Dagens citat

... hämtar jag från den lyckade gårdagskvällen.
För nu ska jag sova.

P.S.

Försäkringskassan ville utförsäkra mig idag, men efter viss kamp skickar de mig inte till Arbetsförmedlingen på måndag. Satt (stod, låg, gick) i telefonkö hela förmiddagen och fick dem till slut att skynda fram "beskedet någon glömde". Kom osökt på en ny slogan:

Fk - där besluten fattas

D.S.

Sol, snö och stukat skelett

så klart!\0/ (Händerna i taket!)

Sökte ny, spännande stig mot dagis åt solstrålarna i morse, för att förvilla att "vår kära, älskade pappa ska jobba borta flera dagar, buhu". Jag är en en fenomenel stigfinnare sedan barnsben, storebror är en utmärkt sakletare och lillebror underhåller med poetiska uttalanden om allt han ser på våra äventyrliga promenader. Så vad kunde gå fel?

Hade precis pussat och vinkat adjö till maken (som än är lyckligt ovetandes, tänker att det läkt till torsdag. Eller?). Och valde sedan den halaste, brantaste backen som vi inte sladdat utför förut. Med favorit (?) i repris från januari som resultat. Denna gången är det dock foten som är skadad. Ombyte förnöjer. Höger givetvis. Man är väl konsekvent?

Turist ja visst!

Det som var tänkt att bli säsongens sista pulkaåkning smälte bort. Så storebror och jag spankulerade ner till Sturegallerian där jag äntligen fått hjälp med ett enkelt recept, efter att andra mer närbelägna apoteksbutiker gått bet. För i dagens avmonopoliserade medicinmarknad är det inte helt lätt att få fatt i de av doktorn föreskrivna pillren.

- Vi har inte märket du söker, annan sort går inte på frikort och kostar tusentals kronor och vi kan inte beställa det du behöver. Jag kan inte se vilka som har medicinen, eftersom alla är fria företagare nu. Försök någon annanstans.

Och jag som i min enfald trodde att konkurrens skulle leda till bättre service. Så fel jag hade.

Fortsatte dagen som turister i Gamla stan. Lunchmöte med maken, lillebrorn och gladaste femifamiljen på Vapiano. Såväl pastor, caesarsallad och tiramisu, men framför allt den extremt barnvänliga miljön med egna basilikaplantor på borden rekommenderas varmt! Vilket vinnande koncept. För såna som vi. Förälskade par bör kanske välja sena middagssittningen ... eller använda restaurangen som effektivt preventivmedel.

Helt knarkad

Allting sker i ultrarapid.
Snart svävar jag i taket.
Lätt som en fjäder, wey!

Har iofs fastat sen kvällsfikan med min BFF igår.
Och har nu svalt en Stesolid.

Snart ska jag göra en lungundersökning.
En kamera ska föras ner genom luftstrupen till lungan.
Sedan ska koksalt sprutas och prover tas med små borstar.

Visst låter det mysigt?
Daladoktorn har ordnerat stora mängder lugnande vid behov.
Och syrgas, så jag inte kvävs på kuppen.

- Men visst går det ganska fort?, frågar jag.
- Tja, det borde inte ta mer än 20 minuter., svarar sjuksköterskan.
- Det är ju en evighet av dödsångest när andningen är nedsatt!, hävdar jag.

Har jag sagt att livet är fullt av överraskningar?

För sjuk för att vara sjuk

Min far har delat svit med mig ett par dagar.
För att stötta, hjälpa, hålla mig sällskap.
Och lägga band på sin oro.

Det har varit intressanta dagar.
Jag har regresserat till tonårsstadiet.
Medan pappa blivit auktoritär.

- Ät upp din mat genast!
- Jag kan inte, och ditt tjatande hjälper inte.

Precis som i unga år, när bekräftelsebehovet var så stort att jag under en period gjorde som småbarn. Jag använde mat som maktmedel. Matvägran är förkrossande effektivt.

Eller vad vi gör med vår tid. Jag kopplar hellre av framför datorn än framför tv:n. Speciellt om det endast visas en vänskapsmatch i Confiderations cup mellan Egypten och Nya Zeeland.

- Stäng av den där apparaten nu. Du måste vila.
- Jag måste ju få skriva ett inlägg, kom igen.

Men så får pappa rätt. Så klart.
ALL-specialisten spänner ögonen i mig:

- Du har en kraftig blodförgiftning som vi måste få bukt med. För att det ska lyckas måste du sköta dig framöver.

Ibland glömmer jag varför jag är här. Hur nu det kan vara möjligt. Men varje gång jag pratar med mina barn, som jag nu inte har träffat på 1½ vecka, så inser jag hur onödig just den här sjukhusvistelsen är. Jag skulle ju vara hemma och bli stark inför den tuffa kur tre som väntar på måndag. Nu blir det ingen tid för återhämtning, eftersom de sjuka blodkropparna måste bekämpas i tid. Det är surt, men nödvändigt.

Först måste jag bli frisk från blodförgiftningen, som ju också sätter käppar i hjulet för utrotandet av leukemin. Den egentliga anledningen till att jag är här. Utan såna onödiga komplikationer har ju kroppen större chans att bilda friska vita blodkroppar. Nu måste den kämpa mot streptokocker. Också.

Ekvationen går inte ihop.
Energin räcker inte till.

God natt.

Genialiskt

Nej, det är inget självporträtt idag. Bilden kommer från kampanjen. Där får du ev frågor besvarade.

Inatt sov Glader här. Tjejen som gått igenom allt tufft livet kan erbjuda utan att kuvas. Som sedan min resas start spenderar sina få lediga dagar med sleep over hos mig. Trots att hon förlorade sin mamma här i ung ålder. Hon kom lägligt och introducerades för dagens hjälte med samma bagage som hon. (Har jag länkat tillräckligt nu? :-) )

Sedan pratade vi allvar, om nuet och framtiden. Vännerna har lockat och pockat, kommit med råd och dåd, tjajat och gnatat, morsor som vi är. Men nu så ska hon genmanipulera sig, eller jag menar kolla om oron är befogad. Ett modigt men moget beslut. Som måste få ta tid, eftersom du bör förbereda dig på vad du skulle göra om du bar på genen.

Men kolla du också! Lätt som en plätt kan kvinnor kolla risken för bröst- och ovarialcancer. För män och prostator gäller troligen samma sak, eller? Ring din gynekolog/urolog redan idag. (Och där stängde vi dagens morsa-på-stan-låda.)

Innan vi somnade inatt så skrattade vi tills vi tvingades kissa i kors. Åt detta. (Nu har jag banne mig länkat klart.) Filmen på slutet är obetalbar. Alla mina besökare har vridit sig i plågor idag - läkare, syrror, vänner, mamma. Den går s a s på repeat.

Det är sånt som kallas fredagsmys. Visserligen i skyddsisoleringen på sjukhuset. (Vet ni att TV3 kör en dokusåpa med samma namn härifrån? Galet. Sorry, febrigt sidospår.) Men är det nånstans man behöver mysa och skratta sig harmynt, så är det här. Vad gör ni?

På labbfronten intet nytt

För att göra en lång historia kort:

Ännu en dag har ägnats åt att leta slangrensare.
Gata upp och gata ner.
I vår kungliga hufvudstad.
Med ständig telefonsupport från änglarna på Ackis.
Som inte förstår broderlandstingets inkompetens.

CVKn är fortfarande inte flushad.

Är någon förvånad?

Själv funderar jag för första gången seriöst på att flytta till hemstaden för gott.
Dock utan att förtvina på stadens eminenta sjukhus, som jag blev rekommenderad igår.

Men imorgon fortsätter Davids kamp mot Goliat.
Stoppa mig innan jag blir en rättshaverist, snälla?

Lönsamt labb?

Jag har alltså bytt sjukhuset mot hemmet i väntan på nedgång och feber efter VABA-kuren, ni vet. (Fortfarande lika kul.)

För att få vara hemma (för första gången sen cytostarten den 28 april) måste jag lämna blodprover varannan dag. Detta görs på närbelägna Sophiahemmet. Ett privat sjukhus, en vinstdrivande verksamhet. Trodde jag.

Trots remiss och länsöverskridande landstingsöverenskommelser är det plötsligt omöjligt att få någon att ta i mina slangar. Blodet kan de analysera, men då måste jag stickas. Och det går inte. Eftersom behandlingen skulle göra mig till en trasig nåldyna.

Så det är stopp. På fyra labb, tre vårdcentraler och Det Stora Sjukhuset. Jag har fått så många undaflykter presenterade idag att jag borde vara ilsk, men lägger hellre energi på att bli frisk. Den roligaste kommentaren från en högröd labass var dock:

"Är man dödssjuk borde man väl ligga på sjukhus? Det finns inte utrymme för cancerpatienter i vår verksamhet."

Jag är inte döende, men jag avled nästan av skratt när jag gick därifrån.

Tanken var att jag som infektionskänslig inte skulle behöva åka till en akutmottagning pga mitt nollvärde i immunförsvar. Men när jag travat stan runt i jakten på en behörig klinik måste jag ge upp och åka till den läskigaste av smitthärdar. Och inte ens där törs de spola venkateter, utan tar blodprov genom stick.

Nu ger jag som bekant aldrig upp. Så imorgon har jag bokat utredningsmöte med en distriktssköterska. Hur har det blivit så här? Vad krävs för att lösa problemet?

Jag har en ny affärsidé:
Ett labb som klarar allt. Behovet är skriande.

Efter en hel dags jakt händer det otroliga. En jourhavande läkare ringer för att uppmärksamma mig på att jag har låga värden. "Ditt blodprov larmar och då är vi skyldiga att söka upp dig.", förklarar akutläkaren. "Mår du bra? Behöver du hjälp med något?"

Eh, är en CVK-kontroll för mycket begärt?