Kompromisshandling

Att göra matinköp är en konst. Helt klart en liten vetenskap i sig. Speciellt om man i en relation har olika syn på hur, var och varför man egentligen handlar. Välplanerad storhandling vs spontana småinköp. Stormarknad i stadens utkant vs kvarterets närbutik. Eller slapparvarianten näthandel med hemkörning. Är det här något könstypiskt? Enligt min förvisso helt ovetenskapliga men ändå empiriska studie föredrar män att storhandla medan kvinnor gärna småshoppar. Men sen finns det ju underbara undantag som bekräftar regeln. Hur gör ni?

Jag gillar den personliga servicen och närheten till dyr-ICA eller lyx-Sabis i Fältöversten, där jag småhandlar varje dag, medan maken hellre storhandlar mera sällan på PrisXtra Storängsbotten och samtidigt tar en sväng förbi storförpackningarnas mästare Martin Ohlsson. Själv blir jag kraftigt allergisk av stormarknader, så jag sätter inte min fot där, portad främst av min man.

"Du beter dig värre än skrikungarna där borta!" sa han sist och nickade mot några sockertoppsgalningar som fått sina föräldrar att fullständigt ge upp för allt tjat.

På väg till landet får mannen härja fritt i stormarknadernas Mecca, Norrtälje. Han blir helt till sig och har svårt att välja mellan Flygfyren, Willys, Coop Forum, Lidl ... och säkert några till. Han svänger dock oftast in på flygarstället där det vimlar av folk. Jag får ju inte gå in i dylika affärer nu när jag är infektionskänslig, så barnen och jag sitter kvar i bilen och tjuvkikar på alla bråkande, vrålande familjer på parkeringsplatsen. När mannen kommer ut är han lycklig och tungt lastad.

"De hade extrapris på nästan allt. Köp fem betala för fyra!", yrar han med dollartecken blinkande i ögonen. "Och så är de ju billigast i Roslagen, glöm inte det." (Säger dom, ja.)

Sedan får jag sitta på toarullarna med haloumiostar och kaviartuber i knät. Barnen i baksätet får ta hand om mjukare varor som bröd, bullar och "en handduk på köpet" (obs, ful och omatchande med resten av hushållets frottébestånd), ifall vi skulle behöva tvärnita. Det tar nästan en timme att åka mellan Norrtan och Grizzly om trafiken är tät. Det är obehagligt på flera sätt med bilen full av varor som borde vara nedkylda.

När vi väl är på plats vid kusten får jag småhandla och snacka strunt, alltså höra allt byskvaller, på den lokala megadyra ICA.

"Bygden behöver butiken!" skanderar jag, "vi måste värna varandra!".

Men när jag kommer hem till huset blir jag sur över att datumet gått ut på en större del av varorna och att en halv kasse kostat 400 kronor. Sen åker jag till fantastiska ICA Supermarket i Elmsta. Halvdyrt och heldelikat.

Att handla är som att vara gift - det gäller att ideligen kompromissa.

Resevdelar sökes

Skärgårdsidyll ...

Dagledig med barnen.
Kvällsjobbar med havsutsikt.
Men är helt väck i hjärnkontoret.

Har otur när jag tänker, snällt omskrivet.
Skyller allt på knarket. Som hjälper mig att stå.
Missade att juni blivit juli och att barnen borde vara på kalas. I stan.

Diskbråck är ett litet helsicke.
Oavsett utsikter.
Kota till salu?

Sjuuukt övertänd

Lita på det oväntade.

Det är mitt ordspråk.
Ni som känner mig vet varför.
Det hjälper en att aldrig bli bitter, ty bitterhet dödar.

Hur som helst så har det slagit till igen.
Det oväntade.

För vem i h-e trodde att en liten människa på 163 cm kunde få "lågt sittande ryggskott"? Va?!
Det kan man. Eller jag. Åtminstone. Häpp.

Vaknade av att jag inte sov. Överjävligt ont. Men efter åtta veckor med träningsskada (trodde jag) är jag van. Men då, kl 04.45 fick jag nog. Tog en taxi till akuten på DS. Kändes en smula dramatiskt, men vad fasen, kan man inte gå så kan man inte köra. Och barnen ville jag inte ta med mig. Även om mannen gärna fått haka på. Men de där små passar inte sig själva. Än.

Well, efter provtagningar, sprutor, hockeygodis fick jag linka hem efter en halv nattådag. Mycket gladare (knark funkar alltid) men framför allt klokare. Alltid skönt med en god diagnos. Om än en förvånande sådan. Men det mesta är bättre än det förhatliga c-ordet. Som började likadant. Så nu kan mina nära som oroats andas ut.

Jag firar med tjejbio. För första gången på fyra år. Känner mig lika glad som allsångsanders, som jag inte såg igår. Men som brukar vara sjukt övertänd.
Skål!

Kulturtanter i klimakteriet iklädda linnetält

Glada i hågen beger vi oss ut på heldagsutflykt med dagis. Tidig samling på gården, gåsmarsch till Djurgården. Skrattande, förväntansfulla stora, mittimellan och små ryggsäcksbarn. Och nyfikna föräldrar. Som tagit ledigt och bara njuter. Många har vågat stänga av mobilerna, andra blir ständigt störda tills de får onda ögat av stränga ridskoledagisfröken.

Solen skiner, barnen leker, föräldrarna diskuterar dagisval, boende och familjeförhållanden medan de beundrar sina skogsmullar, lite i smyg. Smiter in på Rosendal för att stilla abstinensen. Men begår det stora misstaget att ta med lillebror. Tänker att han rimligen borde somna i sin vagn om max tvåochenhalvminut. Långsam kö i trettiogradig hetta ger dåliga odds. Men kaffebegäret är enormt. Klär av, rullar vagn och håller hand. Målet är nära: blytunga ögonlock och näst i tur att betala.

Då slår de till - kulturtanterna framför mig. Sådana där hennafärgade spöken i naturliga linnetält från Gudrun Sjödén. Med keramikdingelidonger i öronen och kraxiga röster efter alltför många rödtjutskvällar med cigg. 3o cm från mitt ansikte, rakt ut luften, med blicken i fjärran, utbrister en av sextiotaggarna:
- Det där stackars barnet kommer att dö av värmeutslag. Röda, kliande prickar blir det. Jätte-farligt. Kan hon inte ta av honom mössan?
Och får medhåll av sina medsystrar.
- Ja, dagens mödrar. Bara latte för hela slanten.

Mot bättre vetande och totalt befriad av skånegåssyndromet för en nanosekund bemöter jag:
- Det är en sommarmössa, som han vägrar ta av sig. Och kaffet är ekologiskt brygg.

Då drämmer tältklädda tjocksmockan till vagnen med sådan kraft att lillebror vaknar med ett vargvrål samtidigt som jag tappar båda kaffemuggarna pga stöten i magen.

- Men för i helvete!, utbrister jag (som nästan aldrig svär normalt).
- Vilket språk!, svarar skräcködlan.

Inser att vidare diskussion är totalt meningslös. Kommer inte få någon ursäkt. Samlar mig, fyller på nytt kaffe och anstränger mig för att leende skrida ut.

Barnet ylar, vagneländet dryper av kaffeslask men i långt där borta i fjärran, under de blommande äppelträden, leker storebror pussåkramtafatt med bästisarna.

Det är härligt att socialisera över generationsgränserna.