Hade tänkt skriva ett förhoppningsvis halvfyndigt inlägg om min axel. Den rafflande uppföljningen på pulkåkningshistorien. Men så trillade jag över en tragisk händelse. Som jag hörde om på radion när min bättre och väldigt mycket klokare hälft lämnat barnen på dagis och simskola och därefter kört sig och mig till Danderyds ortopedakut. Så jag kom av mig i skrivandet.
Haiti.
Ond, bråd och alltför tidig död.
För att inte tala om klimathotet.
Vad är väl en spik i foten mot det?
Eller i mitt fall en spricka i axeln.
Lätt hjärnskakning och allmän förvirring.
Ja, och så den där gamla lömska leukemin.
Livet ÄR orättvist.
Men man måste minnas det goda.
Tvinga sig att fokusera på det fina.
Och bli heligt förbannad på ondskan emellanåt.
För där, i ilskan, finner man styrkan att kämpa vidare.
Nu ska jag hämta mina prinsar.
Krama dem lite extra.
Dock utan pulka.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Ja usch, visst får man ont i magen. Och jag har ingen dum leukemi ens, så mig är det inte det minsta synd om. Skrev just ett långt inlägg i samma anda på min blogg! http://busblomma.blogg.se/2010/january/det-varsta-kan-handa-om-allvaret.html
Sant vännen. Fast du har ju råkat ut för rätt mkt skit kan man tycka så du har rätt att tycka annat än de som inte har det :).
Hörde ett reportage på radion om en från U-a som åkt dit frivilligt. Så nu ska jag kolla om de kan förmedla kontakter och åka med. Jag har ju tid. Och sparpengarna kan väl knappast användas bättre. Om de nu vill ha mig :).
Kram
E
Spricka i axeln, spik i foten, det läker ju som sagt. Kanske lite för långsamt, men tänk jag tror faktiskt att långsamhet och lugnt tempo är av godo. Ibland. Öva, du kanske gillar det rätt vad det är.
:-)
Skicka en kommentar