torsdag 11 februari 2010

Engagemang


Östermalms IP och bambisar på hal is

Det är så lätt att kritisera.
Utan att själv komma med konstruktiva förslag.
Men hur svårt är det att engagera sig, bara liiite?

Det är nästan så jag tror att vissa människor har för mycket tid. För hur kommer det sig att det snackas så mycket strunt, klagas och kveruleras på fik och i lunchrum i stället för att göra något åt saken?

Ett exempel är alla dessa föräldralediga som snabbt lämnar på dagis för att sedan gaffla utanför grinden om verksamhetens brister. Varför inte använda detta unika tilfälle i livet till att engagera sig lite i storasyskonen? Påverka på plats i stllet fr att skriva protestlistor. Häng med på utflykter och aktiviteter nu när ni kan. Bäbisen sover väl lika gott i vagnen på en promenad som utanför stamfiket? (Ja, jag kastar sten i glashus - även jag fikade glatt med latteligan när det begav sig, men när tillfälle gavs hängde jag med dagisgruppen för att få insyn i barnens vardag.)

Eller många sjukdomsdrabbade. Som i patient- och anhörigföreningar spyr galla över vården i stället för att stötta, hjälpa och förbättra situationen för dem som lever mitt i helvetet. Har ni redan glömt hur tufft det var?

Jag är så trött på all bitterhet så att jag nästan har svårt att känna sympati med de stackarna som inte kan se bortom horisonten. Är det mig det är fel på?

4 kommentarer:

Singelmamman sa...

Nä det är absolut inte dig det är fel på! Jag avskyr allt gnällande. Gnäll på jobb, men när möjlighet till engagemang finns då syns gnällarna inte till. Och jag hade turen att ha mina barn på föräldrakooperativ och med det fick jag en mycket underbar upplevelse i flera år. Och möjlighet att när som helst delta. Fantastiskt på alla sätt!

Anonym sa...

Instämmer! Det är inte dig det är fel på, J! Du har helt rätt.

Och jag är inte heller särskilt förtjust i gnäll... Lev och njut av varje dag med nära och kära.

Kramar Caroline

Ebba G sa...

Det där att föräldrar ibland inte ens vet vad barnen gör, hur de har det och vem de är med - det påminner om vad jag själv gjorde. Jag knarkade bort chansen att vara med mina ungar. Jobba eller knarka... jo visst är det skillnad... men att inte vara tillräckligt engagerad i ungarna för att kräva insyn och delaktighet det tycker jag luktar missbrukarliv lång väg.

Aggie sa...

Jommen du har helt rett!