Mitt liv, eller vårt liv, består av höga berg och djupa dalar. Allt beroende på mitt tillstånd för tillfället. Det är inte konstigt för oss, utan något vi lärt oss leva med.
Men visst är det frustrerande, framför allt för barnen, att vi ibland måste ställa in saker. Vad är bäst? Att inte planera något alls, eftersom risken finns att göra dem besvikna, eller att låtsas som det regnar? Vi försöker lära oss att leva för dagen, men tänker hela tiden framåt. En inte helt enkel balansgång. Men en nödvändig och nyttig lärdom.
Därför var vår fjällresa så viktig. Något vi sett fram emot länge, men innerst inne inte vågat hoppats på till fullo. Åtminstone inte när jag låg där som en våt trasa på badrumsgolvet ena dagen - men med fullt fokus på att göra vad som än krävdes för att ta mig upp - för att åka skidor från morgon till kväll nästa dag. Med lagglagda barn som klarade alla backar och liftar som "Dalarnas Schweiz" (en helt underskön slogan, n'est-ce pas?) hade att erbjuda. Inklusive big jump och slalombanor.
Jag var beredd på att köra järnet, men med en spypåse i fickan. Jag lovade min man att pausa en dag om det skulle behövas, men allt funkade, trots vissa bakslag. Tankens makt är stor, för visst mådde jag pyton emellanåt, men sådant går att tänka förbi om målet är något så kul som ännu en gnistrande vacker dag i backen med familjen och vännerna.
Men lika underbart kul som vi hade det, lika trist fick vännernas lillebror erfara att en skidresa kan vara efter att ha fallit olyckligt och åsamkat sig fyra frakturer i ena benet. Men den lille tappre filbunken var länge nöjd med filmtajm i stugan, och några nya bilar att köra med på gipset från tå till höft. Allt medan övriga barn körde så snön rök i skidskola och tävlingslopp, gång på gång.
- Vi måste ställa upp igen, så att vi kan vinna choklad av bävern till N i lustiga huset!
Ja, för boendet från Blocket var något utöver det vanliga med utbyggnader i oändlighet av skiftande stil med högst intressanta inredningsdetaljer. Kitsch har fått en ny innerbörd. Och jag törs knappt tänka på mina läkare skulle säga om antalet uppstoppade, dammiga djur med mina hygienrestriktioner i åtanke. Gott om plats och en aldrig sinade källa till skratt erbjöd i alla fall vårt chateau som tronade vid en isbelagd sjö nedanför fjällets topp.
Förutom barnens framgångar, som var en fröjd att bevittna, lärde även jag mig något, nämligen den ädla konsten att carva. För trots att jag kört på Anjas avlagda cross max skidor sedan länge har jag använt styrka och fart mer än stil, om man säger så ... Men utan mina forna musklers tyngd måste jag utnyttja tekniken. Vilket var hur kul som helst!
Så min man kan inte längre kalla mig "Elvan". Sådana var mina spår i pisten förr, enligt honom. Nu lämnar jag snajdiga S. Ja, tills jag måste slänga mig iväg på jakt efter storebror som fått syn på ett "supercooolt hopp att testa faktiskt!".
Och när ens söner far iväg som skjutna ur kanoner, skönsjungande för full hals, och glömmer alla förmaningar, ja då har man faktiskt inget annat val än att ge sig hän och bara njuta av glädjen, farten och pirret i magen. Lillebror säger det som vanligt bäst:
- Tjo för livet!
På hemvägen från fjällen, efter ännu ett OS-lyckligt nattastopp hos morfar samt en mysfika hos faluvänner, lämnade mina musketörer av mig på Akademiska sjukhuset. Halvårskontroll dagen lång, med snöstorm utanför fönstret men med en trygg ledsagande hand av världens bästa B, the one and only. Klarade alla lungtester med beröm godkänt, hade turen att få ett glädjefnattigt korridorsmöte med gamla rumskompisen balettdansösen, lämnade benmärgsprov och fick till slut doktorns ord på att släppa lite på restriktionerna.
Firade md att till slut ta tåget (när det väl kom ett sådant) från isblåstens näste på slätten. För att stiga upp ur underjorden på Gärdet i slask. Missade kören, men fick vid hemkomsten ett glas firarbubbel av maken och en sång av nöjde lillebror.
- Det är bra att du sjunger, men jag saknar dig så jag komponerar alltid sånger om längtor som jag spelar på pianot när du är borta. En låter så här: *gnol*.
Ytterligheter, som sagt.
