Lyxbekymmer

Spikmattemassage i casa E
Kund: tålig morfar

Jag dristar mig till att bekänna att jag har I-landsproblem. Jag är fullt medveten om att jag bör vara evigt tacksam för allt fint jag har. Och att jag lever. Det är jag.

MEN nu när jag börjar vänja mig vid tanken på den fina märgen börjar jag längta efter att få släppa på restriktionerna, slippa mediciner och inopererade slangar som dinglar en halvmeter utanför kroppen.

Tänk att få socialiera mera. Att få ha den där festen vi drömmer om. Med alla er som stärkt, hejat på och handgripligen hjälpt till de senaste nio månaderna. Det kommer, kalaset, var så säkra.

Men mest vill jag ha mera ork. Konditionen är hekt okej, kan man power walka i timtal i den här ryska snöstormen får man väl vara rätt nöjd? Men jag skulle vilja slippa alla sovvilor om dagarna och tidiga kvällar.

Och så längtar jag efter mina forna muskler. Som inte återvänder förrän jag slutar ta Cortison. Liknar en gödd julgris om kinderna medan kläderna hänger som säckar på pinnkroppen. Utan muskelmassa är livet rätt tungt. Om än endast fysiskt. Kontrollväger barnen ständigt, eftersom jag är helt säker på att de ökat i vikt. Men ack. Jag är bara svag. Åldrandet tar ut sin rätt. :-)

Småsaker jag längtar efter, men inte får:
Framförhållning
En fungerande höger arm
Muskler
Jobbet
Ett bad
En bit mögelost
Sushi
Kryddstark mat
Bio
Teater
Restaurangbesök
Branschmingel
Föreläsningar
Kalas
Gå på stan'
Åka tåg, flyg, båt, buss, T-bana
En behandling på Havsbadens SPA
(Och en massa annat lika tramsigt och fullständigt onödigt larv.)

Men äldste sonen har löst behovet av ryggknådning. Med att installera ett massageinstitut på vår fådda dagbädd (tack!). Den innovative unge mannen använder årets julklapp (från farmor) samt en reflexpinne som hjälpmedel. Et voilà! Så fick spikmattan ett helt nytt användningsområde.