Bronsglänsande tjejkvällspremiär

Anjas brons. Vilken bragd. Perfekt ackompanjemang en tjejkvällspremiär som denna, via projektor på kvarterets minsta hak.

Vaknade mitt i natten (igår).
Av att lillebror snusade mig i örat.
Sedan kräktes jag.
Ymnigt.
Dock inte i sonens öra.
Hann till toaletten.
Man är ju mån om barnets hörsel.

Därav inget läkarbesök idag.
Uppskjutet till imorgon.
Däremot massivt illamående.
Som botades med promenader, vila, vätskeersättning och ömt omhändertagande av älskade mannen som jobbade hemifrån idag. "För säkerhets skull".

(Jag drog obestridligen vinstlotten i äktenskapslotteriet. Tur eller skickligt fiske? Både och kanske, men så la jag också ut mina krokar i späd ålder.)

Efter dagishämtningen började man och barn laga korvstroganoff. Vilket starkt ogilllades av min kräsna näsa. Kände plötsligt att kvällens grusade planer på en date med finaste kompisarna från förr kanske trots allt låg helt rätt i tiden.

- Jag är bara borta en liten stund. Lite prat och en brödbit är snabbt avklarat.
Sa jag till musketörerna i köksregionerna.

Så jag knatade nedåt gatan till Östermalms intimaste och bästa pizzeria, Dell Attore, dit snyggingarna åkt från tre andra sidor av stan' och förlagt min restaurangpremiär. Vågade trotsa GVH-illamående, den eviga tröttheten och alla hygienregler för första gången på tio månader i det bästa av sällskap.

Förutom de vanliga samtalsämnena genus, boende och relationer har allt från bortblåsta plåttak till antirynkkrämer livligt diskuterats (inte för att VI behöver dem än, men ändå) allt medan jag lyckades med konststycket att peta i mig en åttondels buffelmozzarellapizza. Till saken hör att jag inte äter "sån skräpmat" normalt.

Jag vet två killar som kommer bli överlyckliga av vad de hittar i kylen imorgon. Såvida inte maken hinner före.

Men innan dess ska vi hinna med det där läkarbesöket i Uppsala. Vars utgång nu håller oss vakna. Sedan kan vi ta helg.

Vad gör man inte för husfriden?