Våffeldagen som försvann

Vilodag.
Helt sonkad av drogerna.
Som faktiskt funkar fint.

Jag är stilla.
Och vägrar bli friskgymnastiserad av storebror kl 05.37.
Eftersom jag misskött min förkylning och nu skördar snorfrukterna av det.

Trippelinfekterad, således tre antibiotika.
Solklart.
Plus morfinhostmedicin.

Och alla de vanliga 17 immunförsvarssuprimerande pillren som hindrar märgen från att stöta bort kroppen på obehagliga sätt. Med dödlig utgång. Ja, i värsta fall.

Tröttglad.
Lovar guld och gröna skogar med hes stämma.
Och glömmer snabbt.

- När man blir gammal behöver man hörapparat. Är det dags? Du varken hör eller hörs idag., informerar storebror.

Och precis då trillar inbjudan in om återträff med anledning av att vi slutade grundskolan för 20 år sedan, samtidigt som jag hittar mitt första gråa hår.

Det är kul att vara medelålders.
Vi tar våfflor med Kalix löjrom och bubblor till fredagsmyset i stället.
Tror det smakar bättre då.

Vad är väl en spik i foten? 2

Tulpaner och tända ljus.
Tecken på kaos och kärlek.

Bronkit, bihåle- och öroninflammation.
Och stukad ankel.
Men ingen leukemi!

Så nyss hemkomna mannen, som hållit hov med mikromjukisarna på Örebro slott, smörjt kråset och dansat disco på Ritz samt sovit kungligt på Grand Hotel i dagarna tre, nu läser Sixten & Blixtens uppfinningar för barnen som hållit sig vakna är väntan på "vår älskade pappa", så anser jag att Grey´s anatomy åter är ett passande program.

Det var länge sen' sist. Då, i maj, låg jag isolerad och kikade fram bakom kudden, med sjuksyster och övernattande vännen I vid min sida. Så sjuk och eländig. Men just därför var det väl också så skönt att få lätta på trycket vid veckans obligatoriska gråtstund.

- Tycker du att det är uppbyggligt att se sånt' här just nu?, undrade pappa då.
- Jag kan faktiskt skilja på fiktion och verklighet, hulkade jag.

Tillåt mig småle.
Har inte sett programmet sen' dess.

Morgongympa

- Snälla, kan du inte ta det lite lugnt idag. Nu när du är sjuk?, ber omtänksammaste mannen.

Snart hörs kvävda snyftningar under täcket från storebror, som vaknat tidigt och nu ligger och myser mellan oss i sängen.

- Du sa att du är frisk. Men nu säger pappa att du är sjuk igen. Varför luras ni?, sluddrar sonen med krokodiltårarna trillande nedför kinderna.
- Men vännen, jag är inte allvarligt sjuk, bara lite förkyld., förklarar jag efter att med viss möda ha förstått vad han menar.
- Säg aldrig så igen då. Lova det. På hedersord., uppmanar sonen.

Sedan skuttar han upp och förvandlas till "din egen friskhetsgymnast faktiskt" och leder styrketräningen med fast hand och uppmuntrande tillrop. Ty sista besöket på Danderyds sjukhus efter axelfrakturen resulterade i att jag friskförklarades. En väldigt skön trend för övrigt. (Även om jag aldrig kommer få något friskhetsintyg vad gäller leukemin. Återfallsrisken är alltför hög. Men märgen är ren. Och det betyder att jag just nu är frisk. Och jag har blivit bra på att fokusera på det goda och leva i nuet. Om jag får säga det själv. När fan bir gammal blir han religiös.)

- Du är härmed vårt facit på hur full rörlighet ska uppnås på kortast möjliga tid. Men du behöver bygga muskler på gym! Vad väger du egentligen?, undrar sjukgymnasten på DS.
- 47 kg, så ja absolut, men fullsmockade, svettiga träningslokaler är inte lämpliga för infektionskänsliga. Ge mig gärna några övningar så tränar jag hemma., svarar jag.

Får ett gummiband, ett träningsprogram och uppmanas att köpa diverse redskap. Som jag redan har. Powerpilatesfrälst som jag redan är.

Morgongympa kl 06:30 i soldränkt vardagsrum har aldrig känts bättre. Med universums yngste personliga tränare (?) vid min sida.

Efter genomfört pass förklarar min PT vikten av att äta rätt och vara ute för att få i sig solens vitaminer så att man blir frisk. Så bestäms min nya strategi att bli. Den finaste apelsinmarmeladen är däremot strängeligen förbjuden på fullkornsskorpan.

- Det är ju bara socker, det vet ju alla. Sånt får vi aldrig.
- Inte den här, du och jag kan desutom behöva lite extra tillskott.
- Det kommer inte på fråga. Fil och müsli är bra!

Och där fick jag för att jag försökte göra frukosten festlig.
Stockonservativa barn bryter inte vanor i en handvändning.
Och oron för en sjuk mamma försvinner uppenbarligen inte på länge.

Leksaksinferno ger kroniskt illamående?

Ursäkta frånvaron.
Jag mår tjyvens.
Är svag, skröplig, yrslig och kräkig.
Och en massa annat tjafs som jag slänger över axeln.

Märgen härjar och jag har troligtvis fått kronisk GVH.
Medicineras sedan igår, men oroas över konsekvenserna.
Ska jag leva så här för evigt?
Och hur länge är det, om symptomen förvärras?

Bestämmer mig för att ingenting blir bättre av att grubbla och fokuserar på att få i mig någon slags näring som jag kan behålla. Vilar, läser, sover. Och tar korta promenader tills huvudet snurrar och jag måste slå mig ner på närmaste stubbe för att fylla lungorna med frisk havsluft, blickandes ut över det kalla, vackra, stora blåa.

Fick tillbringa onsdag och torsdag på sjukhuset förra veckan, men kunde sedan åka hem till Stockholm och fick premiärsova en natt i vårt nya hem. Välkomnades varmt av käre lillebror M med lika kära svägerskan M som tillsammans snabbt som ögat lagade till en smarrig thairätt.

Nästa morgon var det tidig uppstigning för fotografering på dagis. Stolta som tuppar gjorde sig pojkarna fina med nya kläder, speglade sig och ville bli ajfånade innan de sprang iväg med jäktade fadern i släptåg.

- Vi brorsorna ska fotas först, förstår du., förklarade lillebror med viktig min.

Själv passade jag på att gå bärsärk i skåp och lådor. Slängde massor. Som trasiga plastleksaker av usel kvalitet. Barnen hade alldeles för mycket leksaker redan innan vi flyttade, och nu har det på något mystiskt sätt tillkommit ännu fler plastbilar och annat strunt som de inte leker med. Vi föräldrar har aldrig köpt annat än böcker, utklädningskläder, riktiga instrument utan batterier, lego, tågräls, pyssel och pussel till telningarna. På deras begäran. Det är sånt de gillar bäst. Allt annat ligger orört och tar upp dyrbar lekyta i stora korgar. Var kommer allt ifrån? Detta gör mig vansinnig på riktigt. Snälla släktingar, lyssna på barnen innan ni shoppar loss!

Lillebror var föredömligt praktisk när han i sensomras travade in på ICA Grisslehamn och valde en rejäl brödkavel, en potatismosare och ett klockspel (inte sånt som låter utan ett som man lär sig klockan av) till storebrors femårsdag.

- Det passar bra, för då kan han baka pepparkakor till alla i jul och göra lika gôtt mos till Singöfläsket (stekt strömming) som kocken på Café Kalaset. Å så kan han lära mig klockan efter maten.

Den lille killen skäms inte för att indirekt köpa presenter till sig själv. Eller sådant han kan gagnas av. Är det ett smart drag eller ett simpelt tecken på egoism?

Samma praktiska tänkande tillämpades nu i helgen. Medan hela byn var på fötter tidigt för att höststäda strand och skog, elda och grilla korv skickades jag iväg till finbutiken Edblad för att inhandla present till dagens 5-åring som skulle ha maskeradkalas.

- Köp något fint som hon kan använda, inga vanliga leksaker. Rosa köksgrejer är bra!, ropade lillebror genom brasröken som låg tät över nejden.

Det är till att vara bestämd. Men hade rätt. Rice illrosa jellymuggar med lock samt en rosa trädiskborste från sama företag uppskattades, tillsammans med lillebrors gigantiska A2-teckning av "röda stugan på berget vid havet med lingonen i skogen bredvid" och ett halsband trätt av flinka små prinskorvsfingrar. Självklart med rosa som dominerande färg, vad annars?

Bakslagsdag

Man ska inte ropa hej innan man kommit över bäcken.
Som bekant.

Jag vet det.
Ändå blir jag så fruktansvärt besviken.
När jag mår dåligt, har ont, kräks och kallsvettas i ett dygn (hittills).

Men jag är innerligt tacksam för att jag fick träffa mina fina igår.
När det var en vacker dag. Och allt såg så bra ut att vi fick vara glada.
Tillsammans.

Nu laddar jag om för att om möjligt orka träffa mina musketörer imorgon igen.
Det bästa sättet att bli frisk.
För frisk, det ska jag bli.

Helkroppsstrålning 3 sep

Det var kallt.
Jag låg naken på en kall brits blick stilla i en märklig ställning i tre timmar.

Jag var rädd.
Leukemin strålas bort men risken för andra cancerformer orsakade av just denna strålning var väldigt närvarande.

Ont ska med ont förgöras. Tydligen.
Krampen och frossan satte in, jag fick men ville inte göra uppehåll.

Så jag gjorde som jag brukar. Tänkte framåt, på mina fina, log genom tårarna och kände sedan er styrka. Alla ni som stöttar i tanken.
Så det gick.

Snabbare än jag trott.
På några timmar var det över.

Och biverkningarna jag lider av lämnar vi därhän.
Men jag är tacksam för att den dagen är till ända.
Och för att ni finns här och där.
Lite varstans.
Tack.

August och jag

Det är synd om människorna,
sa Indras dotter i Augusts Strindbergs Ett drömspel.

Just idag är böjd att hålla med.
För jag tycker synd om människorna som tar hand om mig, och mina anhöriga som ser och hör mig lida. Och alla ni underbara som ringer; jag kan bara inte svara idag - vill inte oroa er mer genom att feberyra. Men jesus, vilka fantastiska drömmar jag har. Orkar faktiskt skratta mellan attackerna. Så inget ont som inte för något gott med sig, hey?!

Men mig är det fasen inte synd om. Det vet ni.

För det som inte dödar, det härdar.
Jag kämpar som ett jagat djur och jag ger mig aldrig.

Vill inte bli alltför grafisk men läcker som ett såll sedan två dygn tillbaka.
Inklusive genom örat pga inflammation.

Men ena ögat är igenmurat.
Så jag slipper se eländet!
Det är synd om människorna som tvingas se missfostret.

Men imorgon är en annan dag.
Helkroppsstrålning kl 08 och några timmar framåt.
Skräckblandad hoppfull förtjusning över de långvariga effekterna känner jag.
Följer ni med?

Mina musketörer

Storebror har långt tålamod, men surnar slutligen till över mitt orerande om forntidens musketörer och alla äventyr på berg, i skog och på hav (och is) som genomfördes. Älsklingen, Doc Love och JaktAttackSpaning. Och jag. (Och många, många fler, även om föremålen skiftade något.)

- Jaja, jag förstår att ni gjorde kuliga grejer när ni var unga, men nu är det faktiskt vi som är dina musketörer och vi ska göra dig frisk innan vi kan göra alla dom där sakerna tillsammans!

Hajar till över "när ni var unga" men får främst dåligt samvete för att min lille prins bär botandets tyngd på sina späda axlar. Hur blev det så här?

Fredagsmys

Tänk, jag lär mig något nytt varje dag här.
Inte visste jag att levern ligger så nära hjärtat. Och att det gör ont att sticka hål i den för att ta ut sex bitar. Så ont att jag helst vill dra efter andan. Medan hjärtat rusar. Men det går inte, eftersom jag måste hålla andan och ligga blick stilla. Ser man på, vad jobbigt det var.

Men för varje stick fokuserar jag på mina barn. Ser dem framför mig och vet att jag kan gå genom eld och vatten för dem. Tårarna rinner, hjärtat slår extra slag och det gör ont när jag väl får andas. Men det berör mig inte. Barnen sitter fastetsade på näthinnan och jag är hos dem.

Räddningen kommer, mina syrror hämtar mig (i stället för sedvanliga transportgubbarna) och ger morfin. Medan jag konstaterar att jag övervann det här också. Och inser att jag behöver hjälp. Älsklingen kommer direkt, måste ha slagit hastighetsrekord på E4an. Matar, tröstar, håller om, bara finns här.

För jag måste ligga helt stilla hela kvällen och natten. Med tryck på stickstället. Och är riktigt dålig, frusen, oroas för J&Ks situation och har ont, så ont. Vilket inte är normalt, jag vill verkligen inte skrämmas, men i just mitt fall blev det så.

Idag är jag som förbytt. Pigg och glad, nästan smärtfri med aptit. Min store lillebror (styvis om man ska vara noggrann men vi har nästan alltid funnits i varandras liv) kommer på morgonfika, på omväg från Stockholm till lantstället på Åland. Den nyligen så sjukhusrädde finns här, trots trauma, och får ställa alla sina frågor till doktorerna på ronden.

När männen i mitt liv har åkt möter jag en annan viktig man. Som jobbat sista timmarna och nu ska fira semester med att möta sina fina i parken, våra bästa reskompisar. Vi går en sväng allihop och börjar fundera på nästa resmål. När det än blir. Tips?

Tillbaka på rummet väntar nästa släktfika när syssling och pappas kusin kommer på snabbvisit. Jag får en släktklenod: den Öströmska lyckoelefanten med snabeln uppåt hängs om min hals, intill styrkehjärtat. Tillsammans med styrkesten från L, amuletter från M, skyddsängeln i täljsten från bästisen K och skulpturen Courage från Grisslans fantastiska N och barnens rosa, nötta frotténalle (min enda snutte när jag var liten) borde inga onda andar eller sjukor nå mig. Och får de för sig att försöka är jag envisare än taxen Prins Egon och jagar dem på flykten.

Nu väntas BM-svar, för att bestämma hur kur tre ska se ut. Den planerade eller en tüffare tüsk variant, jaa. Och så ska en LP göras (stick i ryggen, spinalvätska ut, cyto in). Är jag ändå här kan vi väl köra?

För sen vill jag komma hem! Mina killar badar just nu i HAVET och ska GRILLA ikväll. Jag erkänner att jag är grön av avund. Och uttråkad. Och därför skriver alldeles för långa inlägg. Fan. Förlåt. Hur blir ert fredagsmys?

Värre framåt natten

Kvällarna är värst här. Helt klart.
Det är då jag kan summera dagens addition av nya biverkningar och får riktigt ont av dem.
Smärtan blir givetvis värre av att ett visst mått av oro letar sig fram ur mitt undermedvetna.

Jag gråter tyst och vill stänga av ett tag.
Det känns ungefär som under en av faserna jag glömt namnet på under en förlossning. Den då man bara vill lägga ner och åka hem. När det hände vid vår äldsta sons födelse frågade jag min man, som det självklaraste i världen:

- Har de låst fönstren?
- Eh, ja ... hur så?
- Tur, för annars skulle ju alla gravida hoppa ut.

Från nionde våningen på BB Stockholm. Alltså.

Här har de också låst fönstren. Man varken får eller kan öppna dem pga risken att få in främmande bakterier, mögel- eller asbestsporer.

Och det är ju tur. ;-)

Ödets ironi

Jag är så inihelvete jävla hungrig!

Äntligen, efter två veckor utan tillstymmelse till matlust skulle jag kunna sluka ett helt smörgåsbord. Ja, fast det får jag ju inte. Vet ni vilka oerhörda smitthärdar såna är?

Men är det inte ironiskt att nu när jag äntligen vill, så FÅR jag inte äta, eller ens dricka?

Snart blir det dock ändring. Kl 15 ska jag dricka en liter kontrastvätska. Mums. Ser det som en tidig och rejäl avsmakning av midsommarbålen.

Bålen, haha, det är ju den som ska skiktröntgas kl 17. Hur kul som helst. Eller? Märks det att jag har näringsbrist?

Dålig dag

Dagen idag är en dålig dag.
Jag gömmer mig inte för er, jag är bara lite krasslig.
Trosfrågan (haha) diskuteras när erforderlig kraft återvänder.

Hjälpen är nära.
Två påsar blod från anonym vän.
Så imorgon är en annan dag.

Jag tror på solsken!

Kram

Tvångsisolering

Jahaja. Vet redan vad dagen har i sitt sköte.
Streptokocker har invaderat min kropp.
Tvångsisolering i tio dagar väntar.
Jag som skulle åka hem idag.

Utgång är inte lika med hemgång.
Ha en trevlig midsommar!

Uppassad

Har svårt att hitta självdistans här som sagt. Och ni har delvis protesterat. Men om vi säger så här, min mens har aldrig nånsin intresserat och berört så många som igår natt. Mens som är så äckligt att den måste göras blå i reklamen. Och här måste läkaren väckas av mitt menslarm. För att genast ordinera stoppaflödetmedicin. Ja, då förstår ni att egecentrisiteten lätt går i spinn.

Och den ständiga uppassningen fortsätter med föräldrabesök och finfint postpaket av snyggis igen. Med fint brev, galet foto, retrogodis, demonbok, teckningskit, teer, lyxig fransk handcreme och balsam till min frätta läppar. Ibland tror jag att du sitter på min axel eftersom du vet precis vad jag behöver, vännen. Det gäller er allihop, sötnosar. Ni är så omtänksamma. Och det uppskattar jag, särskilt en sån här lite låg dag. När blodet droppar. Och inte vill sluta. Men måste. Fasen.

Tar en promenad i solen med styvfar. Härligt att sträcka på benen och djupandas. Dok O ringer och frågar om jag vill ha glass.
- Kom till trädgårdskafét!, säger jag.
- Men jag är vitklädd., säger han.
- Haha, det gör väl inget. Jag är skallig och har patientarmband. Jag är dåren om du är vårdaren., skrattar jag.

Sen träffar jag den ständigt stickande balettdansösen som är inne för lite blodpåfyllning. Efter sin förhoppningsvis sista kur. Yey! Glömmer för en stund att jag är isolerad och inte får vistas i väntrum, men det är så kul att återse bekanta som mår bra på det här stället.

Och ikväll var sköterskeservicen som vanligt total. Jag hade petat i mig alldeles för mycket godis, ja inga enorma mängder, men jag äter inte sötsaker normalt och är alls inte van. Blir lätt illamående, men måste ju prova det jag får. Då kommer min syrra och frågar om hon får göra en fruktsallad till mig. Om hon får! Hon seglar strax in med en hel skål fint skurna bitar av exotiska färska frukter, som jag kan få i mig trots tungblåsor och ömmande tandkött.

Jag blir ett bortskämt barn här. En sån som jag gör allt för att mina egna prinsar inte ska bli. Allt medan mannen hade en tuff dag med trotsande monster. Som mjuknade av fyrfärd och klappalammutflykt med vännerna i skärgården. Jag önskar jag vore där. Tills jag får höra lillebrors avspisning av kompisen, 2 år, som vill bygga lego:

- Jag leker inte med småbarn.

Dräpande av en treåring. Skämmes.

Feber

En havsnära fiskepremiärshelg - ett tips: ta bort kroken innan barnen får testa det nya kastspöt! - avslutades med iltransport till Ackis igår kväll. 40 graders feber kom som från ingenstans. Avskedet från familjen blev odramatiskt, eftersom de är lyckliga att stanna kvar i skärgården medan jag är här.

Är nu skyddsisolerad i det rum där den förra resan startade 1998. Känner mig som hemma, uppassad av tryggheten själv. "Längtade du tillbaka så mycket att du var tvungen att få feber?", skojar min guru som jag träffade senast i lördags när jag var inne en snabbis och fick trombocyter. Vi planerar behandlingen och beslutar att köra nästa kur efter midsommar.

Traditionalisten i mig myser. Har firat alla mina midsomrar i Grisslehamn med dans på Singös kyrkbacke, sillunch på verandan och fest med kompisarna om kvällen. Slipper ändra det vinnande konceptet, puh.

Och de konservativa vann EU-valet totalt sett. Traditionerna bevaras i oroliga tider. Samtidigt som miljömedvetenheten äntligen präntats in. "Det känns tryggt för framtiden", som dom säger i Skona-reklamen som jag köper rakt av. Hav, sol, barn, rena kläder. Vad mer kan man begära?

Startskottet

Och där gick startskottet.
De älskade hatade cellgifterna är nu på väg in i kroppen för att förgöra sjukan för gott.

Nu kör vi!

Tack alla fina!

En läsare har via mail påpekat att jag kverulerar en smula i bloggen. Det är väl iofs lite av grejen med en ventil, men eftersom jag varit med om värre sjukdomar i livet än de senaste borde jag kanske veta bättre?

Hur som helst får det vara slut med klagandet och självömkandet nu. Det är dags för lite löööve bombing. Även om det tar emot att göra det på begäran. Here goes:

Jag är självklart oerhört tacksam över att jag har en man som lämnar, hämtar, handlar, städar, fixar och trixar, utan att pipa, för att få ihop vardagen när jag ligger på sofflocket och klagar över smärtor. Han vet det. Jag tar honom inte alls för given. vet att jag själv i en omvänd situation skulle göra samma sak, men pusta och stånka lite och högljutt oroa mig över det fåtal timmar jag skulle tillbringa på jobbet. Nu häller jag upp en Cardhu till Mumriken.

Mina barn är extra underbara när min kropp strejkar. Storebror har lärt sig att tvätta: han sorterar, fyller maskinen, vrider på alla knappar och sätter på vattnet utan problem. Modershjärtat svämmar över av stolthet när 4½-åringen växer med uppgiften.

Lillebror visar redan en stor portion empati när han oroar sig fr att jag blir sämre om jag böjer och töjer rygg och höft. Han plockar upp saker andra tappar, borstar tänder och lägger sig själv, klär på och av sig själv och står startklar vid ytterdörren långt innan övriga familjen masat sig till hallen.

Och så övriga familjen och alla finfina vänner. Tack för omtänksamma samtal och mail samt överraskande presenter som dykt upp när jag minst anat det de senaste veckorna. Ett litet urval påhittigheter om piggat upp:

*Blev rörd till tårar av chokladogram från Årefabriken med "Tycker om dig-praliner" från vän jag alltför sällan ser.
*Att få se lillebror med fru allt oftare, som nu senast kom med vackra tulpaner och Evianvatten till espressomaskinen när huset var torrlagt hela söndagen. Ingen i hela världen kramar bättre än min lillebror. Love ya.
*Risakagor (!), en mycket intern present från medpatient tillika Mumriks exchef som hade tvingats in våningen ovanför mig på sjukhuset pga mage i olag.
*Klassikern vindruvor samt jättepåse med nyttiga nötter från uppisvän som alltid hälsar på mig på div sjukhus, trots att hon har traumatiska barndomsminnen från såna ställen. Du är starkast, I.
* Middagssällsis och kravmärkt finvin från gammal klassis, numera köris. Ska njutas så snart morfinet är slutknaprat.
* Thailunch, bitterljuv komedi (Patrik 1,5, rekommenderas) och framför allt uppiggande besök av Gärdets gladaste mamma och trea. Grattis till bästa jobbet, I.

I nöden prövas vännerna. Jag har pga min skruttiga hälsa prövat mina alltför ofta, och vet att de alltid finns där. Lyckliga, lyckliga jag. Men nu hoppas jag få ge tillbaka lite. Vill inte vara den ständiga källan till oro.

Men återigen, TACK, puss & godnatt.

Hemspråk skånska?

Precis när en god vän med sina två småttingar krånglat sig till Nedre Gärdet från Vinsta, kommunalt, för att titta till mig, ja då faller korthuset igen.

Som lök på den sjuka laxen ringer dagis.
- Storebror har ont i magen och vill inte äta lunch. Många är hemma i magsjuka, kan han ha det?

Vännen vänder förfärad. Och jag haltar över gården med kryckhjälp och hämtar en tapper riddare som är blek om nosen.
- Om jag sjunger hela tiden kan inte kräkset komma upp.

Men det gjorde det. Hemma. I en kaskad över vardagsrum, kök, hall och badrum.
Plötsligt blir min strejkane lekamen ett smärre bekymmer, även om det var lite trixigt att knäskura nedervåningen när jag egentligen inte kan böja ryggen och ena benet.

När sonen är rentvättad, hemmet desinficerat och nedkräkta kläder, kuddar och filtar snurrar i tvättmaskinen bäddar vi ner oss i varsin soffhörna. Och zappar bland kanalerna. Sonen gnyr över svidet i magen, jag hyperventilerar pga smärtan i kroppen.


Så hittar vi en eftermiddagsrepris av Vänner. Och febrige storebror kiknar av skratt.
- Vill du se det här, förstår du vad de säger?
- Ja, mamma, de pratar ju pappas språk, sån där skånska. Det är nästan som danska. Visst låter det kul! Får man lära sig det språket skolan?

Hemspråksundervisning i skånska för semiskåningar i förskingringen.

Mmmm ... morfin

Håhåjaja.

Hela familjen drömmer om och hårdtränar inför en årevecka inklusive barnvakt. Men plötsligt slås drömmen i spillror när vänster ben strejkar, jag feberyarar, har kramper och hyperventilerar, svimmar när jag försöker resa mig. Ambulans tillkallas, specialister rynkar pannor, MR utförs, operation planeras men ställs in. Tredje gången gillt på åtta månader. Vilket innebär att jag förbrukat min beskärda del av dyra undersökningar ... och behandlingar.

Diagnos: ryggskott, ischias, piriformis syndrom och influensa i höften (!).
Bajs.

Så luktar det på dårhuset, nej jag menar ortopedkuten där jag delar rum med tre lårbenshalsopererade dementa damer i 90-årsåldern som håller kollektiva monologer (eller skriker på hjälp) dygnet runt. Blir till slut helt nipprig och skriver ut mig, på prov, och får med mig morfin i maxdos och kryckor för att ta mig ut till bilen. Får feber av ansträngningen, men vägrar släpa mig tillbaka eftersom jag värnar om min mentala hälsa.

Väl hemma stirrar jag i taket, filosoferar, oroar mig för jobbet och lyssnar på blues. Sen tar jag en morfintablett till, byter till soul och myser med barnen.

Jag är kass på att vara still. Mental prövning. Intalar mig att den fysiska vinsten är nära. Och yogaandas.

Visste väl att gravidyogakursen 2004 var en god investering. Fler barn lär iaf inte få bo i den här slutkörda kroppen. Hur mycket mina tre killar än tjatar om söta bebbar. Kan sträcka mig så långt som till en pudel. Max.