Björntjänst

- Puss på dig, frugan, vi fick dom äntligen att somna.

Mamma och pappa björn nojsade i solen, till allas stora förtjusning, medan valparna sov middag, till allas stora förtret. Utom storebarnen i vårt lilla sällskap. Som mindes karuseller och lemurer på andra sidan kullen som de tjatade sig blå för att få återse.

Dagens bästa:

- Jag köper två årskort. Det är rea, bara 450 kr styck., ropade maken glatt.
- Igen? Vi har gått back i fyra år hittills., hävdade jag skeptiskt.
- Men tänk vad mycket vi tjänar med 10% rabatt på korvar och fikor!
- Ja, flera kronor faktiskt. Det verkar ju lönsamt. Är "tjäna" rätt ord?

Han har en magister i ekonomi. En annan i systemvetenskap.
Jag har endast pluggat humaniora. Och är realist.

Men de kissnödiga pensionärerna i kön bakom oss till den enda öppna kassan gjorde vår dag när de muttrade något om "dagens ungdom" medan den ovana kassörskan fumlade med fylleriformulären.

På hemvägen satt fikan på Flickorna Voltaires soliga terass väldigt fint. Och där hade vi ju rabatt. Så oj, vad vi sparade, nej jag menar tjänade pengar.

Nobelmuséets bubbelrum

är ett vetenskapsrum för nyfikna barn med pedagoger, datorer, kasperteater, upptäckarlådor och en helgalen film av Johan Hagelbäck och är ytterligare ett tips från vår lördag i Gamla stan'.

Och att över en mugg varm saft i solen på trappan från närbelägna Chokladkoppen betrakta våra lantisbarn som storögt tjuvkikade och -lyssnade på folk i farten var dagens stora behållning.

Men varför är det alltid så varmt och syrefattigt på muséer att föräldrarna helst somnar i nån' avlägsen hörna?

Lördagsnöje

Väcktes kl 07 av ivrig riddare och prinsessa. Eller eventuellt drake. Oklart vilket val som var "vackrast". Hur som helst är tuppar MYCKET ovanliga i casa E en lördag. (Vi har turen att ha nattsovande barn, ända sedan spädisåldern.)

Idag skall därför slottskällaren utforskas av riddare och prins. Den yngre har betämt sig för att "såna har det bäst i livet, så är det bara". Varpå en intensiv genusdebatt utbröt vid frukostbordet. Bäva månde den tappre guiden av nyfiken i en struts frågor.

Nicke Nyfiken alltså. (Vuxen.)

Själv vet jag inte om jag törs gå in. Entré på egen risk. Och för min del är det eventuella inträdet beroende på koncentrationen av osnutna vinterflunsiga barn i Riddarklubben. Men en stilla promenad i Gamla stan är å andra sidan också helt okej. Även denna lördag kan den infektionskänsliga möjligen dra vinstlotten.

Ledig lördag

Dålig fantasi.
Lider jag av.

Är familjelös idag.
Barnen hämtades bittida av barmhärtiga morföräldrar för vidare transport till kusinens kalas på Busfabriken i Linkan. Sådana ställen klarar inte jag. Av flera skäl ... Så medan mikromjukisen jourar vet jag inte vad jag ska göra.

Många skulle passa på att pausa.
Men det gör jag ju varje dag.
Ofrivilligt.

All tid i isolering, utan möjlighet att träffa man och barn, har gjort att jag är helt tom en dag som denna. Känns lite lätt patetiskt, men undrar vad jag gjorde innan de kom? Umgicks frekvent med vänner, men de är ju upptagna av simhallar, skidbackar och semlor en solig lördag nu för tiden.

Plöjer tidningshögen. Hittar en massa spännande utmaningar, men är ju lite lätt handikappad och har förstått (ja, faktiskti) att jag inte bör förvärra skadan om det ska bli någon skidåkning i vinter. Letar lugna aktiviteter och finner många intressanta utställningar, men inser att där förmodligen är för fullt med folk för en sån som jag. Vad tråkigt då.

Och oj, vad synd ... att jag tvingas såsa runt i rosarandig flanellpyjamas, äta hemkokta geléhallon från Ejes och se gårdagens Skavlan med fötterna i badet. Verkligen jättetrist.

Hemma bäst

"Förlåt mig!",
var ett uruselt program i TV4s barndom.
Nu är det min tur att göra en pudel.

Jag mår bra.
Oförskämt bra.
Är hemma.
Hos familjen.
Njuter av vardagen.

Lider inte i tysthet, som många oroliga tycks tro.
Tog bara lite ledigt.
Bondpermis från informationskanalen.
Som det gläder mig att ni följer.

Nu är kommunikationsstrategen tillbaka på jobbet.
Lyckliga jag som har alla er.
Välkomna åter!

På tillfälligt besök i mitt eget hem

Hej och hå.
Tillbaka på överfullt sjukhus.
Nu för kur två.

Efter en livgivande vecka i full frihet vid havet med familjen, vännerna, blommorna och fåglarna är jag tillbaka i verkligheten. Men veckan var vad vi behövde, allihop. Med vansinnigt roligt kosläpp i ösregn och hopp och lek på badbergen i strålande sol. Och mys med mina fina, promenadprat i kvadrat med barndomsvännerna, gästande mor, far och lillebror och alla trygga äkta hälfter.

Veckan rymde såväl glädje som sorg, sol som regn. Medan jag fightas för att få livet åter får en annan kämpe till slut ge upp kampen. En förebild som mot alla odds trotsat all vetenskap med sin enorma envishet. Han saknas mig, oss, och byn blir sig aldrig riktigt lik utan honom.

Igår fick jag följa med mina musketörer hem. Började genast plocka undan och flytta tillbaka saker tills glligaste gärdesligan kom på kvällste och jag insåg att vänta nu, jag är på besök i mitt hem, efter en månad härifrån. Släpp kontrollbehovet och låt kungariket blomstra i fred!

Idag skuttade vi till dagis alla fyra. Planeraren i mig pratade med personalen om barnens oro och frustration, deras åtgärder och otroliga stöd. Var på vippen att boka in utvecklingssamtal tills jag insåg att jag ju skulle infinna mig på Hematologen om ett par timmar. I Uppsala. Där jag stannar på obestämd tid. Men hann med en latte i solen på kvarterets stamfik med vännerna tre. Precis som förr. Men med många förlösande tårar i ögat (åh, så bra för torra hornhinnor) för fin styrkepresent.

Det är fascinerande att vardagen återkommer så snabbt. Men underbart att få utföra de annars rätt trista pigsysslorna. Har ni till exempel upptäckt hur befriande det är att tvätta gräsfläckiga barnbrallor?

Se så, njut av att steka blodpudding. Vem vet när du får göra det nästa gång?
(Högst troligt och förhoppningsvis redan nästa vecka, men vem vet ... mumlande hon ödesmättat.)

Klippa navelsträngen

Nyss hemkommen från en mestadels härlig men också förfärlig skidvecka känns det märkligt att stiga över tröskeln till det hem som förhoppningsvis inte är vårt allt för länge till. Det ekar tyst och tomt i den avskalade visningsmiljön, men det är ändå underbart att komma hem.

Åre var lika bra som alltid, den senaste veckan befolkat av två nyfrälsta slalomsnajdare som kom dit med ett sällan skådat självförtroende som tog dem förbi alla portar. Lillebror visade sig vara en naturbegåvning från början eftersom han har en naturligt låg tyngdpunkt ... medan gänglige, överböjlige storebror hade lite svårare första morgonen i skidskolan. Men så plötsligt kunde båda barnen och de nya kompisarna svänga, åka glasstrut (ploga), klara lift och stanna utan problem. Alla lattedrickande, sollapande föräldrar var glatt överraskade och nya utmaningar väntade allt högre upp på berget.


Den trista avslutingen kom sig av en incident innefattande tre generationer under samma tak. Alla blir vi lejoninnor när det kommer till våra guldklimpar, och jag är inget undantag. Det inträffade ställde saker på sin spets och åratal av gammalt groll kom upp till ytan i häftiga ordväxlingar. Alla inblandade fick sig en kraftig törn i sidan. Öppna sår som saltas med onödiga och spjutspetsiga kommentarer som träffar exakt där det svider som mest.

Nu väntar några dagars jobb innan det är dags för nästa ledighet. Då åker vi för ovanlighetens skull inte till landet. Den 34åriga navelsträngen ska slutligen klippas. Det gör ont när knoppar brister. Men det är ack så nödvändigt, så här i medelålderskrisens spår.

Gul snö

Hur orkade vi?

Solskenförmiddag i pulkabacken. Vännen I och jag konstarerar att vi var där varje eftermiddag efter dagis förrförra vintern. Vi kämpade oss dit med bebbarna nedbäddade i vagnarna framför oss samtidigt som vi drog tvååringarna i pulkor bakom oss. Själva pulkaåkandet var inte det primära för storebarnen som mest gillade att färga snön med utspilld blåbärssoppa.

Nu är galnaste småbarnsåren redan över. Vagnarna är för länge sen sålda, alla barnen drar sina egna pulkor och den enda som spiller matsäck är jag som råkar vattna lillebror lite. Men snöfärgningen består! Numera blir den gul ...

Puder och plast

Tänk vad lite snö kan göra. Folk blir vanvettigt glada.
Det är precis samma fenomen som när första vårsolen tittar fram. Alla blir som förbytta. Vi behöver ljuset!

Lillebror har inget minne av snö, eftersom ingen sådan föll i fjol. Vår pratkvarn blev stum av beundran. Stod i fönstret och bara tittade förvånat mellan 07 och 10. Gick sedan mycket försiktigt till kvartersfiket och dejliga dejten med trallkompisfamiljen. "Det knarrar under fötterna, varför det?" var det enda han yppade.

Sedan kom mormor med ny, hett efterlängtad juniorsäng. Ihopskruvandet var ett välbehövligt avbrott för att menatlt smälta och processa intrycken från den nya, vita vintervärlden.

Höjdpunkten blev pulkaåkning med kompisarna. Lillebror fick ärva storebrors pulka för att testa lyckan direkt, medan storsinte T och jag traskade till sportaffärn'. Vi var inte ensamma, så T ilade in som en oljad blixt, med min uppmaning: "Spring det snabbaste du kan och ta sista pulkan! Go, go, go!" Fick några sura kommentarer av såspellarna som missade trofén, men djungelns lag råder när första snön fallit. Eller?

Stigas dubbelsitsiga Cobra i silver var ett veritabelt vrålåk. Impulsköpet av röd åklapp för en tjuga var däremot ett bottennapp. Men nu har vi fyra åkdon som tar mkt liten yta i anspråk i ett av källarförråden. Vem behöver en tung, otymplig snowracer när billig, platt plast gör jobbet?

Efter lite putsande av pulkorna somnade barnen kl 19. För att orka köra järnet imorrn igen. Och vi fick hem vänaste vinkännarvännen på provning. Jämförde franska mellanchefer och konstarade att indiskt rödtjut gärna fått fortsätta vara ett outforskat område i vår värld.

En synnerligen lyckad lördag!

Nya tider

Första Praktiska Rapporteringsveckan är till ända.
Eller Paranormala Röjauppiträsketdagarna?
Snarare PRatglada nya tiden.
Annorlunda och spännande.

Ledig fredag med gosebarnen som avslutning.
Trädgårdsfika i solen på V med maxade bebben.
Å så landet ... efter att mannen åkt på Ålagillesgolf i Absoluts Åhus.
Nån' slags skånsk sedvänja där jag inte gör mig besvär.

Det är skönt att erkänna sina begränsningar.

SATC

Chic chickflick. Med mogna kvinnor.
Inte alls fullständigt förutsägbar. Faktiskt.
Rekommenderas!

Rosépremiär på Riches veranda.
Fjärran ankdammskändisarna i baren.
Ännu bättre.

Snillen spankulerar spekulerandes i sommarkvällen.
Staden nära landet.
Bäst av allt.

Jag hädar ...

... då jag sitter inne och njuter framför kall dator med en java bredvid mig medan barnen slumrar alltför sen vila.

Men efter en medelhavsvarm långhelg med barndomsvännerna i skärgården, då vi levt utomhus dygnet runt, i stort sett, känns det helt okej att avsluta den dagisstängda dagen inne. I stan.

Trots att SOLEN SKINER!

Åldersnoja?

Fyrtiotalister. Jobbar som galningar, åker på äventyrssemester när de väl är lediga och måste vara värre än sina barn i allt. Det verkar jobbigt att plötsligt tillhöra den äldre generationen.

Som familjens mormor. Hon var ingen sportfåne i ungdomen. Snarare svår konstnärssjäl. Vilket skall tas igen nu.

Idrottsskada 1, ålder 59:
Bruten fotled, två frakturer efter fall från hög häst. Förvärrade skadan genom att gå på foten utan kryckor i två dagar. "Äsch, det är bara en pinsam stukning." Jomenvisst.

Idrottsskada 2, ålder 62:
Kvaddat knä, två frakturer samt avslitet ledband efter sista åket, sista dagen (av tio) med 80 cm nysnö i Sion, Schweitz. (Avundssjuk? Jag? Inte alls ...)

"Men jag hade hjälmen på. Båda gångerna." Vad bra ... Det räcker att dottern får hjärnblödning av moderns framfart på äldre dar. Tursamt att samma dotters gode vän är ortopedkirurg som genom råd och dåd fixar företräde. Mormor måste ju jobba för bövelen!