Nödvändig urladdning

Blixtar, dunder och tunga regndroppar dränker Djurgårdsklacken på Stadion. Undrar om de uppskattar den vackra himlen ovanför?

Ser favoritprogrammet Mitt i naturen med lillebror, sedan storebror somnat mitt i middagen, klockan sex. Men vem skulle inte göra det efter balkongdrinkar följda av poolparty med grannflickan?

Inte lillebror uppenbarligen. Och själv är jag gräsänka, trots att kärleken och jag firar tretton år tillsammans idag, och alltför trött och mentalt medtagen efter en mycket märklig dag för att välja en sovstrid när vi ändå ska vara lediga för en förmiddag med hitresta morfar;

- För i Kalles klätterträd går han med morfar på kondis, så det vill jag också göra, men vad gör man på ett kondis?, undrar lillebror.

Tillbringade dagen på sjukhuset i Uppsala. Hela dagen. Vilket inte var planerat. Och tyvärr orsakade mina nära onödig oro. Men jag hade en oroväckande känsla av att allt inte var som det skulle ju närmre jag kom Akademiska i morse. Inte för egen del egentligen, men något kändes väldigt fel. Och som allt utvecklade sig var jag tacksam att storebror som sista detalj i morse tog på mig det armband han gjorde inför transplantationen.

- Du behöver den styrkan idag. Jag bara vet det., hävdade han tvärsäkert.

Onödigt långt och dramatiskt intro, sorry. Så här är det:
Kontrollerna, läkarbesöket och ett andra möte med dietisten bekräftade att jag mår bra och till och med har gått upp ett och ett halvt kilo. Strategin att styrekträna, öka matlusten och aptiten leder till en god näringsspiral med växande muskler som resultat.

Nedstämdheten, ilskan och lusten att skrika helvetesjävlaskitsjukdom rakt ut beror på ett oväntat möte på avdelningen med min vän och före detta rumskompis balettdansösen. Hon är enastående stark där hon ligger och tampas med några kvarvarande elakingar i den gamla märgen. Och hon kommer fixa det här debaclet också. Så klart. Det finns inget alternativ. Men det är fasen inte rättvist.

Cancerjävel. Gå och dö. Så vi kan ha våra livsfester i fred i sommar. För även om hennes nuvarande situation gör mig ledsen så segrar glädjen när jag känner hennes hopp och tar del av denna 22-årings imponerande livsvisdom.

Det som gör mig rosenrasande är att Försäkringskassan vägrar hjälpa henne. Hon har inte fått en krona sedan hon insjuknade för över ett år sedan. Eftersom hennes balettskola inte är studiemedelsberättigad har hon levt på sprade pengar oc alltså inte uppburit inkomst. Socialkontoret anser att hennes lågavlönade sambo ska försörja henne. Ingen tar ansvar och hon är ute i kylan. Och tvingas därför fightas för sitt liv OCH mot det icke-fungerande välfärdssystemet. Inte konstigt att då drabbas av bakslag. Och det, mina väner, det accepteras icke. Sista ordet är långtifrån sagt. Här ska slåss. Upp till kamp!

Indien lever

Lyssnar på gammal, god indie medan jag skriver ditt och datt när fyraåringen kommer farande för att säga god natt. Och blir helt till sig:

- Det här är riktig musik. Mycket bättre än Manboy ju.

Sedan lirar han luftgitarr och sjunger liderligt "oh yeah" i refrängen till Teenage Fanclubs låt The Concept.

Eureka! Jag misstänkte tidigt att han var musikalisk. Och nu visar han även god smak. Jag menar, Bandwagonesque utsågs Av Spin till bästa skiva 1991 och slog därmed självaste Nirvanas Nevermind på fingrarna. Och familjens underhållare har redan fattat grejen. Den killen kommer gå långt.

Så indien lever. Liksom Indien, i all önsklig välmåga.

Morgonstund

har guld i mund

Väcks av akut äckelmage kl 05:30 och krånglar mig ur bittida morgonvandrande lillebrors bläckfiskgrepp. Kikar in till storebror som redan ligger och plirar mot solstrilet som letar sig in mellan persiennskarvarna. Kommer överens om att försöka sova lite till.

Exakt två minuter senare smyger en resfebrig liten stor in till mig och vill att vi letar fram mina gamla rosa plastsandaler som han ska packa ner inför sin greklandsresa med mormor. Om tre veckor ...

Inser att denna morgon inte kommer innebära mer vila, men förhandlar fram en kompromiss; han gör morgontoalett inklusive påklädning och frukostfundering medan jag mornar mig lite. Sedan följer mysmorgonmål i kökssoffan med stora diskussioner om livet och döden, skuld och skolstart. Därefter gummisnoddsträning på yogamatta i flödande sol med friskgymnasten. Följt av Budfirman Bums på Bolibompa (inspelat i Falsterbo/Skanör och åååh, vad vi längtar). Det är förunderligt hur många utvecklingsstadier som får plats i en 5½-åring. Känslostormarna är lätta att förstå.

Speciellt när man som jag lever ett varannandagsliv. Måndagen var bra, tisdagen inte lika okej, trots (eller kanske på grund av rentav?) solig power walk ToR Slakthusområdets persiska mezeresto med föräldraledig kollega för att luncha med efterlängtade jobbarkompisar. På hemvägen stannar vi till en stund på Skeppsbron, kikar lite lätt suktande på sovande sötnos (i mina barns gamla vagn, farlig nostalgi) och vi suckar och utbrister likt turisterna i en mun att Stockholm i sol är bra vackert ändå. Tror att onsdagen fortsätter fint:

Fitness med familjens filosof följs av uppåtgående form- och födointagskurva på Feel Good med fysioterapeuten. Allt medan fyra- och femåringarna följs åt av fantastiska fröknar på "Klassiska stunder" vid Fridhemsplan. För att inte förglömma fotbollsträning med femochetthalvtåringar klockan fem. Och en fyraårig adept som fullt koncentrerad följer allt storebarnen gör på planen. Fokus. Vill gärna tro att förmågan är nedärvd från fighterföräldern i rakt nedstigande led.

Som nu snällt ska väcka den snarkande fadern som hade en sen frikväll hos F igår. Undrar om hans söta mun är lika guldskimrande som min morgonstund?

Pimping the push up

Prinsesskalas igår. Pangsuccé i två timmar.
Power pilates idag. Pinad kropp på samma tid.
Plötslig hunger, äntligen!

Paj. Västerbotten med sallad.
Praktfull fruktsallad "på maten".
Parkerad på solig pensébalkong.

Poolpartybartender åt pojkar.
Pratig pizzamiddag med låtsasmoster E.
Presenter. Pepparkaka bakad av fyraåring.

Präktigt sångrep. Puh. Päpple. Promenad.
Pappapannkaka med gräddglass och kvällste.
Planering av semestern i soffan med kärleken.

Pärlemorskimrande veckostart med rosor i öronen.
Praktik som fungerar i teorin. Också. På pricken!
Påvisar vågen påbörjad strategi på grammet?

Livets högtidliga firande

Leukemibesked idag för ett år sen. Nu botad och stamcellstransplanterad. Livet & lillebror 4 år har således firats kungligt med släktkalas i solen hela dagen.

Av födelsedagsbarnet påbjuden klädsel: modifierad högtidsdräkt. "Självfallet", som Calle Gurra, 16, hade sagt. (Även om han just idag väljer andra ord om lillflickans ex-kex.)

Imorgon fortsätter firandet med ännu en önskan: tjejkalas för blåblodiga. Tre prinsessor och en riddare utöver familjens prinsar är kallade. Jämna par, således. Mycket viktigt. Ojämna åldrar oroar föga.

Sockersött. Och helt underbart. (Bortsett från prinsesstårtestinna inte-sova-heller-skrattande busbröder ikväll. Som sekunden senare snusar ljudligt med varsitt brett leende på läpparna.

Livet är bra fint.
Även, eller speciellt, med rött och friskt bultande blod i ådrorna.

Dagens citat

... hämtar jag från den lyckade gårdagskvällen.
För nu ska jag sova.

P.S.

Försäkringskassan ville utförsäkra mig idag, men efter viss kamp skickar de mig inte till Arbetsförmedlingen på måndag. Satt (stod, låg, gick) i telefonkö hela förmiddagen och fick dem till slut att skynda fram "beskedet någon glömde". Kom osökt på en ny slogan:

Fk - där besluten fattas

D.S.

Ytterligheter

Igår:
Yrsel, svimningsanfall på stan', akuta magbesvär. Samt fotbollsmorsepremiär i hagel och drivis. Eller snöfall och snålblåst åtminstone. Tills tillskyndande MFF-farsan avlöste mig och lillebror. Som hastade hem från de nydubbade djurgårdarnas första knatteträning för att ta ett upptinande bad.

Idag:
Vila, pappersexercis, städ, tvätt, bäddning åt hitresta svärmor. Därefter styrketräning med fysioterapeuten (dagens ord som barnen övade sig att uttala mellan tuggorna vid frukosten, eftersom "sjukgymnast" skär i deras öron och hjärtan). Nu hämtning, hopp och lek innan jag flyr fältet och cirkusen i casa E för bubbel på Gondolen. Med forna, årets webb-vinnade teamet som återförenas för en kväll för att färdas down memory lane.

Imorgon:
Eftertankens kranka blekhet?
Vem vet?

Det är hur som helst ytterligheterna som förnöjer.

Trött

Fit for life

Så kallades (kallas?) fruktsalladen på stamhaket Panini under gymnasietiden i Uppsala. Eftersom frukt och vissa grönsaker är det enda som går ner utan problem gjorde jag min egen version idag, innehållande vatten- och nätmelon, mango, kiwi, äpple, banan, apelsin, vindruvor, laktosfri keso, cashew- och macadamianötter, tranbär, gula och blå russin, rostade pumpa- och solroskärnor, toppad med citronmeliss. För att återfå energin.

Eftersom jag är så trött.
Trött på att sova 12 timmar men ändå vakna outvilad.
Trött på att inte ha någon matlust.
Trött på att jaga kalorier.
Trött på att hetsa i mig föda som inte smakar bra.
Trött på att inte få behålla den mat jag tvingar i mig.
Trött på att alltid vara trött.
Trött på att hejda mig i tanken "jag orkar inte ...".

Men mest av allt är jag trött på Davids kamp mot Goliat.
Undernärda jag mot övergödda Försäkringskassan.
Den tar på krafterna jag inte har.

Så jag testar en ny strategi.
Jag börjar styrketräna två gånger i veckan hos min OMT-specialist från förr på Feel Good. För att få ordning på ryggen och bygga upp mina förtvinade muskler. Och öka matlusten.

Sedan letar jag stan runt tre dagar i rad efter fotbollsattiraljer till store sonen som börjar på knattefotboll idag. Desperationen bränner uppenbarligen alltför många kalorier eftersom jag blir svimfärdig av irrandet i city. Eller så beror snurren i huvudet på utbudet och efterfrågan. En ekvation som inte går ihop. Eftersom jag inte riktigt vet vad jag är ute efter.

- Snälla, hjälp mig, jag är helt outbildad i fotboll!, utbrister jag till säljaren i den stora sportbutiken.

Jag, eller jag menar sonen blir till slut fullt utrustad. Och har efter tre dagars knatande gata upp och ner (detta efter den sedvanliga föräldrafikan och morgonpromenaden Djurgårn' runt, efter dagislämningen men innan affärerna öppnar) hittat de bästa smoothieställena, där laktosfri yoghurt är en självklarhet. Så även om jag starkt ogillar det innersta av innerstan (Gallerian) så har den sina fördelar.

Ska ta Esset på orden och skriva en GVH-kokbok. I JES! Kommunikations produktion. Ledd av Esset. Fotad av &:et, aka Et:et, aka Lucky Loket. Oh, JES! we can.

Tarvar företagsnamnet en förklaring?
Jos
Et
Stinas
Kommunikation

Men först ska jag sova lite. Innan jag begår fotbollsmorsepremiär. Och medan jag stolt beskådar knattarnas framfart ska jag helt otippat frossa i det bulkpulver som just levererats till min dörr. Tack för det, Landstinget.

Som ett brev på posten

Ill: Robert Nyberg

… damp det ner, lagom till årsdagen av leukemibeskedet, tillika lillebrors 4-årsdag.

”Du har nu varit sjukskriven i 364 dagar och har inte rätt att uppbära någon ersättning. Du bör därför anmäla dig till Arbetsförmedlingen snarast.”

Detta trots att; 1) mina läkare, dvs experterna på min sjukdom och mitt aktuella tillstånd, sjukskrivit mig minst ett halvår ytterligare, eftersom jag 2)stamcellstransplanterades så sent som i höstas, och därför 3) lider av kroniska följdsjukdomar som gör mig oförmögen att arbeta, samt att jag 4) har ett arbete jag längtar att få återgå till, på ett företag jag är välkommen tillbaka till oavsett när det kan ske.

Jag förstår att handläggaren följer sina regler. Jag tycker det är bra att man vill få ut långtidssjukskrivna på arbetsmarknaden igen. Jag är medveten om att Fk måste arbeta utifrån schabloner och att det måste generaliseras en hel del. Men vi är alla individer, med skilda åkommor. Och att inte lyssna på expertisen, våra behandlande läkare, och se till varje enskild situation är ren idioti.

Jag har tagit upp fighten. Och ger mig som vanligt aldrig. Men det är med skräckblandad förtjusning jag tar på boxningshandskarna. Livet är spännande, nästan jämt. Skulle man få långtråkigt känns det tryggt att Försäkringskassan alltid kan ställa tillvaron på ända. För cancersjuka och annat löst folk.

Björntjänst

- Puss på dig, frugan, vi fick dom äntligen att somna.

Mamma och pappa björn nojsade i solen, till allas stora förtjusning, medan valparna sov middag, till allas stora förtret. Utom storebarnen i vårt lilla sällskap. Som mindes karuseller och lemurer på andra sidan kullen som de tjatade sig blå för att få återse.

Dagens bästa:

- Jag köper två årskort. Det är rea, bara 450 kr styck., ropade maken glatt.
- Igen? Vi har gått back i fyra år hittills., hävdade jag skeptiskt.
- Men tänk vad mycket vi tjänar med 10% rabatt på korvar och fikor!
- Ja, flera kronor faktiskt. Det verkar ju lönsamt. Är "tjäna" rätt ord?

Han har en magister i ekonomi. En annan i systemvetenskap.
Jag har endast pluggat humaniora. Och är realist.

Men de kissnödiga pensionärerna i kön bakom oss till den enda öppna kassan gjorde vår dag när de muttrade något om "dagens ungdom" medan den ovana kassörskan fumlade med fylleriformulären.

På hemvägen satt fikan på Flickorna Voltaires soliga terass väldigt fint. Och där hade vi ju rabatt. Så oj, vad vi sparade, nej jag menar tjänade pengar.

Livet är väl en tävling?

Blodomloppet, Djurgården 9 juni, någon?

Efter en både bra och dålig dag på sjukhuset, en lugn men sorgsen lunch med bästa barndomsvännen som det smärtar mig att jag inte har förmågan att trösta just nu så slår det mig att det är dags. Det är nu det måste ske.

Så med andan i halsen sladdar jag in på däckfirmans uppfart, kör fräckt om en såspelle med beslutsångest och får således en bra plats i drop in-kön. Fem i tre. Den 15 april. Sista dagen dubbdäck är tillåtna (i Stockholm).

Och jag hinner hämta mannen på vägen hem. Och tillsammans springer vi in på dagisgården prick på hämtningstid. Något stressrosiga, förvisso, men vi är där.

Vi är tidsoptimister, men har bättrat oss. Utom just den här dagen. Och vad vore livet utan den där kittlande tävlingsnerven? Det högst personliga loppet mot klockan. Lugnt och fridfullt?, kanske. Trist och händelselöst, är jag rädd.

Och efter nästan ett års mentalt kaos men kroppsligt lugn, eller nja, tillåt mig småle - min kropp har ju gått igenom det mesta just detta år. Det jag menar är att jag tvingats ta det lugnt för att bota, helas, läka samtidigt som jag kämpat (kämpar) för mitt liv. Men i takt med att jag mår bättre och kroppen på något sätt vant sig vid den här flugvikten, så har jag ett enormt behov av utmaning. Vill massor och stoppas av nära, kära och kloka läkare. Som minns. Hur det var då. För tolv år sedan.

När kroppen är helad, kommer man så småningom ikapp mentalt. Det gör ont. Och mitt sätt att fly från insikter är att sysselsätta mig, tävla och visa världen att jag minsann klarar allt. Vilket är absurt. Jag har ju redan bevisat att jag är en she-woman. Kan man tycka.

Ränderna går aldrig ur.
Nån' som vill springa Stockholm marathon?
Eller Blodomloppet på Djurgården åtminstone?
Symboliskt och trevligt. Med pick nick efteråt!
Lagom. Burr och tvi. Men försöker lära mig att gilla ordet.

Familjepilates

i vardagsrummet tidigt en lördagsmorgon, ledd av storebror, som har fullt upp med att titta på tanten på tv:n samtidigt som han utför rörleserna och coachar oss andra att göra rätt. Sedan äter han en enorm frukost och lägger sig att vila lite ...

... och vi andra kan äntligen pusta ut framför morgonteven och smida storslagna planer för en ledig dag i stan'. För ovanlighetens skull.

God morgon!

Provinsiell kärlek

Barnens bidrag till musikveckan på dagis.
Lite lätt inspirerade/påtvingade av fadern.

- Föräldrarna får komma och spela med oss. Kan inte du sjunga så alla hör den fina texten ordentligt?, undrade lillebror.

Alltså, där går gränsen för mitt engagemang i förskolans verksamhet. Och på onsdag sätts storebror i Djurgårdens fotbollsskola. Eftersom Malmö FF inte har något distanslag här. Vilket är märkligt, med tanke på alla makens vänner i förskringringen.

Heja Sirius! Någon?

Paparazzin i vårt sovrum

fångade lugnet före stormen.
(Jag hittade just bilden i luren.)

Sedan väckte han mig, storebror, och sa:

- Du är sötast i hela världen, mamma.

Innan jag hann svara vändes magen ut och in och jag rusade till badrummet.

Nu, fem timmar senare, har stormen bedarrat och jag är på väg till jobbet för en fredagsfika. En fullständigt normal aktivitet för de flesta. Men en sällsynt ynnest i mitt GVH-sjuka liv.

Vid gårdagens läkarbesök träffade jag även en diestist, på egen begäran. Som jag hade sett fram emot att få hjälp, men ack vilken besvikelse att damen inte såg något problem i att väga 45 kg.

Men daladoktorn gav mig utresetillstånd i sommar, "bara du inte åker till Indien eller andra magsjukeländer". Att umgås med djur är fortsatt förbjudet, samt att äta rå fisk, lufttorkade charkuterier och mögliga ostar. Attans rackarns, det är ju precis sånt min spädismage längtar efter. Men krukväxter är åter tillåtna i hemmet. Vårens balkongörter kan flytta in från dagens regn och kyla!

Vårtrött

Vad är det som gör att man blir så trött när våren äntligen kommer? Pollen, sena kvällar, sega förkylningar eller en kombination samt det faktum att man vill så ofantigt mycket att man tar sig lite vatten över huvudet? Plus att vulkanaskan ligger som ett lock i luftvägarna ...

Trots fantastiska stunder i solen med vänner och barn, uppiggande Djurgårdspromenader, goda uteluncher och fikor på balkongen och i parken, på Rosendal, Flickorna Voltaire och Broströms så stupar jag i säng kl 20 och sover till 07. Och är ändå helt slut. Hur är det möjligt?

Jo, när jag nås av beskedet att den helvetesjävlaskitsjukdomen tagit ytterligare två unga kvinnors liv så tappar jag andan. Nära vänners vänner denna gång. Jag känner mig helt maktlös och kan ingenting annat göra än att förbanna den orättvisa som drabbar så många. Sedan blir jag lite rädd. Och kryper ner under täcket igen.

JES! Kommunikation på Guldäggsveckan

startade med en "sjukt bra utelunch", enligt fotografen, tack för lånet. :-)

Rosé och chevre chaud i Berzeli park med forna kompanjonerna, snyggast i stan', aka Esset och Lucky Lok, webbgurun/fotografen som drar snabbare än sin egen skugga. Och jag. Utan jacka, med solglajer. Och illblåmålade naglar. Premiären ackompanjerades av en och annan bomb- och granatsalva från spårvägsbygget vid Norrmalmstorg.

Har varit borta från den märkliga reklamvärlden länge nu, men kände tyvärr igen resonemangen. Intet nytt under solen det senaste året? Eller var det bara svårt att få fatt i vassa föreläsare? Men det är klart, de satt ju fast ute i solen, moahaha.

Dags att åter erövra webben?
JES! we can.

Bröderna Friskis & Svettis

i mina Polarn' och Pyret-plyschmysdressar från 1980.

Familjegympa tidigt en lördagsmorgon.
Rekommenderas.
Varmt.

Och av en händelse möts vi där, barndomsvännen, högstadiekompisen och jag. Med våra skruttar som skuttar omkring. Och allt svindlar för en sekund. För vem av oss hade då, när vi var fjortisar som plankade in på Havsbaden, kunnat ana att vi tjugo år senare hellre lägger oss "i rimlig tid" för att starta lördagen med en hinderbana?

- Det är så stort att få vara här och fira med dig., skrev A förra helgen.

Och det är sant. Men den här aktiva helgen är nästan ännu större. För även om jag nu väger under 45 kg så orkar jag massor. På ren vilja, möjligen.

Får en tår i ögat när jag småjoggar Byholma runt med snabbcyklande storebror. Inser nämligen att jag inte klarat den rundan på länge. Och att jag sist jag tog den förmodligen satt på gammelhästens trygga rygg. Aldrig mer ... är en sorglig tanke. Men livet går onekligen vidare och jag, eller förresten vi alla i lilla familjen, blir starkare för varje dag. Med eller utan Friskis & Svettis och mysplysch.

I'm on a horse

"Anything is possible.
When your man doesn't smell like a lady I'm on a horse."

... skall hädanefter bliva mitt motto.
För så väljer jag att höra det.

Nästan inga tricks.
Allt filmat i en (1) tagning. Kolla klippet! Orka den långa överanalyseringen. Det är mödan värt det.

Bra reklam.
Duktig skådis.
För att inte tala om hästen.

Medan mannen masseras ...

... tar jag min dagliga promenad.
Nu med ovanligt bihang.

Mån om (och orolig för den hårt arbetande) mannen som jag är så ber jag honom jobba hemifrån idag, som kompensation för många sena, flitiga nätter. Sedan tar jag honom i handen efter dagislämningen och leder honom till en stund i himmelriket. Och medan kärleken masseras och ansiktsbehandlas av en fräsch brunett tar jag hand om snällaste lilla bebisen, på en barnvagnspromenad med uppsalavännerna A & L östra stan' runt. Vagnandet var länge sedan och är ovant, men jag vågar: Vi går TRE i bredd. I Karlaallén. Bäva månde alla blåhåriga minkpälstanter.

Sedan löser jag ut mannen, återlämnar det sött snusande lilla underverket som somnade utanför porten och endast öppnat en liten korpglugg på hela morgonen.

Och snart startar helgen vid havet.
Får man ha det så här bra?
Ja, efter ett eländesår får man det.
Parce que vous, non TOUS, le vallez bien.

Perfekt påsk

Det må låta pretentiöst, men jag tror vi upplevde den perfekta påsken. Den bästa nånsin i vår lilla familj. För med föräldrar och lillebror med fru, samt alla byns barndomsvänner samlade så kan ett par - tre efterhängsna infektioner och lite postoperationssmärta kvitta. Till och med de nattliga kräkningarna kunde jag bortse från. Så skönt var det att bara få vara med de finaste fina.

Och att få fira!
Med en vårskål för livet med nya stassen på.

Som extra grädde på moset efter cykelpremiär, långpromenader, fikor, äggamålning, påskmiddag, pyssel och påskkärringstur runt byn för tjejgängets samlade söner. Samt två en halv timmars yogapass med bästa lantisarna. Mitt första på ett år. (Varför starta lugnt? Livet är för kort!) Livgivande men muskelförgörande. No pain, no gain.

Svindlande höjder

Skatudden i sol.
Storebror på strålande humör.

Här tog Esset i JES! Kommunikation våra bröllopsfoton för fem och ett halvt år sedan. Då låg storebror i min mage.

Att han och hans lillebror finns är ett litet mirakel i sig, efter första slängen av leukemi. Att jag finns här och nu tillsammans med dem och den stora kärleken är ännu ett smärre under. Slår det mig nu. När slangarna är borta och orken blir bättre för var dag.

Skulle man kunna få behålla lite mat också? Eller gapar jag efter mycket och förlorar hela stycket då?

Skärtorsdag i skärgårn'

Finaste påskklänningen fick jag i ägget.
Från lokala butiken.
TACK, kära mor & G!
Dags för friskhetsfest snart?!


Det skär i hjärtat.
Nej, inte idag.
Men strax intill, i operationssåret svider det.

Det skär gott.
En god smärta.
Denna skärtorsdag i skärgårn'.

Sanslöst komisk 1 april

Åh, alla dessa aprilskämt.
Som skapar debatt och lyssnarstorm i radion.
Underbart.

Och jag hde ett roligt på gång.
Men stoppades av kloke mannen.
Man skojar inte om vad som helst.
Med min historia.

Sanslöst komiskt var detta!

Operationsdagens outfit

Den gick bra, operationen.
Men de satt långt inne, slangarna.
Fastväxta sedan nästan ett år tillbaka.

Men efter några snitt, mycket slit, en hel del blodsutgjutelse och ett par stygn så var de väck.

- Det blir tyvärr ett ärr som minne., beklagar kirurgen.
- Synliga ärr är bra påminnelser., ler jag.

Befrielsen är obeskrivlig.
För att inte tala om känslan när lillebror yrvaket välkomnar mig till skärgården med orden:

- Mamma, får jag se, är maskarna verkligen borta? Det är helt fantastiskt.

Svinto

Min vildsvinsborst har fått ett nytt användningsområde.
Som stålull till grötkastrullen innan färden till Blåkulla.

Påsktvagning

Jag har sällan varit så ren som igår.
Skrubbdusch två gånger kvällen innan.
Samt två gånger samma morgon som påskoperationen.

Ska det verkligen vara nödvändigt?
Fyra tvagningar.
Fyra desinfinceringar av igelkottsbarret.

Hade jag torr hy och rotborstliknande hår innan innan är det inget mot vad jag har nu. Påsken lär bli glad, men icke klifri. Om man säger så.