Det som inte fick hända har hänt

Jag fick inte få en infektion.
Nu har jag fått det.

Dags för mental styrketräning, böner och tumhållning.
Jag vet att ni är med mig.

Tack.

Äventyret fortsätter

Många tror att det är trist, tråkigt och långsamt att vara isolerad. I mitt fall stämmer det inte alls. Behandlingar och besök avlöser varandra. Här händer nåt' nästan jämt!

Till och med nattetid är det full fart. Just den här natten var exempelvis bitvis outhärdlig. Men här finns hjälp att få, bara ett telefonsamtal bart. Gurun ordinerade morfinspruta. Rätt in i magen. Den sved, men tog där den skulle. Så att jag kunde sova några timmar tills jag väcktes av nästa smärtattack. Proceduren upprepades och jag sov gott till morgonen.

Trygga stickexperten från Blodmottagningen kom och satte vant en kanyl perfekt på första försöket, så nu är jag redo för kontrast. Synd att hon inte jobbade sent igår ... Fick mera antisyratabletter, kunde peta i mig magsårsvänlig frukost lite långsamt och vilade den ömmande magen innan ALL-vetaren läxade upp mig för att jag inte berättat om magsmärtan tidigare. Vilket var svårt då det inte direkt gjorde dödsont förrän igår. Jag är inte den som klagar i onödan. Utom här då. Läs bloggen, doktorn! (Hejhej, jag vet att några av er gör det.)

Fick veta att jag måste fasta från och med nu eftersom skiktröntgen förhoppningsvis är på gång, samt att en kirurg ska känna på magen för att utesluta fel som måste opereras. Tappade nästan andan. Hur mycket skit kan hända på samma gång?

Sedan var det dags för benmärgsprov. Den ack så avskyvärda märgtanten kom med sin gnisslande labbvagn. Henne gillar vi inte, vi som ligger här, eftersom hon kommer i kritiska lägen när man är väldigt nervös över vad svaret ska bli. Redan innan borren kommit fram slog hon huvudet i den vägghängda tv:n och skrek väldigt högt samt svor en lång harag och förbannade allt och alla. Något som i sig var fascinerande att höra. Jag flög upp för att hjälpa henne, men blev tillsagd av ALL-vetaren att ta det lugnt. Det fanns faktiskt två läkare och två sjuksköterskor i rummet ... Benborrningen var smärtfri och tillräckligt med vätska sögs ut utan problem. De ödesdigra svaren kommer på måndag. Gulp.

Nu har jag precis fått ytterligare en magspruta. Denna gång för de vita blodkropparna ska växa till sig. Jag är fortfarande nere på noll, och det håller inte längre. Ingenting kan läka, och felen i kroppen har ju inte direkt blivit färre den senaste tiden.

Som ni märker blir det en spännade midsommar, i väntans tider. Vad mer kan man begära?

Och hörrni, kör försiktigt i midsommartrafiken. Ta det lugnt och titta på kossorna i stället för att göra tokomkörningar, okej? "Det viktigaste är att ni kommer fram, oavsett hur lång tid det tar.", sa mormor. Klok som en bok.

Blodsjukdomarnas dag

Jag har nu lyckats med bedriften att "få"

blodcancer

blodförgiftning

blodbrist

samt både stafylokocker och streptokocker.

Tack som fan. Vad mer ska ödet ge mig?
Det är lika spännande varje dag.

Men jag ger mig aldrig och lever efter två deviser:

Lita på det oväntade.

Ingenting är omöjligt, vissa saker tar bara lite längre tid.

Den första regeln anammade jag som sjuåring då jag blev klok efter att ha läst en bra bok med samma namn. (Ja, jag vet att jag var lillgammal. Men det har vänt nu. Är barnsligare än somliga tror idag.) Den andra devisen blev mina ledord när jag fick leukemi första gången, 1998. Då slog jag ändå rekord i snabbt tillfrisknande. Komplett remission efter första kuren. Jag var She-woman. Untouchable. Och när vi var mogna för familj födde jag i rask takt två barn. Jag som borde ha så svårt att bli gravid på naturlig väg lyckades på första försöket. Båda gångerna. Det är vi väldig tacksamma för idag. För nu får vi inte fler försök.

Bring it on, mig slår inte ödet undan benen på. Jag är visserligen inte lika kaxig som vanligt idag (kan inte lyfta huvudet från kudden, så mannen är här och hjälper till en smula) men jag är en envis jäkel som snart reser mig igen.

Nu ska vi prata hela meningar hela kvällen, eftersom barnen fick stanna kvar på landet med mormor. Och dricka lite vin som Mumrik smugglat in. Det är bra för blodet och aptiten, har jag hört. Vad har ni för vidlyftiga lördagsplaner?

Vattkoppor och gamla tanter

Igår panikhämtade vi våra barn på dagis. Vattkoppor härjar och är det något jag inte får få så är det bältros. ("Vi säger aldrig att det är kört, men vattkoppsvirus försvårar möjligheterna till botande.") Nu har vi visserligen vaccinerat barnen - ett krav från Ackis för att jag över huudtaget ska få träffa familjen. Men vattkoppor kan man föra med sig utan att vara infekterad. Så telningarna får stanna hemma på obestämd tid. Som jag.

Och mysmorgonen har börjat bra sång, sagor och snabb (!) frukost. Bara för att vi inte har bråttom och manar på såspellarna äter de utan det vanliga trasslandet. Värt att tänka på ... för oss super coachande curlingföräldrar som gör dem den värsta björntjänst.

Så ingen gårdsfest inomhus, inget sångframträdande inför tårögd församling och ingen utdelning av personalpresenter för våra prinsar. Men de var lika glada ändå.

"Nu slipper vi allas mormorar och farmorar som stör i sången och som tränger sig före till kakorna.", sa storebror snusförnuftigt.

Härlig bild av det åldrande släktet.

Vodka på rummet

Det är fullt på Hematologen.
27 patienter på 22 platser.
Vilket innebär att här finns folk i varenda rum, sal, skrubb och sköljrum.

Jag har tur och delar rum med avdelningens enda ungdom.
(Hon är bara här varannan dag och jag vaktar hennes säng så att inte Agda, 82, flyttar in medan min nyfunna rumskompis har permis.)
"Ni är så unga att ni får kampera ihop.", sa syrran.
Hon är en 21-årig balettdansös.
Jag solar mig i glansen.
Och ångrar att jag avslutade balettkarriären vid 12, efter att ha hoppetossat sen 3-års ålder.
Hästtävlande, sång och musik tog över. Och en eller annan spännande kille eventuellt.

Vi babblar och skrattar så högt och rått åt att vara offer (yeah right) för "caaaancer" att personalen hänger hos oss för att höra rövarhistorier och fiiika.

Och igår togs nya benmärgsprover. De gamla var för skrala. Det krävdes några benborrningar för att hitta rätt. Men det gick bra. Gör ju som bekant inte alls ont. Man ska bara hålla sig från att klia på näsan eller röra sig på annat sätt en stund.

Idag var jag busig och drog en repa på stan. City of Uppis är folktomt (till skillnad från 50C) en tisdagsförmiddag. Så jag trotsade alla regler och sneddade över STBS (Stora Torget Balla Sidan) för första gången på åratal och var crazy enough att gå in på HM! Shoppade loss på cool sommarklänning med matchande kepa, en gladröd top och en designerbaddräkt, på uppdrag av kidsen:

"Du kan ju inte ha bikiiiini i sommar. Då rymmer ju slangarna. Köp en snygg baddräkt, som dom på teven!", sa storebror.
"I så fall vill jag också ha baddräkt. En rosa.", sa lillebror.

Väl tillbaka på Ackis fick jag ha modevisning av fynden à la Matthew Williamson. För ett gäng syrror på rad. Showtime! Och clownen luktar bensin.

Sen åt jag snabblunch. Vilket är ett skämt för mig som aldrig äter en måltid på kortare tid än en timme. Men en lumbal punktion väntade. Så i met' bara.

LP:n var mödosam för överläkaren, men lyckades till slut. Så här va: jag kutar rygg och sitter blick stilla medan doktorn sticker nål mellan ryggkotorna och suger ut spinalvätska för att sedan spruta in cytostatika.

"Säg till om det gör ont i något ben.", sa dalmasen från förr.
"Ingen fara, aj jävlar!", skrek jag eftersom det plötsligt smärtade i ischiasnerven. Mycket.

Scenariot upprepades några gånger, doktorn stack om igen och igen men stötte bara på ben och nerver. Koteländen, tänkte jag och påmindes gång på gång om att jag inte har någon större lust att bli förlamad. Så man sitter alltså stilla som en filbunke och hämtar kraft i att tänka på gladaste barnen.

Och så plötsligt är allt klart och man får ligga raklång i två timmar utan att röra en fena
och då tar batteriet i MP3n slut och inte vet jag var laddaren är och datorn står där, nära men så långt bort till Spotify när man inte får lyfta huvudet men så kommer pappsen på besök och timmarna går fort. Och i med cytodropp och in kommer Peruk-Pia, pappas gamla elev, och sen blir jag en hollywoodblondin i äkta lockar för en halv förmögenhet och det känns bara så FEL. Jag är skallig och stolt, känner mig ascool. Och ser superbarnslig ut. Inte en dag över 21, uppenbarligen. Jag kommer inte använda den fina peruken, så jag tror att jag tackar nej. Vad tror ni?

Well, sen kom min galne och ende favoritfarbror på oväntat besök. Han bor i Spanien och ogillar sjukdomar. Så det var ett tag sen. Vindruvor är för veklingar. Och inget jag får ta emot, så han hade med sig en flaska Royal Flush Vodka, hans nya affärsidé. Som hans storebror lite generat gömde. Otroligt rolig släktträff. Skål ta mig fan.

Som ni märker så är sal 3 da place to be. And you're very much welcome to join me!

Helvetesjävlaskitsjukdom

Hur berättar man det omöjliga? Speciellt för sina barn?

Det overkliga har hänt och vi står mitt i kaoset. Ena dagen skålade vi i (stora mängder) champagne, för att nästa dag få ett chockande besked som ställer livet på ända.

Barnen tog det bra, som barn gör. Efter tidig hämtning på 3-årsdagen, över ett glas saft i kvartersfikets trädgård:
"Dumma bajssjukdom, får man säga så? Jag kramar dig frisk. Kan vi leka kurragömma nu?"
Storebror är mer fundersam av naturen. Vägrar lämna min sida. Har humörsvängningar, men ställer också alla de svåra frågorna.

Till vännerna messade jag denna gång. Orkar inte ringa runt och trösta, så jag tog den enklaste utvägen:

"Igår sålde vi äntligen lyan. Idag fyller N 3 år. Och N & jag var på UAS. Jag har fått återfall av leukemin. Kaos är granne med Gud. Kram"

Sen dess har det varit treårskalas i dagarna tre, med släkt, vänner och massor av underbara barn. Samt ilska, gråt och massor av terapibakande.

Nu ska jag vinna fajten. Igen. Och ni som vill följer med i ronderna.
Puss!

Lön för mödan?

Nu har vi städat & rensat, fixat & trixat, piffat & puffat, stajlat & snajdat i en vecka. Sov inte alls i natt eftersom vi drabbats av hetsig städmani inför interörfotografens ankomst samt en gnutta resfeber, utöver mitt galet dunkande öra. Så vi packade förstrött med ena handen medan den andra slängde ut ett ton skrutt (grovsoprummet innehåller vårt förra liv) inkl det pottskåp jag köpte till min allra första lya. Varför har det fått hänga med i femton år? Mon Dieu, je suis aveugle.

Denna hemmablindhet blev barnen abrupt av med vid uppvaknandet. Inte en leksak, teckning, foto så långt ögat nådde. Opersonligt och luftigt, jajamensan. "Mamma, vad fint det är, varför har vi inte haft så här förut?" utbrister den forne ekorrsonen.

Och jag håller med. Vi kanske inte alls behöver flytta, när allt kommer omkring?

Vi lämnar den tanken i det snöblaskiga kvarteret och drar till fjällen. Nu får mäklaren göra sitt jobb medan vi är på semester, vår omedelbara lön för mödan. Slappnar av, blir friska ... Anar redan nu vissa koncentrationssvårigheter. Kommer det någon på VIP-visningarna?

Mina franska nerver tål inte det här. Jag avskyr att flytta! Så till den milda grad att jag inte alls har öroninflammation, nej då. Kände mig som Lisabeth i madickensagan, när hon petat in en ärta i näsan.

Doktorn:
"Det var besynnerligt, jag kan då inte hitta något rött i ditt öra. Kan det vara hörselgången som är för trång?"
Jag:
"Men jag ÄR ett öronbarn, jag känner väl symptomen. Jag är så öm i käken att jag inte kan tugga ... eh ja, hmm det gör man inte med örat nej ... okej, men då var vi väl klara här då?"

Den snälla husläkaren konstaterar att jag har en kraftig käkinflammation.
"Har du varit stressad på sistone? Du kanske spänner käkarna i sömnen?"
No shit Sherlock. Gångjärnen behöver smörjas med medicin. Jippe, jag som precis lagt av med det tuffa artilleriet för ryggen får börja en ny kur.

Skrattar hela vägen till Apoteket, mitt andra hem. Och hoppas att jag om ett par veckor får småle på väg till banken. När någon lycklig själ vunnit en rafflande budgivning om vårt hem. Drömma går ju.

Gökboet nästa?

Sist jag åkte ambulans råkade jag hamna på samma ställe som två vänner. Märkligt sammanträffande? Inte alls med tanke på den senaste tidens ödesmatchningar. Ingen är förvånad. Allra minst de inblandade. Som ju simmat i samma ankdamm på sistone.

Vännen I befann sig i den gruvligaste av källare, inklusive extra allt av bajslukt, blod och snor på väggarna. Där låg hon på en bår i fyra dagar och utreddes. Till slut fick hon nog och drog.

Mumriks exkollega Lilla My blev allt mindre för var dag våningen ovan min, allt närmre molnen för varje misslyckad undersökning. Nu har hon fastat i tre veckor och är förflyttad till annat sjukhus, trippelopererad men schlageryrslig. Snart har vi risakagapartaj. När batteriet är laddat, som sonen sa. Krya, krya.

Självfallet ska sötaste svägerskan strax tillbaka. Vi låg på samma ortopedakut sist. Saker är inte som de borde. Speciellt inte när man skulle vilja ha ångervecka. Eller återkoppling åtminstone. När reservdelarna är ur funktion.

Men annars är allt bra, utan morfin men med full kontroll. Sjukhus är bra ställen, men man är alltid lika naken när man fråntagits beslutanderätten över sitt eget liv. Allt sker på rutin ooch någon annan bestämme när du ska sova, vakna, äta, kissa ...

Måste släppa tesen. Men jag tror fortfarande inte på ödet, slumpen eller reinkarnation som Nurse Ratchid. Ko-ko.

Kräkdoftande fredagsmys

Familjelyckan är total.
Alla är hemma och myser, i ett ljust, vackert hem klätt i vita lakan. Vi läser böcker, pysslar, sjunger, ser på film. Livet vore helt underbart om ...

det var lördag i stället för fredag ...

och om det inte vore så att alla egentligen kvider och lider, sväljer och kväljer.

Visst är det trevligt att ha sällskap i soffan, men inte av tre sjuklingar till. Barnen är hyfsat oberörda trots feber och tomma magar, men Mumrik och jag orkar egentligen inte mer. Efter en sömnlös natt fruktar vi nästa kaskad. Speciellt jag som för egen del har spyfobi.

Lillebror gör tappra försök att underhålla oss alla med trubarinsatser vid pianot och plötsliga krigsdanser. Innan han faller ihop i en liten hög på golvet, omgiven av kräkhinkar och skyddande lakan.

Och storebror är van vid uppkastningar, så han springer vant till toan när det är dags, tvättar sig och borstar tänderna när allt är klart. Dag som natt. Min hjälte!

Inget ont som inte för något gott med sig dock. Jag tar bit mörk choklad med hela nötter och bitar av kaffebönor, trots att det inte är lördag. Resonerar som så att den ändå ska upp igen inom kort. Bulimivarning?