns det) gigantiska eldstad i lantköket med rådjur, harar och tjädrar inpå husknuten. Jag ställde kluriga frågor som programledaren Hasse Tellemar, farfar var "glad att komma fram" och farmor låtsades rota som Kjell Frödeberg i skivarkivet, gav grön lampa och berättade anekdoter om den önskade dragspelslåten med Kalle Jularbo.

Och se det snöar.
Iskall underdrift.
Det vräker ner.

I sådana mängder att jag faktiskt har svårt att se ut genom glasögonen som är fulla av vita hudflagor från min torra panna.

(Pang! Där förstördes vinteridyllen effektivt. Moahahaha.)

Som man bäddar ...

Det är ju strålande!
Att tillbringa nätterna liggandes i fosterställning på det varma stengolvet i badrummet. Att efter en alltigenom tiptopkväll när man tror sig vara på banan igen få en chans att verkligen lära känns varenda fog i vårt nyrenoverade hygienpalats. Tack kräkmagen för detta unika tillfälle.

Men de bästa doktorerna och de mest omtänksamma sköterskorna som finns var inte riktigt lika positivt inställda, så efter en tuff natt åkte hela familjen till Hematologen i Uppsala. Där jag tillbringade dagen med diverse provtagnignar och undersökningar vi höljer i glömska. Allt medan musketörerna myste hos mormor.

Trilskande mage, fjällande hy och en mun torrare än Sahara kan jag leva med, även om det är besvärligt. Det viktiga är att blodproverna är bra. Ingen överhängande risk för återfall, vad det verkar. Men leverpåverkan och alldeles för många tappade kilon senaste veckan leder till höjd cortisondos. Och det är ett nederlag. Benskör och äppelkindad, utan möjlighet att bygga muskler är långtifrån den jag vill vara. Även om jag försöker se det positiva och låtsas att allt är okej.

- Men du mår ju inte bra, det måste du erkänna., säger kloka doktorerna.
- Jag lever och har varit med om värre, om ni minns? Jag klarar det här, men snälla, låt mig gå nu., vädjar jag.

Och det får jag. Sedan jag lovat att ringa vid minsta förändring och låta lägga in mig för behandling.

Sällan har mitt vackra, vita vinterland varit mer efterlängtat.
Aldrig har det varit så kul att skotta snö.
För att ta oss in i huset över huvud taget.
Medan barnen dessvärre slumrar sött i bilen.

Fredagsmys?
Nejnej, inte efter den tuppluren.
Friday night is party night!

Bronsglänsande tjejkvällspremiär

Anjas brons. Vilken bragd. Perfekt ackompanjemang en tjejkvällspremiär som denna, via projektor på kvarterets minsta hak.

Vaknade mitt i natten (igår).
Av att lillebror snusade mig i örat.
Sedan kräktes jag.
Ymnigt.
Dock inte i sonens öra.
Hann till toaletten.
Man är ju mån om barnets hörsel.

Därav inget läkarbesök idag.
Uppskjutet till imorgon.
Däremot massivt illamående.
Som botades med promenader, vila, vätskeersättning och ömt omhändertagande av älskade mannen som jobbade hemifrån idag. "För säkerhets skull".

(Jag drog obestridligen vinstlotten i äktenskapslotteriet. Tur eller skickligt fiske? Både och kanske, men så la jag också ut mina krokar i späd ålder.)

Efter dagishämtningen började man och barn laga korvstroganoff. Vilket starkt ogilllades av min kräsna näsa. Kände plötsligt att kvällens grusade planer på en date med finaste kompisarna från förr kanske trots allt låg helt rätt i tiden.

- Jag är bara borta en liten stund. Lite prat och en brödbit är snabbt avklarat.
Sa jag till musketörerna i köksregionerna.

Så jag knatade nedåt gatan till Östermalms intimaste och bästa pizzeria, Dell Attore, dit snyggingarna åkt från tre andra sidor av stan' och förlagt min restaurangpremiär. Vågade trotsa GVH-illamående, den eviga tröttheten och alla hygienregler för första gången på tio månader i det bästa av sällskap.

Förutom de vanliga samtalsämnena genus, boende och relationer har allt från bortblåsta plåttak till antirynkkrämer livligt diskuterats (inte för att VI behöver dem än, men ändå) allt medan jag lyckades med konststycket att peta i mig en åttondels buffelmozzarellapizza. Till saken hör att jag inte äter "sån skräpmat" normalt.

Jag vet två killar som kommer bli överlyckliga av vad de hittar i kylen imorgon. Såvida inte maken hinner före.

Men innan dess ska vi hinna med det där läkarbesöket i Uppsala. Vars utgång nu håller oss vakna. Sedan kan vi ta helg.

Vad gör man inte för husfriden?

OS-vinnare

... i längdåkning, korvätning och backhoppning utan skidor.
Halvdag på Östermalms IP. The one and only place to be.

Själv är jag ständigt illamående, trött och låg. Men tackar min lyckliga stjärna för barnen. Utom vid hämtning.

- Varför kommer du redan? Vi är faktiskt inte klara. Jag vill sova på dagis.
Säger lillebror. Varje dag. Oavsett vilken tid jag kommer.

Suck.

- Du vet väl vad det här betyder? Jo, att han saknat dig och kommer på det när han ser dig och därför bestraffar dig så här., förklarar förskoleläraren.

Well, imorgon är en annan dag.
Då åker mannen och jag till sjukhuset för sedvanlig kontroll och läkarbesök. Är lite nervös. Mår inte som jag borde.

Vem släckte ljuset?

Ett litet ljus har slocknat.
På alla hjärtans dag.
Och det är så ofantligt orättvist.

Vi har gått igenom nästan samma sak, men han är borta och jag finns kvar. Mig får ni aldrig tycka synd om, men när ett barn dör finns inga ursäkter. Vad är meningen?

Önskar jag hade ett högre väsen att vända mig till som kunde ge mig svaret. Nu kan jag bara sörja någon jag inte alls kände, men som jag känner så enormt för.

Jag har inte sagt det sedan i somras, kallat leukemin vid dess något pubertala men ack så rätta namn. Då var jag förbannad. Nu är jag förkrossad.
Det är den helvetesjävlaskitsjukdomens fel.

Må den utplånas en dag.
Låt minnet efter en tapper kämpe leva vidare.

Ge pengar till forskningen eller spel till hans insamling. Vilket företag gör bäst ifrån sig?

Skänk Gustav en tanke. Och våga läsa hans avsked. Den starkaste lilla texten någonsin.

- Vem släckte ljuset?
brukar lillebror säga samtidigt som han drar ner mössan över ögonen och skratta tills han kiknar.

Jag ställer mig samma fråga.
Med gråtvåta kinder.

Späckat sovschema

Hockey i solsken kl 09:00 en söndag

En märklig berg- och dalbanehelg är just avslutad. Humörsvängningarna har nått en ny dimension. Det är inte lätt att vara 5½. För att inte tala om 35½ ...

Härlig fredagspromenad till dagis. Trots ett ständigt illamående.

- Vill att du ska veta att 14 barn är sjuka. I svinkoppor, hosta och kräksjuka., berättar omtänksamma personalen.
- Vi vill inte gå hem!, hojtar barnen i kör.

Så jag låter kidsen stanna medan gruppen är ute ett par timmar, skyndar hem och bakar chokladstinna kärleksmums (400 g belgisk choklad i stället för kakao), tokpackar och hastar tillbaka till dagis.

Hjärtepysslar kärleksbrev med sönerna ("du ska få alla!"), lagar lunch till "rosaste barnen", sippar själv lite buljong (kan varmt rekommendera Renée Voltaires lyxiga lantbuljong)och blir avbytt av hemskyndande maken som skjutsar mig till JOBBET! Tillbaka för första gången sedan den ödesdigra morgonen jag fick leukemibeskedet och storgråtande lämnade allt hals över huvud, hämtad av maken för omedelbar transport till Akademiska sjukhuset. Träffar nya och gamla kollegor och längtar att få komma tillbaka. På riktigt.

Hämtas av tre musketörer och somnar genast på väg till Gävle. Första helgresan på ett år (bortsett från landet) känns trygg. Och blir en sömnig historia. För medan musketörer och morfar provkör ny bil, går på kondis och leker i enorma mängder snö så sover jag. Och har ont i magen. Och är nedstämd för att jag inte orkar någonting.
Försöker däremellan medla med känslig storebror som tycks ha drabbats av sexårssyndromet. Ambivalens, gråt och förtvivlan (över småsaker som skolval, Haiti och cancer) och oerhörda svårigheter tänka efter före, fast än man är så stor att man borde. Jag är nog fasen kvar i det stadiet ännu, vid närmare eftertanke.

Men vi lyckas ändå, med vissa emotional melt downs, har en gnistrande solig vinterdag med hockeyknattarna och styvkusinen i Strömsbro samt ridtur med mormor och lakritste (smarr!) hos vargflock i Uppsala på hemvägen. En riktig old fashioned friluftsdag. Eller inte riktigt ... finns det mer materialkrävande och skadedrabbade sporter än ishockey och ridning? Nej, tacka vet jag friidrott och fotboll. Just do it!, eller hur var det nu?

(Yes, jag är lightly disturbed. Anglofååån.)

Engagemang

Östermalms IP och bambisar på hal is

Det är så lätt att kritisera.
Utan att själv komma med konstruktiva förslag.
Men hur svårt är det att engagera sig, bara liiite?

Det är nästan så jag tror att vissa människor har för mycket tid. För hur kommer det sig att det snackas så mycket strunt, klagas och kveruleras på fik och i lunchrum i stället för att göra något åt saken?

Ett exempel är alla dessa föräldralediga som snabbt lämnar på dagis för att sedan gaffla utanför grinden om verksamhetens brister. Varför inte använda detta unika tilfälle i livet till att engagera sig lite i storasyskonen? Påverka på plats i stllet fr att skriva protestlistor. Häng med på utflykter och aktiviteter nu när ni kan. Bäbisen sover väl lika gott i vagnen på en promenad som utanför stamfiket? (Ja, jag kastar sten i glashus - även jag fikade glatt med latteligan när det begav sig, men när tillfälle gavs hängde jag med dagisgruppen för att få insyn i barnens vardag.)

Eller många sjukdomsdrabbade. Som i patient- och anhörigföreningar spyr galla över vården i stället för att stötta, hjälpa och förbättra situationen för dem som lever mitt i helvetet. Har ni redan glömt hur tufft det var?

Jag är så trött på all bitterhet så att jag nästan har svårt att känna sympati med de stackarna som inte kan se bortom horisonten. Är det mig det är fel på?

Zombie

Jag är så trött på att ständigt vara trött.
Att inte fungera utan 12-15 timmars sömn.
Så vad tusan gör jag uppe?

Spånhuvud.
God natt.

Men visst ja, jag är äntligen slyngfri. Tjoho!

Sjukgymnasten (S) til kiropraktorn (K) på Danderyds sjukhus ortopedmottagning idag:
S: - Det här är heeelt sjukt. Kom och kolla!
K: - Jag har aldrig sett något liknande. Nånsin.
J: - Ursäkta, vad är sjukt?
S: - Förlåt, men vi har aldrg varit med om att någon med din ovanliga skada har kunnat röra sig så obehindrat.
K: - Titta, 155 grader. Det måste vara rekord efter tre veckor. Hur mycket smärtstillande tar du?
J: - Börja inte nu igen. Jag tar inga tabletter.
S: - Jag glömde säga att den här tjejen är lite overklig.
J: - Fullt normal, men trött på piller. Kan jag gå nu?
K: - Jaja, ska vi ringa taxi?
J: - Nej tack. Benen är det inget fel på. Heller.
S: - Men du kan inte gå till Gärdet, väl? Och du körde väl inte hit med den armen?
J: - Hejdå. Det är bra med frisk luft, vet ni!

Tack för vänligheten, verkligen, men ser jag ut att vara 85, som övriga patienter? Vad är det med folk?

Dagens promenader kan i och för sig förklara tröttheten.
DB.
Dum i Bollen.
Adjöken.

Nej, man kan inte tävla i musik

Bengt Bedrup, Kenta, kyssen och den världsberömda tishan i Melodifestivalen 1980.

Måndagkvällar är en livlina.
Min egen tid.
För sång.

På repet är jag varken mamma, kommunikatör eller sjuk.
Jag bara sjunger.
Oftast rent.

Varmt välkomnad av alla.
Trots uppenbar ringrost.
Och det är så befriande.

Främst för att jag slipper frågorna.
Och bara kan vara jag.
Bra start på veckan!

Den enda nackdelen är att när jag kommer hem är det way past my bedtime. Tant måste sova middag imorgon för att få ihop de 12-15 timmarnas sömn som den här gamla kroppen behöver. Det kostar på att ligga på topp ... eller jag menar botten. Moahahaha.

... och apropå skönsång (?) coh bottennapp kan jag först idag konstatera att vi helt missade premiären av schlagerslaget (eftersom vi socialiserade med seglarvänner och sen sov). För det är väl fortfarande en följetång som tuffar land och rike runt i jakten på ännu en ESC-jumbo? Väl spenderade pengar. Verkligen.

Tuttrosett

Lillebror och jag softar hemma när ännu en supersocial helg är till ända. Han med kraftig nackspärr. Som effektivt botas med en MFF-halsduk modell gigantisk samt soffmys och prat om livets väsentligheter.

- När tar doktorn bort slangarna egentligen? Du har haft dom jätte-länge ju.
- Det dröjer lite till.
- Du tror att lite betyder mycket. För du har sagt lite till i hundra år. Minst.
- Det har jag väl inte. Men ett halvår är lite i jämförelse med hundra.
- Aja, men när ditt hår är långt och ljust igen och slangarna är borta, då är du frisk. Å så ska tuttarna bli långa. Det blir kul!
- Långa?
- Ja, så man kan göra en rosett! Ur-tjusigt, eller hur?
- Jag tror det blir svårt. Dom har aldrig varit stora.
- Men så gör prinsessor! Och du är min prinsessa. Eller sen' när vi gifter oss är du det, för du säger att jag är din lille prins. Så är det bara. Och nånting måste jag få bestämma. Så det blir tuttrosett alltså.

Klart som korvspad. Vad biter på sådana argument?

Barnarbete

Storebror och jag mötte just vår nya ganne i hissen. Efter en tur till lilla affärn' där sonen igår nekades en prinsesstidning med Disneys eländiga samlarkort och en rosaglittrande låtsaskamera efter riddarutflykten. Eftersom jag hävdade att han "måste lära sig att spara ihop egna pengar till sånt' könscementerande tjafs" (det sista mumlade jag tyst).

- Är det du som spelar så vackert?, undrade damen.
- Ja, min bror och jag har konsääär och samlar in pengar. Titta vilken fin prinsesstidning jag har köpt! Nästa gång får du komma., sa storebror chevalereskt (och ovanligt morskt).
- Ni måste säga ifrån om vi stör, lova det., sa jag oroligt.
- Nej, ni stör inte alls. Men är det verkligen barnen som spelar så fint? Vilken musikskola går de i?, frågade damen.
- Alltså, de är 3½ och 5 år, så de leker bara., förklarade jag.
- Det här bör ni ta på allvar. Ordna med en duktig pianolärare genast!, uppmanade grannen ivrigt.
- Ja, gör det mamma. Man måste börja i tid om man ska bli nåt'. Å tänk va' många tidningar jag kan köpa sen'. Såna där som du tycker är larviga å så säger du att leksaker ska man kunna använda, de ska inte vara på låtsas för då tröttnar jag på fem minuter men det gör jag inte alls det, så det så.

Och där fick jag så jag teg.
Brädad av granntant och son.

Lördagsnöje

Väcktes kl 07 av ivrig riddare och prinsessa. Eller eventuellt drake. Oklart vilket val som var "vackrast". Hur som helst är tuppar MYCKET ovanliga i casa E en lördag. (Vi har turen att ha nattsovande barn, ända sedan spädisåldern.)

Idag skall därför slottskällaren utforskas av riddare och prins. Den yngre har betämt sig för att "såna har det bäst i livet, så är det bara". Varpå en intensiv genusdebatt utbröt vid frukostbordet. Bäva månde den tappre guiden av nyfiken i en struts frågor.

Nicke Nyfiken alltså. (Vuxen.)

Själv vet jag inte om jag törs gå in. Entré på egen risk. Och för min del är det eventuella inträdet beroende på koncentrationen av osnutna vinterflunsiga barn i Riddarklubben. Men en stilla promenad i Gamla stan är å andra sidan också helt okej. Även denna lördag kan den infektionskänsliga möjligen dra vinstlotten.

Cancerblogg?

När jag tänker tillbaka på våren och sommaren är allt som i ett töcken. En dimma, med några ljusglimtar - underbara barn, familj, vänner, personal - som jag väljer att minnas. Resten kan jag inte ta itu med ännu.

Så alla ni som snällt tipsar om modiga cancerbloggar: Jag är inte där än. Läser ett fåtal, men blir bara väldigt sorgsen och arg när jag tar del av andras öden. Vi har alla vitt skilda överlevnadsstrategier, men min är att fokusera på det goda. Därör blir jag illa berörd av dem som undrar "varför jag?". Jag försöker, men kan inte för mitt liv förstå frågeställningen. Kanske har jag extremt låg toleransnivå? Kanske är jag oerhört naiv? Alldeles säkert är att jag är livrädd för att bli bitter. Jag vägrar att vara ett offer.

Det är som bekant inte ett dugg synd om mig. Det är visserligen en tuff erarenhet min familj får, men vi blir väldigt starka av den. Jag råkar vara drabbad, men jag SKA ta mig igenom det här och stå som klar vinnare när matchen är över.

Men jag har varit med förr, så jag vet att när kroppen är läkt så kommer knoppen ikapp. Och då börjar nästa rond i fighten. Ska jag berätta en hemlighet? Jo, det är DÅ jag kommer att bli rädd på riktigt. När huvudet hänger med i farten. Rädd för att bli bitter. Bli en av dem som jag försöker lyfta.

Cancer är en baggis i jämförelse med offermentaliteten. Har du förlorat hoppet har du förlorat allt. Och för dig som undrade, så är det egentligen DET jag blir arg på när folk tycker synd om mig. Eller sig själva. Sluta med det. Överens?

Ibland blir jag vansinnig. Jag är mer än cancer! Den råkar bara ha drabbat mig just nu. Jag har aldrig haft "cancer" som etikett på ett inlägg förrän nu. Det här är ingen cancerblogg. Eller?

Bra vibrationer

Mumrik och jag for till Uppsala imorse. För kontroller och läkarbesök. Vilket alltid är lite dubbelt, känslomässigt. Å ena sidan känns det bra att komma till tryggheten på BMT-mottagningen, å andra sidan ligger avdelningen bara en korridor bort och minnena därifrån är ju både bra och dåliga.

Hur som helst gick allt bra. Så klart. Provtagning är inget dramatiskt. Det är väntan på svar som kan vara tålamodsprövande. Men så kom vi att diskutera mina slangar, gladaste daladoktorn och jag.

- Men du, tänk att du kommit så här långt på så kort tid. Du ser ut som hälsan själv, men tänkt på att det inte är så länge sedan du transplanterades., sa hon.
- Ja, det börjar så sakteliga sjunka in, men jag är inte ikapp känslomässigt ännu. I somras när allt var illa så hade jag ingen som helst sjukdomsinsikt. Jag var bara förbannad på att allt inte gick som jag hade tänkt., sa jag.
- Jo, jag minns det ... men du har slangarna kvar?
- Det skulle tagits bort vid tremånaderskontrollen, men så hittades ju lite eh hum, skit faktiskt.
- Då behåller du dem ett tag till. Om det skulle dyka upp någon mer skit faktiskt, hahaha.

Skratta går ju. Men tanken på återfall törs jag inte ens tänka. Den där livgivande CVK:n som försett mig med gifter som dödat det onda i min kropp är en makalös manick. Som jag väldigt gärna vill bli av med. Samtidigt som jag är rädd att en ny måste opereras in.

Skakar av mig tankarna för nu är det snart dags för fredgasmys med finaste familjen. Daladoktorn ringer och hennes ord är som ljuv musik.

- Värdena är fina, vill du höra?

Bra vibrationer. Kan man få ett bättre soundtrack för helgen?

Partypingla?

Det var något mycket välbekant över dagens nästan tomma lunchställe. Så jag vågade mig in.

- Du, L, det här ser ju precis ut som Sturecompagniet, men det ligger ju vägg i vägg. Hade inte du din lansering här för några år sen?
- Det är där vi är. Det ändrar bara utseende dagtid. För övrigt är det väldigt länge sen den där lanseringen ägde rum.
- Jag är ingen posh partypingla, eller hur?

Men så känner jag mig inte riktigt hemma på Stureplan heller.
Tacka vet jag Riche ett stenkast därifrån.
Hahaha.

Fotbollsmorsa?

Bild lånad från Resumé.

Min man är begåvad med ett enormt tålamod.
Det är nog en förutsättning.
Om man ska vara gift med mig.
Och det hoppas man ju att han vill fortsätta vara.

Men tålamodet har prövats en del på sistone.
Leukemi, fuktskada, behandlingsbakslag, renoveringsstrul, transplantationskomplikationer, flyttskadade möbler, GVH-biverkningar, nedfallet tak, zombiefru ... men framför allt heltidsarbetande med ensam vårdnad om barnen i ett drygt halvår.

När jag så väl kommer hem från sjukhuset och oftast är tillräknelig så ser jag till att bli handikappad. Eftersom jag i min iver att vara en skojig mamma beter mig som en ko. De är snälla. Och dumma.

Mannen suckar, skakar på huvudet och hugger i med allt som måste göras.
Van som han är eftersom jag pajat knän och skaffat mig hjärnskakningar förr.
Av ren obetänksamhet. Ja, och haft leukemi. I förhållandets absoluta begynning. Kanske inte var lika självförvållat, men ändå.

Men när jag härom morgonen gjorde en luftfärd genom vårt generöst tilltagna vardagsrum med snorhal ekparkett, med armen i tvångströja, under en tuff fotbollsmatch med lillebror, ja då undslapp det den trygge:

- Nej, nu räcker det!

Och det är jag böjd att hålla med honom om. Samtidigt som jag försöker undhålla honom min ömmande höft och den intressanta blodsutgjutelse som tar form längsmed yttersidan av ena benet. För att inte tala om den redan skadade axelns mångfärgade skepnad. Men jag är åtminstone konsekvent, då alla fel sitter på samma sida av kroppen. Som råkar vara densamma som CVK-slangarnas placering. Så jag kan ju ändå inte sova på den sidan.

Kan väl bara konstatera att jag inte är någon vidare fotbollsmorsa. Sådana ska ju stå bredvid och hysteriskt skrika i falsett tills telningarna vill gå under jorden för att det är så pinsamt. Mammor ska inte vara med i matchen. Men den som ger sig in i leken får leken tåla. Och DET gör jag.

Takdropp

Öfre nedres alléer.
Var dagens tema.
Vid barnvagnspromenaden med nynedsläppta väninnorna.
En moddig historia.

Eftersom jag var en halvmeter från att få en istapp modell gigantisk i huvudet på väg från dagis. Vore ju snopet att dö isdöden. Nu. När jag kommit så här långt.

Väntar nog tills jag blir 90 sisådär.
Verkar lagom ålder att komprimeras av en istapp.
För nog är det coolare (hahaha) och mindre plågsamt än cancer.
Om man får välja.

Is

Svag is.
Svagis.
Är knockad efter gårdagens underbara simskoleutflykt med storebror till fantastiska Liljeholmsbadet (Bergsundsstrand, Hornstull). Vilken liten pärla, mitt i isen! Vilka stora små simstjärnor, mitt i den tropiska värmen! Dagisets femåringar på ena sidan bassängen, Söders pensionärsklubb på den andra.


Späd is.
Spädis.
Har legat i fosterställning sedan igår eftermiddag. Utan att kunna äta. Spädbarnsmagen är invaderad av någon baskilusk. Löjligt.
Urk.

Sur is.
Suris.
Får inte gå på kvällens stencoola event på Moderna.
Blä.

Glad is.
Gladis.
För lite lustigt är det ju att ha något gemensamt med vår framtide prins.
Vi har samma anledning till "Nej tack" när vi OSAr.
Moahaha.

En liten stor

- Jag funderar så mycket på skolan, din sjukdom och döden., sa storebror efter en fullspäckad, strålande vacker dag med min bästis Ks familj.

Älskade lilla kloker, vad du tvingas gå igenom. Tänkte jag. Men beslöt mig för att låta (tvinga) T stanna hemma idag. Medan N & N skönsjungande galopperade till dagis.

Vi tog ett bad och gick igenom livets stora frågor, femåthalvtåringen och jag.

- Nu känns det bra igen. Ska vi rensa slangarna nu?, undrade den pragmatiske.

Så vi gick ut på uppdrag. Och lyckades! På första försöket. Hemma på Gärdet. Helt otroligt. Om man betänker sommarens fars.

Sedan förklarade min stora, lilla kille för de tre (3!) distriktssköterskorna hur de skulle spola och lägga om CVK:n "fullständigt sterilt faktiskt". Lillgammal? Inte alls ...