Stockholms stolthet ...

...Djurgården!

Foto lånat från www.dif-hockey.se

Laget har just nu vår armbrytare på två av sina webbplatser. En klen tröst för ledsen lillkille att få stå bredvid stora hockeystjärnor på sjukhusbesök. Och att sedan förra året visas upp som randhandad knattekickare på fotbollssidan medan han inte kan delta när pappan tränar kompisarna är just nu lite väl grymt för att glädjas åt.

Foto lånat från www.difungdom.se

Han trillar givetvis på onda armen varje dag, trots halvtid i skolan. Vi pusslar, passar upp och pilar mellan jobb, hem och skola, uppsöker läkare, och han kastas tillbaka till en jobbig tid, när sjukhus var min och delvis hans påtvingade vardag. Imorgon ny röntgen och beslut om operation eller gips i bara fem veckor till.

Vi längtar alla tills detta är över.
Och blir mästare på lojal vänsterhandsskrivning under tiden.
En för alla, alla för en!, är sanning i musketörsskaran.

Avspark avklarad

Skolstart inklusive extra allt av förväntansfulla barn, förvirrade fröknar och föräldrar fölorade bakom kameraobejktiv. Check!

Lunch med klasskompisarna och rekordätning av vårrullar hos skånske kinesen på hörnet. Check!

Lekterapi hos pratdoktorn för att bli av med magontet orsakat av mammas sjukdom. Check!

Hämtning av saknad, överlycklig "stor" lillebror på älskade dagiset. Check!

Nystart i DIFs knattelag efter sommaruppehållet, nu med större intresse för bollen än flygfäna. Check!

Förstfödingens godnattkommentar:
- Så var den här dagen äntligen klar. Kan allt och alla bara bli lite normala nu? Please!

Måhända har den omedelbara omgivningens nervspinn gått överstyr den senaste tiden. Kanske eventuellt. Men inte visste jag att en osäker snart sexåring kunde omvandlas till blasé tonåring så kvickt. Nu vet jag bättre. Check!

Spansk fotbollsskola för mödrar

Spanien använder utdelade gula och röda kort som fläkt.
Som lill-Julio tilldömt sig.
Själv är bäste dräng.

Har bestämt mig för att inte leta märgsvar idag, utan lärt mig allt jag kan i kickandets ädla konst av samlade knatteligan under en hel dag på Grisslehamns fotbollsplan i strålande sol. Det var barnsligt kul att agera spelande domare, målis och skyttedrottning. Tyckte vännen A, även hon en mamma, och jag.

Barnen? De tog siesta på avbytarbänken i skuggan. Och åt glass. Spansk fotbollsskola in i minsta detalj.

Bloggen goes vuvuzuela

Thank God it's Friday.
Enjoy this freaky wedding week end.

För övrigt råder det förstämning i casa E.
Lillebror är spanjor sedan länge, eftersom de har snyggast kläder. Rött är sött. Men öppningsmatchen gick ju sådär. Vilket storebror försöker släta över.

- Vaddå Schweiz? Det är ju inte ens ett land. Deras flagga betyder sjukhus. Så det så.

Dessförinnan gjorde exilskåningens hemmalag självmål. En dansk debutantskalle satte käppar i lyckohjulet (som annan skåneväns fru snurrar).

Och storebror gråter för att Sverige inte får vara med och leka. Varken i VM eller ESC. Utsatt för liknande behandling på dagis och oskyldigt dömd av vuxenvärlden är han extra känslig just nu.

Verkligen ingenting att skoja om. Varken det eller alla trsita besked på sistone. Men i väntan på bättre tider och förhoppningsvis rena benmärgssvar bjuds här på högaktuell underhållning. Helt gratis. Only for you 'cause you are my friends.

Klicka här så blir allt så mycket roligare!

Fotbollsskola för 35-åringar?

- Jag spelar i det spanska laget. Du vet ju att det är varmt i Spanien, så man behöver faktiskt inte mer kläder än så här. Så det så.

Lillebrors logik är klar som korvspad. Allt medan de för dagen tio Djurgårdslagen i knatteskolan spelade i både underställ och överdragskläder. Och jag höll mig varm genom att kicka boll.

Vilket till min förvåning är riktigt roligt. Eller, det visste jag ju. Men jag blir lite förundrad över exakt när det blev så kul. Förmodligen precis nu. Barn är ögonöppnare. Eftersom jag fått höra sedan barnsben att jag har dåligt bollsinne har jag hållit mig borta från dylika sporter. Så fasen heller, jag är väl inte sämre än många andra?! Och även om det råkade stämma, vad spelar det för roll?

- Du är bäst i världen, mamma. Jag tror visst att det finns fotbollsskolor för 35-åringar. Annars startar jag en. Tills jag får börja i spanska skolan. Då måste vi flytta dit. Det blir väl bra, så lär vi oss både fotboll och spanska och slipper frysa?

Treflugssmäll. Eller hat trick.
Gammal hund lär sig sitta.
Off side kan jag också.
Så det så.

Fotbollsmorsa!

För lite action på ena planhalvan. Med bara en boll i matchen. Tyckte mina innovatörer. Så lillebror sparkade in ytterligare en boll, ropade till sig storebror och ett par kompisar och ställde sig att försvara motståndarmålet. Kreativiteten flödar.

Mör.
Är bara förnamnet.
Men glad.

Vi vann!
Musketörernas Djurgården och Malmö FF.
Vinner ju alltid.
(Ja, eller hur...?)

Men viktigare.
Både Barcelona och Chelsea gjorde underverk.
Det första har varit mitt lag sedan urminnes.
Det senare, som mirakulöst vann Premier League, råkade jag supporta under helgens fotbollskavalkad när jag kämpade blåtröjad med E-efternamnet tryckt på ryggen minsann. Ovanpå jackan.

Under fanns blå Italientröja.
Allt för den totala förvirringens skull.
Barnens, alltså.

Måste nu räknas till fotbollsmorsornas garde på riktigt.
Två fotbollskalas i iskyla och hällregn.
På två dagar.
I två orter.
Det första i stan.
Det andra i skärgårn.

Lite kräks dem emellan.
Så var helgen komplett.
Häpp!

Morgonstund

har guld i mund

Väcks av akut äckelmage kl 05:30 och krånglar mig ur bittida morgonvandrande lillebrors bläckfiskgrepp. Kikar in till storebror som redan ligger och plirar mot solstrilet som letar sig in mellan persiennskarvarna. Kommer överens om att försöka sova lite till.

Exakt två minuter senare smyger en resfebrig liten stor in till mig och vill att vi letar fram mina gamla rosa plastsandaler som han ska packa ner inför sin greklandsresa med mormor. Om tre veckor ...

Inser att denna morgon inte kommer innebära mer vila, men förhandlar fram en kompromiss; han gör morgontoalett inklusive påklädning och frukostfundering medan jag mornar mig lite. Sedan följer mysmorgonmål i kökssoffan med stora diskussioner om livet och döden, skuld och skolstart. Därefter gummisnoddsträning på yogamatta i flödande sol med friskgymnasten. Följt av Budfirman Bums på Bolibompa (inspelat i Falsterbo/Skanör och åååh, vad vi längtar). Det är förunderligt hur många utvecklingsstadier som får plats i en 5½-åring. Känslostormarna är lätta att förstå.

Speciellt när man som jag lever ett varannandagsliv. Måndagen var bra, tisdagen inte lika okej, trots (eller kanske på grund av rentav?) solig power walk ToR Slakthusområdets persiska mezeresto med föräldraledig kollega för att luncha med efterlängtade jobbarkompisar. På hemvägen stannar vi till en stund på Skeppsbron, kikar lite lätt suktande på sovande sötnos (i mina barns gamla vagn, farlig nostalgi) och vi suckar och utbrister likt turisterna i en mun att Stockholm i sol är bra vackert ändå. Tror att onsdagen fortsätter fint:

Fitness med familjens filosof följs av uppåtgående form- och födointagskurva på Feel Good med fysioterapeuten. Allt medan fyra- och femåringarna följs åt av fantastiska fröknar på "Klassiska stunder" vid Fridhemsplan. För att inte förglömma fotbollsträning med femochetthalvtåringar klockan fem. Och en fyraårig adept som fullt koncentrerad följer allt storebarnen gör på planen. Fokus. Vill gärna tro att förmågan är nedärvd från fighterföräldern i rakt nedstigande led.

Som nu snällt ska väcka den snarkande fadern som hade en sen frikväll hos F igår. Undrar om hans söta mun är lika guldskimrande som min morgonstund?

Trött

Fit for life

Så kallades (kallas?) fruktsalladen på stamhaket Panini under gymnasietiden i Uppsala. Eftersom frukt och vissa grönsaker är det enda som går ner utan problem gjorde jag min egen version idag, innehållande vatten- och nätmelon, mango, kiwi, äpple, banan, apelsin, vindruvor, laktosfri keso, cashew- och macadamianötter, tranbär, gula och blå russin, rostade pumpa- och solroskärnor, toppad med citronmeliss. För att återfå energin.

Eftersom jag är så trött.
Trött på att sova 12 timmar men ändå vakna outvilad.
Trött på att inte ha någon matlust.
Trött på att jaga kalorier.
Trött på att hetsa i mig föda som inte smakar bra.
Trött på att inte få behålla den mat jag tvingar i mig.
Trött på att alltid vara trött.
Trött på att hejda mig i tanken "jag orkar inte ...".

Men mest av allt är jag trött på Davids kamp mot Goliat.
Undernärda jag mot övergödda Försäkringskassan.
Den tar på krafterna jag inte har.

Så jag testar en ny strategi.
Jag börjar styrketräna två gånger i veckan hos min OMT-specialist från förr på Feel Good. För att få ordning på ryggen och bygga upp mina förtvinade muskler. Och öka matlusten.

Sedan letar jag stan runt tre dagar i rad efter fotbollsattiraljer till store sonen som börjar på knattefotboll idag. Desperationen bränner uppenbarligen alltför många kalorier eftersom jag blir svimfärdig av irrandet i city. Eller så beror snurren i huvudet på utbudet och efterfrågan. En ekvation som inte går ihop. Eftersom jag inte riktigt vet vad jag är ute efter.

- Snälla, hjälp mig, jag är helt outbildad i fotboll!, utbrister jag till säljaren i den stora sportbutiken.

Jag, eller jag menar sonen blir till slut fullt utrustad. Och har efter tre dagars knatande gata upp och ner (detta efter den sedvanliga föräldrafikan och morgonpromenaden Djurgårn' runt, efter dagislämningen men innan affärerna öppnar) hittat de bästa smoothieställena, där laktosfri yoghurt är en självklarhet. Så även om jag starkt ogillar det innersta av innerstan (Gallerian) så har den sina fördelar.

Ska ta Esset på orden och skriva en GVH-kokbok. I JES! Kommunikations produktion. Ledd av Esset. Fotad av &:et, aka Et:et, aka Lucky Loket. Oh, JES! we can.

Tarvar företagsnamnet en förklaring?
Jos
Et
Stinas
Kommunikation

Men först ska jag sova lite. Innan jag begår fotbollsmorsepremiär. Och medan jag stolt beskådar knattarnas framfart ska jag helt otippat frossa i det bulkpulver som just levererats till min dörr. Tack för det, Landstinget.

Provinsiell kärlek

Barnens bidrag till musikveckan på dagis.
Lite lätt inspirerade/påtvingade av fadern.

- Föräldrarna får komma och spela med oss. Kan inte du sjunga så alla hör den fina texten ordentligt?, undrade lillebror.

Alltså, där går gränsen för mitt engagemang i förskolans verksamhet. Och på onsdag sätts storebror i Djurgårdens fotbollsskola. Eftersom Malmö FF inte har något distanslag här. Vilket är märkligt, med tanke på alla makens vänner i förskringringen.

Heja Sirius! Någon?

Fotbollsmorsa?

Bild lånad från Resumé.

Min man är begåvad med ett enormt tålamod.
Det är nog en förutsättning.
Om man ska vara gift med mig.
Och det hoppas man ju att han vill fortsätta vara.

Men tålamodet har prövats en del på sistone.
Leukemi, fuktskada, behandlingsbakslag, renoveringsstrul, transplantationskomplikationer, flyttskadade möbler, GVH-biverkningar, nedfallet tak, zombiefru ... men framför allt heltidsarbetande med ensam vårdnad om barnen i ett drygt halvår.

När jag så väl kommer hem från sjukhuset och oftast är tillräknelig så ser jag till att bli handikappad. Eftersom jag i min iver att vara en skojig mamma beter mig som en ko. De är snälla. Och dumma.

Mannen suckar, skakar på huvudet och hugger i med allt som måste göras.
Van som han är eftersom jag pajat knän och skaffat mig hjärnskakningar förr.
Av ren obetänksamhet. Ja, och haft leukemi. I förhållandets absoluta begynning. Kanske inte var lika självförvållat, men ändå.

Men när jag härom morgonen gjorde en luftfärd genom vårt generöst tilltagna vardagsrum med snorhal ekparkett, med armen i tvångströja, under en tuff fotbollsmatch med lillebror, ja då undslapp det den trygge:

- Nej, nu räcker det!

Och det är jag böjd att hålla med honom om. Samtidigt som jag försöker undhålla honom min ömmande höft och den intressanta blodsutgjutelse som tar form längsmed yttersidan av ena benet. För att inte tala om den redan skadade axelns mångfärgade skepnad. Men jag är åtminstone konsekvent, då alla fel sitter på samma sida av kroppen. Som råkar vara densamma som CVK-slangarnas placering. Så jag kan ju ändå inte sova på den sidan.

Kan väl bara konstatera att jag inte är någon vidare fotbollsmorsa. Sådana ska ju stå bredvid och hysteriskt skrika i falsett tills telningarna vill gå under jorden för att det är så pinsamt. Mammor ska inte vara med i matchen. Men den som ger sig in i leken får leken tåla. Och DET gör jag.

Ny vy

Jag håller på att bli tokig(are).
På riktigt.

Jag vet att jag är priviligierad som få.
Som kan rebailitera mig vid kusten.
I lugn och ro.

Men det duger inte att vila, läsa och tänka bort dagarna. Och därigenom känna att jag mår skit och att tillfrisknandet tar så mycket längre tid än jag trode. Och det här är ändå bara början.

Jag misströstar inte, men jag stampar lite. Skrapar med hoven mot gruset likt en galoppör som vill iväg. Jag längtar sönder mig efter mina musketörer i veckorna, mina vänner i stan', jobbet, lite liv och rörelse.

Så imorgon efter läkarbesöket på sjukhuset i Uppsala, ja då skjutsar pappa hem mig. Den konstgjorda andningen får vara över för ett tag. Det är dags att ta sig tillbaka. Önska mig lycka till med att bli bäst på att inte vara bäst (som i energisk). Inte genast i alla fall.

Dagens visdom är slitvargen Klas Ingessons ord från kvällens i övrigt rätt tama fotbollsgala:
"Om man nu ska lära sig något av att få cancer så är det meningen med livet, och det är att leva här och nu. Inte igår eller imorgon, utan precis nu."

Spanska ligan

Det är alltid lika jobbigt när Barcelona möter Málaga.
Hjärnan säger si.
Hjärtat säger så.

Men så kommer hjälten Zlatan in och gör mål med stukad fot.
Och patriotismen flödar.

Duckar nu för alla malagueños reaktion.
Den brukar inte vänta på sig.
Om man säger så.