Värre framåt natten

Kvällarna är värst här. Helt klart.
Det är då jag kan summera dagens addition av nya biverkningar och får riktigt ont av dem.
Smärtan blir givetvis värre av att ett visst mått av oro letar sig fram ur mitt undermedvetna.

Jag gråter tyst och vill stänga av ett tag.
Det känns ungefär som under en av faserna jag glömt namnet på under en förlossning. Den då man bara vill lägga ner och åka hem. När det hände vid vår äldsta sons födelse frågade jag min man, som det självklaraste i världen:

- Har de låst fönstren?
- Eh, ja ... hur så?
- Tur, för annars skulle ju alla gravida hoppa ut.

Från nionde våningen på BB Stockholm. Alltså.

Här har de också låst fönstren. Man varken får eller kan öppna dem pga risken att få in främmande bakterier, mögel- eller asbestsporer.

Och det är ju tur. ;-)