Eftertankens kranka blekhet

Efter tre intensiva dagar i den stora staden är jag helt slut.
Där fick jag för att jag trodde mig vara Super woman.
Eller att jag är som vanligt åtminstone.

Jag klarar inte att maniskt städa, rensa, fixa i hemmet varvat med att springa ärenden och träffa vänner morgon, middag, kväll. För trots att jag lagt mig tidigt, direkt när gästerna gått, (oförmögen att blogga, bara en sån' sak, bah!) vaknade jag idag, på den fjärde dagen, och kände mig lika svag som efter transplantationen. Överkörd av en ångvält och pressad i en stenmangel anno datsomal. Med alla tillhörande biverkningar som magbesvär, dunkande huvudvärk och frossa. En tämligen obehaglig flash back med andra ord.

Så jag var hemma idag. Utan bebisfikor, kompispromenader eller ett endaste jag-ska-bara-ärende. Hade julgransplundring på barnens egentillverkade julpynt, gick noggrannt och självkritiskt igenom alla våra sex garderober plus klädkammare i jakten på kläder till bättre behövande och tog sedan ett välbehövligt bad i vårt berömda badrum. Vilken smal lycka att kunna ligga raklång i ett djupt, långt, supersnajdigt badkar och bara njuta av att lukta lavendel.

Krönte verket med att se en dokumentär om benmärgstransplantationer och fällde en tår när jag insåg vilken tur jag hittills haft. Jag som starkt ogillar statistik och ogärna tar del av den eftersom den inte berör mig - jag ska ju överleva oavsett hur många andra drabbade som dör - men när den nu presenterades för mig kunde jag inte blunda för det faktum att riskerna är stora. Och sedan kom alla känslor i en strid ström när jag led med den nioåring som tvingades gå igenom det lilla helvete på jorden som cellgiftsbehandling och stamcellstransplantation innebär. Och hur hans föräldrar och syskon slets mellan hopp och förtvivlan varje dag. Samtidigt som de måste klara vardagen utan att få träffa sin solstråle.

Att min sjukdom tvingat mina barn, min man och mina föräldrar att må så dåligt är det absolut värsta med leukemin. Det bästa är att de, och alla ni andra, klarat att ge mig styrka trots alla motgångar. Jag hoppas innerligt att inget liknande någonsin drabbar någon av er, men jag lovar att åtminstone försöka återgälda all den kraft jag fått när helst de skulle kunna behövas.

Ikväll läste jag saga i "stora sängen" och lät våra prinsar somna där med mig. Så lycklig att jag har dem och får vara hos dem igen.

Imorgon åker vi till Uppsala och sjukhuset, hala familjen. Det är dags för ett nytt benmärgsprov som uppföljning på den olycksaliga tremånaderskontrollen. Må behandlingen ha haft önskad verkan. Må de sista elakingarna vara för evigt utplånade av den friska märgen. Giv mig styrka.

Själv har jag gott hopp.