torsdag 30 april 2009

Happy sista april!

Valborg i Uppsala;
gröt-/champagnefrukost i Stadsparken kl 8
forsränning i Fyrisån kl 10 (se bild)
sillunch where ever kl 12
mösspåtagning i Slottsbacken kl 15
OD sjunger utanför universitetsaulan kl 15.05
champagnegalopp mellan nationerna forever
Allmänna sången hälsar våren vid Gunillaklockan (Slottet) kl 19
fest å nation (för dom som inte redan sussar kudden)


Solen skiner!
Barnen leker i min gamla park!

Allt medan studenterna fyllnar till i sin Stadspark, springer nerför slottsbacken nu kl 15 medan vissa redan hamnat på UAS intoxikerade. Skönt att vara nära men att en bit bort. Har ett rum med åutsikt och helikopterperspektiv på tillvaron. Vännen E agerade vuxen på stan på vägen hit och ryade åt alltför lättklädda flickor ("bikini liksom") som jagade änder vid Svandammen här nedanför.

Annars pumpas jag full med rävgift! Starten gick kl 06:00 för att hinna på mig full o go lagom till permisen ikväll. Det vankas grillpremiär och brasa med finaste vännerna och alla barnen. Jag längtar så hjärtat värker.

Fuskjobbar lite, jag menar hur ska det gååå?, men får raskt uppsträckning av annars försiktig läkare som manar "fokus på dig, det är du som ska blir frisk". Så sant. Får inte plats så mycket mer i mitt huvud än at kämpa för livet och älska mina tre musketörer som är de tappraste som finns.

Så jag lunchar med K, bästisen sen 2-årsåldern - nu läkare i huset mittemot. Vi skrattar bort lite oro, jag får mer cyto, peppar alla nära och kära som oroas, tränar med sjukgymnast, åker till tandläkare, gör hjärtundersökning, lämnar prover, blir omlagd, får ännu en moralkaka i knät, äter den, rävar, får måillapiller för att klara kvällen, vägs (upp 2 kg - bra tror jag, men nej, det betyder att cyton stannnar för länge, va faaasen, i med vätskedrivande - nej inte nu! jag vill UMGÅS ikväll, inte kissa, okej?).

Full rulle på sista april.
Vad mer kan man begära?

onsdag 29 april 2009

Startskottet

Och där gick startskottet.
De älskade hatade cellgifterna är nu på väg in i kroppen för att förgöra sjukan för gott.

Nu kör vi!

Dinosar

Benmärgsprov är inte min favoritgren. Smärtan är hanterbar, men känslan av att en bit av det allra innersta sugs ut är ... saknad. Även om min märg är sjuk och orsakar ilska, oro och praktiskt strul just nu.

För en stund var det dags att benborra igen. En ung, försiktig läkare, men inte "min" misslyckades. Jag tyckte synd om henne, men ville samtidigt bara avbryta. Gå hem. Men den utvägen finns inte. Så jag bet ihop. Torkade en tår. Då kallades det ärrade proffset från förr in och tog i tillräckligt för att fylla rören. Gammal är äldst.

Nu har vi vågat planeringsprata. Kände mig mogen att diskutera med en trygg kändis. De yngre, försiktiga är bra lyssnare men törs inte ta upp de stora frågorna (?). De inväntar mig, och det är säkert rätt. Men jag är en gammal i den här gården. Jag var här före dem, vilket märks.

Medan gamlingarna planerade kunde ungdomarna lyssna storörat. Och jag blev med ens en dinosaurie vid 34. Men en väldigt barnslig sådan. Tihi.

Retsticka

När jag låg på operationsbordet igår och tillfälligt hade tagit av mig mina prinsars guldhjärtan som jag fått låna tills de kommer hit idag, ja då klappade hjärtat för mina små skruttar där hemma. Som alltid.

Plötsligt tog det ett skutt och slog många snabba extra slag. Samtidigt som luftstrupen liksom snörptes ihop. Obeskrivligt oväntat obehag.

- Ja, där har vi dit hjärta, vi är bara där och retas lite.,
upplyste kirurgen.

- Var snäll och sluta med det.,
pep jag under tältet.

Efteråt fick jag en tankeställare. Jag är lyckligt lottad som har en sjukdom som ska botas, men tänk att ha ett skenande hjärta. En ständig påminnelse om att livet är skört.

Vid närmare eftertanke vore det kanske bra. Vad sägs om en liten hjärtretning till mans och kvinns lagom till Valborg?

tisdag 28 april 2009

Flashback

Jag är tillbaka där livet började.

Det BB där jag föddes låg där det här huset nu står.
Damp 24 år senare ner på platsen efter spansk frigörelse, då med leukemi.
Stred och vann det kriget för nästan elva år sen.
Förlorade min farfar här i det förrförra novembermörkret.
Och checkade idag in för att fajtas mot sjukan igen.

Snacka om flashback.

Hjärtceremoni

Mina killar och jag hade Det Allvarliga Samtalet igår. Igen.
Vi slöt en kämparpakt och hängde varsitt guldhjärta runt halsen.

Det gör ont i det stora modershjärtat, men när jag om en liten stund åker till sjukhuset för att påbörja första ronden gör jag det med vetskapen om att mina killar har det bra och att de har förstått att jag är "samma gamla mamma". Och så vet jag att de vet att det kommer bli tufft, men att vi ska kämpa tillsammans.

Nu ska vi kämpa i oss frukost. Dagens viktigaste mål, right.
Lillprinsen trotsar och storprinsen filosoferar.
Så möts det stora och det lilla livet.
Och det känns rätt skönt.

Hur är er morgon?

måndag 27 april 2009

Helvetesjävlaskitsjukdom

Hur berättar man det omöjliga? Speciellt för sina barn?

Det overkliga har hänt och vi står mitt i kaoset. Ena dagen skålade vi i (stora mängder) champagne, för att nästa dag få ett chockande besked som ställer livet på ända.

Barnen tog det bra, som barn gör. Efter tidig hämtning på 3-årsdagen, över ett glas saft i kvartersfikets trädgård:
"Dumma bajssjukdom, får man säga så? Jag kramar dig frisk. Kan vi leka kurragömma nu?"
Storebror är mer fundersam av naturen. Vägrar lämna min sida. Har humörsvängningar, men ställer också alla de svåra frågorna.

Till vännerna messade jag denna gång. Orkar inte ringa runt och trösta, så jag tog den enklaste utvägen:

"Igår sålde vi äntligen lyan. Idag fyller N 3 år. Och N & jag var på UAS. Jag har fått återfall av leukemin. Kaos är granne med Gud. Kram"

Sen dess har det varit treårskalas i dagarna tre, med släkt, vänner och massor av underbara barn. Samt ilska, gråt och massor av terapibakande.

Nu ska jag vinna fajten. Igen. Och ni som vill följer med i ronderna.
Puss!

onsdag 15 april 2009

Folk går omkring i vårt sovrum

Men det är helt okej!

Vår unika etagevåning är till salu och budgivningen är igång. Fjärilar i magen är vara förnamnet.

VIP-visningarna står som spön i backen och vi håller oss borta, men är nära. Tjyvkikar på de hugade spekulanterna. Faller de som som furor?

Vår unika etagevåning är till salu och budgivnignen är igång. Fjärilar i magen är vara förnamnet.
Följ den spännande fortsättningen här eller där.

onsdag 8 april 2009

Disney. Diss? Ney!

Piff & Puff letar fjädrar, sjalar och kjolar för de ska till Blåkulla en dag i förväg. Nicke Nyfiken finner läppstift att pryda ekorrkinder med. Piff utnämner mormor till Häxan Surtant vid frukost. Trots att vi försöker hålla kycklingarna långt bort från de förlorade äggen.

Mamma Mu hastar till bittidigt frukostmöte med Fru Klok för att få perspektiv på ömmande tår och uppdatering av det eviga bostadsdilemmat. Glader och Toker tittar in och allt är som förr. Fast helt annorlunda. De har varsin uppsättning Knatte, Fnatte och Tjatte nu.

Fastnar i tuben, stressar till jobbet, tjattrar på spanska, sliter mitt hår som Ferdinands matador. Allt pga det iberiska Disneyträsket jag gått ner mig i. Finner på råd, utför stordåd (?). Lättar, flyger, svävar fram ... åter på väg till höga höjders framtida hem för uppmätning med mina tre musketörer i påskkärringsmundering.

söndag 5 april 2009

Klippa navelsträngen

Nyss hemkommen från en mestadels härlig men också förfärlig skidvecka känns det märkligt att stiga över tröskeln till det hem som förhoppningsvis inte är vårt allt för länge till. Det ekar tyst och tomt i den avskalade visningsmiljön, men det är ändå underbart att komma hem.

Åre var lika bra som alltid, den senaste veckan befolkat av två nyfrälsta slalomsnajdare som kom dit med ett sällan skådat självförtroende som tog dem förbi alla portar. Lillebror visade sig vara en naturbegåvning från början eftersom han har en naturligt låg tyngdpunkt ... medan gänglige, överböjlige storebror hade lite svårare första morgonen i skidskolan. Men så plötsligt kunde båda barnen och de nya kompisarna svänga, åka glasstrut (ploga), klara lift och stanna utan problem. Alla lattedrickande, sollapande föräldrar var glatt överraskade och nya utmaningar väntade allt högre upp på berget.


Den trista avslutingen kom sig av en incident innefattande tre generationer under samma tak. Alla blir vi lejoninnor när det kommer till våra guldklimpar, och jag är inget undantag. Det inträffade ställde saker på sin spets och åratal av gammalt groll kom upp till ytan i häftiga ordväxlingar. Alla inblandade fick sig en kraftig törn i sidan. Öppna sår som saltas med onödiga och spjutspetsiga kommentarer som träffar exakt där det svider som mest.

Nu väntar några dagars jobb innan det är dags för nästa ledighet. Då åker vi för ovanlighetens skull inte till landet. Den 34åriga navelsträngen ska slutligen klippas. Det gör ont när knoppar brister. Men det är ack så nödvändigt, så här i medelålderskrisens spår.