måndag 28 februari 2011

Sportlovsstart


Sälsafari i skärgården, på skidor till Skatudden, omsluten av ett isbelagt Ålands hav.
Hur kunde vi stanna i stan så länge?

Från den perfekta sportlovsstarten hem till slask, stress, sjuk svägerska och surmulen son som småningom smälte. Men sista februaridagen sammanfattas också med spännande samtal, safarirapport, syskonkärlek - såväl mellan till sjukhuset skyndande storebror och lillasyster som fick låna barnens spelkonsol, som mellan den yngre generationens trätobröder - och så sång kvällen lång.

Imorgon startar officiellt våren.
Välkommen mars!





fredag 25 februari 2011

Mina finaste



Mina ögonstenar, styrkehjärtan och anledningar till att kämpa.

Förutom föräldrarna, vännerna, läkarna, övrig vårdpersonal, förskolepedagogerna, förstående kvarterskompisarna, kollegorna ... och alla andra som dragit sitt strå till stacken för att göra en omöjlig tid möjlig att överleva, genomleva, klara av för mina finaste. Så här var det.

Tack för hjälpen käraste alla!
Utan er funnes jag ej.
Finn nu er finfredag.
Kram


onsdag 23 februari 2011

Homoerotisk yoghurtbjörnreklam


Vet inte om AD & copy är bisarrt ironiska eller fullständigt aningslösa. Vet heller inte vad som är värst: att kunden låtit sig föras bakom ljuset eller förföras av affischen. Förfäras något av att kollegorna inte tar min oro på allvar och skyller på min fria fantasi. Svepskäl, hur detta gick igenom övergår mitt förstånd. Hade varit spännande att se den lokaliserade varianten, men ack de nordiska länderna valde annat motiv och barnvänligare slogan.

Filmen då? Jo, gratis 3D en småtrött söndag efter sonens körkonsert och den förlorade faderns hemkomst passade bra, var överraskande roligt för barnen som helst velat se Trassel, och att sova bort en stund i biomörkret bakom svarta glasögon är ju drömmen för såväl den jetlagade mikromjukisen på flykt från sektmötet som för den kvällen före på 40-årskalas festande forna gräsänkan. En promenad hem genom stan med stopp hos vietnamesen halvvägs hem och såväl motions- som matbehoven blev tillgodosedda.

Spelet är för övrigt löjligt roligt Om än långt från dagens medeltida press event mitt i mörkrets inferno. Givetvis. Med den distributören. Allt går att s(v)älja med mördande reklam ...

tisdag 22 februari 2011

Ugg, ugg


My precious ...

Har haft Ballys curlingkängor från oktober till april var och varannan dag sedan jag var 14 år och på de åren endast nött ut tre par. Tio år per par, till de nuvarande som hållit i en och en halv säsong. Trots den nätta summan av 3500 kronor de betingade. Vafalls?

Så när de tre sjukgymnasterna (nöter ut dem med, så mycket som jag tränar) utöver vibrator och ultraljud ordinerar stabila snörkängor gör jag genast slag i saken och söker med ljus, lykta och lupp efter det ultimata paret. Finner småningom ett par Uggs som mina klena vrister och kalla fötter älskar. Hostar lite ursäktande när den översvallande trevliga expediten begär 2750 riksdaler. Och ber mannen leta i det sora landet i väster där han inte är på semester och där dylika skodon kostar en bråkdel av det öfre boutiquer begär.

Nu är jag lycklig! Trots en övertränad kropp (kan inte låta bli, har total träningsnarkomani), en höger hand med karpaltunnelsyndrom som kräver ultraljud och tvångströja med inbyggda skenor, så vill jag bara skutta omkring i mina nya äventyrsskor.

Men gladast är jag över att örnen har landat, hunnit till sonens söndagskonsert, sedermera somnat och låtit barnen pyssla med honom. Så att jag kan ta ännu en power walk i mina molngungarskor. Det finns alltid något som behöver handlas, återvinnas eller komposteras.

måndag 21 februari 2011

Sajberbröllop här och nu


S + B = sant

Småsprang hem från rock n' rollrep för att hinna bänka mig vid datorn med resten av kompisskaran, om än på olika håll. Kärleken och jag sitter nu i soffan med bubbel i glasen, brudnäbbar i flanellpyjamas och guldglittrande hemgjorda skumgummikronor på sned som somnat i väntan på brudparet. Prästen är försenad, låter dagens födelsedagsbarn, tillika brud meddela. Nervdallret delas via Facebook där alla medverkande väntar i spänning samlade kring en eventsida för att bevittna denna once in a life time experience. Min kompanjon, vapendragare och finaste följeslagare, Esset i JES! Kommunikation, ska efter femton års idoga frierier av den outtröttligen och evigt unge rockabillybjörnen bli fru.

Sajberbröllop i Las Vegas med rockande Elvis i guldlamé kan inte med ord beskrivas utan måste upplevas, live via länk.

Grattis & lycka till finaste Esset & Björn i bäcken.

Puss på er!

fredag 18 februari 2011

Helig helgstart


Småstressar hela dagen med trilskande teknik och sur statistik. Springer sedan från ståbordet efter firarfredagsfika med listettsmorotstårta, yeah, ut i snöstormen, genom staden för att hämta sälsönerna som lovades simhallsbesök, igen, vid morgonens våffelfrukost. Hey, det är ju fredag.

Hem för att hämta badkläder och ena brorsan kraschar, den andre svettas och väntar otåligt på vi ska hasta vidare till väntande bästisen. Förklarar att livet kan kännas tufft och att valfrihet inte alltid ingår. I ärlighetens namn är även jag lite sliten av gräsänkevardagen och kroppen värker av senaste tidens överträning samt gårdagens poliospruta, men vet att bara vi tar oss iväg kommer det vara mödan värt det. Speciellt efter äventyret, när vi soffsoftar huller om buller med flanellpyjamasarna på.

Hopp, skutt och lek i kissvarma pölen och sedan rogivande simning i den mörklagda bassängen till lugn musik och all press bokstavligen sköljs bort. En värmande bastu med vännerna, en kort stunds bitande kyla och sedan belöningen att få omhuldas av mina fina sovandes i mitt knä och omfamnas i kärlekens luddigaste luvtröja när längtan blir för svår.

Fredagstips: Gört!, det som ingen annan orkar, och finn ett folktomt GIH. Värt!

Baby trashes bar in Las Palmas

tisdag 15 februari 2011

En gräsänkas bekännelser

Medan mikromjukisen är på tiodagars sektmöte med tiotusen likasinnade i deras Mekka (Seattle) lever vi schemalagt inrutat rutinliv. Med den äran. Efter de två första dagarnas febersjuka motvallslängtor har vi funnit oss ganska väl till rätta.

Vaknade upp till en vacker vit vintervärld efter två dagars VAB av två troll och styrde kosan mot hemstaden som visade sig från sin allra bästa sida och bjöd på muminmöten med mormor, pulka på gravhög, färsk bebis, isskulpturer och skridskor till musik i discoljus på Svandammen. Visserligen med en orosklump i halsen för vad sönernas återseende med Stadsparken, i skuggan av sjukhuset, kunde ge för obehaglig flash back. Men i gott sällskap av finaste familjen och bästaste vännerna var det lekande lätt. Och så roligt att vi gjorde en favorit i repris dag två och därmed lärde oss piruett och litet skutt med spagatfinal.

Barnen insisterade slutligen på att få besöka mitt gamla isoleringsrum och hävdade att de var så "oootroligt kissnödiga" att det var absolut nödvändigt "och doktorn är säkert hemma och kan ta lite prover om det behövs". Tråkmamman sa "nej, någon anna bor där nu", men vi lånade toan i bästisens sjukhushus utan att tappa andan och med bara några glädjetårar att blinka bort. Barnen lämnade efter sig ett eget konstverk "som tack för att du blev frisk". Av is. Inomhus. På handfatskanten. Tanken räknas. Väl?

För första gången någonsin är pappan borta en längre tid från barnen. Och jag inser genast att mina försök till styrhjälp från sjuksängen när vi var borta från varandra så mycket längre endast ledde till tuvstjälp. Rutiner regerar. Och lite knätrolleri.

P.S. Vi har fått en tredje son, älskling. Och en av sönerna har beslutat att bli isprinsessa, av det självklara skälet att dräkterna glittrar och att "man slipper ha byxor". Välkommen hem! D.S.

torsdag 10 februari 2011

Digital dag

Vaknar kl 05:30 av en panikpackande make, en snuvig storebror som vill men inte får går till skolan och en ledsen lillebror som inte vill gå till dagis. Tappar en färgburk i nylagt stengolv, torkar hjälpligt medan jag snyter ens näsa, lockar den andre att klä på sig, ringer och avbokar träningstid (och blir lite småsur över att debiteras), saknar men felsöker och finner uppkoppling samt irriteras alltmer av ett evigt tutande billarm. Som visar sig vara vårt.

Följer lillgamle solstrålen till förskolan, och han stärks för varje steg av sin storebror som manar på och förklarar att "du måste säga ifrån, alla ska vara med, jag pratar med dom som är dumma!". Blir en stolt hönsmamma och minns de ombytta rollerna för ett år sedan när vältalige lillebror stärkte och stöttade sin då så orolige idol. På gården uppmärksammar personalen och bryter mönstren. Och vi törs lämna en glatt sjungande lillprins som ska ut en sväng på ÖIPs skridskobana, med kompisar som säger förlåt.

Försöker sedan multitaska genom att soffjobba, varva med pilates beordrad av drillad miniPT, samt testa bolagets senaste bilspel. Förlorar stort men tar igen skadan i Kinect Dance Central. Och belönar mig och hemmasonen med en len café au lait respektive varm choklad. Inser att dagens seminarium inte nödvändigtvis behöver brinna inne och tar bussen ner på stan.

Digital Day på Berns visar sig vara en monsterhit. För såväl arrangörer och inbjudna branschkollegor som 6½-åringen (!) och mig. Tanken var att luncha, lyssna så länge som möjligt på det första föredraget och sedan smyga hem, men dagens yngste deltagare vägrar lämna stället och lyssnar totalfokuserat på den ena experten efter den andra som pratar om sociala medier, marknadsföring och framtidens reklamlandskap. Visserligen knaprandes på en ansenlig mängd av Berns hårda karameller och med NDSi:n som tillflykt när engelskan blir för svår att förstå. Men ändå. Han vill till skillnad från det stora flertalet stanna kvar även på paneldebatten, "för att ställa en fråga, dom sa ju att man fick det", men då är det dags för dagishämtning, så jag drar milt men bestämt med honom ut. Varpå han pilar in till nattklubben och frågar bartendern var drinkarna och champagnen tagit vägen. Vilket i sig är ett smärre under för vår forne Blyger.

Nu kan tålamodet ha att göra med att han serverats favoriterna sushi, vårrullar, kycklingspett och teryakilax, samt stum av beundran äntligen fått träffa den mytomspunne mannen som kan allt om Star Wars och har en lysande Yoda på sitt skrivbord.

Utanför har världen förändrats. Från ett råkallt, vindpinat och grusigt grådask till en underbart vit, tyst och ljus tillvaro. Vi promenerar hemåt, hämtar lycklig 4½-åring som intervjuats av pedagogen och stärkts i sin rätt till en bråkfri vardag. Allt prydligt utskrivet i protokollform och redovisat för mig och övriga föräldrar. Hjärtvärmande aktion till skillnad från gårdagens hjärtskärande behandling.

Tidig torsdagstorsk på begäran, mutglass för dem som snabbt byter till pyjamas och två slocknade ljus på soffbordet samt dito i soffan redan före sju. Och jag tror mig överleva även dessa tio dagar, utan kärleken men med mina fina. Funderar fortfarande vad storingen hade tänkt fråga makthavarna på Berns. Bäva månde framtidens auktoriteter ... och jag törs hoppas att hans självkänsla faktiskt stärkts något sedan de olycksaliga orosmolnens tid, orsakade av min sjukdom. Och att minstingens mod lever vidare så att han fortsätter att vägra bråka, slåss och utesluta kompisar.

Imorgon hägrar ytterligare en utmaning: press event på bästa Bladerunner-manér i HiTech-skrapan. Med en frisk fläkt av rosaklädd son mitt i det nattsvarta, och en oftast rödrosa son med bästisen på dagis. Som en symbolhandling mot våld och mobbning. Läs SvD och förfäras. Tyvärr.

onsdag 9 februari 2011

Naken, blästrad och skitsur

Minns strålningen.
Förnedringen.
Att ligga naken på en kall stålbrits, blick stilla i en obekväm kropsställning fastspänd i flera timmar och veta att detta är en förutsättning för stundande stamcellstransplantation och chans till fortsatt liv men också innebär en stor risk för en ny cancer, senare, det är något av det värsta jag varit med om.

Tänker oftast inte på det här.
Men idag är jag trött, stressad och har ont överallt eftersom vaccinationerna från igår tar ut sin rätt. Sinnesrörelsen är nära, jag kämpar på för att fokusera på arbetsuppgifterna, men sedan när jag står ensam på den vindpinade hållplatsen där jag huttrande väntar på nästa spårvagn efter att ha missat den förra med några meter, då kommer känslan tillbaka. Jag känner mig åter naken, blästrad och skitsur. Och väldigt sorgsen. När jag en stund senare faller ihop i en liten hög i hallen, efter att ha skyndat från jobbet till barnen, fått veta att lillebrors forne bästis valt bort honom, att vattkoppor härjar i storebrors klass och att han alltså helst inte bör vara där på ett tag för att inte smitta mig, då är jag oerhört tacksam att mannen, kärleken, tryggheten väntar där hemma och tar med sig barnen till simskolan utan mig just idag. Jag kryper ihop till en liten boll under en filt och tillåter mig att tänka på det förbjudna, att det faktiskt är orättvist att sviterna efter den där helvetesjävlaskitsjukdomen gör livet tillkrånglat för min familj. En liten stund får jag tänka så innan jag åter fokuserar på det goda. Jag lever, jag har en familj, jag är lyckligt lottad. Och det är aldrig, adrig synd om mig.

Imorgon bitti åker kärleken till USA i tio dagar.
Och jag saknar honom redan.

tisdag 8 februari 2011

Frankofån

Min småfranska dag började med café crème & croissant som del av tisdagstraditionstrion efter lämningarna, fortsatte med superintensivt styrketräningspass tävlandes mot fransk size zero ballerina. Därefter följde en dubbel dos av la vaccination superieure som kommer pågå ett par år och kostar en halv förmögenhet, som ett mindre ransk slott skulle jag tro. Stapplade sedan in på le bistro Saturnus och valde efter stor möda en Croque Madame med en café au lait och dagens (!) Le Figaro. Strosade i vårsolen till fransk konfektionsföretagare för prat i kvadrat och lite fläderlemonad. Vidare till hämtningar följt av Monte Carlorally, torskrygg i Dijon och en metrotur till la vielle ville för ytterligare en café au lait et du tarte aux pommes avec le filles ecoutant des chansons francaises. Förbereder sedan jobbresa till Lyon et la fête de lumière, som jag hoppas det blir. Ett snilleblixtarnas och grodlårens förenande.

Inser att jag vill möta våren i Paris! Med kärleken. Som jag fann i Annecy. Ja!, vi återvänder till brottsplatsen på vår väg till rivieran och sedan den spanska solkusten. Bilsemester i sommarhettan från norra till södra Europa med barnen? Jag måste vara vårrusig, endorfinstinn av all träning alternativt kaffehög.

Bonne nuit mes amies!

Hipp hippa

Elvis var i Graceland, men vad är väl en bal på slottet för ett gäng sanna feminister tillika de kreativa lösningarnas mödrar, såväl privat som i arbetslivet? Och en möhippa planerades ju inte igår, däremot i förrgår, så:

HusmorsYoggitetest utfördes galant varefter Esset kröntes (med storebrors hemgjorda, grönglittrande skumgummikrona på verket), överdådig Elvisbrunch intogs efter snurrig söderpromenad (med lillebrors MFF-halsduk som ögonbindel och Malmömumriks SM-vinnarsjal vackert draperad till bajenbrudens stora skräck vid avslöjandet senare), bowling med sveda och värk, lyte och men som resultat men också en och annan strike trots ömmande hippa hips för alla hipsters innan vårsolsturen med glittrig galasminkning à la(s) Vegas inklusive extra allt som slutmål. Därefter äntrade en strid ström av Essets snacksaliga snyggingar spelhålan på våning sex och skålade i skumpa, smaskade snacks och gjorde slutligen succé i sociala spel innan det var dags för sen supé på Hard Rock Café (som tyvärr inte kan rekommenderas). Därefter festade eliten vidare natten lång medan tröttmössorna smet hem till snusande söner.

En i alla delar givande dag som dessutom bevisade att:

vårt vardagsrum tål minst femton sittande festprissar utan problem
och (kanske än mer förvånande)
fler än man kan tro är dansanta tävlingsmänniskor när förutsättningar finns.

Så vad sägs om att ta den utlovade festen snart?
Varför vänta tills efter den slutgiltiga renoveringen 2012?
Fånga dagen var det någon som sa.
Var det jag?

fredag 4 februari 2011

Saknaden


Min anslagstavla på isoleringsrum 8 en månad efter stamcellstransplantationen

Hela den här informationschefen, bloggen alltså, bygger på min historia.
Subjektivt sedd med mina grumliga ögon.

Här är den igen.
Objektivt återberättad av redaktionen på 1177.se.

torsdag 3 februari 2011

Tre musketörers vardag


Kärleksmumriken, tussilagopojken och smultronsonen

Tre självklara skäl att kämpa.
Här följer deras historia.
Snyftfri.

Även om jag gråter.
Av lycka.

tisdag 1 februari 2011

Hairy scary

Så slutligen, den film alla (?) har väntat på:

Horhår,
Alltid utan min peruk
eller snarare:
Den nakna sanningen

Lite sång, lite dans, mycket naket.
De mest utlämnande bilderna, Öz & Jos som ni sällan eller aldrig sett dem förut.
Missa inte!

Berätta för barnen

... tycker jag att man ska göra.
Likaså övriga filmade på 1177.se

Nu börjar det här bli riktigt jobbigt.
Men hej, sånt' är livet och vi lever vidare.
Våra barn bär på en dyrköpt erfarenhet.
Men också en tidigt erhållen empati.

Andras reaktioner

Några till:
Så var det att berätta/Andras reaktioner

Även om jag tycks svara på en helt annan fråga ... någon hemma?
Men de andra berör.
En masse.

Cancerbeskedet, på film

Mina femton minuter har börjat.
Vilket är lite bisarrt.
Etersom jag hittills varit anonym här.
Men vi har bestämt oss, familjen och jag, för att det har ett högre syfte.
Låter lite skenheligt så där.
Men känns tillräckligt viktigt för oss för att lätta på reglerna.
Och måhända bli en smula pretentiösa.

Himlen kan vänta-George och jag i samma film.
Som jag grät åt den serien på SVT.
Nu får andra gråta åt mig.
Tydligen.

Here goes:
Cancerbeskedet

Spagat mot cancern

Med moraliskt stöd av finaste S och glädjestrålande ½-åringen H stod jag inför ett fullt Tvålpalats och pratade om den senaste tidens jobb på 1177.se

Är visserligen van vid pressträffar, release partyn och att tala inför publik, men det här var aningen annorlunda. Så värmande, terapeutiskt och känslosamt att få vara del av något bra, men känsligt. Och roligt! Med betoning på det senare.

Spagat, horhår, fjanttant ... kändes helt okej vid intervju-, foto- och filmtillfällena. Nu är det publicerat, synligt för hela världen och jag kan bara hoppas att det jag sökte då, 1998 och 2009,
nu finns där och kan hjälpa dem som hamnar i min sits framöver.

Mycket nöje!