Stockholm i mitt hjärta

Kommer in från en härlig promenad med ömma modern i fina parken.
Och han är fan överallt.
Nu på den riktiga Allsången.
Efter ett gammalt skåp, Anne-Louise Hansson.
I vilken håla grävde dom fram henne?

Men där är även Mia & Klara.
Och underbara Nina Persons A Camp.
Det finns hopp.

Lillebror ringer. Från fruns släkts Åland
- Alla kollar fan på Allsången. Här med. Kan vi inte kräkas lite?

Även efter en rävig, spytrött, smärtsam jäkla cytodag.
Men med fokus på framtiden övervinner man allt.
Det kommer jag aldrig sluta tjata om.
Vill du byta? Nej, just det.
Be aware.
Puss!

Balt bajsade i bil

Vi ska flytta.
Mitt i kaoset.
Om bara några dagar.

Anledningen är ett inbrott för drygt tre år sen.

Då darrade jag som ett asplöv med nyföding i famnen.
Storebor, då 1½, sov lyckligtvis tryggt i sitt rum.
Mannen hade polisen på tråden och försökte medla med inkräktaren.

En påtänd galning som slog sönder alla våra fönster på nedervåningen innan han tog sig in i lyan.
Sedan kom polisen med tre piketbussar.
Men de tio minuternas väntan var de längsta i våra liv.

Nu flyttar vi upp.
Sjätte våningen, öppen planlösning och balkong i söderläge.
Utsikt över Värtan & Lilljansskogen åt ena hållet.
Gärdets takåsar och barnens framtida lilla skola åt det andra.

Att flytta är jobbigt som fan.
Speciellt när säljaren strular, hantverkarna hymlar och planeraren får permis men inte kan vara på plats. Jag älskar min man för att han med hjälp av fäder, flyttfirma, målare, städare fixar allt. Och ber en tyst bön för att allt ska gå så bra det kan.

En annan kul anekdot är att en annan tjyv än glaskrossaren snodde vår förra bil.
Sen bajsade han i den. Och satte kanyler i sätena.
Innan han körde rally genom Stockholm med polisen efter sig.
Slalomåkning mellan barnvagnar i gångtunnel.
Och slutade rejset i en trappa.

En månads fängelse fick han.

Vi fick inget alls.
Han hade snott 18 bilar på 20 dagar.
Var ett år yngre än jag. Då 25.
Och hemmahörande, men utan adress, i vårt östra grannland.
Alltså ingen vård, som han hade behövt.

Så kan det gå.
När man skiter i det blå skåpet.
Ajöken!

Självdistans 2

Omlottkjolar var modernt för åtta år sen.
Väldigt inne.
Och smått opraktiskt.
Speciellt i brådska och blåst.

En het sommardag när jag skyndade till jobbet tyckte jag att det ändå fläktade ganska skönt.
Tills en kollega uppmärksammade mig på att min kjol satt "lite konstigt".
Jag hade alltså gått 2,5 km med rumpan bar, sånär som på trosor då.

Skrattade så att jag nästan kissade ner mig.
Till annan kollegas stora förtret.

-Fattar du inte hur PINSAMT det här är?, sa han, företagets snygging och Killingwannabe, och 12 år äldre än jag.

Hur dåligt med självdistans får ett hjärnkontor ha?

Fokus

Den omilda rävgiftsbehandlingen gör att livet går i vågor.
Speedad och manisk ena timmen.
Tom, trött, rävig nästa.
Jag mår riktigit dåligt.
Nu.

MEN
då gäller det att hålla fokus.
Hur enkelt som helst.
Det kan alla.
Som vill.

För alla människor har ett val.
Att göra det bästa av sitt liv.
Den som gör sig till offer förstör inte bara sitt eget liv.
Deras barn, föräldrar, vänner dras också ner i falllet.

Tycker du att livet är orättvist?
Bestäm dig för att vända på myntet och fokusera.
Klarar du det inte själv så ta hjälp.

Jag blir vansinnig på alla som inte förstår det.
Hur svårt kan det vara?

Och till dig som klagar på att "det är så jobbigt för mig nu när du är sjuk".
Har du lust att byta plats, bara för en dag?
Nä, jag tänkte väl det.

Kan det bli värre?

Nu spelar dom bingo.
Mitt i allsången.
Vad är det här för pensionärsprogram?

Jag är bara liiite fixerad vid detta fenomen.
Det är ju så fascinerande.
Inte det?

Nej, jag stänger väl av då.
Fan, knappen har fastnat.
Slänger ut tv:n genom fönstret jag inte får öppna.
Såja.
Glassplitter.

I'm a rock star, baby!
(Drogad av Cytosar.)

Johan Palm är Thorleifz son!

Johan Palm & Thorleif, lika som bär. Ni ser väl likheten, ja ja?

NU fattar jag grejen med Thorleif.
Han som inte kan sjunga.
Men som lever på sin charm?

Han är dåtidens Johan Palm.
Nu får jag alla tonåringar på mig.
Hatmailen lär hagla.
Bring it on!

Fatta vilket scoop!
Johan Palm är Thorleifz okände son.
Minns var ni läste det först.

Lotta och jag

Sommar.
Sol.
Allsång.

Idyllen förstörs av Lotta.
På Liseberg.
Kräkas.

Och ändå sitter jag här.
Som fastnaglad.
Och avskyr det.

Hon är som en oförklarlig magnet.
Brokig, pannkakssminkad med en matta av löshår.
Flåshurtig.

Men gästerna är värre.
En dansbandssångare som heter Thorleif (!) och inte kan sjunga trots att han tydligen levt på sin musik i 40 år. Det måste innebära att det finns hopp även för mig, eller? Ny karriär efter leukemin hägrar! Och sen kommer ett spexband (hoppas jag) från 90-talet. Det hela toppas av Kiki. Som grädde på moset. (Förlåt, den var ful.)

Jag vet vad ni kommer säga:
STÄNG AV om det är så illa
men trots att jag zappar hamnar jag där igen och igen.

Vad är det för fel på mig?
Har ni samma problem?
Eller bör jag söka för detta?

Nej, jag erkänner.
Det är så förfärligt
att det är härligt.

Cytopoesi

eller grötrim mitt i VABA-kur

Att hitta rätt mellan kotor är inte lätt
det ska göras gång på gång oavsett
min kotförskjutning
annan utgjutning?

Efter flera försök kallas ODisten till
gammal är äldst, nålen går som han vill
spinalvätska sugs ut
dags för cytosprut.

Därefter gör man bäst i att ligga still
två timmar raklång, som en sill
annars blir det skallebank
som efter överfull tank.

Nu har enäggssystrarna skrattat sig hit in
med hjärtövervakning och cyto i kroppen min
jag har fått 64tabletters cortisonshot
diktar som en alika, känner mig hot. (Not.)

Det bubblar av skratt i hela kroppen
jag är fullständigt gaaalen i knoppen
får MMS med två nyfödda tjejer
blir lyckogråtig, vilka fina grejer.

Vännernas babyrace börjar just nu
och vi blir med ens de erfarna ju
äh, nu få det vara nog, jag lägger ner
eureka, äntligen slipper ni mer.

Tjoflöjt!

Psykosomatiskt

Är det inte lite konstigt att starta dagen med illamående och yrsel, INNAN cytokuren satts igång?

-Åh, min franska nerver!,
ropade alltid mormor medan hon tog sig för huvudet och låtsades svimma så fort någon agerade drama queen.

Reality check.
Mår bättre nu.

Och här kommer doktorn för att göra LP!

Laddad

Är fulladdad. Som ett elkraftverk. Ironiskt nog uppstår leukemi av joniserande strålning.
Underskattade jag er nu? Inte behöver jag väl förklara mina ironier och bildval för er?

Imorrn kör vi.
Först LP, sen startar kur tre.
Är ni med?

Nu ska de små jäklarna bort, väck all världens väg för att aldrig komma tillbaka. Och för att klara det fick jag ladda med mina bästa coacher idag. Familjen, vännerna och solen. Saknades bara havet. Uppsalas störtsa nackdel.

Först en stund i parken, där även gungan i skuggan var för het.

- Snälla mamma, kan vi inte gå till ditt sjukhus lite? Det är så kallt där., vädjade svettig lillebror.

Det stämmer. Här hålls temperaturen nere för att undvika tillväxt av bakterier i ventilationen. Man måste klä sig varmt. Och ha extra filtar när man sitter still. Så barnen duschade, bytte kläder och vilade tillsammans i gästsängen. Och drack otroliga mängder. Kan man verkligen få solsting efter en kvart på skuggig lekplats?

Sen behövde vi handla lite. Alla butiker var folktomma, så jag vågade mig in på förbjudet område. När vi nästan var klara var det min tur att gå ner för räkning. Vet inte om det berodde på att vi befann oss på avskyvärd stormarknad, eller att jag verkligen var svag. Behövde Cola snabbt, vilket storebror uppmärksammade.

- Sånt där är farligt ju, men nu när du är sjuk kan du få dricka det. Du är så smal, mamma. Det finns inget kvar. Rumpan, magen och tuttarna är nästan borta ju. Nu har du lika långa bröst som jag!, hävdar T.
- Eh, långa? Du tycker inte snarare att dom är små?, undrar jag.
- Jaja, det var ju det jag sa. Eller menade., säger T irriterat.
- Åh, jag får se. Visa tuttarna. Dom får inte vara borta, buhu., vrålar lillebror, den tuttfixerade.
- Alltså vi är bland folk, nu räcker det., säger jag bestämt.
- Okejrå, men sen vill jag se faktiskt., surar N.

Lillebror N, alltså. Inte mannen med samma initial.

Hade underbar grillkväll hos bästa vännerna W med bästa vännerna H-V. De som tål sanningen. Utan omskrivningar. Firade prövad J medan alla sju barnen badade, åt och badade igen och igen. En bättre boost inför den kommande tuffa veckan kunde jag inte få och jag hoppas det hjälpte K&J lite, lite också.

Nu slumrar de nybadade, renduschade, tandborstade guldgossarna i sina bilstolar på väg till morfar i Gävle. Där ska mina tre musketörer tillbringa några dagar medan jag fightas här. Vill inte att de ska behöva se mig då. Visst vill vi vara ärliga och inte undhålla barnen något, men det finns gränser för vad de ska behöva genomlida.

Tack för maten den var god,
hälften spydde resten dog.

Det kan väl få vara en ful vers? Inte den sanning som existerar på såna här ställen.

Nu ska jag späcka. Potatisskruvar, as always.
Måste ju få tillbaka tonårstuttarna. Moahaha.

Förfärligt farliga flygfän

Bild lånad av kossan.se

- Nej, sluta. Flyg fula fluga flyg!, hojtar mannen på grillkalaset och viftar frenetiskt i luften.
- Men det är ju bara blomflugor. Är de så läskiga?, undrar vi, lätt roade.
- Jag är fan allergisk mot flygfän, i alla former!, ropar han upprört.
- Gäller det även flygplan och helikoptrar?, retas vi.
- Som sagt ALLT som flyger ger mig huvudvärk just idag. Fattar ni inte att jag är bakis?!

Och jag som precis började tro att han var överkänslig på allvar och letade antihistamin i väskan. Självpåtagen olycka ömkas icke. Men det var å andra sidan den lustigaste skallebankåkomma jag nånsin bevittnat.

Ted Gärdestad - Oh, Vilken Härlig Dag

Idag har jag gjort exakt det som fallit mig in. Hela dagen. Varit så där spontan och härlig. Osvensk. För jag har haft permis i det gröna sköna.

Med pappa som chaufför körde vi på sightseeing i gamla hemstaden. Överraskade kompisar med att knacka på och säga "hej jag har rymt, nej jag vill inte komma in, bara se er, ha det gott, puss!" Sen ut till pappas och mitt söndagsställe från förr, Gamla Uppsala. Medan alla cafégäster svettades i solen fick jag säga att "åh, vad skönt brisen svalkar i skuggan" utan att skämmas. Alla andra MÅSTE älska värmen som äntligen kom, men jag får ju inte vara i solen. Hehe.

Sen hämtade vi Piiv i stan, bästa tjejen som lägger sitt schema efter min frigång. Fick skjuts till lillasysters hus på uppsalaslätten - kal fläck på kartan för asfaltsblomma som jag - där vi GRILLADE haloumi, majskolvar, lax, corn och drack ROSÉ. Förstår ni hur galet det är?

Sovmorgon

Man sover gott efter goda besked.
10:30 är personligt rekord.

Har motvilligt vant mig vid att inte bli väckt bittida av telningarna. Inte konstigt efter tre veckor här, ja och minst en till blir det i den här svängen.

Men sen ska jag ut i verkligheten och fira sommarlov. Saknar barnen mest, men också dofterna. Inklusive extra allt: Grillos, tjärdoft, hav, nyklippt gräs, dyngbollar från våra skruttar i hagen nedanför huset, kladdkaka, tång, nypotatis, het asfalt, sill, ålandsbåten, jordgubbar, varm bil, nyplockade hallon ... (Uppskatta att ni får dofterna, lukterna, odörerna gratis, ta inget för givet och blablabla, ja ni vet, fånga dagen och allt sånt moraliskt dravel som jag snart spyr på att jag skriver. Gör ni?)

Äh, ut och njut hörrni. Det ska jag!
Uppsala får duga den här helgen, men med finaste sällskapet hade till och med Hofors dugit.

Rop från andra sidan

Mitt i euforin över kvällens goda besked grumlas glädjen av ett spöklikt mail. Mitt inte längre så sjuka blod fryser till is. Eller är det bara en kall vind som sveper in i rummet?

Jag har fått ett meddelande på Facebook från min älskade, saknade men allt för tidigt bortgångne lillkusin vitamin. Han som gjorde jorden till en bättre plats genom at slåss för de svagas rätt och aldrig nånsin gav sig.

Jag kapitulerar. Sociala medier är inte alltid av godo. Även om jag debatterade såväl för som emot dess existens i diverse medier när hajpen kom.

Men så tänker jag om. Det här är ett desperat rop på hjälp från någon som vägrar glömma den finaste fighter som skådats, och uppmanar världen till en tyst minut på sjumånadersdagen av hans bortgång. Det gör så ofantligt ont, och hans saknas mig så enormt, men vi får aldrig, aldrig glömma.

Jag vann rond 2!

Syster Klok kommer in för att ge antibiotikaspruta. Jag frågar om hon vet något om det hett eftertraktade benmärgsprovssvaret. Det som maken och lillebror var här för redan i morse. Ville inte vara själv med ett bakslagssvar.

- Har inte doktorn kommit förbi?
- Nej, inte medan jag varit inne.
- Då ska jag be att hon kommer. Men du ser väl att jag ler?

Hjärtat slår frivolter, men vågar inte hoppas på det bästa. Har de kanske upptäckt något illavarslande sen syster såg proverna?

Så kommer världens bästa daladoktor in. Jag håller andan när hon ger mig sitt besked:

- Du har endast 2% blaster kvar! Du får vara ute och njuta så mycket du kan i helgen, men jag vill att du sover här för att få antibiotika. Jag jobbar i helgen och vill ju ha koll på dig, haha. På måndag gör vi LP och börjar den tredje kuren, och du, du slipper den tyska, tuffa. Kuren tar fem dagar och sen får du åka HEM med lite extra antibiotika. Jag vet hur mycket det betyder för dig. Vi vet iofs fortfarande ingenting om levern, men det tar vi i nästa vecka när svaren kommer.

Jag hade velat pussa henne där och då. Men besinnade mig och bjöd på en chokladkyss i stället.

Är själv här ikväll, men firar och skålar med älsklingarna, föräldrarna, lillebror och bästisen K per telefon. Ja, efter att jag uppfört ett segervrål och hjulat rummet runt med CVK-slangarna flygande.

Syster Klok kom precis in efter sitt arbetspass, förstår ni vilken tjej?

- Vi har ju inte pratat ordentligt idag.

Så då gör vi det. Länge. Om glädjebeskedet, våra barn och en massa annat hemligt. Jag vet att hon är här som min sjuksköterska, men det känns som en äkta vän. Och det värmer denna lyckans fredagskväll. Vad gör ni?

Och visst ja, heja Söderling!

Fredagsmys

Tänk, jag lär mig något nytt varje dag här.
Inte visste jag att levern ligger så nära hjärtat. Och att det gör ont att sticka hål i den för att ta ut sex bitar. Så ont att jag helst vill dra efter andan. Medan hjärtat rusar. Men det går inte, eftersom jag måste hålla andan och ligga blick stilla. Ser man på, vad jobbigt det var.

Men för varje stick fokuserar jag på mina barn. Ser dem framför mig och vet att jag kan gå genom eld och vatten för dem. Tårarna rinner, hjärtat slår extra slag och det gör ont när jag väl får andas. Men det berör mig inte. Barnen sitter fastetsade på näthinnan och jag är hos dem.

Räddningen kommer, mina syrror hämtar mig (i stället för sedvanliga transportgubbarna) och ger morfin. Medan jag konstaterar att jag övervann det här också. Och inser att jag behöver hjälp. Älsklingen kommer direkt, måste ha slagit hastighetsrekord på E4an. Matar, tröstar, håller om, bara finns här.

För jag måste ligga helt stilla hela kvällen och natten. Med tryck på stickstället. Och är riktigt dålig, frusen, oroas för J&Ks situation och har ont, så ont. Vilket inte är normalt, jag vill verkligen inte skrämmas, men i just mitt fall blev det så.

Idag är jag som förbytt. Pigg och glad, nästan smärtfri med aptit. Min store lillebror (styvis om man ska vara noggrann men vi har nästan alltid funnits i varandras liv) kommer på morgonfika, på omväg från Stockholm till lantstället på Åland. Den nyligen så sjukhusrädde finns här, trots trauma, och får ställa alla sina frågor till doktorerna på ronden.

När männen i mitt liv har åkt möter jag en annan viktig man. Som jobbat sista timmarna och nu ska fira semester med att möta sina fina i parken, våra bästa reskompisar. Vi går en sväng allihop och börjar fundera på nästa resmål. När det än blir. Tips?

Tillbaka på rummet väntar nästa släktfika när syssling och pappas kusin kommer på snabbvisit. Jag får en släktklenod: den Öströmska lyckoelefanten med snabeln uppåt hängs om min hals, intill styrkehjärtat. Tillsammans med styrkesten från L, amuletter från M, skyddsängeln i täljsten från bästisen K och skulpturen Courage från Grisslans fantastiska N och barnens rosa, nötta frotténalle (min enda snutte när jag var liten) borde inga onda andar eller sjukor nå mig. Och får de för sig att försöka är jag envisare än taxen Prins Egon och jagar dem på flykten.

Nu väntas BM-svar, för att bestämma hur kur tre ska se ut. Den planerade eller en tüffare tüsk variant, jaa. Och så ska en LP göras (stick i ryggen, spinalvätska ut, cyto in). Är jag ändå här kan vi väl köra?

För sen vill jag komma hem! Mina killar badar just nu i HAVET och ska GRILLA ikväll. Jag erkänner att jag är grön av avund. Och uttråkad. Och därför skriver alldeles för långa inlägg. Fan. Förlåt. Hur blir ert fredagsmys?

Frestelser

Jag kan inte hjälpa det, men nu när jag varken får äta eller dricka så plågar jag mig själv lite extra genom att se på mat-tv. Det är nämligen det enda vettiga som visas på dagtid.

Det börjar redan i Nyhetsmorgon, denna vecka med Marcus Samuelsson som lekande lätt rör ihop underbar crossover från världens alla hörn med råvaror hämtade från Hötorgshallen.

Efter tio dräller det av amerikanska, skrikiga, översminkade programledare som rör i grytor och ropar: "Oh mama, this is so yammy, the best I've ever had." Om varje rätt. I nästan varje kanal.

Jag zappar snabbt vidare till två åldrande australiensiska "hairy bikers" som hojar runt i Asien och lagar mat med befolkningen. Underhållande och intressant. Ibland äcklande (äta hund?!), men ofta ger det förödande frestande flashbacks.

För att öka pinan ber köksan om morgondagens matbeställning. Vad passar bättre än Janssons frestelse?

Dagens outfit

Vaknade vrålhungrig kl 07 av solens strålar genom de små, små persiennsnöreshålen. Ville ta på en enkel sommarklänning för en sommardag i parken, men insåg att clownkläder passar bättre eftersom det här snarare blir en yrseldag inne i väntan på biopsin. Tid har jag gott om, kan inte annat än vänta, men ibland prövas tålamodet.

Just då tar kroppen och knoppen över. Jag blir trött, dåsar, somnar, drömmer märkligt, men vaknar med ett skratt och blir ännu gladare av att jag valde illröda velourbyxor och rödvitrandig tröja till ilsket röda tånaglar. Och stubbat babyfjun. Har man inget annat roande får man se till att skratta åt sig själv. Moahahaha.

Det är anledningen till att jag aldrig tar på mig sjukhuskläder, även om det vore praktiskt. Ingen tvätt att be anhöriga ta hand om till exempel. Men jag blir så ledsen när jag ser de vandrande skeletten i Berendsens dassigt sjukhusblå mjukisoveraller och urtvättade en gång vita, oformliga linnen och undertröjor. För mig vore det att ge upp. Men de har kanske kommit längre än jag, accepterat sitt öde. Jag går motvilligt med på att jag hamnat i den här situationen, men jag tänker ta mig ur den illa kvickt. Och då kan jag ju inte gå klädd hur som helst, va falls!

Vad har du på dig denna soliga dag? Foppisar ...?

Naddamaud

(Nattmat på svenska)

En sköterska skyndar in i mitt rum och utbrister:

- Du måste äta din Dröm Yoggi Vanilj nu genast! Efter midnatt är du ju fastande inför biopsin imorrn. Jag har gömt den sista längst in i kylen så att ingen skulle ta den.

Det är god omvårdnad. Mina syrror vet exakt vad som krävs för att jag ska må bra. Jag behöver inte tänka själv. Vilket börjar märkas ...

Annars är det min skånepåg som påminner mig om yoghurtens betydelse varje kväll innan jag somnar.

Det är kärlek.

Framsteg & bakslag en lycklig dag

Sovmorgon med Mumrik.
Gallakräk. Frukost!
Avsked.

Piff!
Rödvitrutig blus & jeanskjol.
Annorlunda skinheadoutfit.

Rond.
Bakslag.
Allvar.

Klokglada, eftertraktade daladoktorn ändrar sitt schema.
Jag får maximal tid med prinsarna.
Guld värt. Tusen tack!

Vita blodkroppar upp!
Isolering hävs.
Och solstrålar, mormor & Nösta flyger in.

Ut i solen.
4H gård i parken.
Klapp, hopp och lek med liten killing, kulting, kanin.

- Men var är flygplanen? Nästan alla djuren hälsar på här, men Skansen glömde ta med sig karusellen., säger lillebror och slår ut med armarna.

Logiskt tänkt.
Skansen är vår lekpark.
Vanligtvis.

Barnen åker på "viktiga mormorärenden faktiskt".
- Så du får vila lite nu. Vill du vara i fred?, undrar empatiske treåringen som haft magknip hela dagen.
- Jag vill alltid vara med er men måste träffa doktorn nu. Ses snart!, ler jag, utan gråt.

Nytt benmärgsprov.
Utfört av dagens Kloker.
Tummar på att ta det lite lugnt nästa gång.

Förstår ni?
Tummis med doktorn.
Det säger en del om närheten här.

Syrra ger beröm och jag får veta hemlis.
- Alla tycker du är en enastående tjej.
Vi bråkar om att få jobba med dig.

Tänker.
Vilar.
Sover.

Lyckan att få väcka mina skruttar som somnat i bilen.
Lillebror blir själaglad.
Storebror börjar krokodilgråta.

- Gråt mitt hjärta, så mycket du vill., säger jag och vi kramas hårt alla tre.

Mellis på bryggan.
Storebror fryser och är stor nog att låna min tröja.
Lillebror myser i mitt knä.

Dags att ta farväl.
Barnen tar det väl.
Men mormor och jag gråter när de inte ser.

Ett steg fram idag. Värdena stiger.
Ett steg bakåt. Levern mår inte bra.
Imorgon utförs biopsi.

Sedan följer väntan på svar.
Är min benmärg frisk eller sjuk?
Levern ... törs inte tänka tanken.

Så jag dagdrömmer om mina fina.
Som ger mig allt i livet.
Kämparandan återvänder.
Och jag känner mig helt onåbar,
omöjlig att släcka eftersom ingen sjukdom är envisare än jag.

Och det hela blir ju bara bättre då det ackompanjeras av att se Robin Söderling vinna viktig match i Wimbledon. Snacka om förebild.

P.S. Köpte du årets julklapp i julas? "Ge bort en get." Fantastisk kampanj som fortsätter: "Glädjeshop". Genialt. D.S.

Mmmm ... mord!

Morden i Midsomermyser med min Mumrik.
Mumsar matiga motatisskruvar med magnifik mangoläsk.
Masar mig mot mmmm ... ?

Mä, mu mlutar mag.
/Mamma Mu

Leukemi & lycka

Leukemi
Blodförgiftning
Svamp i lungorna
Leverpåverkan
Gastrit
Och en massa annat allmänt kroppsfunktionsstrul jag inte delger er.

Ändå mår jag som en prinsessa. En ganska tilltufsad, skallig och spinkig prinsessa, men ändå.
(Borde väl skriva drottning snarare än prinsessa, maka och mor som jag är. Men jag har aldrig varit särskilt drottninglik.)

För ikväll kommer maken på sleep over.

Och imorgon kommer mina egna solskensprinsar hit med älskade mormor & Nösta som gör allt och lite till för dem, mig och mannen.

Solen når in i mitt rum, och den gör underverk. Ja, medicinerna verkar börja göra sitt jobb också men det som får mig att må bra är alltid samtalen med barnen:

- Vi är i Grund, näe Öregrund med mormor. Vet du mamma, att det här är INTE en stad. Men det ligger vid vattnet så det är lite som landet, men någons annans land. Jag tror det bor människor här ibland, för det finns ett cafe´. Pusspuss. *klick*

Det var dagens geografilektion och jag sitter kvar med luren i handen medan ögon åter fylls av tårar. Min stora prins! Jag ska alltid finnas för dig.

Bondpermis i bara mässingen

Det händer många dråpliga saker här. Det är inte bara märkliga undersökningar och räviga cellgifter som fyller patienternas vardag.

En sen kväll i april satt det plötsligt en glad farbror i matrummet. Spritt språngande naken. Och överlycklig.

Han hade fått nog av sitt elände och rymde till stadens vattenhål där han förfriskade sig och dränkte alla sina sorger. Troligen ville han sedan ta sig ett dopp i den ack så förorenade Fyrisån, eller så kände han sig bara varm och härlig. För han återvände så som Gud skapade honom. Vart kläderna tog vägen är fortfarande en gåta. Men full och go satt han och skrålade i köket tills personalen milt men bestämt förde honom tillbaka till sitt rum för att sova ruset av sig.

Så busiga hoppas jag att mannen och jag också kommer vara när vi blir gamla skruttar. Vi smiter ut för en kaffegök och ett nakenbad. Svårslaget.

Skodon

Finskor från Falsterboden.

På förekommen anledning kommer här ett förtydligande:
Bilden i inlägget nedan föreställer alltså inte mina spiror, utan var tänkt som en ironi för att illustrera Svenne Banan som grillar flintastek. Och så vidare.

Och det förstod nästan alla, eller hur?

Men jag erkänner att även jag äger ett par Crocs, dock en nättare variant än den vanliga Foppatofflan. De är ursköna, men ändå lite skämmiga att gå i. Har hellre Hawaianas eller Falsterbotollor. Med mitt namn på. Tjockalocka har likadana.

Lider ni av samma Svensson-fobi som jag?

Helt nykter

Fulast vinner

Jag känner mig nödgad att gå ut med en dementi:
Någon måste ha hackat min dator medan jag var på BALen.

I normala fall skriver jag INTE superpretentiöst dravel om dödsångest. Väl? Endast när jag är i drogernas våld. Tydligen.

Status:
Undersökningen var helt okej (vad är inte tiptop när man svävar?). Jag har sovit ruset av mig och börjat äta efter ett dygns fasta.

Imorgon bitti ska levern ultraljudas och kontrast sprutas in. Jepp, har fått en ond nål igen, men nu sattes den av en kompis från förr. Som höll handen hela vägen på BALen, granne med slottet.

Och visst ja, blodförgiftningen är sannolikt DS fel. You bastards. Vi hade goda minnen därifrån (BB Sthlm) men nu känns det sådär. Personalen här samt min familj vill att jag ska gå vidare, rapportera, anmäla. Kanske i ett annat liv.

Nu ska jag kämpa för att leva det här livet!

Hur har er dag varit? Tacksam för intryck eftersom jag inte kunnat gå ut på två dagar. Jag törstar efter er vardag! Visst har ni träningsoverall alt piratbyxor med linne (män)/tubtopp (kvinnor) och illrosa Crocs med raggsockor i på fötterna? (Visst är det kallt, men nu är det sommar och då SKA vi äta utomhus.) Och så grillar ni flintastek som serveras med pommes och bea garnerat med smulade chips, till det ett sexpack nödraketer från ICA. Så är det nog.

Helt knarkad

Allting sker i ultrarapid.
Snart svävar jag i taket.
Lätt som en fjäder, wey!

Har iofs fastat sen kvällsfikan med min BFF igår.
Och har nu svalt en Stesolid.

Snart ska jag göra en lungundersökning.
En kamera ska föras ner genom luftstrupen till lungan.
Sedan ska koksalt sprutas och prover tas med små borstar.

Visst låter det mysigt?
Daladoktorn har ordnerat stora mängder lugnande vid behov.
Och syrgas, så jag inte kvävs på kuppen.

- Men visst går det ganska fort?, frågar jag.
- Tja, det borde inte ta mer än 20 minuter., svarar sjuksköterskan.
- Det är ju en evighet av dödsångest när andningen är nedsatt!, hävdar jag.

Har jag sagt att livet är fullt av överraskningar?

Persiskt perspektiv

Bild lånad av Reuters

En undersköterska kommer in på mitt rum, stelnar till när hon ser och hör den senaste nyhetsrapporteringen från Iran och utbrister:

- Blod kommer spillas, men det är tyvärr nödvändigt. Vi behöver en revolution!

Sedan berättar hon om avskurna kommunikationsvägar, nedstängda webbplatser och sociala nätverk. Om att hon inte kunnat nå sina närmaste på flera veckor. Och hon är arg, så arg att det nästan kokar över.

Så kom den stora världen in i det lilla rummet och jag fick perspektiv på saker och ting.

Modern kommunikation

Vissa vänner träffar man inte så ofta som man borde. Man befinner sig kanske på olika platser i livet eller på jorden, den ene lever som singel-i-stan medan den andre gift sig och bildat familj. Man försöker lite tafatt hålla kontakten, men det blir inte riktigt av att ta den där lunchen som man alltid säger att man borde.

Plötsligt möts man igen, kanske i en lekpark, för tada!, singeln har funnit sin själsfrände och bildat familj. Man börjar umgås och undrar hur i hela friden man kunnat vara utan den här vänskapen så länge?

Lite så, fast ändå inte alls är det med mannen och hans barndomsvän. Deras återträff blir ett SMS, som blir till ett blogginlägg som en av mina kära läsare ser och tipsar mig om i en kommentar. Och vi som inte hade en aning om att P pappabloggar. (Grattis till lilla livet igen, P&H.)

Håll med om att kommunikation är fascinerande.
Nu måste jag bli frisk så att jag kan börja jobba igen. Bland annat.

En god vän, lite gråt & mycket choklad

Pratade just väldigt länge med en god vän. En vän som alltid finns där, som ringer, messar, kommenterar, åker hit och hälsar på samt hjälper mina tre musketörer som det naturligaste i världen.

Vi pratade om midsommar, allt det fina och allt det jobbiga. Och hon tyckte att jag var så bra på att inte bli ledsen utan att välja ilskan och omvandla den till styrka och kämparanda.

Fast vet du, vännen, jag ville bara storgråta. För jag är en ynklig skrutt med allsköns åkommor som inget antibiotika tycks ta kål på. Utöver helvetesjävlaskitsjukdomen. Och jag vill bara härifrån för att få vara med min familj i solen vid havet.

Men det är ju så opraktiskt att gråta i telefon. Den blir så blöt och inte får man något vettigt sagt när man hulkar och snorar. Och det går inte an när vännen ringt upp dyr mobil. Har ni också stött på det problemet?

Fäller en tår nu i stället. Och försöker förhandla mig till en solpromenad solo medan jag äter en bit kladdkaka som en snäll sköterska bakat. Choklad botar all ångest har jag hört.

Alzheimer light?

Vaknade precis.
Skottdrama i rummet.
Eftersom jag befann mig mitt i en spaghettiwestern.

Undrade var jag var.
Vilket i sig känns bra.
Att jag inte vänjer mig vid att vara inlåst.

Tyckte det var dags att borsta tänderna.
Och tog med mig fästmannen på toa.
Utan att sitta fast i något dropp.

Först somnar jag på en parkbänk.
Sen somnar jag framför tv:n i flera timmar.
Och nu tar jag med mig droppstången som sällskap till badrummet.

Jag tror jag fått Alzheimer light.
Måste vara hjärnans försvarsmekanism för att klara leukemin och dess följder.
Gaaalet god natt alla.

Intensiv midsommar

Jag har haft den bästa midsommaren nånsin. Och den mest intensiva, eftersom en hel helg måste klaras av på knappa sex timmar. Och trots lite regn och kyla och en kropp som inte håller. Men ingenting slår att efter två veckor få trösta, krama och pussa mina prinsar.

- Nu stannar du här, inget mera sjukhus väl?, undrade lillebror.
- Jag är här nu och vi myser, det är det enda viktiga. Sen måste jag tillbaka för att bli frisk, vet du. Men just nu är jag här., sa jag och svalde klumpen i halsen.

Sen åkte vi till Singös kyrkbacke, fikade under ett träd vid kyrkmuren i duggregnet och undvek alla vänner. Var osäker på om jag skulle kunna åka till midsommarfirandet, eftersom jag inte visste om jag skulle klara att säga nej till alla omtänksamma men oroliga vänner och bekanta. För jag ville inte gråta igår. Jag ville spendera mina få timmar med mina barn. Bara. Men strategin "Hej, allt är bra, nu ska vi dansa, hejdå!", funkade bra. Alla förstod, tror jag?

Prinsarna och jag sjöng och dansade innan det var dags för den bedårande avslutningen; alla frivilliga barn bildar barnkör och sjunger Idas sommarvisa. När mina fina stod där framför mig och mannen och höll varandra hårt i handen kunde jag inte hålla mig längre. Jag svalde hårt många gånger medan en tår blandades med regndropparna i ansiktet.

Efter midsommardansen åkte vi hem. Jag sov en stund, helt slut efter dessa hårda aktviteter, medan mamma, styvfar, maken och "faster Liiis" gjorde sillunch. Min retade mage tål inga såna delikatesser, men känslan av att sitta vid dukat midsommarbord slår ändå det mesta.

Petade i mig lite paj och vilade under yllefilten igen, nu för att jag frös. Storebror somnade, helt förbi av alla undringar, medan lillebror ville vara i fred. Ja, det betyder att han ska gå på toa, så där vilar inga bekymmer ...

Tiden gick alldeles för fort och det var snart dags för mormors fantastiska jordgubbs- och rabarberpaj. Vännen A kom förbi, efter att ha cyklat flera varv runt byn för att inte gråta när vi väl skulle se, men vi brast ut i tårar båda två med en gång. Att gråta tillsammans gör en mindre ensam och sorgen läker bättre. Tror jag. Det kommer att ta tid, men allt kommer att bli bra. Jag lovar.

Mannen och jag måste åka så det var dags att säga hejdå, något som gjorde ondare än på länge. Knappt sex ynka timmar med mina fina guldgossar var alldeles för kort tid. Även om det givetvis var så mycket bättre än ingenting alls. Men de kommer snart och hälsar på, vilket ger hopp. Jag vill aldrig nånsin vara utan dem så länge igen. Det tär för mycket på oss allihop. Helt i onödan, för även om anledningen till att vi vid två tillfällen inte setts på 14 dagar är att de varit lite krassliga och att jag är svag och inte får smittas, så är en eventuell infektion bara en biverkning ytterligar för mig medan sorgen i hjärtat river upp sår så djupa att jag emellanåt är osäker på om de kan läka.

Kvällen på sjukhuset var odramatisk. Jag fick mina antibiotikadropp och vi myste. Vännen O kom på besök för tredje kvällen i rad, eftersom han jourar. Vi fick höra om otroliga olycksfall som det väl vore oetiskt att ta upp här? Ja, det vore fel. Synd ...

Imorse ringde storebror, som alltid:
- Vi har varit på spökberget med mormor & Gösta. Det var jättespännande. När du kommer ska vi visa dig var det är nåstans!

Och jag fick åter kämpa med gråten. Att inte vara med dem jag älskar mest hela tiden blir allt värre. Jag vänjer mig aldrig. Vägrar. Och sporras av solstrålarna att kämpa änu mer mot den här helvetesjävlaskitsjukdomen och alla dess översataniska biverkningar.

Idag har älgsklingen och jag gått promenad i parken, vilat på bryggbänk och nästan blivit krokade av nybörjarkastare, gått lite till och somnat på favoritbänken vid Linnés Rosarium. Jag somnade alltså. Mitt i en mening. Då tyckte Mumrik att det var dags att gå tillbaka till rummet. Det tyckte inte jag. Alls. För jag vill dra ut på tiden tillsammans i frihet. Samtidigt som barnen måste få sin pappa tillbaka. Så klart. Tänk när vi kan vara tillsammans alla fyra igen. Jag längtar innerligt.

Väl tillbaka sov jag en kvart innan jag faktiskt klarade att äta ganska bra. Doktorn kom och berättade att svampen i lungorna måse undersökas på ett tämligen obehagligt sätt. Fifan. Men att nya antibiotika sätts in för att häva alla infektioner som härjar. Nästa kur måste vänta. Och det mina vänner, det känns tryggt. Och förfärligt läskigt samtidigt. Å ena sidan klarar jag förmodligen inte en cytokur i mitt nuvarande skick, å andra sidan måste jag ha den så snart som möjligt för att inte leukemin ska få fäste igen.

Måndagen blir spännade: svar på benmärgsprovet och BAL-undersökning rätt ner lungan. Tjolahopp!

Kompromisshandling

Att göra matinköp är en konst. Helt klart en liten vetenskap i sig. Speciellt om man i en relation har olika syn på hur, var och varför man egentligen handlar. Välplanerad storhandling vs spontana småinköp. Stormarknad i stadens utkant vs kvarterets närbutik. Eller slapparvarianten näthandel med hemkörning. Är det här något könstypiskt? Enligt min förvisso helt ovetenskapliga men ändå empiriska studie föredrar män att storhandla medan kvinnor gärna småshoppar. Men sen finns det ju underbara undantag som bekräftar regeln. Hur gör ni?

Jag gillar den personliga servicen och närheten till dyr-ICA eller lyx-Sabis i Fältöversten, där jag småhandlar varje dag, medan maken hellre storhandlar mera sällan på PrisXtra Storängsbotten och samtidigt tar en sväng förbi storförpackningarnas mästare Martin Ohlsson. Själv blir jag kraftigt allergisk av stormarknader, så jag sätter inte min fot där, portad främst av min man.

"Du beter dig värre än skrikungarna där borta!" sa han sist och nickade mot några sockertoppsgalningar som fått sina föräldrar att fullständigt ge upp för allt tjat.

På väg till landet får mannen härja fritt i stormarknadernas Mecca, Norrtälje. Han blir helt till sig och har svårt att välja mellan Flygfyren, Willys, Coop Forum, Lidl ... och säkert några till. Han svänger dock oftast in på flygarstället där det vimlar av folk. Jag får ju inte gå in i dylika affärer nu när jag är infektionskänslig, så barnen och jag sitter kvar i bilen och tjuvkikar på alla bråkande, vrålande familjer på parkeringsplatsen. När mannen kommer ut är han lycklig och tungt lastad.

"De hade extrapris på nästan allt. Köp fem betala för fyra!", yrar han med dollartecken blinkande i ögonen. "Och så är de ju billigast i Roslagen, glöm inte det." (Säger dom, ja.)

Sedan får jag sitta på toarullarna med haloumiostar och kaviartuber i knät. Barnen i baksätet får ta hand om mjukare varor som bröd, bullar och "en handduk på köpet" (obs, ful och omatchande med resten av hushållets frottébestånd), ifall vi skulle behöva tvärnita. Det tar nästan en timme att åka mellan Norrtan och Grizzly om trafiken är tät. Det är obehagligt på flera sätt med bilen full av varor som borde vara nedkylda.

När vi väl är på plats vid kusten får jag småhandla och snacka strunt, alltså höra allt byskvaller, på den lokala megadyra ICA.

"Bygden behöver butiken!" skanderar jag, "vi måste värna varandra!".

Men när jag kommer hem till huset blir jag sur över att datumet gått ut på en större del av varorna och att en halv kasse kostat 400 kronor. Sen åker jag till fantastiska ICA Supermarket i Elmsta. Halvdyrt och heldelikat.

Att handla är som att vara gift - det gäller att ideligen kompromissa.

Midsommar i skärgården!

JA!

Efter två veckors hårda förhandlingar, med mängder av bakslag i form av nya sjukor, bud och motbud, yrkanden och bordlägganden av frågan så kom domen alldeles nyss:

JAG FÅR ÅTTA TIMMARS PERMIS!

Så NU åker jag till mina fina i Grisslehamn.
Och jag slipper hoppa groda, haha. Har ingen ork men massor av inre energi.

GLAD MIDSOMMAR alla nya (och gamla) vänner.
Gör det bästa av den, det ska jag.
Vi ses snart.

Värre framåt natten

Kvällarna är värst här. Helt klart.
Det är då jag kan summera dagens addition av nya biverkningar och får riktigt ont av dem.
Smärtan blir givetvis värre av att ett visst mått av oro letar sig fram ur mitt undermedvetna.

Jag gråter tyst och vill stänga av ett tag.
Det känns ungefär som under en av faserna jag glömt namnet på under en förlossning. Den då man bara vill lägga ner och åka hem. När det hände vid vår äldsta sons födelse frågade jag min man, som det självklaraste i världen:

- Har de låst fönstren?
- Eh, ja ... hur så?
- Tur, för annars skulle ju alla gravida hoppa ut.

Från nionde våningen på BB Stockholm. Alltså.

Här har de också låst fönstren. Man varken får eller kan öppna dem pga risken att få in främmande bakterier, mögel- eller asbestsporer.

Och det är ju tur. ;-)

Ödets ironi

Jag är så inihelvete jävla hungrig!

Äntligen, efter två veckor utan tillstymmelse till matlust skulle jag kunna sluka ett helt smörgåsbord. Ja, fast det får jag ju inte. Vet ni vilka oerhörda smitthärdar såna är?

Men är det inte ironiskt att nu när jag äntligen vill, så FÅR jag inte äta, eller ens dricka?

Snart blir det dock ändring. Kl 15 ska jag dricka en liter kontrastvätska. Mums. Ser det som en tidig och rejäl avsmakning av midsommarbålen.

Bålen, haha, det är ju den som ska skiktröntgas kl 17. Hur kul som helst. Eller? Märks det att jag har näringsbrist?

Äventyret fortsätter

Många tror att det är trist, tråkigt och långsamt att vara isolerad. I mitt fall stämmer det inte alls. Behandlingar och besök avlöser varandra. Här händer nåt' nästan jämt!

Till och med nattetid är det full fart. Just den här natten var exempelvis bitvis outhärdlig. Men här finns hjälp att få, bara ett telefonsamtal bart. Gurun ordinerade morfinspruta. Rätt in i magen. Den sved, men tog där den skulle. Så att jag kunde sova några timmar tills jag väcktes av nästa smärtattack. Proceduren upprepades och jag sov gott till morgonen.

Trygga stickexperten från Blodmottagningen kom och satte vant en kanyl perfekt på första försöket, så nu är jag redo för kontrast. Synd att hon inte jobbade sent igår ... Fick mera antisyratabletter, kunde peta i mig magsårsvänlig frukost lite långsamt och vilade den ömmande magen innan ALL-vetaren läxade upp mig för att jag inte berättat om magsmärtan tidigare. Vilket var svårt då det inte direkt gjorde dödsont förrän igår. Jag är inte den som klagar i onödan. Utom här då. Läs bloggen, doktorn! (Hejhej, jag vet att några av er gör det.)

Fick veta att jag måste fasta från och med nu eftersom skiktröntgen förhoppningsvis är på gång, samt att en kirurg ska känna på magen för att utesluta fel som måste opereras. Tappade nästan andan. Hur mycket skit kan hända på samma gång?

Sedan var det dags för benmärgsprov. Den ack så avskyvärda märgtanten kom med sin gnisslande labbvagn. Henne gillar vi inte, vi som ligger här, eftersom hon kommer i kritiska lägen när man är väldigt nervös över vad svaret ska bli. Redan innan borren kommit fram slog hon huvudet i den vägghängda tv:n och skrek väldigt högt samt svor en lång harag och förbannade allt och alla. Något som i sig var fascinerande att höra. Jag flög upp för att hjälpa henne, men blev tillsagd av ALL-vetaren att ta det lugnt. Det fanns faktiskt två läkare och två sjuksköterskor i rummet ... Benborrningen var smärtfri och tillräckligt med vätska sögs ut utan problem. De ödesdigra svaren kommer på måndag. Gulp.

Nu har jag precis fått ytterligare en magspruta. Denna gång för de vita blodkropparna ska växa till sig. Jag är fortfarande nere på noll, och det håller inte längre. Ingenting kan läka, och felen i kroppen har ju inte direkt blivit färre den senaste tiden.

Som ni märker blir det en spännade midsommar, i väntans tider. Vad mer kan man begära?

Och hörrni, kör försiktigt i midsommartrafiken. Ta det lugnt och titta på kossorna i stället för att göra tokomkörningar, okej? "Det viktigaste är att ni kommer fram, oavsett hur lång tid det tar.", sa mormor. Klok som en bok.

Berg- och dalbana

Det är fascinerande att en dag som börjar så bra, kan sluta så illa.

Sol och god vän på frukostbesök, ingen feber!, jag är däremot full av energi. Sedan kommer chefen med charmtrollsson på besök och vi går ut i parken. Ett smått magiskt ögonblick uppstår när 15månaderskillen sträcker sin lilla hand mot min för att få lite stöttning på vägen, tar ett fast grepp och vägrar släppa. Tänker på hur stora mina egna killar är, samtidigt som det känns som om de var toddlers igår.

Efter lunch kommer ytterligare en chef på besök, nu makens fd, som genomlidit alla magbesvär en människa kan ha. Vi råkade hamna på ett stockholmssjukhus samtidigt i vintras; jag med ryggskott, ischias och höftproblem, hon med matvägrande mage. Hon sa sig behöva perspektiv på saker och ting och kom hit idag. Något jag också fick. Mina magproblem är ingenting.

Tyvärr vänder lyckan ungefär där. Klarar plötsligt inte att stå upp och vrider mig i ofantliga magplågor som ingenting tycks kunna bota. Ytterligare en ledare, min "egen" chefsläkare undersöker och ordinerar den ena häxdrycken efter den andra. Utan större framgång.

Sen börjar syjuntan. Tre syrror i rad sticker sönder mina kärl med målet att sätta en nål inför nattens skiktröntgen. Jag behöver en kateter för att kontrastvätska ska sprutas in. Men det går alltså inte. Till slut bryter jag ihop, givetvis när ömsinta mamma ringer och senare även när min redan orolige Mumrik undrar vad som står på. Jag gråter, hulkar, snurvlar. För att jag har ont, är rädd och orolig för framtiden. För att jag inte träffat mina barn på snart två veckor, igen. För att jag inte får komma ut i friheten för att återhämta mig från alla biverkningar eftersom nästa cytokur måste dra igång nästa vecka, för att inte riskera något. Och det är så befriande att få lätta på trycket över bröstet. Men jag torkar strax tårarna, blir mig själv igen och talar om för personalen att

- Nu räcker det!

Precis när jag ska somna kommer ytterligare en vitklädd vålnad in det mörka rummet. Det är nattjouren, men en älskvärd sådan. Vännen O har smitit från ortopedakuten för att säga godnatt. Och eftersom klockan är före midnatt så slutar alltså den här berg- och dalbanedagen ganska bra, trots allt.

Vad gjorde jag utan mina vänner?

För sjuk för att vara sjuk

Min far har delat svit med mig ett par dagar.
För att stötta, hjälpa, hålla mig sällskap.
Och lägga band på sin oro.

Det har varit intressanta dagar.
Jag har regresserat till tonårsstadiet.
Medan pappa blivit auktoritär.

- Ät upp din mat genast!
- Jag kan inte, och ditt tjatande hjälper inte.

Precis som i unga år, när bekräftelsebehovet var så stort att jag under en period gjorde som småbarn. Jag använde mat som maktmedel. Matvägran är förkrossande effektivt.

Eller vad vi gör med vår tid. Jag kopplar hellre av framför datorn än framför tv:n. Speciellt om det endast visas en vänskapsmatch i Confiderations cup mellan Egypten och Nya Zeeland.

- Stäng av den där apparaten nu. Du måste vila.
- Jag måste ju få skriva ett inlägg, kom igen.

Men så får pappa rätt. Så klart.
ALL-specialisten spänner ögonen i mig:

- Du har en kraftig blodförgiftning som vi måste få bukt med. För att det ska lyckas måste du sköta dig framöver.

Ibland glömmer jag varför jag är här. Hur nu det kan vara möjligt. Men varje gång jag pratar med mina barn, som jag nu inte har träffat på 1½ vecka, så inser jag hur onödig just den här sjukhusvistelsen är. Jag skulle ju vara hemma och bli stark inför den tuffa kur tre som väntar på måndag. Nu blir det ingen tid för återhämtning, eftersom de sjuka blodkropparna måste bekämpas i tid. Det är surt, men nödvändigt.

Först måste jag bli frisk från blodförgiftningen, som ju också sätter käppar i hjulet för utrotandet av leukemin. Den egentliga anledningen till att jag är här. Utan såna onödiga komplikationer har ju kroppen större chans att bilda friska vita blodkroppar. Nu måste den kämpa mot streptokocker. Också.

Ekvationen går inte ihop.
Energin räcker inte till.

God natt.

En fyra?

Idag tog jag fästmannen (sjukhushumor för droppstång) i ena handen och min far under den andra och skred uppför gången klädd i vitt.

Vi möttes inte av en präst vid altaret, däremot en kardiolog. Som utförde ett ultraljud på hjärtat. I 45 minuter. Sedan övergick hon till att undersöka magen.

- Hittar du något?
- Nej, det ser fint ut.

Misstänkte min läkare verkligen en Gudsbefruktning, så snart efter trean?

Dålig dag

Dagen idag är en dålig dag.
Jag gömmer mig inte för er, jag är bara lite krasslig.
Trosfrågan (haha) diskuteras när erforderlig kraft återvänder.

Hjälpen är nära.
Två påsar blod från anonym vän.
Så imorgon är en annan dag.

Jag tror på solsken!

Kram

Existensiell söndagkväll

Bild från SVT: himmel & helvete på öppnis i kyrkan

Just nu ser jag något riktigt bra.
Public service at its' best.

Existens tar upp ämnet barn och relgion, problematiserar religiösa friskolor och besöker Pingstkyrkans öppnis och Svenska kyrkans ungdomsverksamhet. Programmet är mycket intressant oavsett åsikt i frågan.

Det som gör mig heligt förbannad är att inse att alla religiösa samfund, inkl Svenska kyrkan som jag är medlem i och genom att jobbprojekt haft ganska stor insyn i, bryter mot barnkonventionen i sin verksamhet då de påverkar barn utan analytisk förmåga i väldigt unga år. FN:s barnkonvention slår fast att barn har rätt att bilda sig en egen trosuppfattning, oavsett föräldrarnas religion. Sverige skrev under barnkonventionen för 20 år sedan. Sedan dess har antalet religiösa friskolor fördubblats. Så vem värnar barnens rätt till en egen tro?

I reportaget från Pingstkyrkan återger pastorn och barnskötarna skapelseberättelsen för barn från 2 års ålder som andäktigt och storögt, med gapande munnar sväljer allt, rubbet. Om himmel och helvete samt allt däremellan. Än värre blir det när pastorn i en intervju medger att jodå, hon predikar synd och straff som ger barnen känslor av skuld och skam. Det är inget fel med det.

"Barn klarar att få skuldkänslor. De är ju så enkla."

Att övertyga? Jag blir rosenrasande, men besinnar mig. Det är väl inte så farligt att sjunga psalmer för bebisar? Barn och ungdomar får i kyrkan en trygg plats, det har jag själv sett inifrån, de får veta att de är älskade. Men är kärleken villkorslös?

Å andra sidan påverkar alla föräldrar sina barn varje dag, medvetet eller ej, att uppträda "ordentligt", lära sig vad som är rätt och fel. Och även om vi försöker låta bli att vädra våra politiska åsikter, att kritisera våra medmänniskor eller påverka barnen att välja vissa aktiviteter framför andra, så känner barnen exakt vad vi tycker. Det framgår med all önskvärd tydlighet. Och jesus (!) vad de läser oss väl. Tidigt.

Men det finns en skillnad: ingen klok förälder vill få sitt barn att känna skuld och skam, något som kommer efter sanningar/sagor om synd och straff. Eller?

På kyrkans dagis går man gruppen runt och tackar Gud för det man vill. Jag är en smula melodramatisk, men jag är glad att mina barn går på ett vanligt kommunalt utedagis. Så de slipper detta scenario:

- Vad vill du tacka Gud för, Kalle?
- Jag tackar Gud för mina friska föräldrar.
(Kalle är ovanligt lillgammal, men det är så han uppfostras. Hemma och på dagis.)
- Och du, T?
- Eh ... *gråt*. Är det mitt fel att mamma är sjuk?

För det blir ju konsekvensen när man lär barnen att det finns himmel och helvete, synd och straff, skuld och skam. Har jag fel?

Mördande reklam

Allt går att sälja med mördande reklam.
Kom å köp konserverad gröt ...

Tid är plötsligt ingen bristvara i mitt annars alldeles för hektiska liv. För att få isoleringstiden att gå har bloggar blivit viktiga, liksom musik och böcker. När jag är för trött för att läsa eller skriva, dvs göra något meningsfullt av tiden här, så ser jag en del på TV. Tyvärr. Kvalitet är en bristvara. Speciellt när jag zappar till kanalen där "vi tar en kort paus men är nsart tillbaka (med mer dynga)".

Men alltså, hallå! Ere nån' hemma eller? Fick tonårsidolen Johan Palm skriva manus helt själv till sin snutt? Han ba "Öööh", eller va ere som händer liksom?

"Köp mitt första debutalbum receptfritt!", speakar han glatt, med stolthet.

Och jag som trodde det var hans andra debut.

Ser framför mig hur en sliten, bitter och blekfet reklamare med kotlettfrilla ler i mjugg och låter pojkvaskern hållas. En föredetting som tänker "lite skam har aldrig förstört en karriär, se på mig".

En annan albumreklam jag skrattar åt är dansbandet Lasse Stefanz. De mimar ett potpurri ståendes i en gruskrop famför en gigantisk, röd långtradare iklädda likadana svarta cowboykläder. Sångaren har dessutom en gigantisk, beige kavaj för att markera sin huvudroll samt för att dölja hängbuken, ett inte helt lyckat klädval. Skrattklimax nås när en annan bandmedlem ser bedjande rakt in i kamerna, tar bladet från tungan och kvider fram

"Jag är så ensam här i kväll ..."

Det är jag med, men jag kvider och vrider mig i spasmiska skrattkramper. TACK alla påhittiga kollegor, ni som gör att artisterna kommer till sin rätt i reklamen. Ett skratt sägs förlänga livet så jag lär bli uråldrig, delvis tack vare er. Samt några liter rävgiftscyto, blod- och (förhoppningsvis) benmärgstransplantation. Och en massa jäklaranamma. Vad skrattar du åt?

In vino veritas

Inatt hade jag en man på rummet. Oh là là!
Min egen man och jag på tu man hand här,
för första gången sen jag kom hit i april.

Vi drack vin, mannen och jag.
En favorit från vår tid i Spanien.
En Rioja Reserva, vino de crianza.
El Molino från 2003.

Smart drag, då det höjer aptiten, kan man tycka.
Men jag glömde regeln: "Save your darlings for later!"
Så jag drack ett halvt glas och dök sedan ner i potatisskruvspåsen.
Man får väldigt romantisk andedräkt av såna. Om någon undrade.
I det fallet känns helt okej att "kill your darlings", som en skribent bör.

Nästa gång ska jag dricka ett skitvin. Nåt' roséblask. Uäh.
Men jag tar gärna emot tips på något rött vin som kan bli en ny älskling!
(Nu när jag fått så många fina, påhittiga läsare av mina nya bloggfavoriter. Blink, blink.)

Blodsjukdomarnas dag

Jag har nu lyckats med bedriften att "få"

blodcancer

blodförgiftning

blodbrist

samt både stafylokocker och streptokocker.

Tack som fan. Vad mer ska ödet ge mig?
Det är lika spännande varje dag.

Men jag ger mig aldrig och lever efter två deviser:

Lita på det oväntade.

Ingenting är omöjligt, vissa saker tar bara lite längre tid.

Den första regeln anammade jag som sjuåring då jag blev klok efter att ha läst en bra bok med samma namn. (Ja, jag vet att jag var lillgammal. Men det har vänt nu. Är barnsligare än somliga tror idag.) Den andra devisen blev mina ledord när jag fick leukemi första gången, 1998. Då slog jag ändå rekord i snabbt tillfrisknande. Komplett remission efter första kuren. Jag var She-woman. Untouchable. Och när vi var mogna för familj födde jag i rask takt två barn. Jag som borde ha så svårt att bli gravid på naturlig väg lyckades på första försöket. Båda gångerna. Det är vi väldig tacksamma för idag. För nu får vi inte fler försök.

Bring it on, mig slår inte ödet undan benen på. Jag är visserligen inte lika kaxig som vanligt idag (kan inte lyfta huvudet från kudden, så mannen är här och hjälper till en smula) men jag är en envis jäkel som snart reser mig igen.

Nu ska vi prata hela meningar hela kvällen, eftersom barnen fick stanna kvar på landet med mormor. Och dricka lite vin som Mumrik smugglat in. Det är bra för blodet och aptiten, har jag hört. Vad har ni för vidlyftiga lördagsplaner?

Genialiskt

Nej, det är inget självporträtt idag. Bilden kommer från kampanjen. Där får du ev frågor besvarade.

Inatt sov Glader här. Tjejen som gått igenom allt tufft livet kan erbjuda utan att kuvas. Som sedan min resas start spenderar sina få lediga dagar med sleep over hos mig. Trots att hon förlorade sin mamma här i ung ålder. Hon kom lägligt och introducerades för dagens hjälte med samma bagage som hon. (Har jag länkat tillräckligt nu? :-) )

Sedan pratade vi allvar, om nuet och framtiden. Vännerna har lockat och pockat, kommit med råd och dåd, tjajat och gnatat, morsor som vi är. Men nu så ska hon genmanipulera sig, eller jag menar kolla om oron är befogad. Ett modigt men moget beslut. Som måste få ta tid, eftersom du bör förbereda dig på vad du skulle göra om du bar på genen.

Men kolla du också! Lätt som en plätt kan kvinnor kolla risken för bröst- och ovarialcancer. För män och prostator gäller troligen samma sak, eller? Ring din gynekolog/urolog redan idag. (Och där stängde vi dagens morsa-på-stan-låda.)

Innan vi somnade inatt så skrattade vi tills vi tvingades kissa i kors. Åt detta. (Nu har jag banne mig länkat klart.) Filmen på slutet är obetalbar. Alla mina besökare har vridit sig i plågor idag - läkare, syrror, vänner, mamma. Den går s a s på repeat.

Det är sånt som kallas fredagsmys. Visserligen i skyddsisoleringen på sjukhuset. (Vet ni att TV3 kör en dokusåpa med samma namn härifrån? Galet. Sorry, febrigt sidospår.) Men är det nånstans man behöver mysa och skratta sig harmynt, så är det här. Vad gör ni?

Feberyrar jag?

Oj.
Jag har kört drogfritt idag, för att kolla om de fem dagarna jag spenderat här får räknas av frånde tio jag måste stanna pga streptokockerna. För att se om antibiotikan gjort sitt jobb, innan de öste på med en ny sort idag. Således ingen febernedsättande för att kunna analysera. Hänger ni med? Midsommar eller inte, kan man sammanfatta det.

Så plingade datorn vänligt och välbekant, och jag läste det här.
- Jag tror jag svimmar!, brukar storebror utbrista melodramatiskt när han blir överväldigad. Precis så känns det nu.

Sen kom syster Yster och tog prover. Jag har 106 i vilopuls, 100/60 i blodtryck och 39 graders feber (and counting). Farligt nära avsvimning. Jag känner mig.

- Inte ett dugg konstigt, ser du hur jag rodnar över hela den skalliga skallen?, sa jag.

Men lugn bara lugn. Jag ska inte svimma. Jag feberyrar redan, eller hur? För inte finns du väl på riktigt, Peter Barlach?

Det spelar ingen roll, härmed uppmanar jag alla läsare att genast klicka er hit utan att passera gå. Basta!

Tvångsisolering

Jahaja. Vet redan vad dagen har i sitt sköte.
Streptokocker har invaderat min kropp.
Tvångsisolering i tio dagar väntar.
Jag som skulle åka hem idag.

Utgång är inte lika med hemgång.
Ha en trevlig midsommar!

Sköten

God morgon!

Jag undrar så vad den här dagen har i sitt sköte. Eller vad mitt bjuder på för överraskningar, med tanke på gårdagens nedkomst.

Men är det inte ett ganska märkligt uttryck, "vad dagens har i sitt sköte". Jag förstår metaforen, men finner den lite porrig faktiskt. Vad tycker ni?

Och framför allt, vad har ni i era sköten idag?

En trea!

Älskling, vi har fått tillökning!

Jag har nedkommit med en Jell-O.
Alternativt fått ett missfall av en alien.
Det kan vara placenta.
Eller hela livmodern.
Resultatet analyseras just nu.

Jungfrufödsel var det i alla fall.
Miraklens tid är inte förbi.



Till eventuella känsliga läsare:
Förlåt mig, om jag verkar rå, cynisk och lite äcklig.
Jag måste få skoja om eländet för att överleva, okej?

Gråtvåta kinder

Den här regniga dagen har varit gråtvåt. Men det har varit en bra gråt. För att jag funnit en blogg som berör. Och det är det inte många som gör.

Jag har läst och lyssnat. Förundrats och förändrats.
Men framför allt stärkts av att jag tror vi gör rätt.
Som tar med oss barnen på den här resan.
De får växa upp lite snabbare än sina jämnåriga.
Men jag är säker på att det stärker dem.
Hjälper mer än det stjälper.
Så länge vi finns där och kan svara på frågorna, hantera deras frustration, reagera på deras aggression. Och låta dem "krama bort sjukdomen så det goda i blodet kommer igång och kämparhjärtat pumpar runt alltihop"., som storebror säger.

Nu ska tårarna torkas.
För Esset (i JES! Kommunikation) är på intågande till lärdomsstaden.
Pyjmaspartyt väntar.
Kuddkrig och glass, någon?


P.S. Jag hade ett välbehövligt gråt- och blogguppehåll vid lunch när barndomsvännen från seglarskolan aka svärmorsdrömmen & barndoktorn kom på besök. Så det är som vanligt inte synd om mig. Aldrig, never, ne jamais. D.S.

Blå men uppnosig

Jag är lite låg. Och råkade skriva det som status på Fejan. Fick genast uppiggande uppmaningar att ta mig upp igen. Nu menade jag iofs att jag var låg i värden, men ville förmedla att jag är lite småblå rent allmänt.

Får jag inte vara det? Jag blir givetvis glad av er omtanke, trygg av att ni finns där, men jag sitter ensam i leukemibåten mitt på det stora havet av mediciner just nu. Jag är isolerad i min hytt medan regnet strilar mot rutan. Sikten är bra och jag ser framåt. Men även jag påverkas av trivialiteter som vädret. Och menseländet. Samt säkert av cykelmedicinen.

Så låt mig lyssna på blues om jag för en gångs skull vill. Jag går inte ner mig i bitterträsket för det. Den sidan av skivhyllan är Mumriks. Som bemästrar husets alla gitarrer och komponerar baby blues åt våra barn om kvällarna.

Den roligaste peppningen kom från en lite grön kompis:

- Du har fortfarande uppnosiga tonårstuttar trots att du har ammat två barn länge och snart är 35. Det är fan inte rättvist att du kan ha trekantsbikini och bränna BHn om du vill. Så var åtminstone tacksam för det.

Så nu bröstar jag upp mig, går rakryggad och är stolt över mina behag för första gången. Och tillåter mig att sura över vädret. Det får ju alla andra göra. Okej?

Uppassad

Har svårt att hitta självdistans här som sagt. Och ni har delvis protesterat. Men om vi säger så här, min mens har aldrig nånsin intresserat och berört så många som igår natt. Mens som är så äckligt att den måste göras blå i reklamen. Och här måste läkaren väckas av mitt menslarm. För att genast ordinera stoppaflödetmedicin. Ja, då förstår ni att egecentrisiteten lätt går i spinn.

Och den ständiga uppassningen fortsätter med föräldrabesök och finfint postpaket av snyggis igen. Med fint brev, galet foto, retrogodis, demonbok, teckningskit, teer, lyxig fransk handcreme och balsam till min frätta läppar. Ibland tror jag att du sitter på min axel eftersom du vet precis vad jag behöver, vännen. Det gäller er allihop, sötnosar. Ni är så omtänksamma. Och det uppskattar jag, särskilt en sån här lite låg dag. När blodet droppar. Och inte vill sluta. Men måste. Fasen.

Tar en promenad i solen med styvfar. Härligt att sträcka på benen och djupandas. Dok O ringer och frågar om jag vill ha glass.
- Kom till trädgårdskafét!, säger jag.
- Men jag är vitklädd., säger han.
- Haha, det gör väl inget. Jag är skallig och har patientarmband. Jag är dåren om du är vårdaren., skrattar jag.

Sen träffar jag den ständigt stickande balettdansösen som är inne för lite blodpåfyllning. Efter sin förhoppningsvis sista kur. Yey! Glömmer för en stund att jag är isolerad och inte får vistas i väntrum, men det är så kul att återse bekanta som mår bra på det här stället.

Och ikväll var sköterskeservicen som vanligt total. Jag hade petat i mig alldeles för mycket godis, ja inga enorma mängder, men jag äter inte sötsaker normalt och är alls inte van. Blir lätt illamående, men måste ju prova det jag får. Då kommer min syrra och frågar om hon får göra en fruktsallad till mig. Om hon får! Hon seglar strax in med en hel skål fint skurna bitar av exotiska färska frukter, som jag kan få i mig trots tungblåsor och ömmande tandkött.

Jag blir ett bortskämt barn här. En sån som jag gör allt för att mina egna prinsar inte ska bli. Allt medan mannen hade en tuff dag med trotsande monster. Som mjuknade av fyrfärd och klappalammutflykt med vännerna i skärgården. Jag önskar jag vore där. Tills jag får höra lillebrors avspisning av kompisen, 2 år, som vill bygga lego:

- Jag leker inte med småbarn.

Dräpande av en treåring. Skämmes.

PMS

Konstiga saker händer med kroppen och knoppen.
En grov underdrift.

Mitt kontrollbehov har åter smugit sig på, stärkt av att jag var problemlösare förra veckan i jakten på spolare. Vardagslivet med mina musketörer gjorde väl också att familjens planerare återgick till jobbet. Men igår kväll fick min mjuke man nog. Och tog sig ton. Per telefon.

"Du hjälper faktiskt inte till när du ställer krav på hur flytt, städ, badrumsrenovering och målning ska gå till. Låt hantverkarna, städarna och packmästaren sköta sina jobb. Och låt mig hålla i det här. Du kommer ju ändå inte att vara här då."

Aj, vilken öm tå. Och oj, vilka stora ord. Inte vara här? Jag lämnar inte mina fina, "aldrig-never-ne jamais" som gamlamårrmårr sa. Men visst, jag är troligen tillfälligt borta just när flyttlasset går.

Vaknade inatt och var sjöblöt. Hade svettats igenom alla lakan, ja till och med istoppstäcket var genomsurt. Duschade och upptäckte att den fertila kroppen tydligen beslutat sig för at funka ett tag till. Trevligt på sitt sätt, men inte så välkommet när jag redan får påfyllning av blod från den hårt prövade Blodcentralen. Verkar ju otacksamt och slösaktigt att göra sig av med blodet på en gång.

Hyfs och bättring! Så doktorn har ordinerat stoppakvinnlighetentabletter. Innebär det att jag kan kräva högre lön, bättre pensionsavtal och ett självklart förtroende? I'm in! Halva befolkningens största handikapp har funnit ett botemedel. Feminist javisst. På lika villkor. Vi får väl se ...

Stridslysten är jag redan. Upp på barrikaderna. Orden skalla jämlikhet för alla.
Men det är ju å andra sidan inget nytt.

Träning

I lördags ville jag jogga. Så pigg var jag efter trombocyttranfusionen. Men jag hejdade mig och tog en power walk till Skatudden. Vädret var klart så vi såg ända till Signhilds skär på Åland. Mötte också ett nyvigt brudpar som fotats på den vackraste av platser. Precis som vi gjorde för snart fem år sen.

"Akta klänningen, den sticker ut!", skrek storebror som troligen räddade deras fest genom sitt hoppande och fäktande. För klänningens släp hängde utanför dörren och var på att trasslas in i hjulhuset när brudgummen backade bilen.

Igår var jag lite svag men gick ändå promenad till Albert Engströms vik, byns lagun, med familj och vänner. Blev hurven efter ett par timmar i sol och lä på mysigaste fiket Kalaset. Vännen A solade i linne medan jag lånade alla tröjor jag kunde få. Anade oråd och gick raskt hem och vilade. Vaknade som bekant efter tre timmar med hög feber.

Men idag är jag pigg igen. Febern har gått ner, lungorna är röntgade utan anmärkning. Så har använt träningscykeln i sviten. Härligt att röra på påkarna. Inser att träning och feber inte hör ihop, men utan motstånd måste det väl vara okej?

Den där träningscykeln använde jag flitigt 1998. Kom då hit i rullstol, men efter en dag med cellgifter kunde jag slänga kryckorna och började genast cykla. Träningstok som jag var. Till slut tog min guru ut cykeln, ty jag fick benhinneinflammation och tappade vikt i rasande fart.

Det finns inte mycket som går upp mot endorfinkickar, eller hur?

Feber

En havsnära fiskepremiärshelg - ett tips: ta bort kroken innan barnen får testa det nya kastspöt! - avslutades med iltransport till Ackis igår kväll. 40 graders feber kom som från ingenstans. Avskedet från familjen blev odramatiskt, eftersom de är lyckliga att stanna kvar i skärgården medan jag är här.

Är nu skyddsisolerad i det rum där den förra resan startade 1998. Känner mig som hemma, uppassad av tryggheten själv. "Längtade du tillbaka så mycket att du var tvungen att få feber?", skojar min guru som jag träffade senast i lördags när jag var inne en snabbis och fick trombocyter. Vi planerar behandlingen och beslutar att köra nästa kur efter midsommar.

Traditionalisten i mig myser. Har firat alla mina midsomrar i Grisslehamn med dans på Singös kyrkbacke, sillunch på verandan och fest med kompisarna om kvällen. Slipper ändra det vinnande konceptet, puh.

Och de konservativa vann EU-valet totalt sett. Traditionerna bevaras i oroliga tider. Samtidigt som miljömedvetenheten äntligen präntats in. "Det känns tryggt för framtiden", som dom säger i Skona-reklamen som jag köper rakt av. Hav, sol, barn, rena kläder. Vad mer kan man begära?

Änglar finns

Medan barnen ser på morfars "änglafilm" om Tingeling sker mirakel. Ett sjukvårdsteam bestående av läkare och sjuksköterska ringer på dörren, går igenom behandlingsplan och förklarar att de finns tillgängliga dygnet runt. Bara ett mobilsamtal bort. I hela Stockholms län, vilket möjliggör vistelse i skärgården.

Sedan följer undersökning, behandling och provtagning genom CVKn.
Medan jag blinkade bort en tår av tacksamhet i ögonvrån.

Resursslöseri?
Ja visst. Jag har ork att själv ta mig till ett labb, men när ingen vill ta i mig och jag hänvisas till smitthärdsväntrum för att ingen vill lösa det enkla problemet - jag skulle ju kunna slussas in utan att träffa infekterade - så är det dyra sättet det enda möjliga.

Det förklarar teamet. Och beklagar att ingen informerat mig om mina rättigheter. Jag fixade lösningen själv, efter tips från god läkarvän.

Det lönar sig att vara envis när man är sjuk. Eller lite galen. Gärna både och.

Nu åker vi till havet över helgen!
Vad gör ni?