Gröngöling

"Christian Walz: Tack själv Josefin!"
3 hours ago

Kom hem från rock n' roll-repet och såg den här kommentaren. Jag erkänner villigt att jag är en gnutta star struck och varm i hjärtat nu.

Som om det inte räckte med coolaste Linda Skugges inbjudan till rave. Precis som back in da day.

Detta bevisar att jag är tonåring igen. Hela jag. Och inte bara den donerande livlinan. Märgen från den anonyma 22-åriga tyskan rockar fett, är stenhård och gör det möjligt att dansa till soluppgången.

En begynnande medelålderskris kan också misstänkas. Ett alternativ som möjligen besannas av min infantila klädstil, billigt fyndad på diverse barnavdelningar. Även om den tesen motsägs av att jag blev kallad "en alltid lika välklädd och matchad tant grön" idag. (I gladgröna tights, sköngrön klänning inspirerad av lilla My, illgrön kavaj och gröna skor med vita blommor. Samt grön blingblingklocka som var solstrålens julklapp och grönglittriga pilar i öronen som jag fick av Esset för att bli den punkigaste skalliga bruden i isoleringen.)

Heja Bajen.

Bildbevis

Knivskarpt skuren bena, Essets uppkäftiga grönglittrande pilar i öronen (som gjorde mig till Superpunkjos i isoleringen) och sonens grönblingiga julklapp runt handleden. Och se där, några silverstänk i nya frippan. Moget.

Telefonhaveri, datorkrasch, strömavbrott orsakad av orkan ... och mental break down. Befinner mig mitt i en styv kuling, men i stormens öga är det som bekant lugnast. Speciellt om man tränar bort ångesten under några timmar och sedan impulsklipper sig hos coolaste frissan i stan som får helt fria händer, som hon använder till skalpmassage som får ögonen att svämma över.

Har passerat respekten för frisyrer för länge sen. Och tänker att blir det vedervärdigt kan jag alltid raka av det. Göra en Britney. Jag menar, skallig har jag ju varit förut. Moahahahaha.

Ugg, ugg

My precious ...

Har haft Ballys curlingkängor från oktober till april var och varannan dag sedan jag var 14 år och på de åren endast nött ut tre par. Tio år per par, till de nuvarande som hållit i en och en halv säsong. Trots den nätta summan av 3500 kronor de betingade. Vafalls?

Så när de tre sjukgymnasterna (nöter ut dem med, så mycket som jag tränar) utöver vibrator och ultraljud ordinerar stabila snörkängor gör jag genast slag i saken och söker med ljus, lykta och lupp efter det ultimata paret. Finner småningom ett par Uggs som mina klena vrister och kalla fötter älskar. Hostar lite ursäktande när den översvallande trevliga expediten begär 2750 riksdaler. Och ber mannen leta i det sora landet i väster där han inte är på semester och där dylika skodon kostar en bråkdel av det öfre boutiquer begär.

Nu är jag lycklig! Trots en övertränad kropp (kan inte låta bli, har total träningsnarkomani), en höger hand med karpaltunnelsyndrom som kräver ultraljud och tvångströja med inbyggda skenor, så vill jag bara skutta omkring i mina nya äventyrsskor.

Men gladast är jag över att örnen har landat, hunnit till sonens söndagskonsert, sedermera somnat och låtit barnen pyssla med honom. Så att jag kan ta ännu en power walk i mina molngungarskor. Det finns alltid något som behöver handlas, återvinnas eller komposteras.

Spik i foten

Efter yantramattan och foppatofflan kommer ... tadaaa:
Den vändbara spikskon åt folket!
Årets julklapp, igen och igen.


Inhandlade en sallad och ett par akupressurtofflor i shoppingens huvudstad.
Nyttigheter.

Nu hasar jag runt småskrattandes, med lite magknip.
Är nämligen löjeväckande kittlig sedan barnsben.
Och har därför träningsvärk i magmusklerna.

Nu är frågan om kollegorna ska få sig ett skratt eller ej?
Borde kunna pigga upp det segaste möte.

(Jag valde den illröda, strl XS.
Snygg? Nej, men kul.
Passar således i underhållningsindustrin.)

Tonårskjol

"Jeans är vårens måste-plagg"
Eller hur?

Igår:
Djurgårdsvarvet med mammorna.
Laktosfri latte i lä på KMK med hödljudda handsfreejoggingpapporna.

Tudelad inför fyndet, en jeanskjol med lackskärp. Från barnavd. Då allt på dam var för stort. Billigt. Då man får vad man betalar för. Men därför aningen kort? För en tvåbarnsmorsa på 35½.

Asiatisk grillmiddag på Berns med bubbelgladaste kören. Ris och ros från juryn. Och roligaste kommentaren från publiken:

- Vem var den söta tonåringen längst till vänster?

Så jag tar väl på mig tonårskjolen. När solen återvänder. Något den här tjejen säkert bär. För att bli trodd. Eller så tog hon brallorna ovan. Och misstogs för någon annan. Det är ju grymt jobbigt när folk tvekar om ens ålder.

Matchat

Tår ton i ton
med min pelargon
annars i blommiga skodon
allt efter våryster person.

Kosläpp

I dubbel bemärkelse.

- Kossan släpper sig! Är det därför det heter kosläpp?, undrar lillebror fogden som passande klätt sig i gummistövlar, jeans, manchesterkavaj med skinnskodda armbågar samt keps. I första 23-gradiga sommarvärmen.

Självsvältsideal

SMAL - ett fint projekt där JES! Kommunikation deltog ideellt. Tyvärr alltför länge sedan.

Firade finfredagen med att shoppa jeans.
Och häpnade, återigen.
Strl 25.
All time low.
Inte klädsamt.

Något är väldigt fel när jeans tillverkas i storlek 25 (midja)/34 (längd).
Jag må vara naiv som få, men trodde inte det fanns andra än anorektiska supermodeller som var så långa och samtidigt så sjukligt smala, men i varje affär ligger de där och ståtar på hyllorna, stuprören för självsvältare.

Vad är det för ett vidrigt ideal vi skapat?

Treggings, leggings, schmeggings ...

Jag älskar det svenska klädundret!

Har totaltröttnat på att känna mig utklädd i mina tokstora kläder (strl 36). Skulle kunna jobba extra som fågelskrämma, så anskrämlig ser jag ut. Så snart jag åter kan bygga muskler kommer detta bekymmer vara ett minne blott, men just nu är jag rädd att folk som inte vet om min släng av leukemi tror att jag lider av anorexi.

Så H&M rockar. Fett. Haha. Speciellt nu, när jag åter törs gå i affärer, efter lättnader i hygienrestriktionerna, vilket råkade sammanfalla med HM Fältöverstens återinvigning. Vilket lyft med nyrenoverad butik, vilken inspiration att shoppa vårkläder riktigt billigt. Det känns liksom inte ekonomiskt försvarbart (eller möjligt med sjukpenning)att handla minikläder för tusentals kronor i finare butik när mitt mål är att snart erövra normala storlekar.

När jag plockat på mig ett litet (ingen underdrift) lager och begett mig till provhytterna fick jag en chock. Ramlade bokstavligen baklänges, ut genom vippdörrarna, när jag såg mig själv i helspegel. Attans rackarns, vad mager jag är. Utstickande revben, konkav mage, avsaknad av bakdel, tändsticksben och knivskarpa axlar. Med en halvmeter ur kroppen utstickande slangar, tre till antalet, från bröstet till midjan. Till det ett välgött ansikte, uppsvällt av Cortison. Jag, som inte sett mig hel och hållen sen sist jag provade kläder i affär (vilket väl var något år sedan sisådär), förstår plötsligt varför mina barn tittar oroligt på mig och undrar när jag ska bli normal igen. Insåg så småningom att fler bevittnade min uppenbarelse och skyndade mig in i det minimala utrymmet igen och vande mig sakteliga vid min nya kropp. Med kläder på, vill säga.

Tack vare det nya modet ser jag inte längre ut som en självsvältande krake. Generösa tälttunikor i blåbrokiga färger förstorar benranglet inunder, därtill tighta treggings - det nya måsteplagget som inte fladdrar runt benen och den knotiga ursäkten till rumpa.

Men en upptäckt som gör mig förbannad är att alla klädkedjor endast säljer vadderade push up behåar, med bygel. Vad är det för likformigt ideal? Med mina tynande behag letade jag på barnavdelningen, men även där är det ovan nämnda underkläder som gäller. Från späd ålder. Fy fasen!

Tur att sångarkompisen förestår Ottilias underverk. Där finns något för alla modeller. Även transplanterade, bröstopererade, transor och vanliga drama queens and queers. Samt såna som jag med 70A.

Självdistans 2

Omlottkjolar var modernt för åtta år sen.
Väldigt inne.
Och smått opraktiskt.
Speciellt i brådska och blåst.

En het sommardag när jag skyndade till jobbet tyckte jag att det ändå fläktade ganska skönt.
Tills en kollega uppmärksammade mig på att min kjol satt "lite konstigt".
Jag hade alltså gått 2,5 km med rumpan bar, sånär som på trosor då.

Skrattade så att jag nästan kissade ner mig.
Till annan kollegas stora förtret.

-Fattar du inte hur PINSAMT det här är?, sa han, företagets snygging och Killingwannabe, och 12 år äldre än jag.

Hur dåligt med självdistans får ett hjärnkontor ha?

Dagens outfit

Vaknade vrålhungrig kl 07 av solens strålar genom de små, små persiennsnöreshålen. Ville ta på en enkel sommarklänning för en sommardag i parken, men insåg att clownkläder passar bättre eftersom det här snarare blir en yrseldag inne i väntan på biopsin. Tid har jag gott om, kan inte annat än vänta, men ibland prövas tålamodet.

Just då tar kroppen och knoppen över. Jag blir trött, dåsar, somnar, drömmer märkligt, men vaknar med ett skratt och blir ännu gladare av att jag valde illröda velourbyxor och rödvitrandig tröja till ilsket röda tånaglar. Och stubbat babyfjun. Har man inget annat roande får man se till att skratta åt sig själv. Moahahaha.

Det är anledningen till att jag aldrig tar på mig sjukhuskläder, även om det vore praktiskt. Ingen tvätt att be anhöriga ta hand om till exempel. Men jag blir så ledsen när jag ser de vandrande skeletten i Berendsens dassigt sjukhusblå mjukisoveraller och urtvättade en gång vita, oformliga linnen och undertröjor. För mig vore det att ge upp. Men de har kanske kommit längre än jag, accepterat sitt öde. Jag går motvilligt med på att jag hamnat i den här situationen, men jag tänker ta mig ur den illa kvickt. Och då kan jag ju inte gå klädd hur som helst, va falls!

Vad har du på dig denna soliga dag? Foppisar ...?

Dagens outfit, någon?

Det här är det mest bisarra klädesplagg jag skådat. Åtminstone denna månad. Blir alldeles yr av frågorna som virvlar runt denna bild. Vem gillar sånt? Och varför? Är det sexigt? Jag förstår ingenting, men är ju inte världens trendigaste heller.

Snälla, kan någon förklara?!

Skön klänning

Den numera kvartersberömda, gröna, sköna klänningen jag inhandlat fick idag en ny kommentar. "Är du gravid igen eller är det bara en väldigt söt klänning du har på dig?", undrade duktiga sopranen. S (som var med för första ggn - välkommen! & skit i Rossini) och jag storskrattade. Den gröna, sköna är söt och modern. Det betyder att den är a-linjeformad (eller ngt sånt) i tunikamodell. Precis som gravidklänningar. Måste skaffa skärp. Har ju en getingmidja att åter visa upp för världen. No more kladdkaka.

Och apropå kladdisar. Ville ge äpple till fröken idag. Hade slängt ihop en chokladkaka för att muta kunden att ge JES! kommunikation fler uppdrag. Man får inte vara dum. Spurtade till mötet. Som flyttats till vårt kontor. Men alla medarbetare hos kunden tittade längtansfullt på kaka, melonglass och dito amarettotoppar. Stackats anställda satar, tänkte jag, och gav dem hela anrättningen. Sprang sedan fortfort söderut. I regn och rusk. Men med lätta steg efter att ha gjort en god gärning. Väl på kontoret hade MMS skickats "mm vad gott med annans kaka". Tji fick de. Flytta möten? Utan att meddela. Måste ha krismöte om kommunikationsbyråns internkommunikation. Men köpta blåbärsmuffins är också goda. Perfekt GI.