Sorg

Hur är det möjligt?
Att ödets ironi kan vara så grymt.
Tre dödsbud inom loppet av ett dygn.

Påminner alltför mycket om förra hösten.
Och hjärtat brister.
Igen.

Blondinen som försvann

- Har du dokumenterat frisyren på sistone?, undrar mannen. Det har ju hänt en del ...

Och det har han onekligen rätt i. Han som träffade en blåögd blondin som sedermera tappade det meterlånga håret pga leukemi 1998. Och fick en rotborstbitch i utbyte 1999. Som småningom återgick till de blonda lockarna, med viss hjälp. För att de senaste åren varit äkta mellanblond, eller "Wow honey, du är ju en naturlig strawberry blond och tight som fan två månader efter ditt senaste barn!", som stylisten känd från TV utbrast på Falsterbostranden precis när jag behövde höra det (love ya, J.)

Nu har jag under loppet av sex månader tappat håret två gånger. Hann förvisso bara vara Mon Chi Chi ett par veckor i somras, men nu är hon tillbaka igen, den lilla apan. Eller gorillan. Med välutvecklat mono brow. Kolsvart! Och mörk sammetsmatta över hela huvudet. För övrigt fjunfri, än så länge.

Så nu till den stora frågan:
Ska jag börja noppa? Vid 35?
Eller vara en stolt varulv?
Svarva fram huggtänderna igen?

Stora beslut ... det är så nytt att byta identitet.
Från blondin i själ och hjärta till ... svartskalle?
Får man säga så om sig själv utan att trampa någon på tårna?
Äh, jag har haft cancer. Två gånger. Jag är omutbar.
(Eller hur DeO, anno 1992-93? Moahahaha.)

PensionärsTV

Jag har häcklat min far för att som nybliven friherre ha skaffat sig vissa vanor.
Men idag ska även jag se på pensionärsTV.

All reklam är bra reklam, Peter.
Lycka till!

Min hjälte

Som alla mammor till söner gäller det att passa sig.
Så att man inte blir en stolt, kacklande hönsmamma.
En sån där som överröstar alla när hon skryter om sin telning.
Okej i småbarnsåren.
Inte lika charmigt när barnen är vuxna.
Pappor och döttrar är samma sak.
Vad beror det på?

Känner att jag ligger i riskzonen här. Med två prinsar.

Men vem kan motstå min lille hjältes fot ...

Jag älskar public service.
(Men slutade amma liiite tidigare än Stina Ekblad.)

Förskingringskassan

- Måla kors i taket!, ropar pappan.

Efter snart sju månaders sjukskrivning har jag pratat med min handläggare på Försäkringskassan. För första gången. Eter otaliga försök. Och tappade sugar. För jag har haft fullt upp med att bli frisk, och därför inte lagt all min energi på att söka efter dem som har som jobb att hjälpa de sjuka i en ganska tuff situation. Så felet är ju delvis mitt, men jag har ändå hunnit göra ett antal försök sedan slutet av april ...

Min fråga var enkel:
- Hur räknar ni?
Svaret kom blixtsnabbt.
- Det gör datorn. Jag kan inget göra. Men du kan överklaga skriftligen.
- Till överdatorn då, eller?, undrar jag.

Tidigare hade jag fått veta att Inläsningscentralen tappat bort min sjukskrivning och därför lagt ner ärendet. Tack så mycket.

Själv skulle jag vilja lägga ner Försäkringskassan.
Det drabbar bara sjuka och fattiga. Ingen förlust.
Lägre stående människospillror som inte räknas ändå.

Minns förra leukemin.
Fick kämpa för sjukpenningen då med.
Man måste vara frisk för att vara sjuk.
För att orka stå på sig.
Annars försvinner man när gör någon annan det.
Och Förskingringskassan har vunnit.
Aldrig mer!

Jag får spel (2)

Jag har varit hemma.
I den riktiga världen.
Staden ... vännerna ... och urk - avgaserna.
Och vänt åter till lugnet.
Med moonwalkande showbarn.
Fiskafänge, stormutflykt och varm choklad.

Dock med Nintendo DSi ringande i öronen.
Max en timme per dag.

-Men mamma, jag har ju sagt åt dig att du måste ta FART så att Super Mario kan hoppa högre så att du får 17 extra liv. Du vill väl inte dö nu?, utropar storebror.

- Moahahahaha., skrattar jag.

Men han har en poäng. Dö nu, efter två leukemier och en stamcellstransplantation. Skulle inte tro det.

Jag får spel

Storebror fick ett Nintendo DS i 5-årspresent av sin farfar.

- Oj, det där är ganska svårt, bara han inte blir ledsen om han inte klarar det., viskade jag till maken.

Tji fick jag. Efter exakt två minuter.

- Det här är kul ju. Kom å spela, mamma. Bli inte ledsen om du inte klarar det bara.

Ny vy

Jag håller på att bli tokig(are).
På riktigt.

Jag vet att jag är priviligierad som få.
Som kan rebailitera mig vid kusten.
I lugn och ro.

Men det duger inte att vila, läsa och tänka bort dagarna. Och därigenom känna att jag mår skit och att tillfrisknandet tar så mycket längre tid än jag trode. Och det här är ändå bara början.

Jag misströstar inte, men jag stampar lite. Skrapar med hoven mot gruset likt en galoppör som vill iväg. Jag längtar sönder mig efter mina musketörer i veckorna, mina vänner i stan', jobbet, lite liv och rörelse.

Så imorgon efter läkarbesöket på sjukhuset i Uppsala, ja då skjutsar pappa hem mig. Den konstgjorda andningen får vara över för ett tag. Det är dags att ta sig tillbaka. Önska mig lycka till med att bli bäst på att inte vara bäst (som i energisk). Inte genast i alla fall.

Dagens visdom är slitvargen Klas Ingessons ord från kvällens i övrigt rätt tama fotbollsgala:
"Om man nu ska lära sig något av att få cancer så är det meningen med livet, och det är att leva här och nu. Inte igår eller imorgon, utan precis nu."

Leksaksinferno ger kroniskt illamående?

Ursäkta frånvaron.
Jag mår tjyvens.
Är svag, skröplig, yrslig och kräkig.
Och en massa annat tjafs som jag slänger över axeln.

Märgen härjar och jag har troligtvis fått kronisk GVH.
Medicineras sedan igår, men oroas över konsekvenserna.
Ska jag leva så här för evigt?
Och hur länge är det, om symptomen förvärras?

Bestämmer mig för att ingenting blir bättre av att grubbla och fokuserar på att få i mig någon slags näring som jag kan behålla. Vilar, läser, sover. Och tar korta promenader tills huvudet snurrar och jag måste slå mig ner på närmaste stubbe för att fylla lungorna med frisk havsluft, blickandes ut över det kalla, vackra, stora blåa.

Fick tillbringa onsdag och torsdag på sjukhuset förra veckan, men kunde sedan åka hem till Stockholm och fick premiärsova en natt i vårt nya hem. Välkomnades varmt av käre lillebror M med lika kära svägerskan M som tillsammans snabbt som ögat lagade till en smarrig thairätt.

Nästa morgon var det tidig uppstigning för fotografering på dagis. Stolta som tuppar gjorde sig pojkarna fina med nya kläder, speglade sig och ville bli ajfånade innan de sprang iväg med jäktade fadern i släptåg.

- Vi brorsorna ska fotas först, förstår du., förklarade lillebror med viktig min.

Själv passade jag på att gå bärsärk i skåp och lådor. Slängde massor. Som trasiga plastleksaker av usel kvalitet. Barnen hade alldeles för mycket leksaker redan innan vi flyttade, och nu har det på något mystiskt sätt tillkommit ännu fler plastbilar och annat strunt som de inte leker med. Vi föräldrar har aldrig köpt annat än böcker, utklädningskläder, riktiga instrument utan batterier, lego, tågräls, pyssel och pussel till telningarna. På deras begäran. Det är sånt de gillar bäst. Allt annat ligger orört och tar upp dyrbar lekyta i stora korgar. Var kommer allt ifrån? Detta gör mig vansinnig på riktigt. Snälla släktingar, lyssna på barnen innan ni shoppar loss!

Lillebror var föredömligt praktisk när han i sensomras travade in på ICA Grisslehamn och valde en rejäl brödkavel, en potatismosare och ett klockspel (inte sånt som låter utan ett som man lär sig klockan av) till storebrors femårsdag.

- Det passar bra, för då kan han baka pepparkakor till alla i jul och göra lika gôtt mos till Singöfläsket (stekt strömming) som kocken på Café Kalaset. Å så kan han lära mig klockan efter maten.

Den lille killen skäms inte för att indirekt köpa presenter till sig själv. Eller sådant han kan gagnas av. Är det ett smart drag eller ett simpelt tecken på egoism?

Samma praktiska tänkande tillämpades nu i helgen. Medan hela byn var på fötter tidigt för att höststäda strand och skog, elda och grilla korv skickades jag iväg till finbutiken Edblad för att inhandla present till dagens 5-åring som skulle ha maskeradkalas.

- Köp något fint som hon kan använda, inga vanliga leksaker. Rosa köksgrejer är bra!, ropade lillebror genom brasröken som låg tät över nejden.

Det är till att vara bestämd. Men hade rätt. Rice illrosa jellymuggar med lock samt en rosa trädiskborste från sama företag uppskattades, tillsammans med lillebrors gigantiska A2-teckning av "röda stugan på berget vid havet med lingonen i skogen bredvid" och ett halsband trätt av flinka små prinskorvsfingrar. Självklart med rosa som dominerande färg, vad annars?

Lille prins sol

Under helgen insåg vi att barnen behöver tid. Massor av egen tid med en förälder i taget. Och kärlek, uppmärksamhet, äventyr, frihet och allt annat som all barn har behov av.

Under den delikata söndagmiddagen hade vi familjeråd och barnen jublade när vi föreslog att storebrorsan och pappan skulle återvända till stan' nästa dag medan lillebrorsan skulle få stanna kvar på landet för att mysa med mamman. Sagt och gjort - storebror vaknade urtidigt, glad i hågen och kunde knappt vänta på att få åka hem till dagis efter en veckas sjukfrånvaro. Lillebror sov länge och överraskade sedan morfar, som var på väg hit, med att ringa och berätta att han minsann var kvar här för att busa hela veckan. Där rök den semstern ...

Så nu umgås tre generationer några dagar. Lillebror och jag är uppe så tidigt att jag kräks galla i smyg, men efter några timmars pyssel och sagoläsning vid brasan är jag tillräckligt pigg för att gå ut på "hemliga äventyr". Allt medan han pratar oavbrutet och måste kramas ideligen.

- Det är för att du har varit på sjukhuset så länge, säkert 300 dagar, och jag har så mycket att säga dig och så har jag sparat så många kramar som du inte har fått. Snälla, åk inte tillbaka dit igen.

Aldrig har väl sjukhuset känts så avlägset. Men redan imorgon bitti bär det av för provtagning. Lillebror är lite oroad men hävdar med bestämdhet att:

- Jag vägrar lämna dig där. Jag pratar allvar med doktorn och säger att du har faktiskt varit där fööör länge redan. Så det så. Nu tar jag hand om dig. Tack så mycket. Så säger jag, det blir väl bra?

Det känns helt klart betryggande att bli ompysslad av en solstrålande treåring. Bättre mental tillfrisknad kan inte fås. Och jag hoppas innerligt att kroppen hänger med i samma takt, så att jag slipper den där oroade blicken från barnen varje gång sjukdomen kommer på tal. För frågor har de, massor. Och vi svarar så bra och sant vi kan. Även om vi ibland står svarslösa:

- Varför finns din sjukdom? Varför fick du den? Visst kan man dö av den dumma sjukan? Du får inte dö, mamma! Det ska jag säga till doktorn imorgon.